David Legas syn på tillgänglighet beskrivs i DN 100704
” …Men David Lega upprörs inte över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet.
– Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra…
Tillsammans med min elektriska rullstol och ventilator är jag tyngre att bära än David Lega. Redan det tvingar mig att vara mindre pragmatisk an Lega. Dessutom har jag sett för många tillgängliga möteslokaler, affärer, kontor osv – framför allt utomlands – och har tröttnat på att vara beroende av andras goda vilja i Sverige efter decennier av påpekanden från handikapprörelsen och förtröstan om en bättre framtid från politiker.
Jag hoppas att David Lega kan se de möjligheter till påverkan som hans funktionsnedsättning ger honom i politiken. Därför återger jag här nedan den utskrivna texten av en intervju med Kalle Könkkölä, som var med att starta miljöpartiet i Finland, var partiets förste ordförande, riksdagsman, ordförande i Disabled People International, arbetade för Världsbanken, var grundare och verksamhetsledare för den finska Independent Living-organisationen Tröskel mm.
Så här svarar Kalle på frågan om hur hans behov av elektrisk rullstol och ventilator påverkat hans möjligheter att arbeta politiskt:
Jag kommer ihåg när Miljöpartiet hade ett möte i östra Finland. Jag åkte dit med tåg vilket tog fem timmar. Som en av partiets grundare skulle jag tala vid mötet. Men när jag kom dit såg jag att möteshallen inte var tillgänglig och sa ”jag ska inte gå in”. Alla mina vänner sa ”Kalle, vi ska hjälpa dig in. Var inte så jobbig”. Det gjorde mig ännu mer förbannad och jag sa ”ju mer ni försöker, desto mindre ska jag gå in”. Jag gick till cafeterian, gjorde ett uttalande och tog nästa tåg tillbaka till Helsingfors. Efter detta har alla möten varit tillgängliga.
Och det är det vi måste göra. Vi måste demonstrera, individuellt och tillsammans. Det finns vissa saker som vi aldrig bör acceptera. Naturligtvis måste vi räkna med att allting inte kan vara perfekt hela tiden. Men det måste finnas gränser. Jag kan bara tala för mig själv eftersom var och en sätter sina egna gränser. Men själv blir jag besviken varenda gång när jag ser någon som måste bäras in.
[…] Vår funktionsnedsättning är ett kraftfullt verktyg, ett budskap, en markering. Ett statement att personer med funktionsnedsättning kan göra många saker… Sedan finns det andra markeringar vi kan göra. När jag valdes in i (finska) riksdagen bestämde jag mig för att aldrig låta mig bäras in – bara bäras ut. Visst går jag till vänner som inte bor tillgängligt, men jag skulle aldrig gå till ett möte som inte var tillgängligt. Det har varit mitt personliga beslut som jag följt. I Finland, om mötet äger rum på ett ställe där jag inte kan komma in, går jag inte dit oavsett hur viktigt mötet än är. Den här typen av personliga beslut, personliga statements, har effekt. Jag tycker inte om att så många med funktionsnedsättning låter sig bäras överallt. Om vi stannar utanför, har vi mer att säga. Vi måste vara synliga och vi måste göra en markering.
Se hela intervjun på video och som utskriven text på Independent Living Institutes hemsida.
Pingback: Brev från Mai Almén « FullDelaktighet.Nu!
Läste precis Mai Alméns text här på Fulldelaktighet.nu med stort intresse och finner samma nyfikenhet av att läsa din text. Jag blir dessutom sugen på att veta hur experterna på tillgänglighet, t.ex. Adolf Ratzka, ser på utveckligen i Sverige sedan SOU 2001:48 ”Att vara med på riktigt” har sett ut. Utredningen, om den inte är bekant, behandlar bl.a. funktionshindrades möjligheter att delta i svensk demokrati.
Kommentera gärna eller gå in på min blogg och säg vad du tycker. Jag behandlar utredningen i inlägget http://hsa-niklas.blogspot.com/2010/08/att-vara-med-pa-riktigt-vad-hande-sen.html.
Det är viktigt att vi alla för kampen för ett bättre samhälle för oss med funktionshinder
Det finns alldeles för mycket hinder i dagens samhälle och vår myndigheter struntar i hur vi har det
Det är bara att se på alla dessa medskärningar som pågår
överallft
Jag är själb både blindoch rullstolsburen och får bara lämna min bostad 48 minuter om dagen eller max 25 timmar i månaden
Komgärna ipå
http://synskadade.ifokus.se/Default.aspx
http://rorelsehinder.ifokus.se/
Här kan ni själva vara med och debattera alla dessa viktiga saker alla är välkommna att vara med och föra fram sina åsikter där
undrar lite, varför pratas det alltid och nästan enbart om tillgänglihet för rörelsehindrade personer. Varför inte om tillgängligheten för andra med andra handikapp??
När jag tänker tillgänglighet så tänker jag tillgänglighet för alla. dvs vi måste även ha tillgänglighet för ”oss” som har stora behov. Jag sitter i permobil, behöver alltid ha en lyft med mig på en toa eller hotell eller dyl. Finns det ingen ramp eller en stor hk toa kan jag inte lösa detta genom att ex bli buren. Jag vägrar gå in köksvägen etc..
Jag håller helt med Kalle Könkkölä, att vägra bäras in. Han gör ett undantag för vänner.
Sedan jag tog hand om och senare adopterat min son har jag inte kunnat besöka mina vänner på grund av flera trappsteg om inte en bärbar ramp räcker. Att inte bygga Sverige tillgängligt visar, mig, på en människosyn jag inte gillar.