Här i Sverige har vi än så länge bara haft en minister med funktionshinder. Det var Bengt Lindqvist som tillträdde som biträdande socialminister 1985.
Något av det sista han gjorde under sin politikergärning var att lägga fram ett utredningsförslag om bemötande. Lite skämtsamt kom betänkandet att heta Lindqvists nia, eftersom det bestod av nio olika förslag.
Det sista förslaget – det nionde – handlar om att vi måste bli mycket bättre på att använda kulturen som redskap för att bekämpa fördomar och förlegade tankesätt.
Men det har inte hänt så mycket sedan dess. Vi syns knappt på tv, film eller på teater. Det saknas filmskapare, skådespelare, konstnärer och författare med egna funktionshinder. I den mån som de finns så har de ofta svårt att komma fram i rampljuset.
Inte sällan så betraktas våra erfarenheter av någon anledning som ointressanta. Trots att vi är 1,8 miljoner bara i Sverige så betraktas ofta funktionshinder som ett marginellt och lite obskyrt fenomen som inte kan skildras på tv, film eller teater utan att andra ska känna sig obekväma eller ta illa vid sig.
Tyvärr vill alltför många blunda för det faktum att vi alla kommer att bli funktionsnedsatta en vacker dag om vi får leva tillräckligt länge. Vi lever kvar i en tradition som i mångt och mycket präglas av att man fortfarande vill gömma undan oss.
För 500 år sedan satte man ut oss i skogen. För 100 år sedan gömde man undan oss på institutioner. Idag försöker man gömma undan oss genom att förvägra oss tillträde till såväl den politiska som den kulturella arenan och förresten till alla andra arenor också.
Men jag vågar säga att den kulturella arenan idag är extra viktig. Den har oavsett om man gillar det eller inte blivit mycket viktigare än den politiska. Idag är det så mycket av vår tankevärld som präglas av det vi ser på bio, tv och på nätet. Finns man inte med där som grupp så är det också lätt att bli bortglömd överhuvudtaget.
Därför är det nu dags att vi ändrar på det här. Vi kan inte vänta på att andra ska skildra våra liv. Vi måste göra det själva. Vi måste hitta sätt att stötta kamrater som vill filma, skådespela, skriva, dansa o.s.v.
Låt mig ta ett konkret exempel. Jag har på sistone skrivit några kortfilmsmanus. Här är ett exempel.
Läs gärna manuset. Kom gärna med era synpunkter. Det som jag har försökt skriva är ett kort manus som på ett slagkraftigt sätt handlar om en av våra viktigaste intressefrågor, nämligen tillgänglighetsfrågan.
Men hur går jag vidare? Hur hittar man en filmare som vill göra själva filmen? Hur hittar man någon som förstår att den här problematiken inte är marginell utan att den är något som berör 1,8 miljoner svenskar i deras vardag?
Här tror jag att vi måste hitta sätt att stötta varandra så att vi med gemensamma krafter kan få en naturlig plats i det kulturliv som tillhör oss alla.
Tycker det är viktigt att vi syns i olika sammanhang. Debatt gick ut med ett erbjudande i Göteborg till
personer med funktionsnedsättningar att delta som publik. Ett bra initiativ men jag har fortfarande inte sett någon funktionsnedsatt i publiken.
Vidare tycker jag det är tråkigt att de personer med funktionsnedsättning, som deltar i olika program, ofta personer som är kända på något sätt,
som exempelvis Fogde, då väljer att sitta i en vanlig stol istället för att sitta kvar i sina rullstolar. Blir de uppmanade
att göra detta eller väljer de själva undrar man?
Bengt Elmén!
Du skriver å ena sidan:
1. ”Vi kan inte vänta på att andra ska skildra våra liv. Vi måste göra det själva.”
och å andra sidan:
2. ”Hur hittar man en filmare som vill göra själva filmen? Hur hittar man någon som förstår att den här problematiken inte är marginell utan att den är något som berör 1,8 miljoner svenskar i deras vardag?”
Du har själv svaret i citatet punkt 1: Vi måste göra det själva!
Det du skriver i citatet punkt 2 är inne på en annan lösning. Någon annan, ska göra det. Någon som förstår.
Vi tänker ibland så där tror jag. Och utgår från det VANLIGA, NORMEN. En skicklig filmare, fotograf, författare som tar sig an våra frågor och gör det bra….det är en lösning… Outtalat är att den personen inte själv har en funktionsnedsättning. Och det är en fallgrop.
Därför ska man KLART UTTALA att man letar efter någon som själv har en funktionsnedsättning. Du Bengt, behöver inte själv bli filmare, fast det vore ju en poäng, men det ska vara en filmare med funktionsnedsättning som gör den.
Vi gör oss så ofta beroende av normal-samhället och blir kanske mer imponerade av ”normalerna” när de gör något som är juste, bra, utmärkt, ideologiskt riktigt etc, än när någon av oss själva gör det…….? Och så får de ta åt sig äran…
Det där är inte unikt för oss. Titta tillbaka! Män som gjorde något bra i kvinnosaken/jämställdheten blev hyllade. Överklass som förespråkade jämlikhet och socialism gjorde karriär i saken.
Kanske är det rentav så att varje gång någon av de som inte har funktionsnedsättning går in och briljerar i våra frågor så har vi överlämnat tolkningsföreträdet till dem?! Och missat att själva tala i egen sak. Och så fastnar vi i offerrollen. Och förlorar makt i stället för att vinna i makt, utveckling, självförtroende, självtillit etc.
Många av oss är så tilltufsade av utanförskap, maktlöshet och av att ständigt hålla på och kämpa för stort som smått som andra utan funktionsnedsättning tar för givet. Därför tror jag det är ENORMT VIKTIGT att vi agerar själva och verkligen tar oss på allvar.
Normalsamhället sägs ibland vara rädda för vår förmenta svaghet. Men något de är mer rädda för är vår styrka. Både individuellt och som grupp/grupper.
Good Point!
Visst behövs det fler som skriver manus, agerar och producerar innehåll. Det finns ju massor med filmutbildningar… kanske vill någon hugga på ett manus.
En annan väg är via de stora producenterna. Varje år brukar SVT och Filminstitutet anordna en novellfilmstävling. Ansökningstiden brukar vara på hösten. Kolla med någon av de som jobbar med frågorna på SFI eller dramacheferna SVT. Kanske kan tillgänglighet bli ett tema för årets tävling?
http://www.sfi.se/sv/varastod/Produktionsstod/Novellfilmssatsning/
Hej Bengt ! På bland annat Youtube finns en liten film om tillgänglighet. Du kan söka på Mattias Börjesson, Rampfeber. Filmen är gjord med sonen som studiecirkel på JAG och finns också länkad där under nyheter. Under Sveriges EU-ordförandeskap hösten 2009 ordnades en tävling med temat diskriminering, film, foto och affisch. Sonens film vann.
Hälsningar Pelle Börjesson
Tycker du det är tillgängligt om någon måste öppna dörren för att man ska kunna komma in?
Idén till filmen var annars bra. Synd att det gick så fort med både bild och text, fast det är kanske ett dator problem eller datorkunskap hos mig.
Pingback: Tweets that mention Ångvältsterroristerna « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com
Bravo! Jag läste och föjde med glädje er framfart genom Stockholm fram till riksdagshuset. Hoppas du finner någon filmare och tillräckligt med aktörer.
Tyvärr så kan jag inte läsa ditt manus då det inte är tillgängligt för mig med skärmläsare
Men i dagsläget har vi stor möjligheter genom den digitala världen att både görakortfilmer och få ut dom via nätet
Kan vi göra något så att du kan läsa?
Det skulle vara i wordformat för det PDF dokument som det finns i har någon infogad bildfil för jag får bara fram första sidan
Skärmläsarna kan inte läsa bildfiler så därför är vi många gånger utestängdafrå att kunna delta
Ehh vadå bara Bengt Lindqvist. Vad hände med Lena Adelsson Liljeroth. Kulturministern med hörselskada. Räknas inte hon eller?
Okej, Jacob, det är klart att hon räknas.