Kategoriarkiv: Diskriminering

Grattis Tobias Holmberg och Emilia Wärff!

, 14 april, 2015
3 svar

De allra första stipendiaterna ur Erik Ljungbergs Stiftelse heter Tobias Holmberg och Emilia Wärff.

Stipendieutdelningen ägde rum vid en ceremoni på Leva & Fungera-mässan i Göteborg under eftermiddagen den 14 april, den dag som var Erik Ljungbergs födelsedag.

Vi säger varmt grattis till Tobias Holmberg och Emilia Wärff!
Nedan återfinns juryns motiveringar.

Tobias Holmberg är en av de aktivister från funktionshindersrörelsen som har synts och hörts mest de senaste åren. Som ordförande för Förbundet Unga Rörelsehindrade bidrog han till att kraftigt förstärka förbundets politiska profil och han var en av de aktivister som drog igång kampanjen för att synliggöra förtrycket mot personer med normbrytande funktionalitet genom att lansera begreppet Funkfobi, som sedan årsskiftet har tagit sig ända in i Svenska akademins ordlista.

De senaste åren har han gjort en stor insats genom att uppmärksamma den växande rasismen och intoleransen i vårt samhälle. Genom att ständigt belysa hur olika förtryck samverkar har han dels bidragit till att funktionshinderrörelsen har blivit betydligt mer intersektionell och inkluderande. Det har inneburit att rörelsen har tagit steg i den riktning som Erik Ljungberg arbetade för; en samlad och kraftfull medborgarrättsrörelse, byggd på kampen för mänskliga rättigheter, istället för den medicinska uppdelningen i olika diagnoser.

Det som särskilt utmärker Tobias Holmbergs kamp de senaste året är hans kamp mot inhumana asylbeslut som bland annat rör personer som flytt hemska funktionsförtryck och som utvisats till fruktansvärda liv på institutioner eller utanför samhället. Tobias kamp har inte bara förts med pennan som svärd utan också i aktioner i direkt anslutning till utvisningsbesluten.

Detta är en typ av civilkurage som Erik höll väldigt högt. Mänskliga Rättigheter står alltid över nationell lagstiftning enligt hans synsätt och mänskliga rättigheter har inga nationella gränser.

För sitt arbete att skapa en modern inkluderande Medborgarrättsrörelse och för sitt starka civilkurage för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet, genom direkt aktion i Eriks anda, tilldelas Tobias Holmberg Erik Ljungbergs stipendium 2015.

 

Emilia Wärff arbetar som professionell dansare och turnerar över hela Europa. Hon är en del av den våg av personer som genomför en pionjärinsats genom att ta sin självklara plats på arenor som tidigare har präglats av utestängning och diskriminering. Därigenom utvecklas både scenkonsten och demokratin.

I Emilia Wärffs fall har det dock också blivit skrämmande tydligt att vi ofta befinner oss i en brutal och godtycklig politisk verklighet. Efter att en kommunal handläggare sett Emilia i en föreställning beslutade hon sig för att dra in Emilias personliga assistans. Hennes möjlighet att vara en professionell scenkonstnär och fullvärdig medborgare skulle dras in för att visat att hon kan vara en professionell scenkonstnär och fullvärdig medborgare. Denna otäcka ironi är av den typ som gjorde Erik Ljungberg väldigt upprörd.

I Eriks anda valde Emilia att inte vara tyst. Hon använde sitt fall till att väcka opinion. Genom att ställa kritiska frågor och berätta om sin situation offentligt har hon fått igång en väldigt viktig samhällsdiskussion över hela landet, i både radio, tidningar och på opinions- och ledarsidor. En diskussion om vilka godtyckliga beslut våra liv ofta vilar på och de enskilda handläggarnas oerhörda makt över våra livsvillkor. Men också en väldigt viktig diskussion om skillnaden mellan att maxprestera en kort stund på en scen och det du klarar varje dag i ditt vardagliga liv. Det är en diskussion som har varit oerhört viktig för assistansanvändare i allmänhet och scenkonstarbetare i behov av personlig assistans i synnerhet.

För sitt pionjärarbete på Sverige och Europas scener samt för en väldigt betydelsefull politisk insats i Eriks anda tilldelas Emelia Wärff Erik Ljungbergs stipendium 2015.

3 svar

Allt hänger samman. På en skör tråd.

, 14 april, 2015
Lämna ett svar

– Erik, jag vet inte vad jag ska skriva …

– Jo, du kommer på nåt. Skriv nåt bara.

– Men kan inte du säga ett ämne?

– Äh, det där klarar du!

Så skulle det ha låtit om Erik fortfarande fanns omkring oss. För jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Det känns som allt redan är skrivet. Vi påtalar gång på gång det som inte fungerar. Det som diskriminerar. Det som kränker. Men inte har det blivit någon full delaktighet inte.

Men, jag ser ändå små strimmor av ljus här och där. Vi har fått en diskrimineringslag, även om den har en del att önska. Inom den personliga assistansen … ja … nej, vi skippar den. Den känns ytterst svajig. Hjälpmedel och bilstöd … äsch, inte så muntert där heller kanske.

Mina ljusstrimmor är nog på ett annat plan. Som att White Guide markerar vilka restauranger som är tillgängliga på sin hemsida. Som att det är fler och fler som gör snygga kläder för sittande. Som att det är fler idag som vänder sig till mig med sina frågor istället för min assistent än för tio år sedan. Det går åt rätt håll. Sakta. Väldigt sakta.

Än är det alltså långt till att min funktionalitet inte kommer ha någon betydelse. Liksom kön, sexuell läggning, ålder, etnicitet, trosuppfattning eller klass. Än är det långt tills vi alla betraktar varandra som likvärdiga människor. Människor som är en del i ett komplext ekosystem. Lika mycket värda som de andra delarna, där vi inte har någon som helst rätt att ta för oss på bekostnad av något annat. Eller någon annan. Allt hänger samman. På en skör tråd.

Därför kämpar jag inte för längre för funkisars rättigheter.

Jag kämpar för allt och allas rättigheter, och skyldigheter, gentemot sin omvärld.

– Hmm … du hade rätt Erik, det var bara att skriva.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Lämna ett svar

Från ord till handling

, 10 april, 2015
Lämna ett svar

1 januari 2015 infördes det historiska tillägget till diskrimineringslagen som gör otillgänglighet till diskriminering i Sverige. Men undantagen och bristerna är många.

Så kom då lagen. Lagen som vi kämpat för så länge, lagen som skulle bli en vattendelare och ge oss rättighet till tillgänglighet, lagen som skulle möjliggöra att striden kunde överföras till det juridiska planet. Lagen som skulle göra att vi kunde gå från ord till handling.

Så kom då lagen – och blev en besvikelse. Vi känner till dem så väl, de fagra orden. Ord som är så fantastiskt vackra att den som läser dem nästan gråter av salighet. Tragikomiskt nog heter utredningen som ligger till grund för lagen Bortom fagert tal. Låt oss då titta närmare på hur de fagra orden formulerats i alliansregeringens proposition 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

”Regeringen arbetar för att Sverige ska vara ett tolerant och humant samhälle präglat av mångfald och respekt för individens mänskliga fri- och rättigheter. Delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning är en grundläggande mänsklig rättighet. Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati. Likhet inför lagen ska råda och människors lika värde ska respekteras på alla områden. Varje människa ska bemötas med respekt för sin person och sin särart. För att uppnå detta måste samhället bygga på en gemensam förståelse av och respekt för de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.” (Propositionen, sidan 50.)

Det låter väl bra? Har du inte en liten tår i ögat nu? Ännu bättre hade varit om de fagra orden hade omsatts i praktiken, om regeringen hade gått från ord till handling. Bläddrar vi i propositionen får vi nämligen ta del av undantagen och bristerna som nu blivit lag:

  • Alla näringsidkare som erbjuder varor eller tjänster och har färre än 10 arbetstagare är helt undantagna. Trots att lagen har en skälighetsbedömning, där hänsyn tas till bland annat ekonomiska och praktiska förutsättningar, kan dessa verksamheters otillgänglighet inte ens prövas under diskrimineringslagen. Det innebär i praktiken att en restaurang med fem anställda som har ett trappsteg, vilket skulle kunna åtgärdas på en eftermiddag för 1 000 kr, inte kan prövas, medan två trappstegs åtgärdande på en restaurang med 10 anställda till en kostnad av 10 000 kr kan prövas. Det innebär att det är helt okej för ett café, en bokhandel eller en biograf med färre än 10 anställda att neka personer som använder assistanshund att ta med sig hunden in. Rimligt? Snacka om att relativisera diskrimineringsbegreppet! Diskriminering är inte alltid diskriminering enligt svensk lag. Regeringen Reinfeldt förekommer näringslivets kritik, men begår politiskt självmord inför oss, när den i propositionen anger hur många företag som är undantagna:
    • 92 procent inom handel
    • 89 procent inom hotell och restaurang
    • 99 procent inom kultur
    • 90 procent inom transport

Genomsnittet är 92,5 procent! (Regeringen ville även att 93 % inom hälso- och sjukvård skulle undantas, men riksdagen röstade emot det. (Alla vet ju att personer med funktionsnedsättning i första hand behöver sjukvård och förbättra sin hälsa.))

  • Bygglov: För de 7,5 procent näringsidkare som täcks undantas åtgärder som går utöver de krav på tillgänglighet som ställdes i bygglovet eller startbeskedet för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket. Oj, där försvann säkert ett par procent till!
  • Varaktighet: Den enskilde och verksamheten måste ha en varaktig relation. Praxis saknas, men regeringen säger i propositionen att kraven ska vara lägre när kontakten är av ”engångskaraktär” eller ”kortvarig och begränsad”. Så om en person i rullstol inte kan ta sig in på den lokala småaffären som hen rullar förbi varje dag är det inte diskriminering? Att överhuvudtaget ha en relation till en verksamhet som en inte kommer in till får väl betraktas som mycket svårt. Vidare: ”En relation bör inte anses vara långvarig enbart på grund av att samma vara eller tjänst tas i anspråk upprepade gånger.” Finns det överhuvudtaget några nyttjanden av varor eller tjänster som omfattas då?
  • Allmänna platser omfattas inte av lagen. Detta innebär exempelvis att de som ansvarar för trottoarer, övergångsställen, torg, gågator, stationsområden och perronger inte kan prövas. Den som följt tillgänglighetens utveckling det senaste decenniet vet att det i mängder av kommuner till exempel anlagts nya kullerstensgator, inte avfasats trottoarkanter, inte gjorts ledstråk, byggts nya trottoarer med för stark lutning, anlagts otillgängliga farthinder på gångbanor och att det finns allmänna platser i anslutning till kollektivtrafik som inte är tillgängliga. Detta trots de bestämmelser som finns i plan- och bygglagen och andra lagar och förordningar. Det visar med all önskvärd tydlighet att de inte räcker.
  • Inget andrahandsansvar: De flesta näringsidkare hyr sin lokal och måste därför ha fastighetsägarens tillstånd för mer omfattande ändringar. I Bortom fagert tal föreslogs att ett andrahandssansvar skulle införas för de fastighetsägare som motsätter sig och därmed hindrar en tillgänglighetsskapande åtgärd. Enligt förslaget skulle fastighetsägaren i dessa fall kunna bli ansvarig för att ha diskriminerat. Förslaget infördes inte. Det innebär att samtliga otillgängliga verksamheter som hyr sin lokal och inte ges tillstånd av fastighetsägaren till ändringar inte heller kan prövas under lagstiftningen.

Men vänta nu, sa inte Alliansregeringen att tillgänglighet skulle ses som en mänsklig rättighet och att det är grundläggande för en demokrati att förebygga och motverka diskriminering?! Att få det att gå ihop med undantagen visar på en spännande semantisk kreativitet! Med dessa undantag börjar vi vara farligt nära att 100 procent av näringsidkare inom varor och tjänster inte täcks. Det finns också fler undantag och brister än de ovan nämnda. Det är nu du verkligen ska gråta.

1990 klassade USA som första land otillgänglighet som diskriminering i vid bemärkelse med Americans with Disabilities Act. 1 januari 2015, ett kvarts sekel efter USA, infördes tillägget i den svenska diskrimineringslagen. Utan att vara cynisk måste en vara realistisk: Sverige kommer möjligen om ett par decennier, ja, kanske två kvarts sekel till, att vara där USA är idag ifråga om tillgänglighet. Detta under förutsättning att undantagen tas bort. Utan det kommer vi kanske aldrig att nå USA:s nuvarande nivå.

Så kom den då lagen. Lagen som inte blev mer än en … pappersanka? Vår besvikelse är stor. De undantag som finns är inte vad vi i decennier kämpat så frenetiskt för på alla plan. Men är lagen meningslös? Nej. Det finns en del saker som är stora steg framåt, bland annat att allergiframkallande ämnen och information och kommunikation numera omfattas. Exempelvis innebär det på utbildningsområdet att Internetbaserade undervisningsplattformar och webbsidor nu ska vara tillgängliga, vilket kan bli en revolution för studenter med synnedsättning eller läs- och skrivsvårigheter.

Trots undantagen vill jag ändå se lagen som en vattendelare. Det är det första lagmässiga spadtaget för att få en fullödig diskrimineringslag innefattande otillgänglighet. Vi ska naturligtvis medialt och politiskt skrika i högan sky om undantagens orimlighet. Vår ilska inte bara bör utan ska eldas på. Vi ska aldrig under några omständigheter luta oss tillbaka och tiga still. Men i vårt praktiska arbete ska vi inte koncentrera oss på undantagen, utan använda lagen där den faktiskt träffar. Och vi ska låta den träffa hårt. Vi ska göra det klart för var och en att vi – och samhället – inte längre accepterar att bli utestängda. Vi ska med de juridiska verktyg som lagen gett oss hävda vår rätt. Där lagen träffar är tillgänglighet inte längre en fråga om medömkan och god vilja, utan en juridisk realitet. Förbättras eller elimineras inte hindren ska vi vidta rättsliga åtgärder.

Så kom då lagen. Det är nu dags att börja använda den. Det är dags för oss att gå från ord till handling.

– – –

31 mars 2015 bildades föreningen Med lagen som verktyg. Föreningens ändamål är att försvara och främja de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning och att motarbeta diskriminering av desamma. Detta bland annat genom att driva rättsfall om diskriminering på grund av funktionsnedsättning kostnadsfritt för föreningens medlemmar. Den som delar föreningens syfte kan bli medlem eller stödmedlem. Mer information kommer på www.mlsv.se.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Lämna ett svar

Västtragik – Vad hände sen?

, 8 april, 2015
1 svar

Kollektivtrafiken är tyvärr inget för alla. Trots att kollektivtrafik för många personer med funktionsnedsättningar skulle vara det snabbaste, billigaste, miljövänligaste och enklaste alternativet så tvingas väldigt många fortfarande att använda särlösningar som Färdtjänsten eller helt enkelt avstå från att delta.

Erik Ljungberg initierade kampen om en tillgänglig kollektivtrafik i Göteborg med projektet och hemsidan Västtragik – en motpol och verklighetsbeskrivning av Göteborgs Stads utförare av kollektivtrafiken – Västtrafik. Vad Erik ville var att kunna åka kollektivt oavsett funktion. Varken mer eller mindre. Men så var och är inte fallet!

Då sidan startades, i början på 2000-talet, fick rullstolsburna över huvud taget inte åka spårvagn i Göteborg. Enda staden i Europa där det inte tilläts. Västtragik fick en otrolig spridning; något som blev mycket obekvämt för Västtrafik. I februari 2004 lämnade Västtrafik in en stämningsansökan mot Västtragik då de ansåg att domännamnet var förvillande likt företagsnamnet, varumärket och domännamnet. Vidare tyckte Västtrafik att Västtragik användes i ond tro, genom att debattera och kritisera företaget. Västtrafik valde senare att lägga ner sin anmälan med svaret, ”Vi måste tänka på vårt varumärke.” Att inte tillåta rullstolsburna att ta del av kollektivtrafiken borde vara än värre för varumärket!

Genom Västtragik och andra påtryckningar fick Erik Västtrafik att motvilligt anpassa kollektivtrafiken så att en rullstolsplats monterades in i vissa spårvagnar. Noterbart är att det fanns 118 spårvagnar av äldre modell som rullstolsburna inte fick åka med.

Vad har hänt sedan Erik initierade och la grunden till rätten att kunna åka kollektivtrafik oavsett funktion?

GIL, andra föreningar och privatpersoner i Göteborg har skrivit ett flertal debattartiklar, uppmärksammat händelser, ockuperat spårvagnar, samt basunerat ut allas rätt att åka kollektivt. Förbättringar har skett, men tyvärr alldeles för långsamt.

Tidigare var en rullstolsburen kund till Västtrafik hänvisad till en särskild anvisad plats. Rullstolsplatserna är konstruerade så att den rullstolsburne sitter i en fålla med ryggen i färdriktningen och färdas baklänges. På de äldsta spårvagnarna, 118 till antalet (!), får du inte åka med i rullstol, även om du själv löser problemet med att komma på. På den näst äldsta varianten finns det en rullstolsplats per spårvagn. På den allra senaste modellen av spårvagn finns det två rullstolsplatser.

Efter flera års påtryckningar från rörelsen gav Västtrafik vika. Genom en tidsbestämd dispens från Transportstyrelsen, har de valt att ändra sina resevillkor genom att låta rullstolsburna även använda flexytor, i mån av plats. När dispensen löper ut ska den nya åtgärden utvärderas innan den eventuellt blir permanent.

Detta var ett glädjande besked. Ska jag vara nöjd? Absolut inte, vägen är lång – vi med normbrytande funktion ses inte som fullvärdiga samhällsmedborgare! Det finns fortfarande 118 spårvagnar som jag och många andra inte får åka med. I bästa fall kommer dessa vara utfasade år 2022. Det är Västtrafiks målsättning, men i nuläget finns det inga politiska beslut tagna. Lägg även till elektriska ramper som ofta är ur funktion och inte allt för sällan taskigt bemötande av chaufförer.

Hur kan politikerna låta detta fortgå? Detta trots att vi har konventioner och internationella åtaganden och lagar. Människor med normbrytande funktioner måste få fullt spelrum att vara de de är. Att kunna delta i samhället oavsett funktionsförmåga är en grundläggande mänsklig rättighet. Jag säger det med fadd smak i munnen, vi måste fortsätta att driva kampen än hårdare, så att de förtroendevalda tar sitt ansvar!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

1 svar

Att förändra samhället Med lagen som verktyg

, 20 mars, 2015
Lämna ett svar

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.

Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.

Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)

Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.

Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning. Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.

Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering. Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.

Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg. Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.

Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.

Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?

Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00.
För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Lämna ett svar

Medborgarskap är …

, 11 november, 2013
Lämna ett svar

Ännu ett brev singlade in genom loftdörrens brevlåda. Ännu ett kuvert med försäkringskassans gröna logga revs upp – och denna gång var det beskedet jag väntat på. Ja, jag tillhörde dem som klarade mig genom nyckelhålet. Jag fick behålla assistansersättning för de timmar som möjliggör ett aktivt liv, ett engagerat medborgarskap.

Någonstans känner jag att jag borde vara tacksam, eller åtminstone andas ut. Istället brusade den energi som legat sovande in som en tidvattenvåg i mitt medvetande. En svallvåg av ren och skär, rosenrasande ilska är det jag känner.

Jag fick medborgarskapet tillbaka! Och nu – nu ska jag använda det! Jag vet nämligen vad det betyder att inte ha tillgång till det.

Ryggmärgsskadevärlden är en konstig version av verkligheten. En version färgad av ett extremt kroppsfunktionellt och stereotypt manligt perspektiv på livet. Så var det i alla fall då, för drygt trettio år sedan.

Medborgarskapet fattades mig!

Jag var just fyllda 23 när jag konfronterades med/kastades in i denna alternativa verklighet. Min egen personliga version av ”Apornas planet” fyller mig ömsom med ilskeattacker och ömsom med hysteriska skrattanfall.  Men då – i början – var det blodigt allvar. Det handlade nämligen om vem jag var; eller kanske snarare vem jag skulle tillåtas vara.

Jag berövades alla de förväntningar jag tidigare levde med i form av sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. I detta medborgarskapets tomrum planterade rehabiliteringen istället in idéer om ”värdet av att kunna dra på sig brallorna själv” – även om det rörde sig om sletna wct-byxor och oformliga sweatshirt-tröjor; värdet av att vara ”oberoende” – vad fan nu det är; och värdet av att generellt fokusera på alla dessa sysslor som ingen annan värderar ute i den ”riktiga världen”.

Förlusten av medborgarskap bekymrade ingen!

Allt detta som ingen bryr sig ett skvatt om – så länge du räknas till de funktionsdugliga – var plötsligt det enda som räknades för mig. Jag blev inte bara den diagnos – tetraplegi – jag beskrevs med, den gruppering – personer med funktionsnedsättning/omfattande rörelsehinder – jag kategoriserades in i, utan jag blev också utsedd till administratör, träningssubjekt och allmän cirkusdirektör i min alldeles egen föreställning – ”aktiviteter i dagliga livet” eller som vi vanligen benämner den ADL.

Och när jag körde på rehabiliteringens gör-dig-oberoende-tenta var den hjälp jag fick anpassad till just denna nivå av existens. Jag var ett vårdobjekt bland andra vårdobjekt. Jag gick på toan när det passade in i kön av arbetsuppgifter som personalpoolen turades om att gå iväg på. Så köade vi alla på boendeserviceenheten Ingmar för att få hjälp av vem som helst i personalgruppen med det allra privataste såväl som allt det andra vi absolut behövde. Vi satt i våra lägenheter och köade, för hjälp tillhandahölls bara på plats där – i lägenheten på boendeservicen Ingemars adress.

Medborgarskap är …!

Så kom reformen. Reformen som gav mig och tusentals andra medborgarskapet tillbaka genom att tillhandahålla assistans som möjliggjorde sociala relationer, jobb och samhällsengagemang. För jag vågar påstå att om du tänker efter riktigt noga så håller du med om att medborgarskap är något annat än att enbart gå på toan och få på sig kläderna; något annat än att köa efter hjälp innanför dörren till en egen lägenhet.

Medborgarskap är en social relation; en rätt att vara en del i en samhällsgemenskap; en rätt att ta ansvar för det gemensamma och att få del av samma gemensammas goda; en rätt av vara en av oss som bor och lever här istället för att ses som en av de andra som bara råkar befinna sig här ändå.

Medborgarskap har inte ett skit att göra med graden av funktionalitet; lika litet som medborgarskap har ett skit att göra med andra irrelevanta saker som graden av etnicitet, sexualitet, färg form eller blodomloppets tröghet i allmänhet att göra.

Politik borde vara …!

Århundradets handikappreform, kallades den av politiker på såväl höger- som vänsterkanten. Samma politiker, ledare av samma administrationer som omedelbart – bakom kulisserna – lät attacken på reformen inledas. Samma politiker som låtit attackerna på reformen fortgå ostört – årtionde efter årtionde. Samma politiker som är fullt upptagna med att köpa ännu en procentandel röster från de röststarka grupper som redan är köpta, betalde och köpta igen. Samma politiker som är för fega för att stå för något annat än det redan beprövade.

Och nej, det handlar inte om enbart assistans. Det handlar om bristen på politiska visioner, om avsaknaden av det politiska modet att våga stå för något så fundamentalt som självbestämmande och lika villkor – inte bara till funkisar utan också till alla de andra som inte tillhör den allt mer avsmalnande ”väljarkår” de politiska partierna slåss om.

Ett val i en demokratisk välfärdsstat som Sverige borde vara mer än en popularitetstävling. Vi behöver inga fler RUT- eller jobbskatteavdrag. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga till den röststarka medelklassen att ni får vänta ett tag på nästa grej. Vi behöver någon som vågar stå upp och säga att:

”Vi har ett fantastiskt land här men det finns fortfarande en del hål att täppa till i vårt gemensamma medborgargolv. Vi har inte riktigt byggt färdigt än. Nu är det dags att göra det!”

Inlägget finns även publicerat på Susanne Bergs egna blogg: Susannes hörna

Lämna ett svar

Ett år kvar till valet!

, 17 september, 2013
Lämna ett svar

Erik Ljungberg startade den här bloggen inför förra riksdagsvalet för att få politiker och andra att få upp ögonen för våra frågor. Tanken var inte att den skulle leva vidare efter valet men det gjorde den. Frågan om full delaktighet för personer med funktionsnedsättning löste sig, som väntat, inte över en natt. Bloggen har därför levt kvar. Förvisso med varierande aktivitet men allt jämt levt kvar. Det är ju tyvärr så att det hela tiden kommer nya saker att reagera emot och, tragiskt nog, finns det många saker som vi fortfarande kämpar för. Den personliga assistansen är till exempel långt ifrån en självklarhet idag och allt fler personer mister rätten till den.

Men, det finns kanske hopp? Bristande tillgänglighet är, som vi alla vet, fortfarande inte en diskrimineringsgrund trots att det gått över tusen dagar sedan utredningen färdigställdes och trots det över ett år sedan riksdagen tog beslut att regeringen skulle skynda på frågan. I helgen avslöjade dock Erik Ullenhag på NHR:s kongress att regeringspartierna äntligen kommit överens om att de ska komma med ett lagförslag mot bristande tillgänglighet. Det kommer att finnas med i den kommande budgetpropositionen som presenteras inom kort. Den som lever får se. Själv vågar jag faktiskt inte riktigt ropa hej ännu. Inte förrän lagen har trätt i kraft och vi ser att den gör någon skillnad. Lagen om tillgänglig kollektivtrafik kom 1979 … och … ja, riktigt tillgänglig är den ju inte. Men det är klart, det är bara 34 år sedan den lagen kom.

Nu är det mindre än ett år till nästa riksdagsval. Nu påbörjas valkampanjerna. Nu är det dags att vässa pennan igen. Bloggen kommer vakna till liv igen. En del gamla skribenter kommer tillbaka. En del nya är på ingång. Under det kommande året kommer vi, som vet hur det faktiskt förhåller sig, åter igen regelbundet rapportera om hur verkligheten för oss med funktionsnedsättning ser ut. Helt enkelt ”Sanningen. Utan socker.” för att citera Erik.

Lämna ett svar