Kategoriarkiv: Okategoriserade

Konsekvenserna av ”domen”

, 17 september, 2010
3 svar

I flera inlägg har vi kommenterat den ödesdigra dom som Regeringsrätten fattade i juni 2009. Domen som fastställer att det inte längre räcker med grundläggande behov för att få rätt till personlig assistans utan att dessa dessutom måste vara särskilt integritetskänsliga. Vad som menas med detta överlämnas till läsaren, eller snarare till Försäkringskassans och kommunens handläggare samt domstolarna att bedöma.

Vi har ropat och ropat och försökt få upp era öron och ögon för vad som är på väg att hända, vad denna dom får för konsekvenser. Men ni har med hänvisning till det tillkännagivande ni gjorde i maj valt att ännu inte göra något. Ni har hänvisat till det uppdrag ni har gett till Försäkringskassan, att de i juni 2011 ska redovisa till er hur likheten i bedömningar både vad det gäller grundläggande och övriga behov ser ut. Nu ropar vi igen och säger att DET RÄCKER INTE! Konsekvenserna av Regeringsrättens dom blir varje dag allt tydligare och vi är, ärligt och bokstavligt talat, livrädda.

Häromveckan läste jag två domar från två olika Kammarrätter, Jönköping och Stockholm. Båda domarna handlade om kvinnor som hade sökt ersättning från kommunen för personlig assistans. Båda kvinnorna hade klart uttalade grundläggande behov. Ingen av dem beviljades assistans. Inte ens kommunal assistans där det inte finns något krav på att de grundläggande behoven ska ha en viss tidsmässig omfattning. Istället hänvisades de till kommunal hemtjänst. Regeringsrättens dom ger alltså ringar på vattnet inte bara i Försäkringskassans handläggning.

Den ena av kvinnorna i domarna ovan kan, med mycket stor möda, själv sätta på sig mysbyxor. Inte för att hon vill ha det på sig men hon KAN sätta på sig det själv. Det tar ungefär en timme. Men hon kan inte sätta på sig vanliga jeans, som hon vill ha, BH och skjorta. Den andra kvinnan kan inte klara att torka sig efter ett toalettbesök eller gå och duscha själv men inte ens det gav henne nu rätt till assistans. Vad GER då rätt till assistans? Och var finns rättssäkerheten för den enskilde när vi som intresseorganisation med en rättighetslag i ryggen inte längre kan ge klara och entydiga besked till människor som vänder sig till oss för att få klarhet?

Inte heller när man har ett mycket omfattande behov av assistans är det säkert att man får behålla den i den omfattning man behöver.

En person som varit beviljad personlig assistans dygnet runt fick nyligen ett förslag till beslut om sänkt antal timmar. Försäkringskassan vill dra ner 40 timmar i veckan. Problemet är att den här personens funktionsnedsättning är så omfattande att hon helt enkelt måste ha någon närvarande hela tiden för att kunna utföra sådant som många av oss andra, utan omfattande assistansbehov, enkelt utför utan att vi ens reflekterar över det.

Även i Aftonbladet kan vi läsa om hårdare bedömningar och läkare som inte längre vill medverka i förnedringen.

Nej du, käre politiker som läser denna blogg och som jag riktar mig till. I Socialutskottets tillkännagivande sa ni att ni inte ville att frågan om behovsbedömning skulle föregripas. Ni ville avvakta vad Försäkringskassan kom fram till i sin rapport juni 2011. Jag hoppas att ni med ovanstående exempel, som vi tyvärr kan ge ännu fler av, förstår att ni helt enkelt MÅSTE föregripa denna rapport och göra det som måste göras.

3 svar

Matnyttigt inför valet

, 16 september, 2010
2 svar

I dagarna har två rapporter presenterats som kan ge vägledning för väljare som har ett intresse i politiskt arbete för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Dels är det Handikappförbunden och Alla Väljare som samlat in enkätsvar från 182 toppkandidater till riksdagen (av 452 tillfrågade). Dels är det Förbundet Rörelsehindrade som presenterar partiernas svar på sina frågor.

Bägge ger anledning till reflektion. Vi börjar med Förbundet Rörelsehindrades enkät till partierna. Läs sammanställningen här. Finns det nåt nytt under solen?

Om otillgänglighet in i diskrimineringslagstiftningen är en viktig fråga för dig, så kan en noggrann läsning av svaren under punkt 1. Tillgänglighet rekommenderas. På den rödgröna sidan säger samtliga partier att man vill lagstifta. Inom alliansen flaggar moderaterna att de inte kan ta ställning innan de ekonomiska konsekvenserna utretts.

Under punkt 2. Arbete hittar jag en blandning av rara ärter.

Hur tänker Centerpartiet när de skriver så här?: ” Att meningsfulla arbeten skapas för dem som vill jobba trots begränsad arbetsförmåga är mycket värdefullt, vare sig i form av daglig verksamhet via LSS eller genom arbetsförmedlingens stöd”.

Det är viktigt att daglig verksamhet håller hög kvalitet, men inte som en form av arbetsmarknad. Ökade inskrivningar i särskolan, oförmågan att hjälpa dessa till arbetsmarknaden leder till ökat tryck på daglig verksamhet. Alla som kan/själva vill ska ges rätten till hjälp att försöka nå arbetsmarknaden hade varit ett mer progressivt svar i mina öron. Och så undrar man ju varför utgångspunkten är att den funktionshindrade har en begränsad arbetsförmåga? Sist jag tittade efter fanns de i alla sorter, men hade oavsett arbetsförmåga förhöjd arbetslöshet.

Folkpartiet ska ha en eloge för att man kommer med konkreta nytänkande förslag. Att utveckla lönebidraget till att gälla de som vill och kan starta eget är en jättebra idé.

Jag tror en del kan tycka att det skulle kunna vara snedvridande för konkurrensen. Men arbetsnedsättningen i ett litet egenföretag är ju lätt avläst via hur bra det går. Är företaget lyckosamt kan och ska givetvis lönebidraget sänkas eller tas bort om det blir möjligt. Och egenföretagaren med funktionsnedsättning har fortfarande ev diskriminerande attityder att ta sig förbi när den ska sälja sina produkter eller tjänster.

Även Vänsterpartiet är konkreta och radar upp förslag. Det märks när man uttrycker sig att det inte är någon tillfällighet att Ohly var den enda som avsatte tid till personer med funktionsnedsättning i sitt tal i Almedalen. Men varför ska unga med funktionsnedsättning ha ett år på högskola bekostat av arbetsförmedlingen? Vad är den ideologiska utgångspunkten för det? Att studenter med funktionsnedsättning behöver längre tid på sig?

Miljöpartiet är de enda som pratar diskriminering. Man vill se till att det blir både ekonomiskt möjligt och genomförbart i praktiken för den enskilde att pröva diskrimineringsfall i domstol.

Punkt 3. Ekonomi riktas av Förbundet Rörelsehindrade att särskilt gälla situationen för de som tvingas leva på aktivitets eller sjukersättning.

Centern är ensamma med ett konkret plånboksförslag. De föreslår samhällslön som ska ge personer med funktionsnedsättning som inte kan nå arbetsmarknaden 3 – 4000 mer i månaden. Men vad menas med den här generaliseringen om personer som pga funktionsnedsättning tvingas leva på sjukersättning: ”och för dem riskerar allt prat om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetsförmåga och återgång till arbete att framstå som närmast kränkande.”

Jag tror det finns minst lika många som tycker kränkningen ligger i att de förnekas ett prat om detta där de själva är delaktiga.

Under punkt 4. om Personlig assistans är det svårt att utläsa någon skillnad. Alla säger sig vilja hålla kvar vid assistansreformens ursprungliga intentioner, och att de domar som ligger till grund för en snävare tolkning kräver förtydliganden. Frågan är väl hur viktig frågan blir om det inte finns någon motsättning mellan några av partierna?

KD har valt att inte svara på enkäten. Det är förvånande.

Så över till Handikappförbunden och Alla Väljares enkät. Läs den här. 452 toppnamn på partiernas riksdagslistor fick den. 182 har skickat in svar.

Först – anhopningen av enkäter till toppkandidater är enorm. De 182 som svarat har skickat en tydligare signal än de som inte svarat. Här kan ni hitta engagerade kandidater från era valdistrikt.

De börjar också med otillgänglighet som diskriminering. Tänker kandidaterna driva den frågan aktivt? Det finns en tydlig topp och botten i den skalan:

Topp: FP 100%, FI 94%, MP 91%,
Botten: PP 13%, SD 50%, M 57%

Fråga 2 om skärpta regler för tillgänglig information ger ingen större vägledning inför valet. Man är för överens. Alla vill skärpa utom Piratpartiet.

Fråga 3 visar på större skillnader. Här gäller det om man aktivt ska arbeta för att unga med funktionsnedsättning utan arbete får en garanterad försörjning i nivå med Konsumentverkets beräknade kostnader, ca 12.000/månad.

Inget parti visar full mobilisering, men ni kan ju själva se var det finns flest toppkandidater med intresse.

Topp: FI 69%, C 67%, V 64%, MP 61%, FP/KD 56%.
Botten: PP/SD 0%, M 19%, S 37%.

Även frågan om personligt engagemang för att återföra assistansen till dess intentioner visar skillnader:

Topp: V 96%, FI/FP 94%
Botten: PP/SD 50%, C 60%

Handikappförbundens/Alla väljares enkät har också vägvisande listor på hur engagerade olika kandidater är. I länken ovan (även här igen) finns i slutet av dokumentet 50 kandidater som anger att dessa frågor är inom deras tre högst prioriterade områden.
Dessa fördelar sig i antal på respektive parti:

M 6
KD 6
C 2
FP 8
MP 4
S 7
V 11
FI 6
PP/SD 0

Man publicerar också en bilaga over varje svarandes poäng. Dessa baseras på svaren i sakfrågorna (12p) och aktivitet/ambition (15p). Maxpoängen 27 uppnåddes bara av fyra riksdagskandidater. Dessa är:

Per Lodenius, Centern i Stockholms län
Maria Lundqvist-Brömster, FP i Västerbottens län
MonaLisa Norrman, Vänstern i Jämtlands län
Lennart Sjögren, KD i Gävleborgs län.

Du kan se vad varje svarande kandidat fick på två sätt: topplista eller alfabetiskt

De bjuder även på kandidaternas kommentarer – här.

Slutreflektion

Blev ni klokare?

Det finns faktiskt en väg kvar. Kontakta den kandidat du funderar på före söndag och ställ din fråga. Det tjänar två syften. Dels får du veta var han eller hon står. Det får din kandidat veta att det finns en förväntan inbakad i deras kryss. Och det kan vara riktigt bra att ha med sig…

2 svar

Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftning

, 15 september, 2010
15 svar

I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det  jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.

I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010.  Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.

Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder.  I en rapport  som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet.  Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.

Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder.  Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:

  • Näringsidkaren saknar ofta  information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.
  • Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal.  Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.

Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.

Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa

Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.

Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.”  Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.

Davids kommentar;

Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.

Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.

Rösta på den ni tror kan påverka.

Lars kommentar;

Innan jag kommenterar svaret  vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande  med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!

15 svar

Stärk Kedjan – en lovsång till de förhatliga särintressena

, 14 september, 2010
3 svar

Det skulle bli en av historiens mest spännande valrörelser. Det blev en av de tråkigaste. Reinfeldt satte tonen när han på Almedalsveckan höll sitt tal om Allmänintresset. Han fick direkt mothugg på den här bloggen, men de rödgröna vågade inte ta den bollen. Därför har denna valrörelse också blivit allmänintressets ljumma valrörelse. En valrörelse som kan sammanfattas i det vedervärdiga uttrycket ”Lite mer i plånboken”.  Låt mig därför, med mitt sista inlägg innan valet, slå ett slag för de förhatliga särintressena.

När jag för femton år sedan blev aktiv i handikapprörelsen så kallades jag radikal eftersom jag pratade om att stoppa den dagliga diskriminering som vi är utsatta för. Ingen tycker att den ståndpunkten är det minsta radikal idag. För femton år sedan ansågs det kontroversiellt  att arbeta med andra grupper som är utsatta för diskriminering, personer med invandrarbakgrund, HBT- rörelsen osv. Numera ses det som någonting självklart. För femton år sedan tyckte jag att handikapprörelsen var märkligt ointresserade av tillgänglighetsfrågan. Idag är det rörelsen mest prioriterade fråga.

Att inget händer inom handikappolitiken är en myt. För femton år sedan nämndes aldrig otillgänglighet som diskrimineringsgrund och vi var så gott som aldrig inkluderade när politiker skulle räkna upp de grupper som var utsatta för diskriminering. Utvecklingen har gått framåt, men den har samtidigt gått bakåt.

Mitt första uppdrag inom handikapprörelsen var att sitta i referensgruppen till Funkisutredningen. Det var en utredning som arbetade för en förbättrad inkludering i skolan. Vi trodde att vi satte de sista spikarna i specialskolornas kista. Det verkade som att vi inledde den slutgiltiga begravningen av den segregerade skolgången. Det kändes som att särskolorna skulle försvinna inom en tioårsperiod.

Det blev inte så. Ingegerd Wärnersson ledde arbetet med att förstärka resurserna på skolorna så att man skulle kunna inkludera alla elever i den vanliga skolan och gick och blev skolminister på kuppen, men fick sedan sparken för att hon inte kunde ta debatten mot en viss Jan Björklund. Nu sjungs specialskolornas lov och särskolan växer. En skola för alla har försvunnit från horisonten.

För femton år sedan fick de allra flesta rörelsehindrade som behövde personlig assistans rätt till det utan större problem. Debatten handlade då om hur assistansreformen skulle utvecklas så att den innefattade fler, t.ex.  personer med synskada. Idag slåss vi för att vi ska få behålla assistansen så  att vi ska kunna ta oss upp ur sängen och få gå på toaletten när vi vill.

Hur kommer det sig att vi har gått tillbaka på dessa fronter samtidigt som vi går framåt på andra? Jag tror det har med allmänintresset att göra. Vi har helt enkelt blivit mycket skickligare på att hävda att våra frågor är viktiga för hela samhället. Äldre, småbarnsfamiljer, överviktiga, ja alla tjänar i slutändan på ett tillgängligt samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Ett samhälle som inte diskriminerar några av sina medborgare är också ett samhälle som alla tjänar på, eftersom de allra flesta vill leva i ett sådant samhälle. Historien om diskriminering och förtryck är en lång, dyster historia som alla seriösa politiker vill bryta med. Vi är inte där än, men vi är på väg. Det finns nämligen ett allmänintresse.

Men vad händer med de frågor där inte finns ett allmänintresse?

Vem förutom den enskilde eleven tjänar på att man satsar en massa resurser för hon ska kunna gå i den skola där hennes kamrater går? Det är ju enklare att skicka henne till en specialskola, där de har specialkompetens och där det finns kamrater som hon kan identifiera sig med. Vem förutom den enskilde bryr sig om han får kissa efter ett schema eller inte kan ta ut sig ut ur sin lägenhet? Inte många, vi har ju trots allt fortfarande den starkaste assistanslagstiftningen i världen. Vem förutom den enskilde bryr sig om hen inte kan få jobb på den vanliga arbetsmarknaden? Inte många så länge vi har en bra daglig verksamhet som gör att hen är sysselsatt med något.

I alla dessa frågor är det så pass få personer som drabbas att frågan blir ett särintresse. Här behövs ett annat synsätt än det som lyfter allmänintresset. Det finns ett sådant synsätt, ett synsätt som har varit tongivande tidigare, men som tyvärr tappats bort på senare år. Det synsättet säger att inget samhälle är starkare än sin mest utsatta länk. Det är de mest förtryckta och fattiga gruppernas tillstånd som berättar hur ett samhälle mår. Det bästa sättet att öka samhällets välstånd är alltså att stärka den mest utsatta länken.

Två av Sveriges mest tongivande politiker har haft detta synsätt. Dessa politiker var på många sätt mycket olika varandra. De tillhörde olika partier, trodde på olika ideologier och såg skilda lösningar. Den ena betonade kollektivet, den andra individen. Men det förenades i synsättet att inget samhälle var starkare än sin mest utsatta länk. Deras namn är Olof Palme och Bengt Westerberg. Som av en händelse så är det dessa två personer som står bakom de viktigaste reformerna på det handikappolitiska området i modern tid. Palme stod bakom marschen ut från institutionerna, slutet på tvångssteriliseringarna och inledningen av vår inkludering i det vanliga samhället. Westerberg gav oss ett av de viktigaste verktygen för att denna inkludering skulle fungera i praktiken, nämligen assistanslagstiftningen. Han utformade dessutom lagstiftningen så att den gav oss makt att bestämma över våra egna liv.

Ett annat viktigt verktyg för inkludering, tillgänglighetslagstiftningen, väntar vi fortfarande på och med tanke på vilka politiker vi har idag så vore det kanske fel att plötsligt skifta fokus från allmänintresset och börja hävda särintresset i den frågan. Det bästa synsättet är trots allt det som ger den största framgången. Men, som sagt, det finns andra viktiga frågor som vi håller på att tappa bort. En funktionsnedsättning är inte bara en diskrimineringsgrund.

Det var det som jag ville beskriva med mitt förra inlägg ”Jag är handikappad”. En del trodde att det inlägget handlade om terminologi, men jag skulle aldrig ödsla min tid på att skriva om något så oviktigt. Inlägget handlade om hur vi, som har gemensamma behov som vi behöver få tillgodosedda för att vi ska kunna nå full delaktighet, ska definiera oss.  Det handlade om att vi behöver hitta ett ord som definierar oss som samhällsmedborgare och inte utifrån våra medicinska diagnoser. Ett ord som inger respekt och inte lockar fram människors välvilja. Ett ord som vi kan foga in som en naturlig del av vår identitet.

För det finns ingen skillnad mellan att tvinga flickor att gå i flickskola, att hålla en svart man i husarrest p.g.a. hans hudfärg eller att porta alla homosexuella från SJ:s X2000 tåg, och det man utsätter oss för. Det är precis lika illa. Men varför går då inte folk man ur huse för att stoppa det förtryck som vi utsätts för? Jo, det finns en skillnad. Kvinnor finner sig inte längre i att bli sedda som ett svagare kön. Personer med mer pigment i huden beklagar sig inte längre över sin hudfärg  och homosexuella ser sig inte längre som sjuka. Det var när kvinnor började ifrågasätta könsrollerna, när svarta och homosexuella började känna stolthet för vilka de var som dessa gruppers befrielsekamp började på riktigt.

Vi måste sluta markera distans till våra funktionsnedsättningar, handikapp, lyten eller vad vi än väljer att kalla det och istället fylla oss med så mycket stolthet att det kommer att göra ont att diskriminera oss. Vi måste acceptera att de frågor vi kämpar för ofta inte har ett allmänintresse, men  inse att vår kamp alltid kommer att vara ett allmänintresse för den är ett bevis på hur vårt samhälle mår.

Vilhelm Ekensteens kommentar;

Hej Jonas!

Eftersom du är en så bra kille och betydelsefull i vår nuvarande kamp för assistansen vill jag i all vänskaplighet, jag hoppas du förstår det, berätta några saker m a a din blogg i förrgår på fulldelaktighet.nu. läget för assistansreformen var långtifrån så idylliskt för 15 år sedan som du skriver. I själva verket har den aldrig varit så illa ute som då.

Från sommaren 1995 arbetade den under våren av den socialdemokratiska regeringen tillsatta assistansutredningen med att i praktiken avskaffa reformen. Utredningsordförande (enmansutredare) var Kerstin Wigzell, och handikapprörelsens tre sakkunniga var PO Bengtsson, Lars Lööw och jag. I övrigt satt folk från finansdepartementet, RFV, Socialstyrelsen etc, men alltså inga politiker.

Bakgrunden var att reformen kostade så mycket mer än förutsett, missbruksmyter etc. Hösten var fasansfull. Kampen oerhörd. Wigzell ville kommunalisera, hela sekretariatet jobbade på den linjen och flera till i nedskärningssyfte, med stöd av byråkraterna. Finansdepartementet drev på. 25 procent av kostnaderna skulle omedelbart kapas. Vi motsatte oss förstås kommunaliseringen, som dåvarande Kommunförbundet var för. De satt också i utredningen och jobbade i samförstånd med Wigzell.

Den 4 december skulle utredningen överlämnas till socialminister Ingela Thalén på Socialdepartementet. Den dagen deltog ca ettusen (!) assistansberättigade från hela landet i en demonstation utanför departementet som IfA och DHR organiserat (Anna, Guy, Wenche och jag) och där många slöt upp från olika organisationer. Jag hörde till dem som skulle överlämna utredningen och den upphetsade polisförstärkta vakten på departementet försökte kasta ut min assistent.

Nåväl, jag hade fått uppdraget att företräda oss och jag sade till Thalén att utanför huset stod en tiondel av alla dem som var beroende av den reform de demonstrerade för och att det aldrig förut i den svenska socialhistorien hade hänt och aldrig skulle hända igen, men att det talade för sig själv.

Det var som du förstår oerhört dramatiskt. Thalén gick ut och talade lugnande. Ett par dagar senare var vi kallade till henne på departementet. Förutom av mig företräddes vi nu bl a av Margareta Persson, HCK, och Birgitta Andersson, DHR. Allt stod på spel, men mötet utmynnade i det fullständigt unika att Thalén tillmötesgick vårt krav att utredningen skulle kastas i papperskorgen. Hon beslöt att den inte skulle gå ut på remiss!

Vi hade vunnit. Från hotellet, där DHR-styrelsen var samlad, ringde jag till Håkan Högberg i Göteborg som grät av lättnad.

Det är så viktigt att denna del av assistanshistorien inte glöms bort. Och det är så oerhört viktigt att du, som hör till dem som framöver kommer att berätta vår historia, får kännedom om den.

Vi hörs!
Vilhelm

Jonas svarar;

Hej!

Tack. Jag visste att socialdemokraterna attackerade assistansen, men hade ingen aning om att attacken var så långt gången. Hösten 1996 blev jag invald i dåvarande DHR-UNG:s styrelse. Jag gick med av det, såhär i efterhand ganska fåniga, skälet att rädda förbundets tidning Hillebard, som jag skrev för. Istället blev jag inslängd i funkisutredningen, eftersom jag precis gått ut riksgymnasiet i Angered och var djupt kritisk till det jag upplevde där. Då var jag med om det fantastiska, Ingegerd Wärnersson inte bara lyssnade på mig hon skrev in en hel del av vad jag tyckte i utredningen och sedan lades ju både specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan ned (riksgymnasierna blev kvar)  och jag blev illa omtyckt av en del på dåvarande SIH, men då hade jag fått smak på politiken. Vår medlemstidning lade jag sedan ner och både Ekeskolan och Hällsboskolan har ju Björklund öppnat igen.

Assistans har jag haft sedan juni 1996 och var alltså lyckligt ovetande om vad som hänt ett halvår tidigare. Jag borde skrivit fjorton år istället för femton år i inlägget, men jag avrundade och tänkte ett halvår hit eller dit spelar ju ingen roll. Men ibland är ett halvår skillnaden mellan himmel och helvete. Det är en sedelärande historia. Publicera den som kommentar under mitt inlägg

Mvh
Jonas

3 svar

Magnus Poyato Dominguez

, 13 september, 2010
6 svar

Magnus Poyato Dominguez är död. Han avled den 29 augusti – mindre än en månad innan han skulle fylla 40.

Som ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, hade jag den tunga plikten att meddela styrelsen att Magnus, styrelsekamrat i många år, gått bort.

Vi miste förstås alla en personlig vän. Magnus var sådan, det uppstod vänskap med honom. Och jag skrev några rader om honom till styrelsen, bland annat: Han använde assistansen till att göra mycket av sitt liv.

På natten när jag skulle sova och tänkte på Magnus tröstade det mig att jag hade kunnat skriva så. Magnus var rullstolsburen och hade en svår muskelsjukdom av den art som starkt förkortar liv. Men han levde fullt ut. Det är lätt att sentimentalisera bilden av en människa med stora funktionsnedsättningar och framför allt uppfattas hon ofta så: ”Oh så duktig, så fantastisk” och gråtmildheten är nära att slå igenom.

Magnus hade avfärdat allt det där med ett snett leende, denne intelligente, varme man gjorde sin egen resa tvärs igenom alla klichéer. Han var så mycket. I vår styrelse minns vi honom för alla möten med hans initierade, fasta, kloka engagemang i vår kamp för assistansreformens utveckling.

Och allt det där andra som han också var. Säkert hade han sina sorger, så nära stod vi inte varandra så att jag vet vilka, men han uppskattade uppenbarligen livet. Och han hade sin egen agenda. Så lämnade han till exempel IfA:s styrelse några år för att fullfölja andra planer, jag tror resa ut i världen lite, och sedan återkom han till oss som självklart alltid välkomnade hans kvalifikationer. Som andra blandade han arbete med annat, jobbade i ett kooperativ och var en framstående kock, älskade musik och for på konserter, var politiskt verksam och hade en genomtänkt livsåskådning, Magnus var en mångsidig man.

För kanske ett halvår sedan gjorde han en stor europeisk rundfärd. På Facebook kunde vi åtminstone hjälpligt följa en som man kunde tycka halsbrytande resa som gick över Prag till hans rötter på Iberiska halvön. Oförhindrad av stora funktionsnedsättningar. Och han kom tillbaka till Jönköping.

Döden fanns utan tvivel länge nära i hans liv. Ett par dagar före sin bortgång skrev han för sista gången i Facebook: ”Jag mår inte riktig bra.” Inblandat som det kom i raden av alla de andra livfulla anteckningarna gjorde vi kanske inte tillräckligt uppehåll för att läsa det en gång till.

Magnus använde assistansen till att göra mycket av sitt liv. Allt det där som han gjorde var naturligtvis inte mer än andra gör, men han gjorde det. Det gjorde mig lycklig mitt i sorgen att jag kunde tänka det.

Och det gör mig förtvivlad när jag tänker på hur Magnus liv skulle varit utan den assistans som var hans. Ty de personer som i dag i allt större utsträckning uppmärksammas för att helt bli av med sin personliga assistans är bara toppen av ett isberg. För många andra beskärs i det tysta assistansen, beskärs livet.

Att använda assistansen till att kunna göra mycket av sitt liv. Det borde vara assistansreformens hela syfte. Minnet av Magnus som skulle fyllt 40 några dagar efter valet får bli mitt sista inlägg i denna bloggs valrörelse. Magnus Poyato Dominguez var något mer än en kropp i rullstol. Han använde assistansen till att göra mycket av sitt liv. Det borde ni som är politiker och beslutfattare begrunda och dra slutsatser av.

6 svar

J’accuse!

, 12 september, 2010
1 svar

Egentligen borde jag inte vara förvånad över att politiker, näringsliv och allmänhet har en närmast tvångsmässig fokus på ”hur mycket vi funkisar kommer att kosta”. Samhället har sparat på oss i århundraden. Vi tar det senaste exemplet, ni vet hur vår rätt att slippa bli diskriminerade först måste kostnadsberäknas innan den erkänns. Jag pratar om förslaget att lägga till ett förbud av ”brist på skäliga anpassningar” i dagens diskrimineringslag.

Hur resonerar man egentligen när det ska kostnadsberäknas? ”Åh, det här blir alldeles för dyrt. Det kan aldrig vara diskriminering.” eller ”Jasså, det kostar inte mer. Då är det nog diskriminering i alla fall.”

Själv skulle jag vilja påstå att det finns inga kostnader som inte redan blivit betalda. Sverige brukar skryta om att vi är det ”första land i världen” som införde ett krav på tillgänglighet i bygglagstiftningen – 1966. Det är något vi gärna berättar för utländska gäster. Vad vi sällan talar om är den lagstiftningens begränsningar. Allmänna utrymmen, som entréer och trapphus bör täckas in ansåg lagstiftaren. Däremot tyckte man att det var omöjligt att kräva tillgänglighet till själva bostäderna. Det var viktigt att se till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till kostnaderna.

Från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet sker en enorm byggboom i Sverige. Lort-Sverige ska byggas bort och staten storsatsar. Inte förrän 1977 tar man bort ”i skälig omfattning” och kräver tillgänglighet till bostäderna i bygglagstiftningen. Då har den generella bostadspolitiken redan resulterat i mer än en och en halv miljon bostäder.

Under drygt två decennier fick Medel-Svenssons bostadsbehov kosta staten skjortan. Men funkisar behov av bostad sparade vi på – tills det var i stort sett färdigbyggt.

Om ni undrar när det blev krav på hiss i flervåningshus så kan ni bara kika er runt i ert närområde. 1977 infördes krav på hiss i hus med fler än två våningar. Därefter gavs det dispenser under ett par år innan det ”stora tvåvåningsraseriet” inträffade. Ta er en titt på byggnation från 1980-talet så kan ni se tvåvåningslängorna med loftgång göra storstilad entré. Så sparade vi litet igen – på funkisarnas bekostnad.

På område efter område kan vi se detsamma. När lagen om handikappanpassad kollektivtrafik diskuteras 1975 avsäger sig ”Statens” Järnvägar allt ansvar för funkisresenärer. Och ett knappt år innan den antas köper SJ in 150 nya tågvagnar utan tanke på tillgänglighet. I Stockholm stortsatsar man på låggolvsbussar 1998, strax innan bussdirektivet kräver hissanordning eller ramp på nyinsatta stadsbussar. Skiten bara pågår … och funkisar fortsätter att betala och betala.

Den här bloggen var tänkt som ett försök att påverka våra politiker. Dessa folkvalda och deras partier som ska värna den svenska demokratin och mitt medborgarskap. Jag har hört löftena och bortförklaringarna, sedan har jag läst partiprogram och valplattformar och undrat var löftena tog vägen. Absolut ingenting av detta inger mig förtroende. Så jag kommer att rösta på vad jag har erfarit realpolitiskt, på dem av er som någon enstaka gång bidrog till att ge mig självbestämmande.

Det är knappast att få toppbetyg att var det minst sämsta alternativet men jag är trött på att rösta vitt.

Tack för mig!

1 svar

Enkelt avhjälpta hinder, lagen som inte efterlevs, eller?

, 11 september, 2010
2 svar

År 2000 antog Riksdagen en nationell handlingsplan ”Från patient till medborgare”, som en del i handlingsplanen skall enkelt avhjälpta hinder undanröjas och det skall vara gjort innan 2010 års utgång. Det innebär att publika lokaler samt allmänna platser ska göras mer tillgängliga och användbara för individer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga!

Enligt 17 kap 21 a § plan- och bygglagen står det följande, ”21 a § I byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser skall enkelt avhjälpta hinder mot lokalernas och platsernas tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga undanröjas i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. Lag (2001:146).”

Vad är då ett enkelt avhjälp hinder?

”Det handlar om att åtgärda olika typer av brister i den fysiska miljön. Föreskrifterna anger vilka åtgärder som omfattas. Till föreskrifterna finns allmänna råd som beskriver hur bristerna kan åtgärdas.
Reglerna omfattar:

  • mindre nivåskillnader, tunga dörrar
  • kontrastmarkeringar
  • varningsmarkeringar
  • skyltning
  • belysning
  • balansstöd (ledstänger)
  • ljudmiljö (gäller för publika lokaler)
  • fast inredning (gäller för publika lokaler)
  • parkeringsplatser för handikappfordon (gäller för allmän plats)
  • lekplatser (gäller för allmän plats)” Källa: Boverket

Vilka platser och lokaler är det som berörs?

”Enkelt avhjälpta hinder ska undanröjas i befintliga byggnader som innehåller lokaler dit allmänheten har tillträde samt på befintliga allmänna platser.” Källa: Boverket

Vem ansvarar?

”Det är den som äger publika lokaler eller allmänna platser som har ansvar för att kraven uppfylls.” Källa: Boverket

Vad händer om inte lagen efterlevs?

”Det är kommunens (byggnadsnämndens) uppgift att övervaka att reglerna följs. Byggnadsnämnden kan besluta om sanktioner mot den ägare som inte följer reglerna.” Källa: Boverket

Inom juridiken är jag lekman, men har förvisso läst en och annan lag. Vad jag har lärt mig är att otydligheten oftast övervinner tydligheten i lagarnas tolkningsutrymmen. Plan och bygglagen 17 kap 21 a § är för mig ett undantag, den är tydlig. Det står vad som skall göras och vem som bär ansvaret. Ni ansvariga även stiftare, tillika lagbrytare, nu är det bara 112 dagar kvar, agera, annars bör ni göra er lika otillgängliga som tillgängligheten!

2 svar