Författararkiv: Lars Lindberg

Om Lars Lindberg

Lars Lindberg är barndomshörselskadad. Han är skribent och föreläsare om funktionshinderpolitik och mänskliga rättigheter. Han har under många år följt och skrivit om amerikansk diskrimineringspolitik och funktionshinderrörelse. www.lindberglars.se

Det försvunna mångfaldsarbetet

, 13 april, 2015
2 svar

I mitten av 1990-talet praktiserade jag vid det amerikanska socialdepartementet, Department of health and human services (DHHS). Chef för enheten jag praktiserade vid var departementsrådet Bob Williams. Hans arbetsrum var stort och placerat i ena änden av ett avlångt kontorslandskap där ett 100-tal tjänstemän vid hans enhet arbetade. Bobs arbetsrum väggar pryddes på amerikanskt vis med diplom och bilder på honom tillsammans med kända politiker och höga tjänstemän. Hedersplatsen hade fotografiet där Bob skakar hand med president Bill Clinton. Miljön var precis så som jag den sett i otaliga amerikanska filmer om politikens och maktens Washington. Bara en sak avvek från mina förväntningar. Bob William hade en funktionsnedsättning – en cp-skada – och han var rullstolsanvändare. Han var inte ensam. När jag vandrade längs med de långa korridorerna och i de stora kontorslandskapen i de olika departementen mötte jag synskadade, döva och rullstolsburna. Längst i karriären hade Judy Heumann kommit, statssekreterare på Utbildningsdepartementet och legendarisk ledare inom den amerikanska funktionshinderrrörelsen. På konferenser mötte jag döva advokater och synskadade politiska rådgivare. Tillgängligheten var en självklarhet och gick snabbt att ordna. Regeringskansliet hade till och med egna teckenspråkstolkar anställda och det fanns en organisation för döva och hörselskadade statligt anställda – Deaf in Government. Det hela var omtumlande för mig som ganska nyligen slutfört min akademiska utbildning och fortfarande oroade mig för om det överhuvudtaget fanns plats för mig med en grav hörselskada på arbetsmarknaden. Det fick mig att inse att mycket mer var möjligt än vad jag hade trott. Insikten kom om hur viktigt det är med förebilder. Och bilden av mitt eget hemland förändrades. Jag insåg att Sverige kanske inte var det drömland för oss med funktionsnedsättning som jag hade trott.

Få personer med funktionsnedsättning syns
Några år senare tillsattes den statliga Bemötandeutredningen och de beskrev på ett liknande sätt det jag upplevt med USA som en spegel:

”Men uteslutningen ur samhällslivet – osynliggörandet – av stora medborgargrupper får passera obemärkt. År efter år. Situationen är så ¨normal” att ingen reagerar över att det aldrig syns någon person med rullstol i busskön, att ingen teckenspråkig person står i talarstolen på den fackliga kongressen, att ingen läser nyhetstelegrammen på punktskrift i Rapport. Våra ögon är otränade för sådana bilder.”

Med tiden kom jag att själv börja på svenska regeringskansliet. Att jag var något av en ovanlig anställd märktes – inte minst praktiskt. Det tog mer än ett år innan den hörselutrustning jag behövde för möten införskaffades. Telefonen med förstärkare gick lite snabbare, sex månader. Men till slut kom det jag behövde på plats och det mesta blev rutin. Många med funktionsnedsättning var vi inte och vi blev inte fler. När studiebesök av kollegor kom från andra länders myndigheter och departement för att lära sig mer om Samhall, lönebidrag, assistans och andra insatser inom den svenska funktionshinderpolitiken så fick jag ibland frågan:

–  Ni har kommit så långt inom så många områden! Men hur kommer det sig att det är så få som vi träffar som har egen funktionsnedsättning?

Jag hade aldrig något riktigt bra svar på det.

Väl på arbetsmarknaden, vad händer sen?
När funktionsnedsättning och arbete diskuteras handlar det nästan alltid om att ha arbete eller inte. Lönebidrag. Samhall. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Begrepp som diskussionen domineras helt av. Men hur det ser ut när man väl har ett arbete är mindre uppmärksammat. Aspekter som löneutveckling, karriär och chefskap. Det finns inte mycket forskning, men lite. I en avhandling från 2010 jämförs arbetsinkomster hos hörselskadade och synskadade. Det visade sig att inkomsterna var betydlig lägre, särskilt för synskadade (Baltander 2010). En annan avhandling visade att döva sällan har arbete som är i nivå med deras utbildning. Jämfört med övriga befolkningen är det dubbelt så vanligt bland döva att ha högre utbildningsnivå än vad som krävs för tjänsten (Rydberg 2010). Många har också lönebidrag fast anpassad och tillgänglig arbetsplats skulle vara tillräckligt.

Den svenska diskrimineringslagen då!? Den infördes 1999 i Sverige och förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Men erfarenheterna är tydliga – den kan bara användas mot en del diskriminering. Begränsningarna är många och slagkraften tveksam. En tydlig begränsning är att diskriminering på arbetsmarknaden ofta är mycket svår att bevisa. Det är inte unikt för Sverige utan gäller generellt. Till denna beskrivning ska läggas att DO numera prioriterar oerhört hårt och väljer att endast driva sådana ärenden som kan leda till rättspraxis eller vara till stor nytta för många. Det betyder att 99 procent av alla anmälningar till myndigheten (2013) avskrivs. Det är kanske inte är ologiskt att antalet anmälningar till DO kopplat till diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning har mer än halverats jämfört med under Handikappombudsmannens sista verksamhetsår 2008.

En annan begränsning är att det finns en skälighetsbedömning som gör att en stor del av den reella diskrimineringen måste angripas på annat sätt. Ett konkret exempel på svagheten med diskrimineringslagstiftningen som verktyg är forskaren Richard Sahlins situation vilken beskrivs i en artikel i Svenska Dagbladet. Richard är döv och har disputerat i juridik, om diskrimineringslagstiftning. Men han kan inte få en fast tjänst på Stockholms universitet. Orsaken är att det ställs krav på att man ska undervisa minst 350 timmar under ett år och Richard behöver teckenspråkstolk under dessa undervisningstimmar. Detta anser Universitetet sig inte ha råd med och de kan inte heller tvingas till det eftersom diskrimineringslagen sätter ribban vid skäliga kostnader. Det stöd som kan fås via Arbetsförmedlingen skulle räcka till en bråkdel av undervisningstimmarna. Att bekämpa den reella diskrimineringen kräver alltså fler verktyg än diskrimineringslagstiftning.

Mycket tyder på funktionsnedsättning är den faktor som har högst risk för diskriminering. I veckan publicerades den undersökning som TNS Sifo utfört på uppdrag av bemanningsföretaget Proffice Group. TNS Sifo hade intervjuat 400 chefer i privat och offentlig verksamhet. Det är tredje gången som undersökningen görs vilket gör att det är möjligt att göra jämförelser. Undersökningen visade på en paradox – å ena sidan uppgav allt fler att de arbetade aktivt med mångfald, å andra sidan var det allt färre som uppgav det som ett viktigt kriterium när man själv rekryterade. I siffror var det 80 procent (69 procent 2013) som uppgav att de arbetade med mångfald aktivt men endast 32 procent (39 procent 2013) som själv ansåg det vara ett viktigt kriterium när de själva rekryterade senast. Med andra ord så skär det sig någonstans i trovärdigheten. Undersökningen visar även på riskerna för diskriminering av olika gruppers möjlighet att bli chef inom organisationen. Funktionsnedsättning innebar störst risk för diskriminering och kön lägst. Enbart 30 procent ansåg att funktionsnedsättning inte var ett hinder för att bli chef inom organisationen, motsvarande svar 2013 var 49 procent. Risken för diskriminering på grund av funktionsnedsättning vid chefstillsättning har alltså ökat enligt undersökningen. Detta resultat borde verkligen vara föremål för diskussion, både kring orsakerna och de politiska prioriteringarna.

Hur har det gått i Sverige med mångfalden?
Vilka ställningstagande har då gjorts politiskt? Den svenska funktionshinderpolitiken styrs idag dels av mål som riksdagen beslutade om år 2000 med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (1999/2000:79) och dels den strategi som alliansregeringen beslutade om år 2011.

Det första målet för funktionshinderpolitiken är att uppnå: En samhällsgemenskap med mångfald som grund. I propositionen utvecklades vad man menar med mångfald och vad målet för offentliga sektorn är, och målsättningen är långtgående:

”Mångfald är viktigt för demokratin. Genom att människor med olika erfarenheter och bakgrund möts ökar förutsättningarna för många olika perspektiv. Detta leder även till att underlaget för politiska beslut blir mer fullständigt. Staten har här ett särskilt ansvar. En offentlig sektor vars anställdas bakgrund speglar befolkningens sammansättning ger ökad legitimitet. Det sänder ut en normgivande signal till samhället i övrigt. För personer med funktionshinder är negativa attityder en orsak till diskriminering. Bristande tillgänglighet kan vara en annan. Men mångfald handlar även om att värdesätta människors erfarenheter och kunskaper och skapa ett klimat som bejakar detta.” (sid 25).

Handlingsplanen och målen hade tagits fram av en socialdemokratisk regering. När alliansregeringen tog över så beslutade den att målen skulle ligga fast. Men innebörden av målet om mångfald ändrades helt. I den tredje uppföljningen av nationella handlingsplanen för handikappolitiken (Skriv. 2009/10:166) beslutade regeringen att målet Mångfald skulle ses inom ramen för funktionshinderpolitiken. I strategin sägs: ”flickor, pojkar, kvinnor och män i olika åldrar samt att variationen av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck inte skiljer sig från den variation som återfinns i hela befolkningen. Många personer riskerar att bli diskriminerade på flera diskrimineringsgrunder/…/Ett mångkulturellt samhälle skapar nya utmaningar för handikappolitiken. Handikappolitiken har inte på ett genomgående och strukturerat sätt inkluderat frågor om tillgänglighet och funktionsnedsättning utifrån ett mångkulturellt perspektiv”. Detta är naturligtvis helt riktigt till exempel visa skillnader i fråga om tillträde till arbetsmarknad eller stödinsatser och vilka konsekvenser det får. Samma gäller även personer med utländsk bakgrund och inte minst då många personer som kommer till exempel från krigsdrabbade länder har funktionsnedsättning. Men den nya innebörden av mångfaldsmålet är inte densamma som det riksdagen beslutade om år 2000, det vill säga att se mångfald som en demokratifråga och att funktionsnedsättning utgör en del av den mänskliga mångfalden och de konsekvenser det får till exempel för offentliga sektorn. Denna förändring har också fått konsekvenser för genomförande och uppföljning. Myndigheten för delaktighet (MFD) har i uppdrag att följa upp funktionshinderpolitiken och redovisar varje år en rapport, Koll på läget. Ett kapitel handlar om mångfald utifrån olika faktorer, perspektiv och så vidare inom gruppen personer med funktionsnedsättning och inte i befolkningen i sin helhet. Men man talar i princip inte alls om det som står i nationella handlingsplanen[1]. Därigenom saknas uppföljning av sådana frågor som till exempel:

–  hur väl speglar den offentliga sektorns anställda befolkningens sammansättning?
–  vilka normgivande signaler sänder offentliga sektorn ut i fråga om mångfald?
–  på vilket sätt bejakar staten erfarenheter och kunskaper från personer med funktionsnedsättning?

Istället har mycket av arbetet koncentrerats till formellt antidiskrimineringsarbete och tillgänglighet medan det bredare mångfaldsarbetet och demokrati arbetet inom funktionshinderpolitiken mer eller mindre har försvunnit.

Sverige jämfört med Norge och USA
Att jämföra Sverige med USA möter ibland kritik. Skillnaderna är för stora i historia och förutsättningar är ett vanligt argument. Men man kan se hur det är i Norge och jämföra rekryteringspolitik hos svenska Diskrimineringsombudsmannen och den norska motsvarigheten Likestillings- og diskrimineringsombudet (LDO). Svenska DO anger: ”DO värnar om en rekrytering fri från diskriminering som ger lika möjligheter för alla.”. Läser man i årsredovisningen ser man att hos DO begränsas ambitionerna för ökad mångfald i rekryteringen till möjligen kön: ”DO kan konstatera att vi inte har en jämn könsfördelning.” Kön är också den enda diskrimineringsgrunden som redovisas om DO:s personal, 72 procent kvinnor och 28 procent män. Det nämns inget om anställda med funktionsnedsättning utöver att DO tagit emot en (1!) praktikant från Arbetsförmedlingens praktikantprogram på statliga myndigheter för personer med funktionsnedsättning.

Norska LDO:s motsvarande formulering vid rekrytering är minst sagt annorlunda: ”LDO treng brei kompetanse og erfaringsbakgrunn hos medarbeidarane, spesielt frå diskrimineringsgrunnlaga som er nemnde over. Vi ønskjer difor medarbeidarar som speglar mangfaldet i samfunnet.”

Till skillnad från svenska DO redovisar norska LDO om myndigheten lever upp till att spegla mångfalden i befolkningen. Det finns ett uttryckligt mål att minst tio procent av de anställda ska ha en funktionsnedsättning och det målet säger sig LDO leva upp till.

Mångfald som grund
Mot det norska exemplet kan det argumenteras att vi i Sverige inte får registrera funktionsnedsättning med mera hos anställda av integritetsskäl och att kravet om förtjänst och skicklighet vid till exempel statlig anställning är överordnat enligt lagen om offentlig anställning.

Men det förhindrar inte att man bör följa av riksdagen politiskt antagna mål, ”mångfald som grund”, och samtidigt hitta strategier/verktyg att uppfylla mångfaldsmålet i funktionshinderpolitiken. Annars är risken överhängande att resultatet blir som Sibel Wolff kommunikationschef på Prooffice Group säger i sin kommentar om resultatet av företagets undersökning:

– Om man inte har tydliga processer och strategier för hur mångfaldsperspektivet ska tas tillvara när nya medarbetare ska anställas, riskerar man att fastna i gamla hjulspår och rekrytera dem man alltid brukar rekrytera.

Bemötandeutredningen drog slutsatsen att vi var otränade att se personer med funktionsnedsättning i samhällsbilden. Det är kanske dags att sluta låta träningskortet samla damm och istället sätta igång förändringsarbetet. Träningsvärk lär inte vara skadligt….

– – –

[1] Däremot följs arbetet kring tillgänglighetsarbetet genomförs väl upp genom undersökningar Så tillgänglig är staten.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

2 svar

Ska vi söka OS eller mainstreama?

, 28 mars, 2011
7 svar

I förra veckan skulle jag åkt till Japan på semester. Men det gick inte av väl kända skäl. Istället åker jag till Barcelona. Den katalanska staden har sin egen givna plats i den funktionshinderspolitiska historien. Hit har jag velat komma länge. I många år har jag i tillgänglighetssammanhang hört olika personer referera till Barcelona. Staden som prioriterat tillgänglighet och som bedrivit ett genomgripande förändringsarbete. Ett föredöme. Allt började med OS 1992. Till äran att stå som värd för Olympiska spelen hör även att ansvara för de efterföljande Paralympics – ett arrangemang med tusentals idrottsmän med olika funktionsnedsättningar. Dessa idrottsspel tycks resultera i kraftansträngningar hos värdstaden. Nationell stolthet i kombination med att befinna sig i världens fokus gör att gränser flyttas. Det omöjliga blir möjligt. Hinder för tillgänglighet försvinner. Hissar installeras. Tillgängliga bussar köps in. Inte bara i Barcelona. Samma förbättring har skett i de andra OS-städerna.  Att stödja och uppmuntra länder och städer att söka OS-värdskapet är allt av att döma en god funktionshinderspolitisk strategi. Men eftersom sannolikheten för att få denna åtråvärda uppgift begränsas av att ”många äro kallade, få är utvalda” så måste de flesta länder och städer söka andra vägar för förbättrad tillgänglighet. Under mina år i funktionshinderspolitiken jag har brottats och funderat över denna problematik. Vad är rätt väg och hur når man bäst resultat? I detta blogginlägg ska jag försöka bena upp olika strategier som brukar tillämpas och erfarenheterna av dessa.

Under senare delen av 1990-talet var jag mycket politiskt aktiv i socialdemokraterna. Något jag då var särskilt stolt över var när Stockholms arbetarkommun antog en motion jag skrivit för Handikapprörelsens socialdemokratiska förening (HSF) räkning om att Stockholm skulle bli Europas tillgängligaste huvudstad 2005.  Eftersom vi visste att arbetarkommunen hade en historia av att anta motioner som inte alltid blev verklighet låg vi i HSF på den dåvarande kommunalpolitiska ledningen. Efter ett möte med finansborgarrådet Mats Hulth tycktes motionen innehåll ha fått fotfäste för att bli realpolitik. Försäljningen av det kommunägda Birka energi (nuvarande Fortum) inleddes 1998 och resulterade i att det fanns ekonomiska resurser.  Försäljningen var inte okontroversiell så det fanns säkert politiska skäl att hitta bra ändamål för den nya rikedomen. Stockholm stad avsatte 100 miljoner kronor per år för tillgänglighetsåtgärder. En hiskelig summa då. Den politiska målsättningen kom att bli att Stockholm skulle bli världens tillgängligaste huvudstad år 2010. Hur resan dit exakt gick till vet jag inte. Men både målsättningen och medlen har levt kvar – oavsett politisk majoritet. Det intressanta är att Stockholms politiker för mer än tio år sedan valde att koppla samman en politisk målsättning med att reservera en viss mängd pengar.  Denna subventionsmodell har visat sig ha både möjligheter och problem. Inte bara i Stockholm. Att avsätta en viss summa pengar kan vara frestande för att få igång en utveckling. Det är synligt och konkret. Pengar kan riktas och resultat redovisas. Det går att behovsanpassa genom att åtgärder som kräver större insatser kan få mer pengar för att åstadkomma resultat. Det går att stimulera så att till exempel nya tekniska lösningar kommer fram. Men riktade pengar kan också drabbas av det man kan benämna som projektsjukan. Med nya medel sätter verksamhet igång men upphör ofta i samma stund som pengarna tar slut. Det blir också lätt för andra att avvakta eller inte ta sitt ansvar förrän pengar kommer. Tillgänglighet blir strikt en finansieringsfråga och inom en avgränsad verksamhet. I Stockholm har det varit uppenbart att tillgänglighetsfrågan inte varit något som genomsyrat stadens verksamhet eftersom t ex nybyggnation med tillgänglighetsproblem har tillåtits. Den förbättrade tillgängligheten blir mer fläckvis än genomgående.

Den andra modellen är att satsa på en strategi som benämns som mainstreaming. Det innebär att  man sätter upp ett politiskt mål att alla ska beakta ett visst perspektiv. Jämställdhetspolitiken är kanske det främsta exemplet på ett sådant tillvägagångssätt. När jag jobbade med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken studerade vi mycket hur andra politikområden och länder hade arbetat med genomförandet. Ett av de länder vi tittade på var Norge. I Norge hade man antagit flera nationella handlingsplaner för handikappolitiken under 1990- och  2000-talet. Gemensamt för dem var att handlingsplanerna bands ihop med projektpengar för än det ena och än för det andra, dvs i enlighet med subventionsmodellen. Denna väg valdes inte med den svenska handlingsplanen. Med undantag för bemötandefrågan fanns inga projektmedel till handlingsplanen. Istället blev det mainstreamingsmodellen som styrde utformningen av handlingsplanen. Fördelen är att det är tydligt att alla ska beakta frågan, ingen kan säga att perspektivet inte berör dem. Det stämme väl överens med det synsätt som länge gällt inom området nämligen ansvars och finansieringsprincipen. Enkelt uttryckt innebär den att varje ansvarig för en verksamhet ska se till att den är tillgänglig för alla och att kostnaderna ska finansieras på samma sätt som andra kostnader. En svaghet med mainstreamingsmodellen kan sammanfattas med: allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Det fordras i praktiken tydlig styrning och resultatredovisning för att mainstreamingsmodellen ska fungera. Ett annat problem kan man säga är rent politiskt och kommunikativt. Om man har subventionsmodellen som strategi så framgår det ganska tydligt vad som ska göras och vad som blir resultatet.  Denna tydlighet finns inte alltid med mainstreamingsmodellen vilket gör att det inte alltid är så lätt att kommunicera vad som egentligen har blivit resultatet av politiken.

Den tredje modellen har jag valt att benämna som den amerikanska standardiseringsmodellen. Den kan man säga innebär att man sätter upp tydliga krav på vad som ska göras och att sanktioner utgår för de som inte uppfyller kraven.  I USA har denna modell används på ett effektivt sätt för att förbättra den generella tillgängligheten genom de amerikanska diskrimineringslagarna. Jag har varit i USA vid flera tillfällen och det går inte att än att imponeras över mycket av det som har åstadkommits. Det är tydligt vad som ska göras. Tjocka manualer med föreskrifter anger vilka åtgärder som restaurangägare, kommuner, affärer, myndigheter ska vidta. Det ger effekt på bred plan. Men inte heller denna modell saknar problem. Det stora problemet är att detaljeringsgraden gör systemet trögt. Det tar tid och är omständigt att ändra föreskrifter vilket gör att de blir lätt ålderdomliga. Det är svårt för nya funktionshindersgrupper med behov att komma in i reglementet. Det gäller särskilt områden som IT-området där utvecklingen går snabbt. Inom arbetsmarknadsområdet så är utvecklingen mellan USA och Europa tydlig. Å ena sidan så har de amerikanska kraven lätt till att IT-produkter i allmänhet är mer tillgängliga än de europeiska konkurrenterna. Microsoft, Adobe, Apple osv har i sina standardprodukter tagit med olika former av tillgänglighetsåtgärder till följd av de amerikanska myndigheternas krav. Å andra har de hjälpmedel som amerikanska arbetstagare med funktionsnedsättningar fått av sina arbetsgivare hållit lägre och sämre kvalitet än i Sverige. I Sverige så går staten in och kan finansiera hjälpmedel vilket gör att de mer utgår från behov, medan i USA så håller sig arbetsgivarna till vad de måste göra enligt lagen vilket ofta blir enklast och billigast möjligt. Mininivån blir maxinivån.

Alla modeller har sina styrkor och svagheter alltså. Den enkla och definitiva lösningen saknas. Min egen slutsats av detta är att man måste kombinera modellerna och att de ska användas inom ett område där de fungerar som bäst. Jag tror även att vi behöver lära av varandra, länder emellan. I Sverige tenderar vi tro att vi alltid att vi ligger i framkant. Det gör vi, inom vissa områden, men inom andra områden inom funktionshinderspolitiken ligger i efter.

Men det är kanske ändå inte för sent för Stockholm att söka OS, eller?

7 svar

Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftning

, 15 september, 2010
15 svar

I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det  jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.

I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010.  Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.

Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder.  I en rapport  som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet.  Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.

Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder.  Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:

  • Näringsidkaren saknar ofta  information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.
  • Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal.  Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.

Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.

Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa

Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.

Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.”  Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.

Davids kommentar;

Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.

Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.

Rösta på den ni tror kan påverka.

Lars kommentar;

Innan jag kommenterar svaret  vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande  med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!

15 svar

Idéer till den framtida handikapprörelsen

, 25 augusti, 2010
4 svar

För tjugo år sedan, 26 juli 1990, undertecknade den förre amerikanske presidenten George Bush utanför Vita huset, den amerikanska diskrimineringslagstiftningen ADA –  denna lagstiftning som lett till så stora förbättringar av tillgängligheten i det amerikanska samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt höll han ett tal där han lyfte fram Sverige:

This historic act is the world’s first comprehensive declaration of equality for people with disabilities—the first. Its passage has made the United States the international leader on this human rights issue. Already, leaders of several other countries, including Sweden/…/have announced that they hope to enact now similar legislation.

Tjugo år senare, valåret 2010, vet vi att någon svensk liknande lagstiftning som ADA ännu inte har införts. Däremot har många andra länder tagit det steget. Att läsa den amerikanske presidentens tal så här många år efteråt väcker funderingar. Att Bush nämner Sverige först av alla världens länder är knappast en slump. Det vittnar om den starka ställning Sverige då hade i internationella handikappolitiska sammanhang. Omvärldens intresse kretsade framförallt kring det faktum att vi lade ned institutionerna och byggde ut den svenska välfärdsstaten. Personer som betydde mycket för den handikappolitiska utvecklingen, t ex Bengt Nirje och Karl Grünewald bjöds in som experter till en rad länder, inte minst USA. Den internationella rättighetsrörelsen för personer med utvecklingsstörning – People first – har sina rötter i Sverige. När den internationella handikapprörelsen radikaliserades på 1980-talet, t ex när Disabled Peoples International (DPI), bildades var representanter från den svenska handikapprörelsen i högsta grad involverade.  I slutet på 1980-talet drev Sverige frågan att en FN-konvention för personer med funktionsnedsättning skulle införas. Det blev ingen konvention då – istället blev det FN:s standardregler 1993 med svensken Bengt Lindqvist som den förste särskilde rapportören. Sedan dess har den svenska ledstjärnan inom den internationella handikappolitiken slocknat. Den progressivitet vi än gång var kända för finns inte längre.

Som många inlägg på bloggen fulldelaktighet.nu vittnar om så har de funktionshinderpolitiska frågorna en svag ställning i den svenska samhällsdebatten.  Det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever i form av bristande tillgänglighet och diskriminering engagerar inte politiker eller media. Debatten är betydligt mer levande i många andra länder. LSS var oerhört betydelsefull men alltför många beslutsfattare invaggades i tron att nu behövdes inte längre fler åtgärder. Handikappolitiken övergick från ett politiskt reformområde till ett politikområde som i princip bara behöver administreras och inte byggas ut. Ungefär som med kärnkraften.  I princip har det inte genomförts en enda större reform inom handikappolitiken efter LSS.

Då kommer naturligtvis frågan – vad beror detta på? Det finns inget enkelt svar på frågan. Men en sak som jag tror har bidragit är handikapprörelsens politiska och ideologiska försvagning. Handikapprörelsen gick på sätt och vis vilse på 1990-talet och har ännu inte riktigt hittat ut ur mörkret. 90-tals krisen med den stora arbetslösheten ledde till en politisk omprövning av synen på offentlig sektor och välfärd som lösning på samhällsproblem. I det förändrade politiska klimatet hade handikapprörelsen svårt att ställa om. Man hade blivit van vid att sitta tillsammans med politikerna och diskutera. På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.  Dessa program utformades i utredningar där handikapprörelsen satt med som experter. Det förändrades under 1990-talet och rörelsen hade inget riktigt motvapen. Istället har rörelsen alltför mycket fastnat i eviga interna organisationsdiskussioner endast avbrutna av uppgivna suck och stön om omvärldens bristande intresse – ”ingen lyssnar på oss längre”.

Denna handlingsförlamning är i bjärt kontrast till hur jag upplever den amerikanska handikapprörelsen. Den är vitalare, stoltare, kreativare och skickligare – inte minst när det gäller lobbying. Delvis beroende på den amerikanska politiska kulturen. Eftersom det politiska systemet är så komplicerat måste man ligga på alla politiska beslutsfattare hela tiden. Att kämpa ända in i kaklet är helt enkelt en förutsättning för framgång. Att hänga läpp för att ett remissvar inte får gehör funkar helt enkelt inte i staterna.

I somras besökte jag NCIL, som är den amerikanska Independent Livingrörelsens nationella organisation. Ett myller av gräsrötter och aktivister. En dag ägnades åt att träffa amerikanska politiker och detta förbereddes noga i olika grupper. Det handlade inte om att några centrala ombudsmän skulle göra en uppvaktning utan att gräsrötter skulle beskriva hur verkligheten såg ut och ställa krav. Men också insikten om att man måste väcka politikernas intresse. En erfaren aktivist betonade:

– Kom ihåg att det handlar om att bygga upp relationer. Börja alltid med att kolla vad de har tagit för handikappolitiska initiativ tidigare och uttryck er uppskattning för det – även om det råkar vara 20 – 30 år tillbaka i tiden!

Detta förhållningssätt handlar inte om inställsamhet utan om professionalism. På samma sätt ser man på ledarskap. Den främsta lobbyorganisationen American Association of People with Disabilities (AAPD) genomför varje år ett program där yngre personer med funktionsnedsättning får göra praktik i kongressen. På detta sätt förs kunskapen om påverkan vidare till nya generationer av aktivister. En annan skillnad i inställning är att nästan alla organisationer är cross-disability, dvs organiserar sig över funktionshindergränserna snarare än enskilda diagnoser. Det skapar en vitalitet och solidaritetskänsla inom rörelsen som vi har mycket att lära av. Fulldelaktighet.nu kan vara grunden för en sådan rörelse även i Sverige. Det behövs en vitalisering som enbart samtal, där åsikter och förslag bryts mot varandra, kan skapa. För att skapa ett sådant klimat behövs arenor och forum som denna blogg.

Men det behövs även mer kreativa förslag. De politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån. Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige startar tankesmedjor och knyter till sig forskare. Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar handikapprörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?

4 svar