Magnus Poyato Dominguez är död. Han avled den 29 augusti – mindre än en månad innan han skulle fylla 40.
Som ordförande i Intressegruppen för Assistansberättigade, IfA, hade jag den tunga plikten att meddela styrelsen att Magnus, styrelsekamrat i många år, gått bort.
Vi miste förstås alla en personlig vän. Magnus var sådan, det uppstod vänskap med honom. Och jag skrev några rader om honom till styrelsen, bland annat: Han använde assistansen till att göra mycket av sitt liv.
På natten när jag skulle sova och tänkte på Magnus tröstade det mig att jag hade kunnat skriva så. Magnus var rullstolsburen och hade en svår muskelsjukdom av den art som starkt förkortar liv. Men han levde fullt ut. Det är lätt att sentimentalisera bilden av en människa med stora funktionsnedsättningar och framför allt uppfattas hon ofta så: ”Oh så duktig, så fantastisk” och gråtmildheten är nära att slå igenom.
Magnus hade avfärdat allt det där med ett snett leende, denne intelligente, varme man gjorde sin egen resa tvärs igenom alla klichéer. Han var så mycket. I vår styrelse minns vi honom för alla möten med hans initierade, fasta, kloka engagemang i vår kamp för assistansreformens utveckling.
Och allt det där andra som han också var. Säkert hade han sina sorger, så nära stod vi inte varandra så att jag vet vilka, men han uppskattade uppenbarligen livet. Och han hade sin egen agenda. Så lämnade han till exempel IfA:s styrelse några år för att fullfölja andra planer, jag tror resa ut i världen lite, och sedan återkom han till oss som självklart alltid välkomnade hans kvalifikationer. Som andra blandade han arbete med annat, jobbade i ett kooperativ och var en framstående kock, älskade musik och for på konserter, var politiskt verksam och hade en genomtänkt livsåskådning, Magnus var en mångsidig man.
För kanske ett halvår sedan gjorde han en stor europeisk rundfärd. På Facebook kunde vi åtminstone hjälpligt följa en som man kunde tycka halsbrytande resa som gick över Prag till hans rötter på Iberiska halvön. Oförhindrad av stora funktionsnedsättningar. Och han kom tillbaka till Jönköping.
Döden fanns utan tvivel länge nära i hans liv. Ett par dagar före sin bortgång skrev han för sista gången i Facebook: ”Jag mår inte riktig bra.” Inblandat som det kom i raden av alla de andra livfulla anteckningarna gjorde vi kanske inte tillräckligt uppehåll för att läsa det en gång till.
Magnus använde assistansen till att göra mycket av sitt liv. Allt det där som han gjorde var naturligtvis inte mer än andra gör, men han gjorde det. Det gjorde mig lycklig mitt i sorgen att jag kunde tänka det.
Och det gör mig förtvivlad när jag tänker på hur Magnus liv skulle varit utan den assistans som var hans. Ty de personer som i dag i allt större utsträckning uppmärksammas för att helt bli av med sin personliga assistans är bara toppen av ett isberg. För många andra beskärs i det tysta assistansen, beskärs livet.
Att använda assistansen till att kunna göra mycket av sitt liv. Det borde vara assistansreformens hela syfte. Minnet av Magnus som skulle fyllt 40 några dagar efter valet får bli mitt sista inlägg i denna bloggs valrörelse. Magnus Poyato Dominguez var något mer än en kropp i rullstol. Han använde assistansen till att göra mycket av sitt liv. Det borde ni som är politiker och beslutfattare begrunda och dra slutsatser av.
Klickade av misstag men här är forts.:
Jag minns honom som en energisk kille som vile mycket och lät inte hans handikapp hindra honom. Vilket är tecken på en stor man.
Jag kommer tänka på honom nu idag.
Jag fick inte reda på detta förrän nu via facebook.
Jag träffade Magnus ett antal gånger för några år sedan och han imponerade mig till tusan över sin energi och sin vilja att visa att han kunde precis som alla andra. I slutändan slutade flera människor att se honom som handikappad och se honom som vilken vanlig människa som helst.
Vi had einte så mycket kontakt den senare tiden, vilket såklart är synd men livet hade sin gång och vi träffades via politiken som jag slutade med efter valet 2006.
Du saknas!
År 1977 blev jag mamma till B, en då 4-årig pojke med Downs syndrom. Jag födde inte detta barn utan hämtade honom från ett vårdhem där han alltid bott. Med hans kläder, utrustning och leksaker bifogades ett bälte som jag skulle ha för att förankra B på pottan. Han föddes med en missbildning på tarmen, hade en tid stomi och plågades verkligen av trög mage. Detta gräslig spännbälte avböjde jag direkt. Så vämjeligt!
Nu har jag blivit påmind om denna händelse genom rapporter från dagens vårdboenden år 2010.
Jag undrar också om B som nu är 37 år tillhör Samhällsbärarna? En tid hade han ett anpassat arbete med förpackning och montering, men detta orkar han inte längre. Sedan vår familj förlorat en ung son i cancer är B en stor tröstekälla – men detta intressear väl inte statsmakterna?! Samhällsbärarna i motsats till bidragstagarna är Reinfeldts språkbruk. Människosynen är den Stora Frågan också i Vilhelms fantastiska text. Människosynen kanske vi måste ta mera tag i efter valet?
Väldigt fint skrivet Villhelm! Emma
Jag kände inte Magnus. Det är alltid tråkigt när någon, allt för tidigt, avlider. Magnus levnadsglädje kunde upprätthållas på grund av stödet av personlig assistans. Det är tragiskt att det idag är flera som inte får det stöd de har behov av för att kunna leva i närheten av TUF-farna (Tillfälligt Utan Funktionsnedsättning).