Egentligen borde jag inte vara förvånad över att politiker, näringsliv och allmänhet har en närmast tvångsmässig fokus på ”hur mycket vi funkisar kommer att kosta”. Samhället har sparat på oss i århundraden. Vi tar det senaste exemplet, ni vet hur vår rätt att slippa bli diskriminerade först måste kostnadsberäknas innan den erkänns. Jag pratar om förslaget att lägga till ett förbud av ”brist på skäliga anpassningar” i dagens diskrimineringslag.

Hur resonerar man egentligen när det ska kostnadsberäknas? ”Åh, det här blir alldeles för dyrt. Det kan aldrig vara diskriminering.” eller ”Jasså, det kostar inte mer. Då är det nog diskriminering i alla fall.”

Själv skulle jag vilja påstå att det finns inga kostnader som inte redan blivit betalda. Sverige brukar skryta om att vi är det ”första land i världen” som införde ett krav på tillgänglighet i bygglagstiftningen – 1966. Det är något vi gärna berättar för utländska gäster. Vad vi sällan talar om är den lagstiftningens begränsningar. Allmänna utrymmen, som entréer och trapphus bör täckas in ansåg lagstiftaren. Däremot tyckte man att det var omöjligt att kräva tillgänglighet till själva bostäderna. Det var viktigt att se till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till kostnaderna.

Från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet sker en enorm byggboom i Sverige. Lort-Sverige ska byggas bort och staten storsatsar. Inte förrän 1977 tar man bort ”i skälig omfattning” och kräver tillgänglighet till bostäderna i bygglagstiftningen. Då har den generella bostadspolitiken redan resulterat i mer än en och en halv miljon bostäder.

Under drygt två decennier fick Medel-Svenssons bostadsbehov kosta staten skjortan. Men funkisar behov av bostad sparade vi på – tills det var i stort sett färdigbyggt.

Om ni undrar när det blev krav på hiss i flervåningshus så kan ni bara kika er runt i ert närområde. 1977 infördes krav på hiss i hus med fler än två våningar. Därefter gavs det dispenser under ett par år innan det ”stora tvåvåningsraseriet” inträffade. Ta er en titt på byggnation från 1980-talet så kan ni se tvåvåningslängorna med loftgång göra storstilad entré. Så sparade vi litet igen – på funkisarnas bekostnad.

På område efter område kan vi se detsamma. När lagen om handikappanpassad kollektivtrafik diskuteras 1975 avsäger sig ”Statens” Järnvägar allt ansvar för funkisresenärer. Och ett knappt år innan den antas köper SJ in 150 nya tågvagnar utan tanke på tillgänglighet. I Stockholm stortsatsar man på låggolvsbussar 1998, strax innan bussdirektivet kräver hissanordning eller ramp på nyinsatta stadsbussar. Skiten bara pågår … och funkisar fortsätter att betala och betala.

Den här bloggen var tänkt som ett försök att påverka våra politiker. Dessa folkvalda och deras partier som ska värna den svenska demokratin och mitt medborgarskap. Jag har hört löftena och bortförklaringarna, sedan har jag läst partiprogram och valplattformar och undrat var löftena tog vägen. Absolut ingenting av detta inger mig förtroende. Så jag kommer att rösta på vad jag har erfarit realpolitiskt, på dem av er som någon enstaka gång bidrog till att ge mig självbestämmande.

Det är knappast att få toppbetyg att var det minst sämsta alternativet men jag är trött på att rösta vitt.

Tack för mig!