Kategoriarkiv: Okategoriserade

Det försvunna mångfaldsarbetet

I mitten av 1990-talet praktiserade jag vid det amerikanska socialdepartementet, Department of health and human services (DHHS). Chef för enheten jag praktiserade vid var departementsrådet Bob Williams. Hans arbetsrum var stort och placerat i ena änden av ett avlångt kontorslandskap där ett 100-tal tjänstemän vid hans enhet arbetade. Bobs arbetsrum väggar pryddes på amerikanskt vis med diplom och bilder på honom tillsammans med kända politiker och höga tjänstemän. Hedersplatsen hade fotografiet där Bob skakar hand med president Bill Clinton. Miljön var precis så som jag den sett i otaliga amerikanska filmer om politikens och maktens Washington. Bara en sak avvek från mina förväntningar. Bob William hade en funktionsnedsättning – en cp-skada – och han var rullstolsanvändare. Han var inte ensam. När jag vandrade längs med de långa korridorerna och i de stora kontorslandskapen i de olika departementen mötte jag synskadade, döva och rullstolsburna. Längst i karriären hade Judy Heumann kommit, statssekreterare på Utbildningsdepartementet och legendarisk ledare inom den amerikanska funktionshinderrrörelsen. På konferenser mötte jag döva advokater och synskadade politiska rådgivare. Tillgängligheten var en självklarhet och gick snabbt att ordna. Regeringskansliet hade till och med egna teckenspråkstolkar anställda och det fanns en organisation för döva och hörselskadade statligt anställda – Deaf in Government. Det hela var omtumlande för mig som ganska nyligen slutfört min akademiska utbildning och fortfarande oroade mig för om det överhuvudtaget fanns plats för mig med en grav hörselskada på arbetsmarknaden. Det fick mig att inse att mycket mer var möjligt än vad jag hade trott. Insikten kom om hur viktigt det är med förebilder. Och bilden av mitt eget hemland förändrades. Jag insåg att Sverige kanske inte var det drömland för oss med funktionsnedsättning som jag hade trott.

Få personer med funktionsnedsättning syns
Några år senare tillsattes den statliga Bemötandeutredningen och de beskrev på ett liknande sätt det jag upplevt med USA som en spegel:

”Men uteslutningen ur samhällslivet – osynliggörandet – av stora medborgargrupper får passera obemärkt. År efter år. Situationen är så ¨normal” att ingen reagerar över att det aldrig syns någon person med rullstol i busskön, att ingen teckenspråkig person står i talarstolen på den fackliga kongressen, att ingen läser nyhetstelegrammen på punktskrift i Rapport. Våra ögon är otränade för sådana bilder.”

Med tiden kom jag att själv börja på svenska regeringskansliet. Att jag var något av en ovanlig anställd märktes – inte minst praktiskt. Det tog mer än ett år innan den hörselutrustning jag behövde för möten införskaffades. Telefonen med förstärkare gick lite snabbare, sex månader. Men till slut kom det jag behövde på plats och det mesta blev rutin. Många med funktionsnedsättning var vi inte och vi blev inte fler. När studiebesök av kollegor kom från andra länders myndigheter och departement för att lära sig mer om Samhall, lönebidrag, assistans och andra insatser inom den svenska funktionshinderpolitiken så fick jag ibland frågan:

–  Ni har kommit så långt inom så många områden! Men hur kommer det sig att det är så få som vi träffar som har egen funktionsnedsättning?

Jag hade aldrig något riktigt bra svar på det.

Väl på arbetsmarknaden, vad händer sen?
När funktionsnedsättning och arbete diskuteras handlar det nästan alltid om att ha arbete eller inte. Lönebidrag. Samhall. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Begrepp som diskussionen domineras helt av. Men hur det ser ut när man väl har ett arbete är mindre uppmärksammat. Aspekter som löneutveckling, karriär och chefskap. Det finns inte mycket forskning, men lite. I en avhandling från 2010 jämförs arbetsinkomster hos hörselskadade och synskadade. Det visade sig att inkomsterna var betydlig lägre, särskilt för synskadade (Baltander 2010). En annan avhandling visade att döva sällan har arbete som är i nivå med deras utbildning. Jämfört med övriga befolkningen är det dubbelt så vanligt bland döva att ha högre utbildningsnivå än vad som krävs för tjänsten (Rydberg 2010). Många har också lönebidrag fast anpassad och tillgänglig arbetsplats skulle vara tillräckligt.

Den svenska diskrimineringslagen då!? Den infördes 1999 i Sverige och förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Men erfarenheterna är tydliga – den kan bara användas mot en del diskriminering. Begränsningarna är många och slagkraften tveksam. En tydlig begränsning är att diskriminering på arbetsmarknaden ofta är mycket svår att bevisa. Det är inte unikt för Sverige utan gäller generellt. Till denna beskrivning ska läggas att DO numera prioriterar oerhört hårt och väljer att endast driva sådana ärenden som kan leda till rättspraxis eller vara till stor nytta för många. Det betyder att 99 procent av alla anmälningar till myndigheten (2013) avskrivs. Det är kanske inte är ologiskt att antalet anmälningar till DO kopplat till diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning har mer än halverats jämfört med under Handikappombudsmannens sista verksamhetsår 2008.

En annan begränsning är att det finns en skälighetsbedömning som gör att en stor del av den reella diskrimineringen måste angripas på annat sätt. Ett konkret exempel på svagheten med diskrimineringslagstiftningen som verktyg är forskaren Richard Sahlins situation vilken beskrivs i en artikel i Svenska Dagbladet. Richard är döv och har disputerat i juridik, om diskrimineringslagstiftning. Men han kan inte få en fast tjänst på Stockholms universitet. Orsaken är att det ställs krav på att man ska undervisa minst 350 timmar under ett år och Richard behöver teckenspråkstolk under dessa undervisningstimmar. Detta anser Universitetet sig inte ha råd med och de kan inte heller tvingas till det eftersom diskrimineringslagen sätter ribban vid skäliga kostnader. Det stöd som kan fås via Arbetsförmedlingen skulle räcka till en bråkdel av undervisningstimmarna. Att bekämpa den reella diskrimineringen kräver alltså fler verktyg än diskrimineringslagstiftning.

Mycket tyder på funktionsnedsättning är den faktor som har högst risk för diskriminering. I veckan publicerades den undersökning som TNS Sifo utfört på uppdrag av bemanningsföretaget Proffice Group. TNS Sifo hade intervjuat 400 chefer i privat och offentlig verksamhet. Det är tredje gången som undersökningen görs vilket gör att det är möjligt att göra jämförelser. Undersökningen visade på en paradox – å ena sidan uppgav allt fler att de arbetade aktivt med mångfald, å andra sidan var det allt färre som uppgav det som ett viktigt kriterium när man själv rekryterade. I siffror var det 80 procent (69 procent 2013) som uppgav att de arbetade med mångfald aktivt men endast 32 procent (39 procent 2013) som själv ansåg det vara ett viktigt kriterium när de själva rekryterade senast. Med andra ord så skär det sig någonstans i trovärdigheten. Undersökningen visar även på riskerna för diskriminering av olika gruppers möjlighet att bli chef inom organisationen. Funktionsnedsättning innebar störst risk för diskriminering och kön lägst. Enbart 30 procent ansåg att funktionsnedsättning inte var ett hinder för att bli chef inom organisationen, motsvarande svar 2013 var 49 procent. Risken för diskriminering på grund av funktionsnedsättning vid chefstillsättning har alltså ökat enligt undersökningen. Detta resultat borde verkligen vara föremål för diskussion, både kring orsakerna och de politiska prioriteringarna.

Hur har det gått i Sverige med mångfalden?
Vilka ställningstagande har då gjorts politiskt? Den svenska funktionshinderpolitiken styrs idag dels av mål som riksdagen beslutade om år 2000 med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (1999/2000:79) och dels den strategi som alliansregeringen beslutade om år 2011.

Det första målet för funktionshinderpolitiken är att uppnå: En samhällsgemenskap med mångfald som grund. I propositionen utvecklades vad man menar med mångfald och vad målet för offentliga sektorn är, och målsättningen är långtgående:

”Mångfald är viktigt för demokratin. Genom att människor med olika erfarenheter och bakgrund möts ökar förutsättningarna för många olika perspektiv. Detta leder även till att underlaget för politiska beslut blir mer fullständigt. Staten har här ett särskilt ansvar. En offentlig sektor vars anställdas bakgrund speglar befolkningens sammansättning ger ökad legitimitet. Det sänder ut en normgivande signal till samhället i övrigt. För personer med funktionshinder är negativa attityder en orsak till diskriminering. Bristande tillgänglighet kan vara en annan. Men mångfald handlar även om att värdesätta människors erfarenheter och kunskaper och skapa ett klimat som bejakar detta.” (sid 25).

Handlingsplanen och målen hade tagits fram av en socialdemokratisk regering. När alliansregeringen tog över så beslutade den att målen skulle ligga fast. Men innebörden av målet om mångfald ändrades helt. I den tredje uppföljningen av nationella handlingsplanen för handikappolitiken (Skriv. 2009/10:166) beslutade regeringen att målet Mångfald skulle ses inom ramen för funktionshinderpolitiken. I strategin sägs: flickor, pojkar, kvinnor och män i olika åldrar samt att variationen av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck inte skiljer sig från den variation som återfinns i hela befolkningen. Många personer riskerar att bli diskriminerade på flera diskrimineringsgrunder//Ett mångkulturellt samhälle skapar nya utmaningar för handikappolitiken. Handikappolitiken har inte på ett genomgående och strukturerat sätt inkluderat frågor om tillgänglighet och funktionsnedsättning utifrån ett mångkulturellt perspektiv. Detta är naturligtvis helt riktigt till exempel visa skillnader i fråga om tillträde till arbetsmarknad eller stödinsatser och vilka konsekvenser det får. Samma gäller även personer med utländsk bakgrund och inte minst då många personer som kommer till exempel från krigsdrabbade länder har funktionsnedsättning. Men den nya innebörden av mångfaldsmålet är inte densamma som det riksdagen beslutade om år 2000, det vill säga att se mångfald som en demokratifråga och att funktionsnedsättning utgör en del av den mänskliga mångfalden och de konsekvenser det får till exempel för offentliga sektorn. Denna förändring har också fått konsekvenser för genomförande och uppföljning. Myndigheten för delaktighet (MFD) har i uppdrag att följa upp funktionshinderpolitiken och redovisar varje år en rapport, Koll på läget. Ett kapitel handlar om mångfald utifrån olika faktorer, perspektiv och så vidare inom gruppen personer med funktionsnedsättning och inte i befolkningen i sin helhet. Men man talar i princip inte alls om det som står i nationella handlingsplanen[1]. Därigenom saknas uppföljning av sådana frågor som till exempel:

–  hur väl speglar den offentliga sektorns anställda befolkningens sammansättning?
–  vilka normgivande signaler sänder offentliga sektorn ut i fråga om mångfald?
–  på vilket sätt bejakar staten erfarenheter och kunskaper från personer med funktionsnedsättning?

Istället har mycket av arbetet koncentrerats till formellt antidiskrimineringsarbete och tillgänglighet medan det bredare mångfaldsarbetet och demokrati arbetet inom funktionshinderpolitiken mer eller mindre har försvunnit.

Sverige jämfört med Norge och USA
Att jämföra Sverige med USA möter ibland kritik. Skillnaderna är för stora i historia och förutsättningar är ett vanligt argument. Men man kan se hur det är i Norge och jämföra rekryteringspolitik hos svenska Diskrimineringsombudsmannen och den norska motsvarigheten Likestillings- og diskrimineringsombudet (LDO). Svenska DO anger: ”DO värnar om en rekrytering fri från diskriminering som ger lika möjligheter för alla.”. Läser man i årsredovisningen ser man att hos DO begränsas ambitionerna för ökad mångfald i rekryteringen till möjligen kön: ”DO kan konstatera att vi inte har en jämn könsfördelning.” Kön är också den enda diskrimineringsgrunden som redovisas om DO:s personal, 72 procent kvinnor och 28 procent män. Det nämns inget om anställda med funktionsnedsättning utöver att DO tagit emot en (1!) praktikant från Arbetsförmedlingens praktikantprogram på statliga myndigheter för personer med funktionsnedsättning.

Norska LDO:s motsvarande formulering vid rekrytering är minst sagt annorlunda: ”LDO treng brei kompetanse og erfaringsbakgrunn hos medarbeidarane, spesielt frå diskrimineringsgrunnlaga som er nemnde over. Vi ønskjer difor medarbeidarar som speglar mangfaldet i samfunnet.”

Till skillnad från svenska DO redovisar norska LDO om myndigheten lever upp till att spegla mångfalden i befolkningen. Det finns ett uttryckligt mål att minst tio procent av de anställda ska ha en funktionsnedsättning och det målet säger sig LDO leva upp till.

Mångfald som grund
Mot det norska exemplet kan det argumenteras att vi i Sverige inte får registrera funktionsnedsättning med mera hos anställda av integritetsskäl och att kravet om förtjänst och skicklighet vid till exempel statlig anställning är överordnat enligt lagen om offentlig anställning.

Men det förhindrar inte att man bör följa av riksdagen politiskt antagna mål, ”mångfald som grund”, och samtidigt hitta strategier/verktyg att uppfylla mångfaldsmålet i funktionshinderpolitiken. Annars är risken överhängande att resultatet blir som Sibel Wolff kommunikationschef på Prooffice Group säger i sin kommentar om resultatet av företagets undersökning:

– Om man inte har tydliga processer och strategier för hur mångfaldsperspektivet ska tas tillvara när nya medarbetare ska anställas, riskerar man att fastna i gamla hjulspår och rekrytera dem man alltid brukar rekrytera.

Bemötandeutredningen drog slutsatsen att vi var otränade att se personer med funktionsnedsättning i samhällsbilden. Det är kanske dags att sluta låta träningskortet samla damm och istället sätta igång förändringsarbetet. Träningsvärk lär inte vara skadligt….

– – –

[1] Däremot följs arbetet kring tillgänglighetsarbetet genomförs väl upp genom undersökningar Så tillgänglig är staten.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Att omyndigförklaras

Min senaste film på cp-assistenten.se handlade om aktivering och social träning. I några scener kunde man se hur en tjänsteman från Socialstyrelsen försökte aktivera mig i olika vardagssituationer. Jag led. Det hela var en enda stor pina.

Jag var med om sådana händelser som barn, till exempel när en arbetsterapeut försökte lära mig att baka sockerkaka. Eller när jag tvingades klä av mig inför henne bara för att hon ville se hur mycket jag karade av. Den här förödmjukelsen och förnedringen har fortsatt i vuxen ålder, och det är något som vi alla utsätts för.

Men nuförtiden är förnedringen mer sofistikerad. Den tar sig uttryck i en ständigt återkommande omyndighetsförklaring – både på samhällelig nivå och på ett mellanmänskligt plan. Vi behandlas som barn.

I alla tider har förtryck legitimerats genom att de förtryckta har stämplats som omyndiga. Det dröjde ända till början av förra seklet innan kvinnan blev myndig rent juridiskt. Slaveriet i USA rättfärdigades med att svarta antogs vara helt oförmögna att ta rätt på sig själva. Det tredje största partiet i Sveriges nuvarande riksdag stämplar folk från andra kulturer som lägre stående.

Föreställningar av det här slaget finns till för att bevara traditionella makthierarkier. All maktfördelning i ett samhälle fungerar som kommunicerande kärl. Man kan inte ge någon mer makt utan att det sker på någon annans bekostnad.

Assistansreformen 1994 innebar en maktförskjutning till assistansanvändarens fördel. I motsvarande grad gick andra miste om makt – myndigheter, organisationer och enskilda.

Det vi har upplevt alltsedan dess är en enda stor backlash – en panikartad och reflexmässig strävan efter att återställa den gamla maktfördelningen. På senare tid har denna strävan bland annat tagit sig följande uttryck:

• Facket dömer ut hela reformen.
• Socialstyrelsen myntar begrepp som omsorgsassistenter.
• IVO förstår inte att assistans är något väsensskilt från vård och omsorg.
• Politikerna stiftar lagar som ger myndighetspersoner rätt att göra oanmälda hembesök och följa med oss in i duschen.
• Socialstyrelsen lägger sig i hur vi ska utbilda våra assistenter. De tror att mina assistenter gör ett bättre jobb av att studera FN-konventionen.
• Statliga utredningar förstorar fusket till gigantiska proportioner på helt ovetenskapliga grunder.
• Journalister hakar på.
• Justitieråd ifrågasätter öppet vår rätt att leva som andra.
• Arbetsmiljöverket hävdar att vi assistansanvändare inte kan ta arbetsmiljöansvar.
• Skatteverket ifrågasätter kostnader och utlägg som man har som assistansanvändare.
• Försäkringskassan bedömer våra behov genom att räkna minuter och sekunder.

Allt det här har inneburit att vårt människovärde gång på gång har ifrågasatts. Sammanfattningsvis vill man till varje pris vrida klockan tillbaka till ett synsätt som går ut på att vi betraktas som omyndiga vårdpaket istället för fullvärdiga medborgare.

Nu är det hög tid att vi säger ifrån på skarpen och att vi gör det tillsammans!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Rawls räknade inte med mig

Erik, jag kan fortfarande inte fatta att du är borta, och inte kommer tillbaka. Du fattas.
Jag tänker ofta på dina två livsprinciper, som du berättade om i boken Epilog, av Anna Demert:

“Ett, att varje dag vara lite småförälskad i sig själv. När du fattar dina beslut, sätter du dig själv i första sitsen. Och två, tänk att alla, och då menar jag alla, du träffar har något intressant att säga dig. Att bemöta folk så. På så sätt, visar man sig själv och omvärlden respekt. På så vis gör man både gott för sig själv och andra. Och min livsfilosofi är att aldrig avfärda något i förväg, innan man vet.”

Jag skulle kunna säga att det var för att inte avfärda något i förväg, som jag började läsa ”En teori om rättvisa” av John Rawls. Ett mastodontverk på över 500 sidor som handlar om hur samhället ska ordnas för att vara rättvist. En bok som 1979 totalt förändrade den politiska teorin, det brukar talas om ett före och ett efter Rawls. Jag kunde ha avfärdat Rawls som en typisk socialliberal, som en vit man som ser kärnfamiljen som samhällets grundbult. Och det är inte min syn på världen. Men, jag tänkte, nej, jag vill veta vad han verkligen sa, hur han formulerade sig.

Så jag läste 107 sidor om rättvisans roll, om rättviseteorins bärande idé och om det som Rawls kallar “ursprungspositionen”. Jag tyckte att Rawls hade rätt sympatiska tankar, som skulle kunna manifesteras i en välfärdsstat. Hans två rättviseprinciper handlar om att alla ska ha samma rätt till grundläggande friheter och att dessa friheter ska vara så omfattande det går, så länge de inte inkräktar på någon annans frihet. Och att även om fördelningen av inkomster och förmögenheter inte behöver vara jämlik, så måste den vara till allas fördel. Ekonomiska ojämlikheter är bara okej om det går att visa att ojämlikheterna gynnar de sämst ställda.

Jag tänkte, jaja, om vi liksom Rawls förutsätter att vi lever i ett kapitalistiskt system är väl det här ungefär det bästa som går att åstadkomma, när det gäller rättvisa. Men så kom jag till sidan 107.

Där pratar Rawls om ursprungspositionen. Det är hans påhittade scenario för hur det skulle kunna gå till när människor kommer överens om samhällets spelregler. Han använder det här konstruerade scenariot för att argumentera för att hans rättviseprinciper är de bästa, för det är dem som alla rationella individer skulle enas om, om de inte kände till sin sociala ställning och sina förmågor.

Redan tidigare hade jag visserligen börjat haka upp mig rätt mycket på det där med att alla människor skulle vara rationella individer, för vad betyder egentligen det? Vilken sorts funktionalitet krävs i så fall? Och vad menar Rawls egentligen med förmågor?

På sidan 107 går Rawls igenom vilka som han menar är de minst gynnade. Och så skriver han:

“Jag antar nu att alla har fysiska behov och psykisk kapacitet inom ramen för vad som är normalt, så det uppstår inga problem med specialistvård eller behandling av psykiskt skadade människor. Förutom att de i förtid står inför problem, som kan föra oss bort från rättviseteorin, så kan begrundandet av dessa svåra fall distrahera vår moraliska varseblivning genom att de får oss att tänka på personer långt ifrån oss själva, vilkas levnadsöden väcker medlidande och oro.”

En av 1900-talets mest inflytelserika teoretiker skriver alltså i klartext att han utesluter människor med normbrytande funktionalitet när han utformar sin teori om rättvisa. Vi har “problem” som tydligen inte ryms i ett rättvist samhälle. Frihet för alla handlar egentligen bara om frihet för vissa. Och förutom att vi är exkluderade ur den politiska filosofin tycks Rawls inte heller tro att vi kommer att läsa hans bok, eftersom han riktar sig till ett “vi” bestående av så kallat normalt fungerande människor, som kan bli moraliskt distraherade och oroade av att tänka på “oss”.

Så jag tog ett beslut, och jag slutade läsa i mastodontboken. Jag hittade istället Nancy J. Hirschmann, en feministisk statsvetare som även ser funktionsmaktordningen, och som därför kritiserar Rawls. Och jag vill verkligen försöka bemöta alla som att de har något intressant att säga, och inte avfärda någon i förväg. Men jag behöver också sätta mig själv i första sitsen och ibland säga: Nej, stopp! Nu behöver jag lite stöd från någon som delar min syn på världen, innan jag orkar lyssna mer på dig.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Krig eller fred, det är vad assistans egentligen handlar om

Jag kände Erik allt för kort tid för att egentligen kunna skriva något om honom. Det enda jag vet är att vi båda hade en muskel ”sjukdom”, jag skriver sjukdom inom citationstecken eftersom jag inte tycker att sjukdom riktigt säger hela sanningen. Eftersom det handlar om förändringar i kromosomer så är det mer riktigt att säga att Erik och jag tillhör olika folkgrupper. I hans anda tänker jag, med detta påstående om sjukdom, utanför boxen så att säga. Jag vet att här var både jag och Erik lika, att inte väja för jobbiga och svåra ämnen. Därför tänker jag författa denna text i den andan och ta upp ett ämne som säkert många i dagens redan våldsamma värld tycker är tabu. Jag tänker tala om hat och hur otillgänglighet och bristen på medborgerliga rättigheter verkligen skapar en känsla av vanmakt och därmed i förlängningen hat.

Idén till temat för blogginlägget fick jag av filmserien ”Apornas planet” och dess valvhistoria som binder samman alla filmer. Den handlar kort om apor som blir så trötta på mänskligt våld, förtryck och tyranni att de gör revolt för att vända på steken så att säga.

När försäkringskassan drar in assistans för oskyldiga funktionsnedsatta bara för att några icke-funktionshindrade banditer kommit på ett sätt att lura staten. Då blir inte jag ledsen längre, utan jag känner mig hatfull. Hatfull eftersom journalisterna i det här fallet valde att i stället för att belysa att det faktiskt fanns en brukare som kränktes och förtrycktes genom att inte få den assistans hen hade rätt till, så valde man att i belysa fusk. Hade journalisten varit funktionsnedsatt hade man f-n inte skjutit budbäraren i det här fallet.

Många unga funktionsnedsatta har inte varit med om tiden innan assistansen, jag är glad för det eftersom det betyder att det finns hopp för mänskligheten. Alltså, att det finns färre funktionsnedsatta som jag, som känner hat.

Jag hade en gång förmånen att inneha posten som ordförande för en av Sveriges bästa ungdomsförbund, Unga rörelsehindrade. Många vet inte varför jag bara stod ut ett halvår. Jag ska nu dela med mig av vad som verkligen hände, förutom att jag jonglerade mitt ledarskap med en livshotande infektion som gjorde att jag pendlade mellan sjukhuset, bostaden och UR:s kontor.

Jag stod helt enkelt inte ut med att titta mig i spegeln varje morgon eftersom jag skulle representera unga med funktionshinder. Unga som inte var äldre än assistansreformen. Jag som har haft ett 50-procentigt liv på grund av att jag levt min ungdom utan assistans. När jag hörde unga funktionsnedsattas livshistorier så var det en beståndsdel som fattades hos dem till skillnad från hos mig och det var hat. De hatade inte samhället på samma sätt som jag. Jag sa upp min post som ordförande samma dag som jag förstod att jag var en krigsinvalid, skadad av kriget som livet faktiskt är när man inte har assistans. Detta mina vänner är hemligheten bakom min korta karriär vid makten.

Många glömmer lätt detta om assistanslagstiftningen, att det faktiskt är en demokratisk katalysator för fred och jämlikhet.

Adryan Linden, mindre hatfull funktionshinderaktivist tack vare assistansreformen.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

8 av 10 röstar inte

Det är svårt att göra bokslut över en process som pågår.

När det första utkastet till redaktion – inför vad som skulle bli bloggen Full Delaktighet – frågade mig om jag ville vara med, så blev jag otroligt stolt. Personer jag respekterade och såg upp till ville att jag skulle ingå i en sorts gemensam tankesmedja om funktionshinderpolitik. ”Nothing about us without us” hade bett en i varenda avseende normativ man att ingå i deras gäng, trots frånvaron av egen funktionsnedsättning.

För mig blev det startpunkten för en läranderesa som inte nått sitt slut, och som förmodligen aldrig gör det. Från att ha koncentrerat mig till fullo på att bygga den funktionsjämställda teatern och tillgängliggöra skådespelaryrket för personer med intellektuell funktionsnedsättning, breddades mitt synfält till att omfatta den fulla delaktigheten för alla personer med varierande funktion på samtliga samhällets och privatlivets arenor. Både genom kollegernas inlägg, men också med en alltmer omfattande research inför egna inlägg.

Och det lärandet har fått sin utväxling. Efter 25 år lämnade jag Moomsteatern år 2012. Jag tog klivet över till folkbildningen och Studieförbundet Vuxenskolan. Min näst intill första åtgärd som utvecklingsansvarig för området folkbildning/personer med funktionsnedsättning blev att initiera ett samarbete mellan SV, FUB, Centrum för lättläst och allaväljare.se om det mycket låga valdeltagandet bland personer med utvecklingsstörning. I den senaste undersökningen från 1998 hade endast 20 procent ur gruppen deltagit  i det allmänna valet. Ett närmast katastrofalt demokratiunderskott om man betänker väljargruppens stora beroende av myndighetsutövning. Källa för samarbetsinitiativet finns omnämnt i Full delaktighet den 5 september 2010. Får en person med utvecklingsstörning påverkas politiskt?

Tillsammans skapade samarbetsparterna projektet “Mitt val”. Personer erbjuds att fritt och frivilligt anmäla sig till studiecirklar för den som tycker sig behöva hjälp att förstå valet. I studiecirkeln får man öva sig på hur man röstar. Men viktigare än så – med start i gruppdeltagarnas egna initiativ får man också hjälp att ta reda på vad det är vi röstar om och vad de olika partierna tycker. Det hela toppas med ‘lättpratade valdiskussioner’, ett koncept där alla frågor kommer från cirklarnas deltagare och där partiernas företrädare först genomgår en utbildning i att “prata lättläst”.

Resultat? Bland de som deltog i studiecirklarna röstade i valet 2014 mer än 80 procent.

Projektet blev en succé inte bara till innehåll och utfall. Det blev även en opinionsbildande framgång. Med hjälp av portabla valbås erbjöds ministrar, partiledare och riksdagsledamöter i Almedalen valåret 2014 insikt i hur svårt det kan vara att rösta om det politiska budskapens språkliga nivå är för svår. Vi hade bett 8 sidors journalist Bengt Fredrikson att jobba tvärtom. Istället för att förenkla språket och texten bad vi honom krångla till det ytterligare, så att politiker med normativ språkförståelse skulle få det lika svårt att förstå som våra cirkeldeltagare har till vardags.

Skratt och eftertanke gjorde varandra sällskap när riksdagsledamöterna utmanades att hitta sitt partis politik. (En och annan kunde faktiskt inte identifiera sitt eget partis politik med svårläst text…) Kampanjen kom till final i “hetast i Almedalen”, och när talmannen Per Westerberg mottog synpunkter från cirkeldeltagare I FUB och SVs gemensamma seminarie delade Mats Melin (ICA-Jerry) ut tårta som firande av att vi haft allmän och lika rösträtt för alla i 25 år.

25 år? Fick inte kvinnorna rösträtt 1919 inför valet 1921? Jo. Men det var först 1989 som vi tog bort de sista omyndighetsförklaringarna på grund av funktionsnedsättning och gjorde rösträtten lika för alla medborgare över 18 år.

Just nu kvalitetssäkras studiematerial och process i projektets år 2. Samtidigt har det här projektet väckt frågor som kräver nya svar.
Exempel: Kan man begära att en person med intellektuell funktionsnedsättning ska vara en god demokratisk medborgare vart fjärde år, om den däremellan inte erbjuds några redskap för att utveckla demokratisk egenmakt i vardagen?

Jag tar med mig kunskaper från Full Delaktighet varje dag och i varje steg jag tar. Frågan som ställdes om jag ville bidra till en gemensam tankeutveckling blev en egen lärprocess.
Tack Erik. Tack kära kolleger.

Ett fel har smugit sig in

Ett fel har smugit sig in både här på bloggen och i boken ”FullDelaktighet.Nu” (boken gavs ut 2011). I inlägget ”Marschen för Tillgänglighet 2011” har Emma Johansson felaktigt stått som skribent. Inlägget är skrivet av Hans Filipsson som skrivit flera inlägg här på bloggen. Emma Johansson har även angivits som skribent till samma inlägg på sidan 258 i boken ”FullDelaktighet.Nu”. Redaktionen på fulldelaktighet.nu beklagar det som inträffat.