– När får vi se programledare med funktionsnedsättning i ett ”vanligt” tv-program? Året var 2004 och jag gjorde praktik på SVT:s nya funkis-satsning CP-Magasinet. Programledde gjorde Jonas Franksson, som har en cp-skada. Själv var jag nyfiken på när vi får se ”funkisar” leda program som inte har någon koppling till funktionshinder.
– Svenska folket är inte moget för det än, blev responsen från en av SVT:s chefer.
I år är det sju år sedan jag mottog det minst chockartade svaret och fortfarande har vi inte fått se någon med funktionsnedsättning programleda ett ”vanligt” tv-program. Överhuvudtaget är vi med funktionsnedsättningar nästintill osynliga i rutan.
Det vi bl.a. på senare tid fått se är ett gäng muskelknippen i rullstol spela rullstolsrugby i programmet med namnet Köping Hillbillies. Visserligen ett ok program, men ur annan synvinkel ett typiskt alibi för att fylla Public Service ”handikappkvot”. Här får vi se det vi jämt får se det s.k. offer- och hjälteperspektivet. Det är de icke-funktionsnedsatta som berättar om de i rullstol, som håller i kameran och bestämmer när de funktionsnedsatta ska få komma till tals. Jag är less på att bara se program av detta slag. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men nu vill jag se något nytt. Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa.
Omkring 1,8 miljoner svenskar uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Borde inte det avspeglas i tv-rutan? I självaste Public Service som vi alla betalar skatt till?
– Om någon ser annorlunda ut, läser nyheter på punktskrift så kommer tittaren att tappa fokus på vad personen i fråga säger. Det var svaret jag fick på min följdfråga varför svenska folket inte var moget än.
Men varför har då länder som England och USA lyckats så bra? Med exempelvis BBC:s barnprogramledare Ade Adepitan, som använder rullstol och är idol för många små. Det handlar förstås om att våga förändra. Minns vi tillbaks var kvinnor inte heller välkomna i rutan i början och inte heller människor med konstig dialekt eller brytning. Såklart är det alltid en övergångsperiod, men nog måste väl tiden ändå va mogen nu?
I efterhand har SVT-chefen påstått att jag missförstod honom. Men så bra, då är det ju inget problem. Jag har också hört ryktas att man från SVT:s sida är osäkra på om det finns kompetenta journalister med funktionsnedsättning eller liknande, som skulle kunna programleda eller på annat sätt ta plats i rutan. Jag kan härmed lugna er genom att berätta att vi finns. Det kanske inte kryllar av sådana som oss, men sedan 2004 finns nätverket Defekta Journalister. Ett nätverk för och av omkring 30-talet journalister med funktionsnedsättning, som i sin tur kan media och har bra kontakter.
Vi går nu 2011 till mötes. SVT, låt det inte gå sju år till. Låt oss se funkisar i rutan redan i år!
Pingback: Selektiv mångfald i lussetåget i SVT « Unga Rörelsehindrade Göteborg
Pingback: SVT söker blivande tv-profil med funktionsnedsättning « FullDelaktighet.Nu!
Åter i Sverige, därav sent svar på era kommentarer. Jag börjar med Skeptikerns kommentar, om att det jag tar upp är ett lyxproblem. Visst kan det väl vara så, beroende på hur man väljer att se på det. Under min resa till Thailand stötte jag på flertalet personer med funktionsnedsättning som öppet tiggde på gatan. Jämför man sig med ett sådant land, är det kanske ett lyxproblem. Men Sverige har nått så mycket längre. Tittar vi enbart på vårt land, finns otaliga problem som man stöter på som funktionsnedsatt, men jag tror man bör akta sig för att säga att det ena är värre än det andra osv. Det är viktigt att se till helheten. Ska vi nå full delaktihget måste vi arbeta på alla plan, även media. Jag är övertygad om att ju mer vi syns i media desto mer positiva effekter kommer det att ha på tillgänglihget, arbetsmarknad, utbildning osv. Ing-Marie ifrågasätter om vi är själva är mogna för att synas i media? Det känns som om att du syftar mer på föreningslivet. I mitt inlägg syftar jag på utbildade och yrkesverksamma journalister. Därutöver kan jag hålla med om att handikapporganisationerna många gånger är dåliga på att göra bra framträdande i media. Jag önskar att man satsade på mer mediaträning och att ha presstalesmän osv. men egentligen är det ju en helt annan fråga, än det jag tar upp här. Erik och Hans berättar om Holland och programledaren med funktionsnedsättning. Vore spännande att höra mer om henne. Men jag håller med Erik om att det låter hemskt med ett dejtingprogram för funkisar. Känns som om att man inte kommit mycket längre än Köping Hillbillies då, då är vi ju faktiskt nästan bättre.
Fantastiskt bra skrivet.
Vilket jävla lyxproblem för att vara handikapppolitik
@Ing-Marie L kågerstig
Vilka vi? Det finns många av de 1,3 miljonerna med funktionsnedsättningar som har rätt utbildning är helt mogna.
En bra uppsats i ämnet:
http://www.sprakande.se/Journalistik.html
Men att välja bort funktionshinder när man påstår sig stå för mångfald smakar illa.
Nädu Hans, jag minns varken hennes namn eller namnet på ”hennes” TV-program. Det var ett koncept som fick det att vända sig lite i magen… Date-show för funkisar. Hua!
Är vi själva mogna för det? Behöver vi medieträning? Släpper vi fram och tror på våra medlemmar i föreningar.Jag tror man måste arbeta intensivt och konkret med dessa frågor på alla plan Sverige, regionalt och lokalt. Utbilda er ni som orkar och kan.
Action……..
Var i Bryssel på internationella funktionshindersdagen den 3 december. Programpunkten leddes av en Holländska med funktionsnedsättning (rörelsehindrad, märkbart men utan att rulla). Hon hade nog fått jobbet på grund av det. Men grejjen var att hon var stor programledare för populära program i Holland. Har tyvärr glömt vad hon hette. Erik du kanske kommer ihåg?