– När får vi se programledare med funktionsnedsättning i ett ”vanligt” tv-program? Året var 2004 och jag gjorde praktik på SVT:s nya funkis-satsning CP-Magasinet. Programledde gjorde Jonas Franksson, som har en cp-skada. Själv var jag nyfiken på när vi får se ”funkisar” leda program som inte har någon koppling till funktionshinder.

– Svenska folket är inte moget för det än, blev responsen från en av SVT:s chefer.

I år är det sju år sedan jag mottog det minst chockartade svaret och fortfarande har vi inte fått se någon med funktionsnedsättning programleda ett ”vanligt” tv-program. Överhuvudtaget är vi med funktionsnedsättningar nästintill osynliga i rutan.

Det vi bl.a. på senare tid fått se är ett gäng muskelknippen i rullstol spela rullstolsrugby i programmet med namnet Köping Hillbillies. Visserligen ett ok program, men ur annan synvinkel ett typiskt alibi för att fylla Public Service ”handikappkvot”. Här får vi se det vi jämt får se det s.k. offer- och  hjälteperspektivet. Det är de icke-funktionsnedsatta som berättar om de i rullstol, som håller i kameran och bestämmer när de funktionsnedsatta ska få komma till tals. Jag är less på att bara se program av detta slag. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men nu vill jag se något nytt. Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa.

Omkring 1,8 miljoner svenskar uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Borde inte det avspeglas i tv-rutan? I självaste Public Service som vi alla betalar skatt till?

– Om någon ser annorlunda ut, läser nyheter på punktskrift så kommer tittaren att tappa fokus på vad personen i fråga säger. Det var svaret jag fick på min följdfråga varför svenska folket inte var moget än.

Men varför har då länder som England och USA lyckats så bra? Med exempelvis BBC:s barnprogramledare Ade Adepitan, som använder rullstol och är idol för många små. Det handlar förstås om att våga förändra. Minns vi tillbaks var kvinnor inte heller välkomna i rutan i början och inte heller människor med konstig dialekt eller brytning. Såklart är det alltid en övergångsperiod, men nog måste väl tiden ändå va mogen nu?

I efterhand har SVT-chefen påstått att jag missförstod honom. Men så bra, då är det ju inget problem. Jag har också hört ryktas att man från SVT:s sida är osäkra på om det finns kompetenta journalister med funktionsnedsättning eller liknande, som skulle kunna programleda eller på annat sätt ta plats i rutan. Jag kan härmed lugna er genom att berätta att vi finns. Det kanske inte kryllar av sådana som oss, men sedan 2004 finns nätverket Defekta Journalister. Ett nätverk för och av omkring 30-talet journalister med funktionsnedsättning, som i sin tur kan media och har bra kontakter.

Vi går nu 2011 till mötes. SVT, låt det inte gå sju år till. Låt oss se funkisar i rutan redan i år!