Etikettarkiv: Public Service

Nytt år och nu får väl tiden ändå vara mogen SVT?!

, 4 januari, 2011
9 svar

– När får vi se programledare med funktionsnedsättning i ett ”vanligt” tv-program? Året var 2004 och jag gjorde praktik på SVT:s nya funkis-satsning CP-Magasinet. Programledde gjorde Jonas Franksson, som har en cp-skada. Själv var jag nyfiken på när vi får se ”funkisar” leda program som inte har någon koppling till funktionshinder.

– Svenska folket är inte moget för det än, blev responsen från en av SVT:s chefer.

I år är det sju år sedan jag mottog det minst chockartade svaret och fortfarande har vi inte fått se någon med funktionsnedsättning programleda ett ”vanligt” tv-program. Överhuvudtaget är vi med funktionsnedsättningar nästintill osynliga i rutan.

Det vi bl.a. på senare tid fått se är ett gäng muskelknippen i rullstol spela rullstolsrugby i programmet med namnet Köping Hillbillies. Visserligen ett ok program, men ur annan synvinkel ett typiskt alibi för att fylla Public Service ”handikappkvot”. Här får vi se det vi jämt får se det s.k. offer- och  hjälteperspektivet. Det är de icke-funktionsnedsatta som berättar om de i rullstol, som håller i kameran och bestämmer när de funktionsnedsatta ska få komma till tals. Jag är less på att bara se program av detta slag. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men nu vill jag se något nytt. Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa.

Omkring 1,8 miljoner svenskar uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Borde inte det avspeglas i tv-rutan? I självaste Public Service som vi alla betalar skatt till?

– Om någon ser annorlunda ut, läser nyheter på punktskrift så kommer tittaren att tappa fokus på vad personen i fråga säger. Det var svaret jag fick på min följdfråga varför svenska folket inte var moget än.

Men varför har då länder som England och USA lyckats så bra? Med exempelvis BBC:s barnprogramledare Ade Adepitan, som använder rullstol och är idol för många små. Det handlar förstås om att våga förändra. Minns vi tillbaks var kvinnor inte heller välkomna i rutan i början och inte heller människor med konstig dialekt eller brytning. Såklart är det alltid en övergångsperiod, men nog måste väl tiden ändå va mogen nu?

I efterhand har SVT-chefen påstått att jag missförstod honom. Men så bra, då är det ju inget problem. Jag har också hört ryktas att man från SVT:s sida är osäkra på om det finns kompetenta journalister med funktionsnedsättning eller liknande, som skulle kunna programleda eller på annat sätt ta plats i rutan. Jag kan härmed lugna er genom att berätta att vi finns. Det kanske inte kryllar av sådana som oss, men sedan 2004 finns nätverket Defekta Journalister. Ett nätverk för och av omkring 30-talet journalister med funktionsnedsättning, som i sin tur kan media och har bra kontakter.

Vi går nu 2011 till mötes. SVT, låt det inte gå sju år till. Låt oss se funkisar i rutan redan i år!

9 svar

Syns inte ➔ finns inte!

, 19 juni, 2010
3 svar

Idag sitter Sverige fjättrat vid TV-apparaterna. Ska Victoria och Daniel säga Ja till varandra? Självklart kommer de att göra det. Det anstår inte kungligheter att ställa till rabalder på självaste bröllopsdagen! Kungligheter och kanske då i synnerhet de från Sverige skulle aldrig genera sin befolkning med oanständiga bilder, historier eller nåt annat. Tja, förutom då de uttalanden som då och då hoppar ur självaste Kungens mun – fast de uttalandena är ju helt oavsiktliga.

Vår bild av kungahuset är entydig. En förmodligen alldeles på tok för överdimensionerad och i dagarna hyperaktiv pressavdelning ser till att forma omvärldens syn på vad kungligheter gör.

Vi vet hur kungafamiljen är. Vi vet hur befolkningen i Sjöbo är. Vi vet hur invandrare i Rosengård är. Herregud – jag känner ju till och med hela Bush-administrationen som tack och lov är ute ur vita huset! Medias bild är entydig och väldigt tydlig. Vi ”känner” snart hela världen utan att ha rest oss ur TV-soffan.

Vi kan med all säkerhet slå fast att det som visas i massmedia blir efter tillräckligt många timmar sändningstid och spaltmeter, en vedertagen Sanning. Att ens tro att du kan värja dig mot det entydiga massiva budskapet är korkat.

På samma sätt låter vi forma våra fördomar om folk med funktionsnedsättningar. Hur ser den bilden ut? Ja, för det första finns vi ju faktiskt inte med i det stora garde som är programledare. Folk med funktionsnedsättningar får komma med i TV under förutsättning att de är offer. Inte uttala sig om fotbolls-VM, vara i melodifestivalen, vara väderpresentatör eller expert i Antikrundan.

Automatiskt förmedlas bilden av att vi inte duger. Vi får nöja oss med att vara offer (om man inte bor i Halland förstås; där har vi fått lära oss att en funktionsnedsättning innebär att man ljuger för att få bidrag från Försäkringskassan). Precis som i resten av samhället där jag inte platsar. Arbetsmarknaden ratar oss. Samhällets otillgänglighet utestänger oss. Vi går varken in på herr- eller damtoaletten – vi måste välja den könlösa handikapptoaletten om det mot förmodan finns en sådan. En bild av passiva människor som behöver hjälp och bidrag.

Oavsett om du vill acceptera det eller ej så kan faktiskt massmedia förändra människors syn och fördomar. Om man säger sig äga rätten till ordet Public Service (och t.o.m. stämmer små aktörer för att få ensamrätt på ordet public service) så ska man bannemej anstränga sig för att ge en rättvis bild av sina finansiärer och tillika publik. SVT har misskött sitt uppdrag och det förtroende vi givit dem. Eva Hamilton – vad har du att säga till ditt försvar?

Som sagt; större delen av Sveriges befolkning tittar på Vigseln idag. Kanske sitter nåt gammalt ras till hertiginna i rullstol, men nej – kungligheter och deras vänner sitter inte i rullstol. Så enkelt är det!

PS. Ja, Jag ska villigt erkännna att jag inte sett Köping Hillbillies. Kanske är det undantaget som bekräftar min regel? Jag kan ändå våga mig på den inte alltför vågade gissningen att anledningen till att Köping-killarna finns i rutan är inget annat än att de sitter i rullstol. Jag blir gärna motbevisad (och det gör du lättast bland kommentarerna)!

3 svar

Varför detta tjat om tillgänglighet?

, 5 maj, 2010
6 svar

Ja, så tänker säkert många av er. Livet består ju inte av ramper, hörslingor, anpassningar och teckenspråkstolkar. De är bara förutsättningar, nyckeln som öppnar dörren för oss funkisar ut i samhället. De ger oss möjlighet att delta på den gemensamma arenan. Det som ni normaler – eller kanske vi kan kalla er normater – tar för givet.

Och låt mig nu på en gång slå fast att tillgänglighet är viktigt. Att delta i samhället ger oss nämligen möjlighet att skapa våra egna identiteter – och att påverka stereotypa vanföreställningar om vilka vi är och hur våra liv ser ut.

I media framställs vi regelmässigt som de avvikande som inget annat vill än att kravla oss tillbaka till ”ett normalt liv” – vad nu det är. I morgon sänds andra avsnittet av ”Köping Hillbillies” i Sveriges Television. Här finns funkisarna som inget hellre vill än att bli lika normala som Stenåldersmannen.

Vad är det SVT vill förmedla när man inleder med klipp som:
”Jag kommer aldrig att acceptera att jag har ett handikapp och sitter i rullstol”
”Det var som ett slag i ansiktet att man inte kunde få på sig sina egna brallor ens.”
”Det första man tänkte efter skadan var ju i princip: Ska du få knulla igen.”

Därefter följer en testosteronstinn dimma av bilar, booze och styrkedemonstrationer.

Det konstiga är att jag – som också har drattat omkull mitt i livet, skaffat mig ryggmärgskada och rullstol – inte hittar någonting att känna igen mig i. Däremot kan jag identifiera mig väl med Tobbe i TV4’s ”I en annan del av Köping”. Skillnaden är att han och de andra i den serien framställs som det de är: hela, komplexa människor.

Jag utgår från att killarna i Hillbillies också är hela, komplexa människor, så varför förminska dem – och därigenom alla oss andra – till enheter vars enda mål i livet är att dra på sig brallorna?

Nu borde jag inte bli överraskad. Sveriges Television har notoriskt svårt att förhålla sig till funkisar trots att bolaget är en del av public service. Det som retar upp mig till vansinne är att jag ska behöva betala skatt för att finansiera eländet. Socialpornografi borde på sin höjd säljas under disk.

Läs Annika Taesler om vad SVT egentligen tycker om funkisar här.

Eller köp brittiska Channel 4’s fantasiska mockumentary – drama som driver med dokumentärgenren och funkisstereotyper – ”Cast offs”

Se ”Cast offs” – introduktion här. Den går tyvärr inte att bädda in.

6 svar