Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

Var ska man börja? Det finns så mycket att skriva om! Jag hade tänkt börja med hur tillgängliga och användbara våra bostäder egentligen byggs idag men återkommer till det i en annan blogg.

Just nu sitter jag på ett mycket tidigt Öresundståg till Göteborg för vidarebefordran till en konferens där jag ska föreläsa om ”Frångänglighet” – det nödvändiga kravet att kunna utrymma som en följd av Tillgänglighet till byggnader.

Kollektivtrafiken – ja. Den ska ju nu år 2010 enligt Riksdagsbeslut vara tillgänglig och användbar för alla medborgare. Men har den blivit tillgänglig och användbar? Nej!

Visst – kan jag inte gå i trappor så kan jag i alla fall sitta i ”bagagevagnen” på vissa tåg (om jag får hjälp över glappet mellan perrong och tåg) och samsas med alla stora resväskor, barnvagnar, cyklar. Men om jag ska resa från Lund till Göteborg i ca tre timmar vill jag sitta liter bekvämare än på en fällsits utan armstöd. Kanske skulle jag rent av vilja åka i 1:a klass – eller kunna köpa något att äta. Dröm om det bara!

Själv kan jag ännu gå – dock är mina knän rätt risiga och skynda mig och springa på perrongerna med bagage kan jag inte längre. Och det har blivit ett stort problem för mig de senaste åren. Jag reser mycket tåg och det är lika illa överallt! Jag beställer alltid platsbiljett för att vara säker på en sittplats. Men var kommer vagnen jag ska sitta i att stanna? Är den längst fram eller längst bak i tåget? Är det ett långt tåg? Är tåget försenat? Måste jag stiga på första bästa vagn för att komma med? Säg inte att tåget väntar för det gör det INTE! Första gången jag fick mitt knäonda var just vid ett sådant tillfälle. Tågvärden ropade till mig – stående i en dörr i en vagn långt från mig – att om jag inte steg på tåget där jag stod så körde de eftersom de redan var försenade. Ett Intercitytåg med flera höga steg upp. Jag hade mycket bagage. Ingen hjälp upp. Fick dra allt mitt bagage genom större delen av det fullsatta tåget för att hitta min plats. Jag kunde knappt gå när jag steg av tåget!

Men du kan ju be om ledsagning säger en del när jag berättar detta! Och visst kan jag be om ledsagning. Det har jag gjort på Arlanda vid ett par tillfällen när tiden mellan byte av flygplan varit så kort att jag absolut inte klarat att springa mellan terminalerna. Men är det så kollektivtrafiken ska fungera? Ska den vara så hetsig att jag, med min ännu relativt lilla funktionsnedsättning, inte ska kunna åka med den utan ledsagning? Vilka personer med större funktionsnedsättningar tror man då ska kunna åka med den? Man säger ju att kollektivtrafiken är tillgänglig!

Varför kan man inte – eller rättare sagt – man måste införa system där man både via utrop och på displayen på ett tydligt sätt informerar om i vilken ordning vagnarna kommer och var på perrongen de kommer att ha sina ingångsdörrar. Sedan måste självklart lokförarna vara informerade så att de stannar tågen där de ska. Och tågvärdarna måste kunna vara behjälplig. Jag har blivit nekad hjälp upp med mitt bagage eftersom tågvärden hade ryggproblem. Vid något tillfälle har jag åkt X2000 där man faktiskt via displayen (kunde man inte läsa på den fick man ändå inget veta) informerade om var på perrongen vagnarna skulle stanna. Jag gick till platsen för ”min” vagn – och fick skynda mig tillbaka en ganska lång sträcka. Med bagage och i brådska är det mycket svårt. Återigen blev jag av en tågvärd uppmanad att skynda mig! Jag påpekade då att tåget inte stannat som man informerat om. Det var någonting han aldrig reflekterat över – sa han.

Jag framförde ovanstående förslag om att tågen ska stanna med ingångsdörrarna vid tydligt markerade ställen till en högt uppsatt tjänsteman inom kollektivtrafiken vid en konferens för några år sedan. Hans svar då blev att man som rörelsehindrad i likhet med andra resenärer får hålla sig framme!

Och att göra tågbyten har aldrig tidigare oroat mig. Men nu. Ska jag byta perrong? Hur lång tid är det mellan tågen? Finns det hiss? Fungerar hissen? Vem kan hjälpa mig med bagaget om hissen inte fungerar? Jag har blivit en fena på att kolla in var yngre resenärer finns och att med många vänliga ord be dem om hjälp. Ibland är det att ropa till dem och be dem att ställa sig i dörröppningen så att tåget inte kan avgå. Och hjälp får jag av dessa unga nästan alltid. Men jag oroar mig, stressar, försöker springa och får ytterligare ont i mina knän. Om jag upplever alla dessa svårigheter nu – hur kommer det då att bli när jag får mer rörelsenedsättningar?

Jag funderar ofta på hur det är att resa med kollektivtrafiken för de med syn- hörsel- eller kognitiva funktionsnedsättningar. Dessa personer förutsätts ju också idag kunna resa med ”den tillgängliga kollektivtrafiken”. Informationen om tåg-/bussförseningar, perrongbyten, tågbyten, vagnplaceringar mm – hur kan man ta del av det idag både på perrongerna och på tågen? Och hur fungerar detta i den kommunala kollektivtrafiken?

Nej, ska kollektivtrafiken fungera också för personer med funktionsnedsättningar på lika villkor med andra resenärer räcker det inte med att enstaka vagnar/bussar – ibland – kan ta emot en. Det krävs en organisation där det tas hänsyn till att många resenärer har någon form av funktionsnedsättning. Det behövs information som alla kan ta del av. Det behövs tidsmarginaler så att alla kan hänga med upp på tåget/bussen. Det behövs en organisation så att man inte behöver springa gatlopp på perrongerna/hållplatserna för att komma på rätt vagn/buss. Om människor lever och får ha hälsan så kommer funktionsnedsättningarna ändå med åren. Hur ska alla äldre kunna åka kollektivtrafik – som man ju så vackert pratar om – när de inte bara får en funktionsnedsättning utan kanske – och efterhand troligtvis – också alla?

Eftermiddag samma dag:
Ska resa vidare med tåg. Byte med 15 minuters tidslucka. Kan låta OK. Men det första tåget är 4 minuter försenat redan vid start. Jag blir orolig. Ont i knäna – har gått och stått stora delar av dagen. Frågar konduktören hur bytet är. Måste jag ner och upp via tunnel? Han svarar vänligt ja och berättar vilket spår vi kommer in på och från vilket spår det nya tåget går. Sex minuter försenat vid ankomst. Jag står färdig vid utgångsdörren flera minuter innan vi är framme. Skyndar mig så gott det går. Sega, sega hissar. Uppe på perrongen. Puh! Tåget kommer in strax efter. Men denna känsla att kanske inte hinna. Att kanske inte klara det. För att allt ska gå så fort. Och om jag känner det så här nu – hur ska det bli sedan? Och hur är det för alla som har lite svårare än jag att gå?

Åker vidare med det nya tåget. Tre steg upp – med bagage. Något senare ropas det ut i högtalarna: ”Eftersom vi är lite sena så vill de att vi påskyndar omstigningen vid nästa station.” (Det hade varit stopp pga stillastående tåg framför oss.)

Tur att jag inte skulle byta tåg där också!

5 reaktion på “Var finns den tillgängliga och användbara kollektivtrafiken

  1. Adryan Linden

    Svempa, under 90-talet var jag aktiv i en aktionsgrupp som gjorde civilolydnad-aktioner mot otillgängligheten i Stockholm, min rekommendation är att ni simpelt drar i nödbromsen och låta rullstolarna spärra dörrarna. :)

    Organisera dig och slå till, det är inte svårt, ni behöver bara vara 3 st som är villiga att ta konsekvenserna för att genomföra en lyckad aktion.

    Svara
  2. Svempa

    Jag skulle gärna vilja göra en kupp mot tågen eller spårvagnarna i Göteborg. nämligen att några rullare och ”assistenter” bokar en resa med tåget och om inte rullarna kommer med trots att de meddelat sitt behov så stoppar assistenterna tåget. genom att sparra dörrarna eller på annat sätt. Varför är det självklart att ickefunkisarna kan genomföra sin resa när inte tåget fungerar för alla så som lagen föreskriver sedan 1979. och skulle vara genomfört 2010. Jag tror att efter ett par sådana kupper så skulle allas rätt till att resa på lika vilkor bli aktuell igen . Funderar inte inte tåget för den som har spec behov så fungerar det inte.

    Spec med tanke på följande
    http://www.sj.se/content/1/c6/12/73/00/Ickediskrim20091217.pdf så är det verkligen motiverat med en kampanj.

    Svara
  3. Adryan Linden

    Svempa, hrm. Varför göra det till en partifråga? Båda partierna skiter i handikappade, vi behöver bilda oss själva ett Sinn Féin (iriska för: vi själva). Vi behöver alltså ett eget politiskt parti.

    Svara
  4. Svempa

    Tillgängligheten går bakåt i samhället.

    Så längre vi har moderaterna som samhällsbärande parti lär inga framgångar ske i tillgänglighetsfrågan . I arbetet med att få en tillgänglig kollektivtrafik anser jag dock att vi ( handikapprörelsen ) har fel fokus.

    Tåg operatörerna och expressbussbolagen måste få uppmärksamhet. kring dessa problem.

    Handikapprörelsen måste enl mig bli mera aktionsinriktad typ kommer inte de funktionshindrade med så blir tåget stoppat tills den funktionsnedsatte kommer med. eller situationen löts på annat sätt.

    Sedan är frågan om man ska kräva att alla fordon är anpassade.

    Jag vet att många i handikapprörelsen tycker jag har fel men jag tycker det viktigare att kräva att alla ska få resa till samma pris.
    Med det menar jag att målet ska vara att alla ska få samma tjänst, dvs om någon säljer en resa från punkt A till punkt B så skall den funktionshindrade ha rätt genomföra samma resa inom samma tid till samma pris. Sedan hur företaget löser det är inte det viktiga utan att funktionshindrade kan resa till samma villkor som icke funktionshindrade. Det ska vara upp till den som erbjuder resan att ordna upp det. Givetvis så skall den funktionshindrade informera om sitt behov vid bokningen av resan så att arrangören kan anpassa sin tjänst efter behovet.
    MVH Svempa . S-P Sörensson

    Svara

Lämna ett svar till Svempa Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *