Arkiv för kategori ‘Tillgänglighet’

Torsdagsaktionen XL

torsdag, 30 maj, 2013

Idag var det 923 dagar sedan remisstiden för promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) – om att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering – gick ut. Fortfarande har inget hänt!

Sedan 1 december 2011 har funkis-rörelsen, på DHRs initiativ, idogt stått utanför Rosenbad varje torsdag mellan klockan 8.00 och 9.00 för att påminna ministrarna på väg till veckans regeringssammanträde att dagarna går och går. Idag var manifestationen större än någonsin, som mest trehundra personer hade samlats för att lugnt vifta med och dela ut flygblad.

Folk börjar samla sig utanför Rosenbad

Undertecknad på plats

Folksamling utanför Rosenbad

Folk hälsar glatt på varandra till höger och vänster

Polisen var på plats med en piket

Polisen sa åt oss att backa lite med jämna mellanrum

Stor folksamling med gamla stan i bakgrunden

Det var fantastiskt väder och de flesta stod i solen

Hillevi Engström kom och pratade

Hillevi Engström

Lena Adelsohn Liljeroth hade parkerat sin cykel mitt i folkmassan

Lena Adelsohn Liljeroth

Stor folksamling med Riksdagen i bakgrunden

När klockan började närma sig 9 gick det knappt att ta sig förbi folksamlingen

Erik Ullenhag diskuterar med manifestatörer

Erik Ullenhag

Eva Olofsson kom förbi i vimlet

Eva Olofsson

Tänk smartast och bygg för den mänskliga mångfalden

tisdag, 22 januari, 2013

Expressens Ledare tog den 12 januari upp problemet med att det byggs för få studentlägenheter, under rubriken ”Tänk smartare om studentlägenheter”.

En rad idéer för hur placeringen, planeringen, byggandet och därmed tillgången till studentbostäder skulle kunna öka lyfts fram. Vi kan utan att gå in på dem alla konstatera att vi delar uppfattningen att något måste göras. Det måste bli enklare för studenter att hitta ett boende och det måste byggas mer.

Tyvärr tvingas vi konstatera att debatten åter faller för det enkla greppet att ställa grupper mot varandra och hänga ut oss som problem genom att angripa kraven på tillgänglighet och användbarhet. I Expressens ledare föreslås bland annat att kraven minimeras till att gälla endast en tiondel av studentlägenheterna och man framhåller hur bra det skulle bli om just dessa krav försvann. ”Funktionshindrade studenters behov måste givetvis tillgodoses, men det är inte rimligt att handikappanpassa alla lägenheter. Låt i stället, säg, var tionde lägenhet, lyda under dagens regelverk. Hyr ut dem på korttidskontrakt och när en funktionshindrad student behöver lägenheten i fråga får den nuvarande hyresgästen flytta.”

Jo, det är rimligt att alla nyproducerade bostäder som byggs i dagens Sverige uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet och användbarhet, de krav som ställs i byggreglerna handlar om miniminivåer och är inga överkrav.

Att kunna bo, men också att kunna besöka andra, är självklarheter som det inte är ok att exkludera en viss grupp människor från. Den så kallade besökstillgängligheten är en grundläggande princip och viktig när vi bygger bostäder. Det handlar om att den som bor där ska kunna få besök av gamle farfar som använder rollator och av studiekamrat eller krogragg som använder rullstol och så vidare och så vidare. Att bygga för den mänskliga mångfalden borde vara en självklarhet!

Det handlar dessutom om hållbarhet, att tänka långsiktigt och ha visioner. Vi måste börja göra rätt från början och bygga med tanke på långsiktigt användande. Det vi bygger nu kan om några år behöva användas till något helt annat, exempelvis äldreboende, vilket då inte vore möjligt om man redan från början begränsat användbarheten.

Vi måste lyfta blicken, tänka hållbart och smart istället för att ställa grupper emot varandra. Den snabbaste och billigaste lösningen borgar inte för att det är den bästa lösningen.

Vi efterlyser konstruktiva diskussioner och innovativa lösningar. Hopp om detta finns, det visade inte minst det nyligen genomförda första mötet för Boverkets nya nätverk för små bostäder, ett nätverk i vilket båda våra förbund finns representerade.

Vi måste också ha klart för oss att detta handlar om något större. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, det handlar om människosyn och alla människors lika värde. I dagarna har FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gällt i fyra år i Sverige. Men tyvärr ser vi en utveckling åt fel håll och allt oftare hamnar debatten i att grupper ställs mot varandra. Det verkar ha blivit full accepterat och rumsrent att prata som särlösningar och särskilda regler för vissa grupper, för de som anses kosta mest och inte uppfyller den gängse normen.

Vi vill avslutningsvis uppmärksamma läsaren på det skrämmande faktum att Expressens ledarsida för tredje gången på fem veckor lyfter fram personer med funktionsnedsättning som problem och för kostsamma. Expressen har ett ansvar och i likhet med tidningens ställningstagande för andra diskrimineringsgrunder förutsätter vi att man nu rannsakar sig och tar ansvar för att människors olikheter och mänskliga rättigheter respekteras på ledarsidan, också när det gäller oss med funktionsnedsättning.

Maria Johansson, förbundsordförande DHR
Tobias Holmberg, förbundsordförande Förbundet Unga Rörelsehindrade

Vi jobbar för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska ha samma möjligheter och samma rättigheter och vi utgår i vår kamp från principen om alla människors lika värde.

Gunnar, här är researchen du borde gjort i förrgår!

onsdag, 5 december, 2012

Hej Gunnar!

Det har kommit en hel del reaktioner med anledning av ditt utspel i Expressen. Vissa skriver att du den här gången verkar ha missat att kontrollera enkla fakta, som konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En konvention som Sverige har ratificerat.

Här på FullDelaktighet.Nu tänker vi dock på framtiden, även när du objektifierar människor – och vill därför hjälpa till med researchen!

Nedan hittar du, och alla andra intresserade, några texter som gör det lätt att snabbt sätta sig in i det som missades den här gången. Håll till godo!

Institutioner är inget alternativ till personlig assistans

”Det är dags att du kommer ner och får syn på oss.” 

Wetterberg tycks önska 1900-talets institutionssverige åter

Text av Jessica Smaaland:

Hej Gunnar Wetterberg!

Du har redan fått mycket respons på din ledare i Expressen den 3 december och jag funderade över om jag skulle låta bli. Jag vet att du kommer svara mig med ett standardsvar, men trots detta väljer jag att skriva.

Ditt sätt att se på personer med funktionsnedsättning är skrämmande, men antagligen ganska generell i det svenska samhället. Det känner man av när man lever med en omfattande funktionsnedsättning. Inställningen ligger där, onåbar, och gror outtalat men är i och med det omöjlig att kommentera och argumentera emot. Tills nu, och det ska du väl egentligen ha en eloge för.

Funderar lite i mitt stilla sinne på hur du, som tydligen har jobbat på SKL, kan ha missat rapporten Kostnad per brukare. I rapporten är det ganska lätt att se att personlig assistans är billigare än hemtjänst per timme. Det går också att se kostnaden för gruppboenden per dygn. Ibland är den något billigare än personlig assistans under ett helt dygn, men en inte helt okvalificerad gissning är att de som bor på just dessa boenden är relativt självgående. Istället får man titta på dem som kostar mest, där det med största sannolikhet bor personer med mer omfattande funktionsnedsättningar. Plötsligt blir kostnaden högre än för en personlig assistent i 24 timmar. Det finns dessutom fler rapporter som visar på det samhällsekonomiskt lönsamma med personlig assistans, bland annat från Socialstyrelsen, om nu SKLs statistik inte räcker.

Du kommer kontra med att du eftersöker den goda institutionen. Det är en utopi. Så fort det finns två personer som är beroende av assistans från en tredje person kommer det alltid vara en kamp. En kamp om vem som ska få sina behov tillgodosedda först. Vad är viktigast – att A får klia sig på näsan eller att B får vatten? Eller att A får gå på sin bäste väns 30-årsfest eller att B får gå på sin stora idols enda konsert på åratal i landet? Vem ska avgöra? Den högt kvalificerade personalen som vet vad som är bäst för var och en?

Du hävdar att det inte kan vara en rättighet med ”passning” dygnet runt. Finns det något annat som inte ska vara en rättighet enligt dig? Sjuklön? Föräldrapenning? Vård? Menar du att godtycklighet och andras välvilja ska råda även där?

Med vänliga hälsningar,

Jessica Smaaland,
- Högutbildad (snart f.d. medlem i SACO)
- Yrkesverksam (anställd och egen företagare = > 100%)
- Vagabond och shopoholic (livet är för kort för att inte njutas av)
- Dotter och syster (och snart faster)
- God vän (om jag får säga det själv)
- Djur och naturvän (mer KRAV-märkt nu!)
- Assistansberättigad (24 timmar om dygnet … och jag kommer aldrig någonsin bo på en institution och ge upp mitt liv)

PS: Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att ledaren publicerades på internationella funktionshindersdagen …

Text av Adolf Ratzka:

Jag har alltid haft stor respekt för Gunnar Wetterbergs välunderbyggda inlägg och forskningsarbeten. Men i sin debattartikel i Expressen 2012 12 03 tycks han inte tagit sig tid att kontrollera några enkla fakta.

FN Konventionen som Sverige och EU ratificerade slår fast i Artikel 19 att ingen får tvingas bo i särskilda boende och att människor med funktionsnedsättningar har rätten till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Konventionens artikel 19 tillsammans med artikel 8 visar att denna rätt inte kan tillgosdoses i institutionella former där de boende tvingas att dela på personalen med andra vilket begränsar de boendes möjligheter att fritt delta i samhällslivet utanför. Har man nämligen ett stort behov av personlig assistans under dagen och får man assistansen enbart i bostaden, så kan detta likställas med husarrest.

FN:s Konvention är inte enbart en moralisk uppmuntran som ett lands regering kan strunta i utan en bindande juridisk förpliktelse som kan beivras i Europadomstolen. Om detta går att läsa i bland annat

Thomas Hammarberg, Commissioner for Human Rights, Council of Europe ”The Right of People with Disabilities to Live Independently and Be Included in the Community” mars 2012 internet publication https://wcd.coe.int/ViewDoc.jsp?id=1917847

Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights Regional Office for Europe “Getting a Life: Living independently and Being Included in the Community”. april 2012 internetpublikation
http://www.europe.ohchr.org/Documents/Publications/Getting_a_Life.pdf

Som dessa texter visar gäller dessa mänskliga rättigheter oavsett kostnadsaspekten. Men institutionsboende kostar också. I Sverige kostar gruppboende ungefär lika mycket som personlig assistans i det vanliga bostadsbeståndet (se JAG, Priset för valfrihet, självbestämmande och integritet, 2006). Detsamma gäller för större institutioner i USA enligt studier som FN:s ovannämnda dokument citerar.

Om Gunnar Wetterberg och andra anser att personer med omfattande funktionshinder inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde de ha protesterat innan Sverige ratificerde FN:s konvention. Nu får de leva tillsammans med oss!

 

Almedalsveckan

måndag, 2 juli, 2012

Att komma till Visby och till Almedalen känns välbekant, mjukt och välkomnande. Jag måste erkänna det – jag älskar Almedalen! För mig är det en vecka av intressepolitisk påfyllning. Jag får energi och ny kunskap och det brukar räcka ungefär länge nog till nästa års Almedalsvecka.

Tyvärr känns det där välbekanta, mjuka och välkomnande igen på fler ställen. Till exempel i hur politikerna talar om tillgänglighet… Och då är det inte lika kul längre.

Årets första möte för mig blev en presskonferens om tillgänglighet som Handikappförbunden och Lika Unika höll. De har låtit en nationalekonom, Dan Andersson, titta på vad tillgänglighet egentligen kostar vårt samhälle. Dan konstaterar vid presskonferensen att han ibland blivit starkt road av att läsa vad svenska politiker säger om tillgängligheten. De säger saker som helt enkelt inte är sanna! Sverige är INTE särskilt anpassat!

Dan Andersson visar i siffror att antalet personer i gymnasiesärskolan har ökat från 1992/93 till 2010/11 med 158%. En konsekvens av det är att mellan åren 2003 till 2011 har antalet unga vuxna med sjuk- och aktivitetsersättning ökat med mer än det dubbla!

Tillgängligheten i arbetslivet minskar (inte ökar) för personer med nedsatt förmåga att arbeta. Mellan 33000 – 200 000 skulle kunna arbeta i någon omfattning.

När det gäller den fysiska tillgängligheten visar Dan Andersson att det skulle kosta samhället någonstans i intervallet 210 till 1 115 miljarder kronor att minska omloppstiden för fastigheter från 70 till 20 år. Statskontoret, som gjort en liknande utredning, satte kostnaden till 2700 miljarder. Och ingen av utredningarna har då räknat med värdet i form av modernitet och tillgänglighet. Att förkorta omloppstiden innebär att man tidigare kan bygga nytt och tillgängligt. Det skulle även innebära att man bygger bort bostadsbrist och skapar mer miljövänligt boende, något som gynnar samhället i stort.

Det som är obegripligt att politikerna inte lyssnar på är argumentet att tillgänglighet är ett allmänintresse och inte ett särintresse! Förr eller senare berör det troligen oss alla. Vi blir allt äldre. Antalet 85-åriga män har ökat med 60% sedan 90-talet. Antalet 85-åriga kvinnor med 30%. Allt fler bor också kvar hemma vilket leder till större krav på tillgängliga bostäder. Borde det inte kunna förstås av de manliga politiker som säkert satsar på att bli just en av de där 85-åringarna som vill bo kvar hemma?

Inför Almedalen 2012: Självbestämmande är inte en fråga – men vissa siffror behövs

lördag, 30 juni, 2012

”Psykiskt sjuka trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva” läste jag i tidningen Forskning om funktionshinder härom veckan.

Reaktion 1: Jag blir skitarg. Vaddå ”trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”, vad är det för j***a forskningsresultat, eller forskningsfråga? När ser vi resultatet ”rödhåriga trivs mycket bättre om de får bestämma mer själva”? Eller just det, det kommer vi aldrig få läsa, men när det gäller forskning om funkisar (personer med icke-normativ funktionsförmåga) då behöver man ju inte utgå ifrån sådana grundläggande saker som när det gäller övriga människor. Exempelvis att självbestämmande är en självklarhet.

Det här påminner mig om när jag i vintras gjorde en forskningsöversikt om sysselsättning och arbete för personer med psykisk funktionsnedsättning. Vet ni hur många vetenskapliga artiklar det finns som frågar sig om psykosar verkligen vill jobba? MÅNGA. Och i princip alla kommer fram till samma sak: Ja, det vill vi, för vi behöver lön och ett socialt sammanhang, men vi tycker det är ganska jobbigt. Och ibland kan vi inte arbeta, utan behöver vara sjukskrivna.

Med andra ord, precis som befolkningen i övrigt då? Precis som gruppen rödhåriga, skulle jag tro.

Reaktion 2: Jag vill hjälpa till. Don´t shoot the messenger! Nä, verkligen inte. Ni som har forskat fram det här om självbestämmandet, tack, ändå, för det är ju tyvärr ett resultat som verkligen behöver spridas, i Sverige, idag. Och jag vet att forskningskontexten är lika genomsyrad av diskriminerande maktstrukturer som resten av samhället, vilket förstås påverkar vilka forskningsfrågor som ställs.

Men jag tänkte att jag har några andra aktuella grejer som jag vill lyfta fram på samma tema, det vill säga ”trivs bättre” – kanske kan det spara forskningstid?

Funkisar trivs mycket bättre om de inte avskedas från jobb som de skött prickfritt i 28 år, bara för att de har fått en diagnos. Funkisar trivs också bättre om de inte blir av med sin personliga assistans och därmed inte längre kan exempelvis arbeta, ta hand om sina barn eller röra sig fritt i samhället.

Listan kan förstås göras väldigt lång, så låt mig sammanfatta: Vi trivs alla mycket bättre om vi kan bestämma över våra liv själva och har möjlighet att delta i samhället. Och vi trivs jättebra med att detta är en självklar utgångspunkt, inte en fråga. Oavsett funktionsförmåga. Oavsett hårfärg.

Reaktion 3: Jag vill marknadsföra viktiga resultat. Imorn inleds Almedalsveckan och på måndag kl 8.30-9.00 hålls en presskonferens av Handikappförbunden och Lika Unika, med rubriken ”Tillgänglighet lönar sig! Det har vi räknat på.” Dan Andersson, före detta chefsekonom på LO har tagit fram siffror på att ”samhällskostnaderna för otillgänglighet i form av tillväxtbortfall och produktivitet kan med bred marginal räknas hem mot kostnaderna för ett tillgängligt samhälle”.

Även om vi inte tycker detta är överraskande för fem öre, även om vi vet att att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att tillgänglighet såklart gör att vi ”trivs mycket bättre” så tycks det inte övertyga alla. Även om våra liv och rättigheter aldrig får reduceras till ekonomi, så kan vi behöva siffror att hänvisa till. Och då behöver vi forskningsresultat, som detta.

Hoppas många kommer på måndag! Pressträffen kommer också att livesändas och finnas på webben.

PS. Håll utkik på bloggen i veckan, för det kommer mer från Almedalen!

 

Dagen D – och den otillgängliga riksdagen

torsdag, 21 juni, 2012

Dagen kom då riksdagen skulle ta beslut om att kräva en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering…

Riksdagen har debatter och diskussioner hela dagarna, och sen klubbas alla beslut från detta vissa eftermiddagar. Då följer besluten i rask takt och talmannen läser upp det hela så snabbt han bara kan, säger de som är hörande. Denna dag var inget undantag, men ett av de beslut som skulle klubbas skulle kunna bli historiskt. Klockan fyra torsdagen den 14 juni var det dags.

Jag beslöt mig för att gå dit. Frågade innan på sms riksdagsledamoten Agneta Luttropp i Miljöpartiet om det fanns tolk, men hon svarade att hon inte visste, så jag chansade på att gå dit ändå.

Väl framme vid riksdagen träffade jag andra där som verkade intresserade av samma beslut. Vi slog följe och efter lite missförstånd, som vanligt när man är döv utan tolk, så tog vi oss upp till åhörarläktaren. Där fanns givetvis ingen tolk, och de som satt i stol fick krångla sig in.

Riksdagen är inte tillgänglig för medborgarna. Mitt bestående intryck av detta riksdagsbesök var att det måste vara ett skämt, en teater med målet att vara så otillgängligt som möjligt.

Men det var inget skämt. Det var på fullaste allvar. Ingen av oss förstod någonting, varken de som var hörande eller de som inte hörde. Varför är riksdagen av alla ställen så otillgänglig? Varför används inte skrivtolk så att alla kan följa med?

Det finns ju flera hörselskadade riksdagsledamöter och det finns åhörare som alls inte hänger med. Meningen med att vi har en riksdag som är öppen för åhörare är väl att medborgare ska kunna följa vad som händer?

Via Facebook frågade jag efteråt miljöpartist Ulf Holm, som satt som talman under besluten, hur resultatet blev. Jag frågade också Agneta Luttropp via sms. De båda svarade klart och lättbegripligt.

Oppositionen körde över regeringen och beslutet blev att riksdagen kräver att regeringen skyndsamt lägger fram ett lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering.

HURRA! Äntligen!!!!! Efter att vi väntat 573 dagar sedan remisstiden för Bortom fagert tal gick ut togs äntligen ett politiskt steg framåt i frågan. TACK TACK TACK till alla ni som kämpat så hårt med att försöka påverka beslutsfattare att ta detta enda vettiga beslut!!

NU ska jag anmäla riksdagen för diskriminering! Fast… lagförslaget har förstås inte kommit från regeringen ännu, så jag får väl vänta 573 dagar till…

Riksdagen tog historiskt beslut – nu måste regeringen lägga förslag om ny diskrimineringslag

fredag, 15 juni, 2012

När folk pratar om sport hörs det ganska ofta ”igår stannade Sverige”. Och det pratas rätt mycket om fotfoll just nu, har jag märkt.

Men igår kl 16.03 öppnades Sverige! I alla fall på papperet, i alla fall började det gläntas på dörren.

Den 14 juni 2012 tog riksdagen ett historiskt beslut:

”Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning. Regeringen ska skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Riksdagen menar att frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund redan har utretts. Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.”

Över Facebook och Twitter spreds det historiska beskedet – gärna i kombination med ordet ”äntligen” – som en löpeld. Tack till alla som har kämpat för detta!! Vi är inte färdiga ännu, men vi har kommit en tydlig bit framåt.