Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Tack till alla som läst, spridit och skrivit!

En vän som jag träffade för några veckor sedan berättade hur hans kvarterskrog, som precis öppnat efter ombyggnation, numera är otillgänglig. Den tidigare tillgängliga restaurangen, i två halvplan, med plattformslift mellan våningarna och stor toalett på det övre planet har inte längre någon hiss.

Att bygga om så tillgängligheten sätts ur spel är inte tillåtet och självklart kommer åtgärder vidtas och ombyggnationen anmälas. Det anmärkningsvärda med historien är dock inte enbart att regelverket för hur man får bygga och bygga om inte efterlevs – något som sker ständigt. Nej, det som grep tag i mig och som kan få även den mest positiva att tappa hoppet om mänskligheten är det jag såg och kände när min vän berättade om sin flera decennier långa vänskap med restaurangägaren. Om att de har barn i samma ålder och om hur högtidsdagar och familjesammankomster firats och avnjutits på restaurangen. När inte ens denna nära relation satt spår som fått hen att tänka ett varv extra när idén om att ta bort hissen för att på så sätt kunna få in ett bord till räcker. Vad krävs då?

Situationer som den ovan gör mig modfälld men också arg och manar till kamp. Samtidigt som vi på område för område ser hur det går bakåt upplever jag ändå ett ökat engagemang för funktionshinderperspektivet, för ett tillgängligt samhälle, till försvar för assistansen, bland personer som traditionellt inte varit engagerade i frågorna. Och framstegen och framgångarna finns samtidigt som klimatet hårdnar. Kanske är det så att frågorna börjar polariseras, istället för en ljum konsensus synliggörs skillnaderna mellan åsikterna från de som tycker att det räcker nu och oss som kämpar för full delaktighet på riktigt.

I år är det fem år sedan Erik Ljungberg startade bloggen fulldelaktighet.nu inför valet 2010. Jag minns fortfarande hans entusiasm och jag kommer ihåg vad jag gjorde då jag tog emot telefonsamtalet när Erik ville berätta om idén och fråga om jag ville vara med. Självklart ville jag det. Erik var och är en stor inspiration för mig och våra samtal, per telefon och i verkligheten, bär jag med mig som värdefulla minnen och pepp när han inte längre finns bland oss utan lämnat oss med ett stort tomrum.

Ett tomrum som måste fyllas, av nya aktivister, av ständigt nya sätt att bedriva påverkan. Till Eriks minne instiftade Anna Bonnevier, Eriks livskamrat och kärlek, den stiftelse som på Eriks födelsedag i år för första gången delade ut stipendier för kamp i Eriks anda.

Jag har under våren, i den satsning vi gjorde på att inför denna första utdelning åter publicera texter på bloggen som Erik tog initiativ till, haft förmånen att få fungera som redaktör. Det har varit en ynnest att få hålla i kontakten med skribenterna och att få läsa texterna först av alla. De visar en stor spännvidd, de visar på livet och de visar på engagemang, kunskap och insikt.

Vi vet inte hur det blir med bloggen framöver. Men att kampen består och behövs, det är det ingen tvekan om. Nu säger vi tack för den här gången. Tack till dig som har läst. Tack till dig som har spridit inläggen. Tack till alla skribenter.

Allt hänger samman. På en skör tråd.

– Erik, jag vet inte vad jag ska skriva …

– Jo, du kommer på nåt. Skriv nåt bara.

– Men kan inte du säga ett ämne?

– Äh, det där klarar du!

Så skulle det ha låtit om Erik fortfarande fanns omkring oss. För jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Det känns som allt redan är skrivet. Vi påtalar gång på gång det som inte fungerar. Det som diskriminerar. Det som kränker. Men inte har det blivit någon full delaktighet inte.

Men, jag ser ändå små strimmor av ljus här och där. Vi har fått en diskrimineringslag, även om den har en del att önska. Inom den personliga assistansen … ja … nej, vi skippar den. Den känns ytterst svajig. Hjälpmedel och bilstöd … äsch, inte så muntert där heller kanske.

Mina ljusstrimmor är nog på ett annat plan. Som att White Guide markerar vilka restauranger som är tillgängliga på sin hemsida. Som att det är fler och fler som gör snygga kläder för sittande. Som att det är fler idag som vänder sig till mig med sina frågor istället för min assistent än för tio år sedan. Det går åt rätt håll. Sakta. Väldigt sakta.

Än är det alltså långt till att min funktionalitet inte kommer ha någon betydelse. Liksom kön, sexuell läggning, ålder, etnicitet, trosuppfattning eller klass. Än är det långt tills vi alla betraktar varandra som likvärdiga människor. Människor som är en del i ett komplext ekosystem. Lika mycket värda som de andra delarna, där vi inte har någon som helst rätt att ta för oss på bekostnad av något annat. Eller någon annan. Allt hänger samman. På en skör tråd.

Därför kämpar jag inte för längre för funkisars rättigheter.

Jag kämpar för allt och allas rättigheter, och skyldigheter, gentemot sin omvärld.

– Hmm … du hade rätt Erik, det var bara att skriva.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Från ord till handling

1 januari 2015 infördes det historiska tillägget till diskrimineringslagen som gör otillgänglighet till diskriminering i Sverige. Men undantagen och bristerna är många.

Så kom då lagen. Lagen som vi kämpat för så länge, lagen som skulle bli en vattendelare och ge oss rättighet till tillgänglighet, lagen som skulle möjliggöra att striden kunde överföras till det juridiska planet. Lagen som skulle göra att vi kunde gå från ord till handling.

Så kom då lagen – och blev en besvikelse. Vi känner till dem så väl, de fagra orden. Ord som är så fantastiskt vackra att den som läser dem nästan gråter av salighet. Tragikomiskt nog heter utredningen som ligger till grund för lagen Bortom fagert tal. Låt oss då titta närmare på hur de fagra orden formulerats i alliansregeringens proposition 2013/14:198 Bristande tillgänglighet som en form av diskriminering.

”Regeringen arbetar för att Sverige ska vara ett tolerant och humant samhälle präglat av mångfald och respekt för individens mänskliga fri- och rättigheter. Delaktighet i samhällslivet för personer med funktionsnedsättning är en grundläggande mänsklig rättighet. Åtgärder som syftar till att förebygga och motverka diskriminering är grundläggande i en demokrati. Likhet inför lagen ska råda och människors lika värde ska respekteras på alla områden. Varje människa ska bemötas med respekt för sin person och sin särart. För att uppnå detta måste samhället bygga på en gemensam förståelse av och respekt för de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle som slår vakt om alla människors lika värde är ett samhälle som ger alla möjligheter att utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin egen förmåga och sina egna val.” (Propositionen, sidan 50.)

Det låter väl bra? Har du inte en liten tår i ögat nu? Ännu bättre hade varit om de fagra orden hade omsatts i praktiken, om regeringen hade gått från ord till handling. Bläddrar vi i propositionen får vi nämligen ta del av undantagen och bristerna som nu blivit lag:

  • Alla näringsidkare som erbjuder varor eller tjänster och har färre än 10 arbetstagare är helt undantagna. Trots att lagen har en skälighetsbedömning, där hänsyn tas till bland annat ekonomiska och praktiska förutsättningar, kan dessa verksamheters otillgänglighet inte ens prövas under diskrimineringslagen. Det innebär i praktiken att en restaurang med fem anställda som har ett trappsteg, vilket skulle kunna åtgärdas på en eftermiddag för 1 000 kr, inte kan prövas, medan två trappstegs åtgärdande på en restaurang med 10 anställda till en kostnad av 10 000 kr kan prövas. Det innebär att det är helt okej för ett café, en bokhandel eller en biograf med färre än 10 anställda att neka personer som använder assistanshund att ta med sig hunden in. Rimligt? Snacka om att relativisera diskrimineringsbegreppet! Diskriminering är inte alltid diskriminering enligt svensk lag. Regeringen Reinfeldt förekommer näringslivets kritik, men begår politiskt självmord inför oss, när den i propositionen anger hur många företag som är undantagna:
    • 92 procent inom handel
    • 89 procent inom hotell och restaurang
    • 99 procent inom kultur
    • 90 procent inom transport

Genomsnittet är 92,5 procent! (Regeringen ville även att 93 % inom hälso- och sjukvård skulle undantas, men riksdagen röstade emot det. (Alla vet ju att personer med funktionsnedsättning i första hand behöver sjukvård och förbättra sin hälsa.))

  • Bygglov: För de 7,5 procent näringsidkare som täcks undantas åtgärder som går utöver de krav på tillgänglighet som ställdes i bygglovet eller startbeskedet för den aktuella fastigheten eller byggnadsverket. Oj, där försvann säkert ett par procent till!
  • Varaktighet: Den enskilde och verksamheten måste ha en varaktig relation. Praxis saknas, men regeringen säger i propositionen att kraven ska vara lägre när kontakten är av ”engångskaraktär” eller ”kortvarig och begränsad”. Så om en person i rullstol inte kan ta sig in på den lokala småaffären som hen rullar förbi varje dag är det inte diskriminering? Att överhuvudtaget ha en relation till en verksamhet som en inte kommer in till får väl betraktas som mycket svårt. Vidare: ”En relation bör inte anses vara långvarig enbart på grund av att samma vara eller tjänst tas i anspråk upprepade gånger.” Finns det överhuvudtaget några nyttjanden av varor eller tjänster som omfattas då?
  • Allmänna platser omfattas inte av lagen. Detta innebär exempelvis att de som ansvarar för trottoarer, övergångsställen, torg, gågator, stationsområden och perronger inte kan prövas. Den som följt tillgänglighetens utveckling det senaste decenniet vet att det i mängder av kommuner till exempel anlagts nya kullerstensgator, inte avfasats trottoarkanter, inte gjorts ledstråk, byggts nya trottoarer med för stark lutning, anlagts otillgängliga farthinder på gångbanor och att det finns allmänna platser i anslutning till kollektivtrafik som inte är tillgängliga. Detta trots de bestämmelser som finns i plan- och bygglagen och andra lagar och förordningar. Det visar med all önskvärd tydlighet att de inte räcker.
  • Inget andrahandsansvar: De flesta näringsidkare hyr sin lokal och måste därför ha fastighetsägarens tillstånd för mer omfattande ändringar. I Bortom fagert tal föreslogs att ett andrahandssansvar skulle införas för de fastighetsägare som motsätter sig och därmed hindrar en tillgänglighetsskapande åtgärd. Enligt förslaget skulle fastighetsägaren i dessa fall kunna bli ansvarig för att ha diskriminerat. Förslaget infördes inte. Det innebär att samtliga otillgängliga verksamheter som hyr sin lokal och inte ges tillstånd av fastighetsägaren till ändringar inte heller kan prövas under lagstiftningen.

Men vänta nu, sa inte Alliansregeringen att tillgänglighet skulle ses som en mänsklig rättighet och att det är grundläggande för en demokrati att förebygga och motverka diskriminering?! Att få det att gå ihop med undantagen visar på en spännande semantisk kreativitet! Med dessa undantag börjar vi vara farligt nära att 100 procent av näringsidkare inom varor och tjänster inte täcks. Det finns också fler undantag och brister än de ovan nämnda. Det är nu du verkligen ska gråta.

1990 klassade USA som första land otillgänglighet som diskriminering i vid bemärkelse med Americans with Disabilities Act. 1 januari 2015, ett kvarts sekel efter USA, infördes tillägget i den svenska diskrimineringslagen. Utan att vara cynisk måste en vara realistisk: Sverige kommer möjligen om ett par decennier, ja, kanske två kvarts sekel till, att vara där USA är idag ifråga om tillgänglighet. Detta under förutsättning att undantagen tas bort. Utan det kommer vi kanske aldrig att nå USA:s nuvarande nivå.

Så kom den då lagen. Lagen som inte blev mer än en … pappersanka? Vår besvikelse är stor. De undantag som finns är inte vad vi i decennier kämpat så frenetiskt för på alla plan. Men är lagen meningslös? Nej. Det finns en del saker som är stora steg framåt, bland annat att allergiframkallande ämnen och information och kommunikation numera omfattas. Exempelvis innebär det på utbildningsområdet att Internetbaserade undervisningsplattformar och webbsidor nu ska vara tillgängliga, vilket kan bli en revolution för studenter med synnedsättning eller läs- och skrivsvårigheter.

Trots undantagen vill jag ändå se lagen som en vattendelare. Det är det första lagmässiga spadtaget för att få en fullödig diskrimineringslag innefattande otillgänglighet. Vi ska naturligtvis medialt och politiskt skrika i högan sky om undantagens orimlighet. Vår ilska inte bara bör utan ska eldas på. Vi ska aldrig under några omständigheter luta oss tillbaka och tiga still. Men i vårt praktiska arbete ska vi inte koncentrera oss på undantagen, utan använda lagen där den faktiskt träffar. Och vi ska låta den träffa hårt. Vi ska göra det klart för var och en att vi – och samhället – inte längre accepterar att bli utestängda. Vi ska med de juridiska verktyg som lagen gett oss hävda vår rätt. Där lagen träffar är tillgänglighet inte längre en fråga om medömkan och god vilja, utan en juridisk realitet. Förbättras eller elimineras inte hindren ska vi vidta rättsliga åtgärder.

Så kom då lagen. Det är nu dags att börja använda den. Det är dags för oss att gå från ord till handling.

– – –

31 mars 2015 bildades föreningen Med lagen som verktyg. Föreningens ändamål är att försvara och främja de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning och att motarbeta diskriminering av desamma. Detta bland annat genom att driva rättsfall om diskriminering på grund av funktionsnedsättning kostnadsfritt för föreningens medlemmar. Den som delar föreningens syfte kan bli medlem eller stödmedlem. Mer information kommer på www.mlsv.se.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Trots sexualitetens framträdande plats inkluderas sällan personer med funktionsvariationer

När jag började arbetet med min masteruppsats om sexualitet, funktionshinder och personlig assistans 2010 var Erik en av mina tidiga supportar. Till och med min handledare på universitetet var tveksam till mitt ämnesval på grund av det integritetsnära ämnet och varnade för att jag skulle få svårt att få tag på assistansanvändare till intervjuer. Det visade sig dock bli precis tvärtom; inom någon vecka anmälde sig tio personer som var glada över att få chansen att dela med sig av sina tankar och erfarenheter av ett ämne som de upplevt vara förbisett inom de flesta verksamheter de varit i kontakt som användare av olika typer av stöd och service. Inte minst blev detta märkbart i relation till personlig assistans som utgjorde deras vardag och där sexualiteten är en viktig del för många.

Erik uppmuntrade mig och försäkrade att det var ett viktigt ämne att få fram mer kunskaper om och ett ämne som han själv tyckte var förbisett inom funktionshinderrörelsen. Han var också den som introducerade mig till aktivismen genom spårvagnsaktioner och breddade därmed samtidigt också betydelsen av en tillgänglig stadsmiljö och kollektivtrafik för sexualitet, exempelvis för möjligheter till att besöka mötesplatser där relationer kan inledas, för älskande par att ta sig hem om natten när färdtjänsten inte kunnat bokas i förväg, eller för tillgängliga bostäder så en kan ta sig till vilken säng som helst.

När jag senare påbörjat mina doktorandstudier och skulle intervjua personliga assistenter och chefer för assistansverksamhet visade det sig vara svårare att få tag i personal som var villiga att ställa upp på en intervju. Jag mailade med Erik, som försökte ingjuta hopp i mig och lovade att hjälpa mig genom att tala gott om min tidigare studie med nyckelpersoner och därigenom försäkra att jag var en pålitlig person som inte var ute efter att skapa sensation eller exotisera sexualiteten hos personer med funktionsvariationer – en rädsla som dessvärre inte är helt obefogad, inte minst ur ett historiskt perspektiv.

Kort därefter gick Erik bort och förutom att världen förlorade en fantastisk människa på alla sätt och vis är jag också ledsen över att han i höst när jag disputerar inte kommer få se slutprodukten av mitt arbete, som hans stöd på olika sätt bidragit till. Tyvärr tror jag dock att det kommer dröja längre än så innan samhället betraktar sexualitet som något som är en naturlig del av livet för många människor, oavsett funktionalitet och stödbehov. Detta är inte ens något nytt – redan 1983 gav dåvarande Handikappinstitutet ut skriften Samlevnad och handikapp – det angår oss! (Norqvist 1983). Men dessvärre verkar utvecklingen ha stannat av och det är inte bara i Sverige. En rapport från Världshälsoorganisationen (WHO, 2009) visar att sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för personer med funktionsvariationer ofta förbises.

För trots sexualitetens relativt framträdande plats i samhället, i exempelvis film och TV-serier, reklam och tidningar, inkluderar dessa kulturella bilder av sexualitet sällan personer med funktionsvariationer. Konsekvenserna av osynliggörande och tabu bidrar till både individuellt lidande och kollektiv stigmatisering som bland annat kan ta sig uttryck i kränkande bemötande i stöd- och serviceverksamheter. Jag menar att detta måste ses som ett demokratiskt problem ur ett likabehandlingsperspektiv och ur LSS-lagens och FN-konventionens rättighetsperspektiv, som syftar till att bidra till goda levnadsvillkor, självbestämmande och delaktighet i samhällslivet – oavsett funktionalitet.

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Västtragik – Vad hände sen?

Kollektivtrafiken är tyvärr inget för alla. Trots att kollektivtrafik för många personer med funktionsnedsättningar skulle vara det snabbaste, billigaste, miljövänligaste och enklaste alternativet så tvingas väldigt många fortfarande att använda särlösningar som Färdtjänsten eller helt enkelt avstå från att delta.

Erik Ljungberg initierade kampen om en tillgänglig kollektivtrafik i Göteborg med projektet och hemsidan Västtragik – en motpol och verklighetsbeskrivning av Göteborgs Stads utförare av kollektivtrafiken – Västtrafik. Vad Erik ville var att kunna åka kollektivt oavsett funktion. Varken mer eller mindre. Men så var och är inte fallet!

Då sidan startades, i början på 2000-talet, fick rullstolsburna över huvud taget inte åka spårvagn i Göteborg. Enda staden i Europa där det inte tilläts. Västtragik fick en otrolig spridning; något som blev mycket obekvämt för Västtrafik. I februari 2004 lämnade Västtrafik in en stämningsansökan mot Västtragik då de ansåg att domännamnet var förvillande likt företagsnamnet, varumärket och domännamnet. Vidare tyckte Västtrafik att Västtragik användes i ond tro, genom att debattera och kritisera företaget. Västtrafik valde senare att lägga ner sin anmälan med svaret, ”Vi måste tänka på vårt varumärke.” Att inte tillåta rullstolsburna att ta del av kollektivtrafiken borde vara än värre för varumärket!

Genom Västtragik och andra påtryckningar fick Erik Västtrafik att motvilligt anpassa kollektivtrafiken så att en rullstolsplats monterades in i vissa spårvagnar. Noterbart är att det fanns 118 spårvagnar av äldre modell som rullstolsburna inte fick åka med.

Vad har hänt sedan Erik initierade och la grunden till rätten att kunna åka kollektivtrafik oavsett funktion?

GIL, andra föreningar och privatpersoner i Göteborg har skrivit ett flertal debattartiklar, uppmärksammat händelser, ockuperat spårvagnar, samt basunerat ut allas rätt att åka kollektivt. Förbättringar har skett, men tyvärr alldeles för långsamt.

Tidigare var en rullstolsburen kund till Västtrafik hänvisad till en särskild anvisad plats. Rullstolsplatserna är konstruerade så att den rullstolsburne sitter i en fålla med ryggen i färdriktningen och färdas baklänges. På de äldsta spårvagnarna, 118 till antalet (!), får du inte åka med i rullstol, även om du själv löser problemet med att komma på. På den näst äldsta varianten finns det en rullstolsplats per spårvagn. På den allra senaste modellen av spårvagn finns det två rullstolsplatser.

Efter flera års påtryckningar från rörelsen gav Västtrafik vika. Genom en tidsbestämd dispens från Transportstyrelsen, har de valt att ändra sina resevillkor genom att låta rullstolsburna även använda flexytor, i mån av plats. När dispensen löper ut ska den nya åtgärden utvärderas innan den eventuellt blir permanent.

Detta var ett glädjande besked. Ska jag vara nöjd? Absolut inte, vägen är lång – vi med normbrytande funktion ses inte som fullvärdiga samhällsmedborgare! Det finns fortfarande 118 spårvagnar som jag och många andra inte får åka med. I bästa fall kommer dessa vara utfasade år 2022. Det är Västtrafiks målsättning, men i nuläget finns det inga politiska beslut tagna. Lägg även till elektriska ramper som ofta är ur funktion och inte allt för sällan taskigt bemötande av chaufförer.

Hur kan politikerna låta detta fortgå? Detta trots att vi har konventioner och internationella åtaganden och lagar. Människor med normbrytande funktioner måste få fullt spelrum att vara de de är. Att kunna delta i samhället oavsett funktionsförmåga är en grundläggande mänsklig rättighet. Jag säger det med fadd smak i munnen, vi måste fortsätta att driva kampen än hårdare, så att de förtroendevalda tar sitt ansvar!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Att förändra samhället Med lagen som verktyg

Människor med funktionsnedsättning har alltid varit andra klassens medborgare. Att byta namn på oss från lytta och krymplingar till handikappade, funktionshindrade, funktionsnedsatta och andra fina ord har varit lättare än att förbättra verkligheten: enligt Statistiska Centralbyrån har vi sämre livskvalitet, sämre utbildning, lägre inkomster, sämre bostadsstandard, sämre hälsa, färre sociala relationer – you name it. Så länge våra materiella förutsättningar inte ändras, kommer nya beteckningar på oss snart fyllas med samma fula och fördomsfulla innehåll och associationer som de tidigare beteckningarna haft. Det räcker alltså inte med att noggrant följa de senaste politiskt korrekta beteckningar. Större ansträngningar behövs nog.

Hittills har funktionshinderrörelsen varit ganska bra på att peka på orättvisor i samhället, att uppvakta politiker och att ställa dem mot väggen för att de inte gjort tillräckligt. Som offentlig statistik visar har dock strategin varit endast begränsat framgångsrik. Därför har man framför allt i anglosaxiska länder kompletterat strategin med att använda sig av lagen. Jag ska ta ett exempel som handlar om rasdiskriminering och som påverkat även utvecklingen på funktionshinderområdet.

Idag är det olagligt av ett skoldistrikt i USA att vägra ett barn en viss utbildning med hänvisning till barnets hudfärg. Så var det inte på 50-talet. Förändringen började komma igång först när rättsfallet Brown vs Board of Education of Topeka (1954) kom upp till USA:s Högsta domstol. I den amerikanska författningen utlovas medborgarna ”equal protection under the law” (lika skydd av lagen). När det gäller jämlikhet i åtnjutande av utbildningssystemet hade ”equal protection” tolkats så att svarta och vita barn fick gå till var sitt segregerat skolsystem så länge det kunde påstås att utbildningarna var likvärdiga för vita och svarta barn. I fallet Brown ansåg inte föräldrarna till en svart skolflicka att deras dotter Linda när hon gick i lågstadiet skulle behöva ta bussen till den närmaste ”svarta” skolan i Kansas City, när det fanns en ”vit” skola inom gångavstånd. Med hjälp av advokater från den svarta medborgarrättsrörelsen NAACP ifrågasatt de det ”jämlika” i förfaringssättet. Fallet vandrade upp genom instanserna och till sist bestämde Högsta domstolen i sin numera klassiska dom att ”separate is not equal” (segregering är inte jämlik). Domaren slog fast att även om man kunde påvisa att kvaliteten på utbildningen var likvärdig i undervisningsavseenden, så skulle ett segregerat system fortfarande inte vara likvärdigt: att skilja de svarta barnen från andra barn med liknande ålder och kvalifikationer enbart på grund av deras ras framkallar en mindervärdighetskänsla angående deras plats i samhället som kan skada deras psykiska utveckling på ett sätt som troligen aldrig kan läkas. (“To separate them from others of similar age and qualifications solely because of their race generates a feeling of inferiority as to their status in the community that may affect their hearts and minds in a way unlikely ever to be undone.”)

Domen i Brown vs Board of Education har varit en milstolpe i kampen för  lika medborgarrättigheter i USA, inte enbart för etniska minoriteter utan även för funktionshinderrörelsen. USA:s anti-diskrimineringslagstiftning Americans with Disabilities Act (ADA) från 1990 kan ses som en direkt följd av Brown v Board of Education från 1954.

Att använda lagen som verktyg för att förhindra diskriminering och förbättra samhället förutsätter en förståelse för den juridiska processen, dess möjligheter och begränsningar, och framför allt för den roll som rättspraxis har i rättsskipning. Det räcker inte med att kunna vifta med några lagparagrafer eller med artiklar i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man måste kunna åberopa lämpliga prejudikat – dom av en högre domstol som avser jämförbara fall – för att kunna få sin rätt, vilket förutsätter att andra personer som haft liknande problem, orkat ta dem till domstol och vunnit. Det kan ta lång tid, kosta stora summor och mycket ork.

Sedan januari 2015 finns ett tillägg till diskrimineringslagen som klassar brist på tillgänglighet som möjlig diskriminering. Lagen har sina uppenbara brister. Exempelvis undantas företag med färre än 10 anställda (ungefär 96% av alla svenska företag tillhör den gruppen) så de kan inte prövas för diskriminering. De skälighetsbedömningar som ska göras kan innebära att en åtgärd kan komma att anses kosta för mycket, vara oskälig. Men det vore oklokt att inte försöka använda och tillämpa lagen så långt det går. Det kan hända att lagen visar sig vara helt tandlös. Men först måste vi bevisa det.

Jag anser att vi har en bättre chans att på sikt få en bra diskrimineringslag, om vi använder och testar de lagar som vi redan har. För att underlätta detta grundas snart en ny ideell förening med namnet Med lagen som verktyg. Medlemmarna ska få stöd av föreningen för att få sin rätt, om nödvändigt, prövad i domstol med hjälp av advokater som arbetar för inga eller låga arvoden. Klagande som är medlemmar i föreningen ska inte riskera att betala pengar när man förlorar. I gengäld förpliktar man sig att dela eventuella skadestånd eller förlikningspengar med föreningens Processfond så att föreningen på sikt kan driva större och dyrare rättsfall. Men inte alla diskrimineringsfall ska kunna drivas i domstol. Det beror på fallens natur och på tillgång av advokater inom vårt nätverk.

Vi vill inte längre stå vid sidan och se på när andra definierar våra problem och försvarar våra rättigheter. Vi har haft väldigt mycket tålamod och inte särskilt mycket har hänt. Vi har väntat nog. Nu vill vi ta vår sak i våra egna händer. Vi vill ta de som kränker våra mänskliga rättigheter till domstol och på så sätt testa den nya lagstiftningen.

Vill du vara med och starta den allmännyttiga ideella föreningen Med lagen som verktyg?

Vi träffas på STIL, Storfrorsplan 36 10 tr i Farsta, den 31 mars kl 16.00.
För att få möteshandlingarna anmäl dig hos linda.robertsson@independentliving.org

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar

Jag vägrar existera på nåder

För ett tag sedan kom det ett mail från redaktionen för Full Delaktighet som efterlyste nya inlägg till bloggen från tidigare skribenter. Självklart ville jag medverka! Inte minst för att hedra Erik Ljungberg som startade den här bloggen och som gjort så oerhört mycket för att få samhället att inse att det måste finnas plats och utrymme för alla. Så självklart egentligen – men det fungerar inte så. Men tack vare modiga och envisa människor som står upp för denna självklarhet och visar på var bristerna finns kommer så småningom detta enda självklara att inträffa – att alla blir delaktiga och att alla får samma värde och likaberättigande. En sådan person var Erik. Han vägrade att finna sig i de levnadsvillkor som samhället skapat för oss som lever med en funktionsnedsättning. Dåliga villkor som många gånger beror på ren okunskap. Kanske också kryddade med en del fördomar om vilka krav människor med funktionsnedsättningar kan tänkas ha på hur de vill leva sina liv.

Jag har liksom Erik en neuromuskulär sjukdom. Idag vet jag att symptomen fanns där redan i väldigt unga år, men funktionsnedsättningen som svaga muskler för med sig gav sig inte ordentligt till känna förrän i 25-årsåldern. Då var jag fullt i gång med mitt liv, hade fått mitt första barn och väntade det andra. Så här i backspegeln så kan jag se att mina rädslor då framförallt rörde sig kring själva diagnosen. Om jag skulle dö i förtid eller drabbas av något annat som skulle göra mig svårt ”handikappad”. Idag kan jag le lite åt den rädslan. För visst infriades den i form av ett rejält rörelsehinder, men det är inte värre än att det kan lösas med hjälp av min elrullstol. Men vad jag inte visste – var att problemet med rörelsehindret egentligen inte skulle ligga hos mig, utan faktiskt – i hur min omgivning är utformad och i vilken praktisk hjälp som finns att tillgå för sådant som de flesta människor tar alldeles för givet. Jag lever i likhet med många andra ett väldigt aktivt liv och jag har många intressen. Men för att kunna leva så krävs en oerhörd planering och dessutom ett oändligt tålamod. Det handlar om att inte kunna välja vilken restaurang jag vill äta på. Det handlar om att inte kunna åka med kommunala färdmedel och oerhört begränsat med vanliga tåg. Det handlar om att inte kunna besöka vilka affärer jag vill, välja teater, bio. Det handlar om svårigheter med att närvara vid viktiga arbetsmöten, vara politiskt aktiv, kunna gå på vilka kurser jag vill. Allt på grund av utformningen av den fysiska miljön. Listan kan göras oändlig. Den är ofrånkomlig – den där känslan av att få finnas till på nåder.

Jag vägrar att få existera på nåder. Jag vägrar att leva ett liv som anses som ”skäligt” för sådana som mig. Jag vill inte ha något mer än någon annan – jag vill bara kunna leva och göra rätt för mig på samma villkor som alla andra. Och jag brinner för att alla ska ha den möjligheten.

Erik finns inte hos oss längre – men hans visioner och livsverk lever vidare genom oss som vill fortsätta att förverkliga det enda tänkbara – ett samhälle där alla kan och får bidra efter bästa förmåga och där också plats och möjligheter att göra detta finns.

Tack Erik!

– – – – – – –

Vilka blir Erik Ljungbergs allra första stipendiater?

Erik Ljungbergs Stiftelse vill göra skillnad genom att uppmuntra och ekonomiskt stödja enskilda individer, grupper, nätverk eller liknande som arbetar för att främja full delaktighet, icke diskriminering och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning.

Erik Ljungberg (1973-2012) var en uppmärksammad debattör och aktivist bosatt i Göteborg. Från det sena 90-talet fram till sin bortgång skapade Erik Ljungberg uppmärksamhet kring en rad frågor. Bland annat stred han för en tillgänglig kollektivtrafik.

Tisdagen den 14:e april kl 15:30 kommer de allra första stipendiaterna att presenteras offentligt. Plats: Leva Scen & Bar