Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

, 3 november, 2010
2 svar

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.

2 svar

Min ”Idol”

, 19 oktober, 2010
3 svar

En ny säsong av ”Idol” har nyss kommit igång för hundrafjärde gången. Idoler och förebilder kan komma i olika skepnader.

När jag var barn och tonåring för nästan tjugo år sedan var det väldigt sällan jag såg några personer med funktionsnedsättningar på stan. Andra barn och ungdomar med funktionsnedsättningar träffade jag på den röda gummimattan eller i den klorstinkande bassängen på alla sjukgymnastikpass på barnhabiliteringen. Jag behövde förebilder, vuxna förebilder, som hade funktionsnedsättningar och som jag kunde spegla mig i. Det var nog inte riktigt förrän jag hamnade på Stil som jag kände mig riktigt hemma. Där fanns människor som jag kunde relatera till, känna igen mig i och människor som utmanar mig i mitt tankesätt och föreställningar om hur saker och ting är.

Sedan har jag under årens lopp kommit på att man måste hitta sina egna förebilder. En av mina stora förebilder är Tobias H, Tobbe brukar jag säga. Tobbe går andra året på gymnasiet och jag tror vi har känt varandra sedan han kanske var i tioårs åldern. Vi har samma ovanliga funktionsnedsättning och endast det gör ju att man blir lite nyfiken på varandra och jämför och diskuterar olika saker och situationer som uppstår. Sedan är Tobbe med i en grupp med unga vuxna med funktionsnedsättningar som jag har i jobbet.

Tobbe är min stora förebild för att han är modig och inte alltid väljer de lätta och enkla lösningarna. När jag var sjutton vågade jag knappt säga hej till folk och om jag skulle någonstans var det färdtjänst som gällde som mamma bokade. Tobbe tar pendeltåget varje dag till skolan och det var genom Tobbe som jag fick mod att prova och åka med det lokala pendeltåget. Han visade att det funkade och då tänkte jag att det även skulle funka för mig.

Om något är fel så tar Tobbe ingen skit utan har bland annat anmält bristande tillgänglighet till Diskrimineringsombudsmannen.

Den största anledningen varför Tobbe är min idol är för att han har ”sparkat” sin mamma som sin personliga assistent. Hur många människor som är berättigade till personlig assistans skulle överhuvudtaget våga ge någon av sina anhöriga kicken. Att då vara sjutton år och våga göra det kräver ett oerhört mod och självkänsla.

Tobias

3 svar

Därför har David Lega fel om diskrimineringslagstiftning

, 15 september, 2010
15 svar

I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det  jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.

I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010.  Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.

Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder.  I en rapport  som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet.  Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.

Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder.  Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:

  • Näringsidkaren saknar ofta  information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.
  • Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal.  Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.

Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.

Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa

Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.

Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.”  Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.

Davids kommentar;

Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.

Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.

Rösta på den ni tror kan påverka.

Lars kommentar;

Innan jag kommenterar svaret  vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande  med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!

15 svar

Stärk Kedjan – en lovsång till de förhatliga särintressena

, 14 september, 2010
3 svar

Det skulle bli en av historiens mest spännande valrörelser. Det blev en av de tråkigaste. Reinfeldt satte tonen när han på Almedalsveckan höll sitt tal om Allmänintresset. Han fick direkt mothugg på den här bloggen, men de rödgröna vågade inte ta den bollen. Därför har denna valrörelse också blivit allmänintressets ljumma valrörelse. En valrörelse som kan sammanfattas i det vedervärdiga uttrycket ”Lite mer i plånboken”.  Låt mig därför, med mitt sista inlägg innan valet, slå ett slag för de förhatliga särintressena.

När jag för femton år sedan blev aktiv i handikapprörelsen så kallades jag radikal eftersom jag pratade om att stoppa den dagliga diskriminering som vi är utsatta för. Ingen tycker att den ståndpunkten är det minsta radikal idag. För femton år sedan ansågs det kontroversiellt  att arbeta med andra grupper som är utsatta för diskriminering, personer med invandrarbakgrund, HBT- rörelsen osv. Numera ses det som någonting självklart. För femton år sedan tyckte jag att handikapprörelsen var märkligt ointresserade av tillgänglighetsfrågan. Idag är det rörelsen mest prioriterade fråga.

Att inget händer inom handikappolitiken är en myt. För femton år sedan nämndes aldrig otillgänglighet som diskrimineringsgrund och vi var så gott som aldrig inkluderade när politiker skulle räkna upp de grupper som var utsatta för diskriminering. Utvecklingen har gått framåt, men den har samtidigt gått bakåt.

Mitt första uppdrag inom handikapprörelsen var att sitta i referensgruppen till Funkisutredningen. Det var en utredning som arbetade för en förbättrad inkludering i skolan. Vi trodde att vi satte de sista spikarna i specialskolornas kista. Det verkade som att vi inledde den slutgiltiga begravningen av den segregerade skolgången. Det kändes som att särskolorna skulle försvinna inom en tioårsperiod.

Det blev inte så. Ingegerd Wärnersson ledde arbetet med att förstärka resurserna på skolorna så att man skulle kunna inkludera alla elever i den vanliga skolan och gick och blev skolminister på kuppen, men fick sedan sparken för att hon inte kunde ta debatten mot en viss Jan Björklund. Nu sjungs specialskolornas lov och särskolan växer. En skola för alla har försvunnit från horisonten.

För femton år sedan fick de allra flesta rörelsehindrade som behövde personlig assistans rätt till det utan större problem. Debatten handlade då om hur assistansreformen skulle utvecklas så att den innefattade fler, t.ex.  personer med synskada. Idag slåss vi för att vi ska få behålla assistansen så  att vi ska kunna ta oss upp ur sängen och få gå på toaletten när vi vill.

Hur kommer det sig att vi har gått tillbaka på dessa fronter samtidigt som vi går framåt på andra? Jag tror det har med allmänintresset att göra. Vi har helt enkelt blivit mycket skickligare på att hävda att våra frågor är viktiga för hela samhället. Äldre, småbarnsfamiljer, överviktiga, ja alla tjänar i slutändan på ett tillgängligt samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Ett samhälle som inte diskriminerar några av sina medborgare är också ett samhälle som alla tjänar på, eftersom de allra flesta vill leva i ett sådant samhälle. Historien om diskriminering och förtryck är en lång, dyster historia som alla seriösa politiker vill bryta med. Vi är inte där än, men vi är på väg. Det finns nämligen ett allmänintresse.

Men vad händer med de frågor där inte finns ett allmänintresse?

Vem förutom den enskilde eleven tjänar på att man satsar en massa resurser för hon ska kunna gå i den skola där hennes kamrater går? Det är ju enklare att skicka henne till en specialskola, där de har specialkompetens och där det finns kamrater som hon kan identifiera sig med. Vem förutom den enskilde bryr sig om han får kissa efter ett schema eller inte kan ta ut sig ut ur sin lägenhet? Inte många, vi har ju trots allt fortfarande den starkaste assistanslagstiftningen i världen. Vem förutom den enskilde bryr sig om hen inte kan få jobb på den vanliga arbetsmarknaden? Inte många så länge vi har en bra daglig verksamhet som gör att hen är sysselsatt med något.

I alla dessa frågor är det så pass få personer som drabbas att frågan blir ett särintresse. Här behövs ett annat synsätt än det som lyfter allmänintresset. Det finns ett sådant synsätt, ett synsätt som har varit tongivande tidigare, men som tyvärr tappats bort på senare år. Det synsättet säger att inget samhälle är starkare än sin mest utsatta länk. Det är de mest förtryckta och fattiga gruppernas tillstånd som berättar hur ett samhälle mår. Det bästa sättet att öka samhällets välstånd är alltså att stärka den mest utsatta länken.

Två av Sveriges mest tongivande politiker har haft detta synsätt. Dessa politiker var på många sätt mycket olika varandra. De tillhörde olika partier, trodde på olika ideologier och såg skilda lösningar. Den ena betonade kollektivet, den andra individen. Men det förenades i synsättet att inget samhälle var starkare än sin mest utsatta länk. Deras namn är Olof Palme och Bengt Westerberg. Som av en händelse så är det dessa två personer som står bakom de viktigaste reformerna på det handikappolitiska området i modern tid. Palme stod bakom marschen ut från institutionerna, slutet på tvångssteriliseringarna och inledningen av vår inkludering i det vanliga samhället. Westerberg gav oss ett av de viktigaste verktygen för att denna inkludering skulle fungera i praktiken, nämligen assistanslagstiftningen. Han utformade dessutom lagstiftningen så att den gav oss makt att bestämma över våra egna liv.

Ett annat viktigt verktyg för inkludering, tillgänglighetslagstiftningen, väntar vi fortfarande på och med tanke på vilka politiker vi har idag så vore det kanske fel att plötsligt skifta fokus från allmänintresset och börja hävda särintresset i den frågan. Det bästa synsättet är trots allt det som ger den största framgången. Men, som sagt, det finns andra viktiga frågor som vi håller på att tappa bort. En funktionsnedsättning är inte bara en diskrimineringsgrund.

Det var det som jag ville beskriva med mitt förra inlägg ”Jag är handikappad”. En del trodde att det inlägget handlade om terminologi, men jag skulle aldrig ödsla min tid på att skriva om något så oviktigt. Inlägget handlade om hur vi, som har gemensamma behov som vi behöver få tillgodosedda för att vi ska kunna nå full delaktighet, ska definiera oss.  Det handlade om att vi behöver hitta ett ord som definierar oss som samhällsmedborgare och inte utifrån våra medicinska diagnoser. Ett ord som inger respekt och inte lockar fram människors välvilja. Ett ord som vi kan foga in som en naturlig del av vår identitet.

För det finns ingen skillnad mellan att tvinga flickor att gå i flickskola, att hålla en svart man i husarrest p.g.a. hans hudfärg eller att porta alla homosexuella från SJ:s X2000 tåg, och det man utsätter oss för. Det är precis lika illa. Men varför går då inte folk man ur huse för att stoppa det förtryck som vi utsätts för? Jo, det finns en skillnad. Kvinnor finner sig inte längre i att bli sedda som ett svagare kön. Personer med mer pigment i huden beklagar sig inte längre över sin hudfärg  och homosexuella ser sig inte längre som sjuka. Det var när kvinnor började ifrågasätta könsrollerna, när svarta och homosexuella började känna stolthet för vilka de var som dessa gruppers befrielsekamp började på riktigt.

Vi måste sluta markera distans till våra funktionsnedsättningar, handikapp, lyten eller vad vi än väljer att kalla det och istället fylla oss med så mycket stolthet att det kommer att göra ont att diskriminera oss. Vi måste acceptera att de frågor vi kämpar för ofta inte har ett allmänintresse, men  inse att vår kamp alltid kommer att vara ett allmänintresse för den är ett bevis på hur vårt samhälle mår.

Vilhelm Ekensteens kommentar;

Hej Jonas!

Eftersom du är en så bra kille och betydelsefull i vår nuvarande kamp för assistansen vill jag i all vänskaplighet, jag hoppas du förstår det, berätta några saker m a a din blogg i förrgår på fulldelaktighet.nu. läget för assistansreformen var långtifrån så idylliskt för 15 år sedan som du skriver. I själva verket har den aldrig varit så illa ute som då.

Från sommaren 1995 arbetade den under våren av den socialdemokratiska regeringen tillsatta assistansutredningen med att i praktiken avskaffa reformen. Utredningsordförande (enmansutredare) var Kerstin Wigzell, och handikapprörelsens tre sakkunniga var PO Bengtsson, Lars Lööw och jag. I övrigt satt folk från finansdepartementet, RFV, Socialstyrelsen etc, men alltså inga politiker.

Bakgrunden var att reformen kostade så mycket mer än förutsett, missbruksmyter etc. Hösten var fasansfull. Kampen oerhörd. Wigzell ville kommunalisera, hela sekretariatet jobbade på den linjen och flera till i nedskärningssyfte, med stöd av byråkraterna. Finansdepartementet drev på. 25 procent av kostnaderna skulle omedelbart kapas. Vi motsatte oss förstås kommunaliseringen, som dåvarande Kommunförbundet var för. De satt också i utredningen och jobbade i samförstånd med Wigzell.

Den 4 december skulle utredningen överlämnas till socialminister Ingela Thalén på Socialdepartementet. Den dagen deltog ca ettusen (!) assistansberättigade från hela landet i en demonstation utanför departementet som IfA och DHR organiserat (Anna, Guy, Wenche och jag) och där många slöt upp från olika organisationer. Jag hörde till dem som skulle överlämna utredningen och den upphetsade polisförstärkta vakten på departementet försökte kasta ut min assistent.

Nåväl, jag hade fått uppdraget att företräda oss och jag sade till Thalén att utanför huset stod en tiondel av alla dem som var beroende av den reform de demonstrerade för och att det aldrig förut i den svenska socialhistorien hade hänt och aldrig skulle hända igen, men att det talade för sig själv.

Det var som du förstår oerhört dramatiskt. Thalén gick ut och talade lugnande. Ett par dagar senare var vi kallade till henne på departementet. Förutom av mig företräddes vi nu bl a av Margareta Persson, HCK, och Birgitta Andersson, DHR. Allt stod på spel, men mötet utmynnade i det fullständigt unika att Thalén tillmötesgick vårt krav att utredningen skulle kastas i papperskorgen. Hon beslöt att den inte skulle gå ut på remiss!

Vi hade vunnit. Från hotellet, där DHR-styrelsen var samlad, ringde jag till Håkan Högberg i Göteborg som grät av lättnad.

Det är så viktigt att denna del av assistanshistorien inte glöms bort. Och det är så oerhört viktigt att du, som hör till dem som framöver kommer att berätta vår historia, får kännedom om den.

Vi hörs!
Vilhelm

Jonas svarar;

Hej!

Tack. Jag visste att socialdemokraterna attackerade assistansen, men hade ingen aning om att attacken var så långt gången. Hösten 1996 blev jag invald i dåvarande DHR-UNG:s styrelse. Jag gick med av det, såhär i efterhand ganska fåniga, skälet att rädda förbundets tidning Hillebard, som jag skrev för. Istället blev jag inslängd i funkisutredningen, eftersom jag precis gått ut riksgymnasiet i Angered och var djupt kritisk till det jag upplevde där. Då var jag med om det fantastiska, Ingegerd Wärnersson inte bara lyssnade på mig hon skrev in en hel del av vad jag tyckte i utredningen och sedan lades ju både specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan ned (riksgymnasierna blev kvar)  och jag blev illa omtyckt av en del på dåvarande SIH, men då hade jag fått smak på politiken. Vår medlemstidning lade jag sedan ner och både Ekeskolan och Hällsboskolan har ju Björklund öppnat igen.

Assistans har jag haft sedan juni 1996 och var alltså lyckligt ovetande om vad som hänt ett halvår tidigare. Jag borde skrivit fjorton år istället för femton år i inlägget, men jag avrundade och tänkte ett halvår hit eller dit spelar ju ingen roll. Men ibland är ett halvår skillnaden mellan himmel och helvete. Det är en sedelärande historia. Publicera den som kommentar under mitt inlägg

Mvh
Jonas

3 svar

J’accuse!

, 12 september, 2010
1 svar

Egentligen borde jag inte vara förvånad över att politiker, näringsliv och allmänhet har en närmast tvångsmässig fokus på ”hur mycket vi funkisar kommer att kosta”. Samhället har sparat på oss i århundraden. Vi tar det senaste exemplet, ni vet hur vår rätt att slippa bli diskriminerade först måste kostnadsberäknas innan den erkänns. Jag pratar om förslaget att lägga till ett förbud av ”brist på skäliga anpassningar” i dagens diskrimineringslag.

Hur resonerar man egentligen när det ska kostnadsberäknas? ”Åh, det här blir alldeles för dyrt. Det kan aldrig vara diskriminering.” eller ”Jasså, det kostar inte mer. Då är det nog diskriminering i alla fall.”

Själv skulle jag vilja påstå att det finns inga kostnader som inte redan blivit betalda. Sverige brukar skryta om att vi är det ”första land i världen” som införde ett krav på tillgänglighet i bygglagstiftningen – 1966. Det är något vi gärna berättar för utländska gäster. Vad vi sällan talar om är den lagstiftningens begränsningar. Allmänna utrymmen, som entréer och trapphus bör täckas in ansåg lagstiftaren. Däremot tyckte man att det var omöjligt att kräva tillgänglighet till själva bostäderna. Det var viktigt att se till vad som kunde anses skäligt med hänsyn till kostnaderna.

Från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet sker en enorm byggboom i Sverige. Lort-Sverige ska byggas bort och staten storsatsar. Inte förrän 1977 tar man bort ”i skälig omfattning” och kräver tillgänglighet till bostäderna i bygglagstiftningen. Då har den generella bostadspolitiken redan resulterat i mer än en och en halv miljon bostäder.

Under drygt två decennier fick Medel-Svenssons bostadsbehov kosta staten skjortan. Men funkisar behov av bostad sparade vi på – tills det var i stort sett färdigbyggt.

Om ni undrar när det blev krav på hiss i flervåningshus så kan ni bara kika er runt i ert närområde. 1977 infördes krav på hiss i hus med fler än två våningar. Därefter gavs det dispenser under ett par år innan det ”stora tvåvåningsraseriet” inträffade. Ta er en titt på byggnation från 1980-talet så kan ni se tvåvåningslängorna med loftgång göra storstilad entré. Så sparade vi litet igen – på funkisarnas bekostnad.

På område efter område kan vi se detsamma. När lagen om handikappanpassad kollektivtrafik diskuteras 1975 avsäger sig ”Statens” Järnvägar allt ansvar för funkisresenärer. Och ett knappt år innan den antas köper SJ in 150 nya tågvagnar utan tanke på tillgänglighet. I Stockholm stortsatsar man på låggolvsbussar 1998, strax innan bussdirektivet kräver hissanordning eller ramp på nyinsatta stadsbussar. Skiten bara pågår … och funkisar fortsätter att betala och betala.

Den här bloggen var tänkt som ett försök att påverka våra politiker. Dessa folkvalda och deras partier som ska värna den svenska demokratin och mitt medborgarskap. Jag har hört löftena och bortförklaringarna, sedan har jag läst partiprogram och valplattformar och undrat var löftena tog vägen. Absolut ingenting av detta inger mig förtroende. Så jag kommer att rösta på vad jag har erfarit realpolitiskt, på dem av er som någon enstaka gång bidrog till att ge mig självbestämmande.

Det är knappast att få toppbetyg att var det minst sämsta alternativet men jag är trött på att rösta vitt.

Tack för mig!

1 svar

Tillgänglighet och användbarhet krävs för att utvecklingen ska bli hållbar

, 10 september, 2010
1 svar

Det pratas mycket om hållbarhet, om hållbar utveckling. Begreppet hörs framför allt i miljödebatten men dyker upp, och hör definitivt hemma, även inom andra – kanske alla – politikområden.

Begreppet definieras: En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Det har 30 år på nacken och härstammar från den så kallade Bruntland-kommissionens arbete inför FNs konferens för miljö och utveckling (UNCED) 1992 i Rio de Janiero.

Redan i inledningen till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning anges att konventionsstaterna ”betonar betydelsen av att integrera frågor om funktionshinder som en väsentlig del i relevanta strategier för hållbar utveckling.”

I DHRs tidning SHT kunde man i våras läsa om regeringens delegation för hållbara städer och Bygg klokts arbete med frågan.

Det var INTE hållbar utveckling att när källsortering infördes och flerfamiljhusens sopnedkast sattes igen, inte tillförsäkra att miljöstationernas utformning och placering fungerar för så många som möjligt.

Det är INTE hållbar utveckling att bygga fel så människor utestängs bokstavligt och/eller bildligt.

Det är INTE hållbar utveckling att SJ kör omkring sina resenärer med taxi på vägarna istället för att släppa ombord alla resenärer på de mer miljövänliga tågen.

Det är INTE hållbar utveckling om man inte inför avstamp mot framtidens tågresande har som krav att alla resenärer ska kunna resa på jämlika villkor.

Det är INTE hållbar utveckling att, när hinder mot tillgänglighet som ska undanröjas, välja snabbaste, enklaste, billigaste och därmed göra lösningar som inte smälter in i miljön i övrigt.

Det är INTE hållbar utveckling att Stockholm bygger spårvagn för mer kollektivt och miljövänligt resande men inte ger alla tillträde till detta nya inslag i stadsbilden.

Det ÄR hållbar utveckling när den mänskliga mångfalden finns som naturlig förutsättning för varje process för framtagandet av nya tjänster, varor, produkter, strukturer och för samhällsutvecklingen i stort.

Det ÄR hållbar utveckling när Design för alla-perspektivet gör avtryck och tillgänglighet och användbarhet finns med naturligt och smälter in.

Och – som sagt – Sverige har tillträtt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket innebär att funktionshinderperspektivet ska finnas med i strategier för hållbar utveckling!

1 svar

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

, 8 september, 2010
14 svar

För snart 7 år sedan gjorde jag ett försök att uppmärksamma allmänheten om de brister som fanns i Göteborgs kollektivtrafik. Hemsidan ”Västtragik” (som var en ordlek med trafikhuvudmannens namn Västtrafik) visade på den solklara diskriminering rörelsehindrade utsattes för. För att göra en lång historia kort väcktes allmänhetens opinion och Västtrafiks irritation. Allmänheten var till 98% på min sida och såg tydligt de orättvisor som fanns (och till stor del fortfarande finns än idag). De sista 2% som tyckte jag gnällde lät meddela (nästan alltid anonymt) att jag borde sluta gnälla och åka färdtjänst istället.

Kanske inte så märkligt att folk verkar tro att färdtjänst är lyxigt om man inte har stiftat bekantskap med den. De som själva har åkt färdtjänst vet att ordet lyx är knappast något som man tänker på om man nämner ordet färdtjänst. I Göteborg försöker man tvätta sitt skamfilade rykte genom att byta namn på ”färdtjänst” till ”anropsstyrd kollektivtrafik”. Affärsområdeschefen för den anropsstyrda kollektivtrafiken, Lars Wollter, gör sitt bästa för att sprida lite stjärnglans över den gamla färdtjänsten. I en ledare i Västtrafiks interntidning “Strålkastaren” skriver Lars Wollter följande:

Artikel om färdtjänst

(Klicka på bilden för att förstora)

[…] Det här sättet att resa uppfattar många av våra resenärer som lite lyxigt. Därför drar jag gärna paralleller mellan vår anropsstyrda trafik och bilvärldens lyxsymbol Rolls Royce. […] Jag är stolt över att jobba på Västtrafik som gör så stor nytta för så många i vårt samhälle. Extra stolt är jag över att vara ansvarig för kollektivtrafikens Rolls Royce, den anropsstyrda trafiken. […]

Ganska ofta kommer Rolls Royce-bilar med chaufför. Inga fler liknelser lyckas jag komma på mellan färdtjänst och det lyxiga bilmärket. Hur tusan kom de i första hand på den fantastiskt långsökta tanken att nämna “Rolls Royce” och “färdtjänst” i samma mening?

Lars Wollter slår sig offentligt för bröstet och meddelar i sin ledare att han lyckats uppnå en nästan helt fläckfri service. 4,6 på en 5-gradig skala och ord som lyx för tankarna i mitt huvud till en reseservice som åtminstone tar en dit man vill precis när man vill.

Det är klart att folk tror att färdtjänst är lyxigt när de läser Lars Wollters lögner. Tänk om Lars själv skulle tvingas åka färdtjänst, då hade han upptäckt följande:

  • Han hade inte kunnat ha kvar sitt jobb, för i Göteborg får man 60 tur- och returresor per år. Ungefär en resa per vecka. Då ska han lyckas med den logistiska akrobatiken att få ihop jobb, shopping, läkarbesök och allt som hör livet till på en resa per vecka. Socialt liv? Skulle inte tro det!
  • Att passa tider blir en omöjlighet. Du vet inte om du får en ofrivillig sight-seeing över halva stan då du ska samåka med människor som ska åt ett helt annat håll. Wollter tycks dessutom ovetandes om problemet med uteblivna resor. Inte heller yppas det vanliga problemet med de otaliga förseningarna eller det omvända problemet där emellanåt färdtjänstfordon som kommer så tidigt, väntar och far iväg innan avtalad tid.
  • Att planera sin vecka blir svårt då man långt i förväg ska bestämma då man måste åka. Handen på hjärtat Lars, kan du säga då du slutar jobbet nästa tisdag på 5 minuter när?
  • Att vara en börda för miljön och tärande på ekonomin i kommunerna. För att inte tala om din egna plånbok. Färdtjänst är bra mycket dyrare än att åka kollektivt.
  • Att känna att man är till besvär i största allmänhet och tvingas acceptera de särlösningar som färdtjänst innebär. Att vara utlämnade till överbelastade förare kan också innebära en mentalt ansträngande resa.

När jag visat ledaren för de som verkligen vet – de resenärer som nyttjar färdtjänst så blir det antingen fulla i skratt eller uppgivna och uppriktikt ledsna. “Är det såhär folk tror att vi har det? Lyx!?”. Till och med den fokusgrupp som regelbundet diskuterar färdtjänstens många tillkortakommanden har påvisat uppenbara brister i Västtrafiks sätt att betygsätta sina egna tjänster. Robert Kindberg, ombudsman för DHR i Göteborg med mångårig erfarenhet av att driva färdtjänstfrågor kallar Västtrafiks egna undersökning för lögn.

Robert berättar samma historia som jag hört från fokusgruppen för färdtjänstfrågor att många av de äldre resenärerna (folk som är äldre än 65 år utgör ca 80% av resenärerna tror att deras resor kan bli indragna om de kritiserar färdtjänsten. Dessutom är frågorna utformade så att det inte finns utrymme för negativa svar och kritik, menar Robert som får ta emot många klagomål och historier då det gått riktigt snett.

Ja, och visst hör det till ovanligheterna – men undertecknad har faktiskt brutit benet vid en färdtjänstresa pga att  föraren inte spänt fast en rullstol.

Visst är det bra att färdtjänst finns som en sista utväg – men om Västtrafik med enkla och billiga medel anpassat sin kollektivtrafik så hade det varit en vinstaffär utan dess like. En färdtjänstresa kostar kommunen 21 gånger mer än ifall passageraren kunnat välja ett miljövänlig, ekonomiskt, praktiskt och socialt fungerande alternativ.

Vi som tvingas åka färdtjänst gör det för att vi måste. Om vi hade kunnat åka vanlig kollektivtrafik så hade valet varit (och nu tror jag att jag kan tala för alla) solklart. Tänk att kunna få åka spontant. Att inte behöva bestämma ett dygn innan när du nästa helg känner för att åka hem från festen. Att kunna ta sig till sin släkt på julafton (eller annan helg då alla vill åka och alla färdtjänstförare vill vara lediga). Tänk att få kunna åka med vemsomhelst – sina vänner -till och från tillställningar. Kan du, Lars Wollter, med fem minuters marginal säga då du beger dig från jobbet nästa tisdag? …eller du kanske tar dig till och från jobbet på annat vis än färdtjänst?

Vi hoppas att Lars Wollter snarast tar sitt uppdrag på allvar och återvänder till samma planet som de kunder som åker färdtjänst.

Färdtjänst är inte lyx. Det är ett icke fullgott substitut till kollektivtrafik.

14 svar