Kategoriarkiv: Tillgänglighet

De humanistiska valutorna

Jag har fått en rejäl inblick i vad framtiden skulle kunna bjuda på om nedskärningarna i assistansreformen skulle fortsätta. En kristallkula som ger en skrämmande tydlig bild av hur människovärden urlakas och förvandlas till ekonomiska kalkyler då de kapitalistiska vindarna blåser allt hårdare och privatiseringens lovsång sjungs.

Kanada har precis som resten av västvärlden följt storebror i hans politiska fotspår och även om deras politiska skala är lätt att jämföra med dagens svenska gissar jag att den geografiska närheten till USA har smittat av sig.

I Toronto träffar jag Gabby och Dolly. Två vanliga Kanadensiska tjejer som jobbar för Bloorview Kids Rehab. Ett kombinerat sjukhus/rehab/skola som till stor del är beroende av rika donatorers välgörenhetsbidrag.

När jag ber dem berätta vad som är bättre i Kanada än i Sverige (där Dolly gjort studiebesök), halkar de istället in på de saker som försämrats i Toronto. Till exempel kunde inte Dolly gå till skolan en enda dag på en hel termin, då den bistra vintern gjorde att hon inte kunde ta sig uppför trappan till skolan. ”Jag behövde ju bara någon som kunde hålla mig i handen då jag skulle gå i trappan”. Dolly vittnar om barn som halkar utanför samhället då det lätt går slentrian att döma ungdomar till ett liv i gruppboende och massvård. Tjejerna återkommer ständigt till ordet ”advocacy” (ungefärligt översatt till argumentationsteknik). Att argumentera för sin rätt i samhället är nåt alla på Bloorview lärs upp i. Som ett mantra är det genomgående i alla program att både ungdomarna och deras föräldrar lär sig regeln att ingenting är gratis. Den som hörs mest får sin vilja igenom.

De praktiska ting som trottoarkanter, ramper och en kollektivtrafik som fungerar för alla tar Gabby och Dolly för givet. ODA (Ontarians with Disabilities Act), Ontarios motsvarighet till den amerikanska ADA-lagstiftningen har sett till att tillgänglighetsfrågan i mångt och mycket röjts undan. De frågor vars svar kan mätas i ingenjörsmässiga enheter får sin lösning i lagen. Jag har på en vecka förträngt Göteborgs eländiga stadsplanering och kollektivtrafik.

De frågor vars svar mäts i mer humanistiska enheter som delaktighet och värdighet intresserar mig mer.

Det hårda sociala klimatet verkar inte brutit ner just dessa tjejer. Alla konfrontationer med myndigheter och charity rallies verkar tvärtom gett dem extra kämparglöd. Ordet ”missmod” verkar inte stå i varken Dollys eller Gabbys ordbok. Kampen har fört dem upp  på de barrikader som Jonas tidigare nämnde. Det känns uppfriskande på nåt vis, tills mina tankar återigen går till de som inte orkar kämpa. De som inte är födda med det svarta bälte i avocacy som dessa tjejer har.

Vår middag avbryts då Gabby måste ta sig hem innan personalen på gruppboendet släcker för natten. De hårda bedömningsinstrument, som för övrigt påminner mycket om det instrument som Socialstyrelsen filar på, innebär att ingen de träffat har mer än 6 timmars assistans per dag. Om man inte betalar ur egen ficka då förstås.

Den kostnadsfixering som präglar den svenska riksdagens debatter mäts endast i kronor och ören. Det är farligt att devalvera de humanistiska valutorna ”människovärde” och ”delaktighet”. Vis av min nya erfarenhet inser jag att den rådande trenden i Sverige måste brytas då det sluttande planet känns oroväckande nära. Något måste göras och det illa kvickt!

Men marschen då…

Då var det gjort igen, Marschen för tillgänglighet har genomförts för åttonde gången i rad, denna gång större än någonsin, på 31 orter runt om i Sverige genomfördes demonstrationen. Tillsammans med GIL och DHR var jag med att arrangera marschen i Göteborg. För övrigt var det fjärde gången den hölls i Göteborg. Jag undrar om det var den fjärde och sista gången den genomfördes i Göteborg? Efter att ha lyssnat på samtliga sju riksdagspartier som höll tal i samband med marschen och utifrån vad politikerna framlade så var det definitivt sista gången den hölls. Alla sju riksdagspartierna var enhälligt eniga om en sak, otillgänglighet är diskriminering och således skall det även lagstiftas. Sammanfattningsvis, Marschen för tillgänglighet växer och de sju riksdagspartierna är eniga om att otillgänglighet är diskriminering och det skall lagstiftas. Här skulle i bästa fall summeringen och sammanfattningen av 2010 års Marschen för tillgänglighet ta slut om det inte vore för ordet Men.

Men av någon konstig anledning marschera mina tankar ologiskt till en serie läroböcker som jag under 1980-talet tragglade med, Hej Matematik var namnet på dessa. Förutom den upphetsande titeln kommer jag ihåg att Hej Matematik förmedlade matematikens enkelhet, för det finns regler att följa, vilket känns tryggt.

Tryggt är även att höra sju eniga politiker som vill se en lagstiftning om att otillgänglighet är diskriminering i kombination med ett pressmeddelande från regeringen den 27 maj, 2010 som delvis lyder: ”Integrations- och jämställdhetsdepartementet är nu färdiga med ett förslag om att bristande tillgänglighet ska ses som en form av diskriminering” (Regeringskansliet). Om man skulle översätta detta till en matematisk formel då hade svaret blivit: otillgänglighet är diskriminering och det skall lagstiftas. Det kan ej tolkas eller förstås på annat sätt, vilket känns tryggt.

Så långt så bra, men i samma pressmeddelande, lite längre ned, står det: ”Förslag kommer inom kort att skickas ut på remiss. Innan det blir aktuellt med lagstiftning kommer ett uppdrag ges till en statlig myndighet att ytterligare belysa de kostnader som kan uppstå för privata och offentliga aktörer. Remissvaren på Ytterbergs utredning och den kompletterande kostnadsberäkningen kommer att vägas samman innan regeringen lägger fram lagförslag till riksdagen” (Regeringskansliet). Tydligen missade jag nått under 1980-talets tragglande, regler har undantag, åtminstone när det kommer till tillgänglighet. Men undantaget heter kostnader, vilken matematisk smörja – detta känns inte alls tryggt!

SVAR TILL: Basically my dear, you’re fucked!

SÖKES: mindre väluppfostrade, uppretade funkisar med erfarenhet av diskriminering pga otillgänglighet; villiga att arbeta för förändring istället för sitta hemma och gnälla; kreativa, arbetsmyror; konfliktbenägna.

I grund och botten kära du, så är du uppäten och utskiten!
Ja så uppfattar jag budskapet i integrationsdepartementets pressmeddelande om otillgänglighet som eventuell diskrimineringsorsak. Efter att ha suttit på Ytterbergsutredningen sedan början av året meddelar man dagarna före årets Marsch för tillgänglighet att den kommer att publiceras – snart. Inte innan funkisrörelsen marscherat klart för i år Nej, snart, men inte just nu när frågan är aktuell.

Det officiella svaret från rörelsen är ett väluppfostrat jaså. Man hälsar nyheten om att utredningens förslag ska gå på remiss som om det verkligen var en seger.  Hallå – det innebär absolut ingenting annat än att vi får ta del av utredningens drygt 800 sidor text.  Vi får rätt att läsa och tycka till innan utredningen resulterar i ännu en utredning.

Funktionshinder har utretts förr. Redan 1966 tillsattes den första Handikapputredningen för att utifrån ett större samhällsperspektiv utreda förhållandena och föreslå nödvändiga reformer. Jo då, tillgängligheten berördes redan då; 1967 för 33 år sedan. I slutet av 1980-talet var det dags för nästa Handikapputredning. 1993 skriver den om tillgänglighet, allmän kollektivtrafik och diskrimineringsförbud i lag så att det blir möjligt att ”väcka allmänt åtal”. Däremellan och därefter har det utretts och utretts och utretts.

När förslaget till ny samlad diskrimineringslag presenterades 2008 fanns inte diskriminering pga brist på skäliga åtgärder med. Märk väl – det handlade inte om att planhyvla Sverige bara skäliga åtgärder. Ändå kunde det inte förbjudas.

Nyamko Sabuni – stackars liten – meddelade att hon minsann också var besviken. Men underlaget höll inte. Det måste utredas ytterligare.

I dag sitter vi med ett löfte om att en utredning kommer att publiceras, åsikter kommer att samlas in – OCH sedan kommer man tillsätta ännu en utredning för att beräkna kostnaderna.

Det räcker nu! Det har utretts nog. Ni politiker har haft mer än 40 år på er. Du, Nyamko Sabuni har haft alla möjligheter att se till att det som behövde bli utrett blev det. Orsaken till att det behöver tas ett beslut om offentliggörande är nämligen att Ytterbergsutredningen är en intern departementsprodukt utarbetad inom Integrationsdepartementet; inom DITT departement.

Nej, jag sympatiserar inte med fler politikerkrokodilers tårar. Jag är inte väluppfostrad. Jag är så in i glödheta helvete förbannad.

Sverige har skrivit under FN’s konvention för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Första gången vårt land ska granskas är våren 2011. Sverige har också skrivit under Konventionens tilläggsprotokoll. Det innebär att jag, och alla andra funkisar i detta land, oavsett möjlighet till att pröva vår sak i svensk domstol, kan lägga fram den diskriminering pga otillgänglighet vi utsätts för, inför FN’s kommitté för mänskliga rättigheter.

Tillsammans borde vi kunna se till att fler än Nyamko Sabuni blir besvikna. Vill du engagera dig, anmäl ditt intresse till susanne.berg@independentliving.org

Markera ämnesraden med:
”Nu har de skitit i det blå skåpet”

Klart det kommer kosta

I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

När helvetet fryser till is?!

I övermorgon lördag är det dags för Marschen för tillgänglighet vars syfte är att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson. Det är åttonde året i rad vi marscherar och i år sker det på 31 orter runt om i Sverige. Och det är återigen rekord!

Förra året slöt de politiska partierna upp mangrant för marschen. Sahlin, Wetterstrand, Ohly och tunga namn från Alliansen deltog.  Både det borgerliga och det röd-gröna blocket utlovade att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vid årets marsch imorgon ställer de politiska partierna pliktskyldigt upp med varsin representant, men jag upplever ändå att det politiska intresset svalt för att inte säga iskallt i frågan från båda politiska läger. Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Hans Ytterberg fick av regeringen uppdraget att utreda om otillgänglighet skulle ingå i Diskrimineringslagen, därmed skulle otillgänglighet klassas som diskriminering. Utredningen är klar sedan flera månader och ligger hos regeringen som ska ta ställning i frågan. Något som är märkligt är att utredningen inte är offentlig ännu trots påtryckningar från DHR.  Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Om jag ska vara optimistisk så tänker jag att otillgänglighet kommer att klassas som diskriminering, en fråga där politisk enighet verkar råda.

Om jag ska vara pessimistisk tänker jag att trots den politiska enigheten så vågar politiken, oavsett block och parti, inte ta ställning till om otillgänglighet faktiskt ska klassas som diskriminering när allt kommer till kritan.

Imorgon  gäller det att DU visar vad DU står! Jag kommer i alla fall skrika slagord för full hals genom centrala Stockholm!

Dummare än tåget

Om Kafka skrev farser i stil med den humor som Stefan och Krister envisas att plåga oss med, så skulle han få svårt att överträffa verkligheten, såsom den drabbade mig förra veckan. Vi har tidigare kunnat se att kommunikationsmedel lämnar övrigt att önska på tillgänglighetsfronten.

Att beställa tågbiljett till Gävle var svårare än jag nånsin kunnat tro. Efter 10 minuters letande efter ”rullstolsplatsknappen” minns jag att SJ plockat bort den tills deras x2000 har synats. Jag ringer SJs biljettbeställarnummer bara för att efter ytterligare en kvarts väntetid få höra att ”vi rörelsehindrade” ska ringa ett speciellt nummer. Sagt och gjort. Runt kl 15.00 kommer jag fram till Malin. Hon hjälper mig gärna att boka!
”Fast vänta, sitter du i rullstol? Kan du åka buss?”
”Jag trodde att tåg var er grej…?”
”Ja, fast vi har buss på sträckan Göteborg-Alingsås… Kan du åka buss?”
”Det beror på – kommer rullstolen på bussen?”
”Nä.” (väntetid) ”Vi kan ordna en färdtjänst!”

Malin är mycket hjälpsam och ser till att anknytningarna till Stockholm kan ordnas. Specialtransport, rullstolsliftar och personal. Efter en timma har två tredjedelar avklarade – jag rutt och planer färdiga till Stockholm. Och så var det den sista tredjedelen. Tydligen svårare då hon måste konsultera många av sina kollegor. Efter ytterligare 20 minuter kommer hon fram till lösningen:

”Du får ta X2000 från Stockholm, förbi Gävle, till Östersund och sedan ta en färdtjänst tillbaka till Gävle!”
”Va!? Stannar inte tåget i Gävle?”
”Jo…”
”Finns det ingen ramp eller hiss där?”
”Jo…”
”Är det personalbrist?”
”Nääe… Alltså tåget stannar två minuter i Gävle – men du hinner inte stiga av med din rullstol då. Du får bara gå av och på på ändhållplatserna!”
”Det tar inte mer än 30 sekunder för mig att ta mig av om det finns utrustning på plats!”
”Jo, jag får inte boka – då mina överordnade bestämt det”

Malin inser det orimliga efter ytterligare 30 minuters argumentation. Hon bokar en färdtjänstbuss mellan Göteborg och Gävle. Jag känner mig uppgiven då jag prackats på ännu en särlösning. Malin ska posta biljetten.

Efter en timma återkommer Malin och förklarar att hon inte kan skicka biljetten. Jag som är desperat förklarar att jag gör vad-som-helst för att få biljetten – och hör att jag får lösa ut den på Göteborgs Station nästa dag.

Då jag, nästa dag kommer till Göteborgs station fortsätter farsen. Efter en timmas nervöst knappande och ringande förklarar SJ-expediten Karl att Malin inte jobbar idag så därför får jag återkomma en annan dag, Malin har nämligen dragit av lite på de ursprungliga 1.400 kronorna men inte skrivit varför i datorn. Karl ringer, kliar sig i håret och får säga hejdå till mig efter en timma i kassan då jag råkade ha annat att göra. Karl ringde tillbaka på kvällen och var ganska nöjd. Han hade förvisso varken listat ut hur jag skulle åka, när eller hur jag skulle betala – men en sak visste han: Du ska åka med Sandarna taxi!

Biljetten kom till mig till slut. SJ-tjänstemannen står hemma i min hall kl 21.30 två dagar senare och ger mig biljetten. Jag betalar i kontanter.

Nils-Ole Nyquist (regionschef på SJ) tyckte att det var synd det som skedde. Synd för SJ. Det var synd för att ”långa handläggningstider kostar pengar för. Jag kunde lista ut att de 5 timmar och 35 minuter kunde de använda till nåt bättre, men den arbetsdagen som jag förlorat ville han inte kännas vid. Jag tyckte också synd om SJ och Nils-Ole. Förmodligen hade han en väl dold diagnos.

Fotnot:
Jag är välkommen att pröva fallet inför en objektiv bedömare. På SJ kundtjänst.
Ingen har bett om ursäkt.
Bakgrunden till det idiomatiska uttrycket ”Dummare än tåget