I övermorgon lördag är det dags för Marschen för tillgänglighet vars syfte är att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson. Det är åttonde året i rad vi marscherar och i år sker det på 31 orter runt om i Sverige. Och det är återigen rekord!

Förra året slöt de politiska partierna upp mangrant för marschen. Sahlin, Wetterstrand, Ohly och tunga namn från Alliansen deltog.  Både det borgerliga och det röd-gröna blocket utlovade att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vid årets marsch imorgon ställer de politiska partierna pliktskyldigt upp med varsin representant, men jag upplever ändå att det politiska intresset svalt för att inte säga iskallt i frågan från båda politiska läger. Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Hans Ytterberg fick av regeringen uppdraget att utreda om otillgänglighet skulle ingå i Diskrimineringslagen, därmed skulle otillgänglighet klassas som diskriminering. Utredningen är klar sedan flera månader och ligger hos regeringen som ska ta ställning i frågan. Något som är märkligt är att utredningen inte är offentlig ännu trots påtryckningar från DHR.  Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Om jag ska vara optimistisk så tänker jag att otillgänglighet kommer att klassas som diskriminering, en fråga där politisk enighet verkar råda.

Om jag ska vara pessimistisk tänker jag att trots den politiska enigheten så vågar politiken, oavsett block och parti, inte ta ställning till om otillgänglighet faktiskt ska klassas som diskriminering när allt kommer till kritan.

Imorgon  gäller det att DU visar vad DU står! Jag kommer i alla fall skrika slagord för full hals genom centrala Stockholm!