Personlig assistent har blivit ett känt yrke i Sverige – långt före Anna Anka. Idag jobbar ca 75.000 personer som personliga assistenter motsvarande ca 45.000 heltidstjänster. I jämförelse har Stockholms stad, en av landets största arbetsgivare 41.000 månadsavlönade anställda. Sedan 1987 när STIL började sin försöksverksamhet har säkert sammanlagt flera hundratusen personer jobbat i yrket.

Yrket är rätt flexibelt. Oftast krävs det ingen formell utbildning för att börja jobba somassistent – även om det finns brukargrupper som behöver personal med vissaförkunskaper. För många assistansanvändare är lyhördhet, servicekänsla, respekt för andras behov och praktiskt handlag viktigare än någon form av vårdutbildning. Många assistenter arbetar heltid och har haft sitt yrke i flera år, medan yngre personer och nysvenskar på väg in i arbetslivet kanske ser personlig assistent mer som ett övergångsyrke. En del konstnärer, musiker, journalister och andra frilansare söker sig till yrket för att jämna ut inkomsterna från sin huvudsakliga sysselsättning.

Tillgången på assistenter varierar starkt med konjunkturen. Under lågkonjunktur får man betydligt flera sökande för sina platsannonser än under högkonjunktur. Assistanskooperativens timproduktion går upp under lågkonjunkturtider eftersom många medlemmar lyckas då bättre att hitta assistenter och kan förbruka alla sina beviljade timmar. På det sättet har personlig assistans blivit en sk. kontracyklisk del
av arbetsmarknaden. När den övriga arbetsmarknaden saktar in och friställer människor kan assistansanordnare anställa.

Jag känner inte till om man har forskat om de försörjningsalternativ assistenter har ifall de skulle förlora sitt arbete. Men det är ingen vågad gissning att de flesta skulle behöva leva på a-kassa alternativt socialbidrag.

Det är synd att den personliga assistansens dubbla samhällsnytta har uppmärksammats så litet. Vi som använder assistansen får möjligheten till ett bra liv utan att ligga våra anhöriga till last och utan att behöva vistas på speciella boenden. För många av oss har personlig assistans varit huvudförutsättningen till arbete och familjebildning. Våra assistenter har ett meningsfullt arbete som de trivs med enligt officiella undersökningar. Dessutom tillhör assistenter oftast inte den grupp människor som använder sina arbetsinkomster för att spara till husinköp i Thailand eller kryssningar i Karibien utan det mesta av deras lön går förmodligen till mat och hyra. Därmed stimulerar investeringar i personlig assistans den inhemska efterfrågan.

Ponera för ett ögonblick att Stockholm blir världens tillgängligaste huvudstad den 31 december i år – ni har väl anmält er till seminariet om ämnet den 1 juni – och att alla som använder personlig assistans flyttar till Stockholm för att leva ett jämlikt liv utan diskriminerande hinder. Då skulle hela assistansbranschen vara koncentrerad till Stockholm, assistansanvändarnas arbetsmarknadspolitiska roll skulle bli tydlig för alla och Stockholms politiker skulle slåss för en lagstiftning som hindrar Försäkringskassan och domstolar att inskränka vår rätt till personlig assistans. Det gäller ju arbetsplatser och röster!