Tidigt på måndag morgon läser jag att israelisk militär har kapat hjälpsändningen ”Ship to Gaza”. Människor har dödats, då fortfarande oklart hur många. Sedan läser jag att religionsforskaren och en av initiativtagarna till hjälpsändningen Mattias Gardell befinner sig på det skepp där skottlossningen har skett. Jag blir orolig, nästan rädd. Mattias Gardells och mina vägar har korsats några gånger, inte så att vi känner varandra, men vi har suttit i samma panel på någon konferens, vi har suttit vid samma bord på krogen och en gång, för länge sedan, så sov vi i samma tält. Ändå känns det som jag känner Mattias Gardell. Han är en person som är djupt engagerad mot olika typer av förtryck, som lever för någon slags kamp. Jag upplever att Mattias Gardell har den typ av människosyn som är självklart inkluderande och att han lätt kan identifiera och förstå alla typer av förtryck. Jag tror inte att Mattias drivs av att göra gott utan istället drivs av att göra det som är rätt – och i min värld är det en stor skillnad.
Ett dygn senare läser jag att Mattias och hans fru är oskadda. De sitter fängslade. Det är en stor lättnad. Jag vet att Mattias Gardell är relativt van vid skarpa situationer. Detta får mig att vid frukostbordet börja fundera kring vilka olika slags kamper vi bedriver. För jag tycker ändå att jag viger mitt liv till en slags kamp.
En kamp för: att vi med olika typer av funktionsnedsättningar ska inse att vi tillhör en naturlig mångfald, att vi inte har några fel, att vi ska kunna leva de liv vill leva, att vi ska kunna fungera i samhället som vilka som helst. Att det egentligen inte finns någon skillnad på oss och andra, men att vi har en kollektiv erfarenhet, en gemensam historia som inte skrivits ner, men som måste berättas.
Den kampen handlar om assistans och tillgänglighet, men den handlar om något mer också. Något som man kanske skulle kunna kalla för en kamp för värdighet, men det är också en kamp för makt. Makt över våra egna liv, men också makten över det samhälle vi lever i. Att våra erfarenheter faktiskt ska spela roll, i hela samhället.
Vår kamp skiljer sig inte från andra förtryckta gruppers, mer än på ett plan. Det finns inga konflikter.
Jag gillar inte att bråka med andra, tycker inte om att ha ovänner. Personkonflikter finns det alldeles för mycket av. Men det finns andra typer av konflikter. Konflikter som rör idéer, som rör inflytande och rätten att få ha problemformuleringsprivilegiet. Kamper som inte innehåller sådana konflikter är nästan omöjliga att föra och ännu svårare att vinna.
Varför kapade Israel ”Ship to Gaza”? För att de är ett hot förstås. För att de har makt att förändra. För att de med sin insats kan få ett reellt inflytande. Det är fruktansvärt att människor har blivit dödade. Jag hoppas att vi i vår kamp aldrig behöver komma dit. Men jag hoppas samtidigt att vi kommer att vakna ur den konsensusdröm som vi nu lever i, för den kommer aldrig att ge oss reell makt över våra liv eller ett reellt inflytande i samhället.
För några dagar sedan gick politiker med makt att förändra först i VÅR marsch för tillgänglighet, samtidigt som de sa att frågan måste utredas på nytt. Några dagar tidigare stod de i riksdagen och sa att de utvecklar den personliga assistansen, när det faktiskt är helt uppenbart att reformen håller på att urholkas. Det är fina bilder av vad den konfliktlösa kampen kan leda till.
I sådana stunder kan jag avundas Mattias Gardell. Inte för hans upplevelser på båten, men för att han är med och organiserar något med som får betydelse. Något som har sprängkraft att faktiskt förändra en del av världspolitiken.
Jag har inga anspråk att ändra världspolitiken. Inte nu i alla fall. Jag önskar bara att vi inte tackar ja när politikerna vill dansa med oss, för att sedan torka av oss och applådera snällt när de spottar oss i ansiktet. Jag vill inte ha något småkäbbel. Jag vill ha en ordentlig värderingskonflikt. Vi ska ta initiativet i debatten, vi ska sätta dagordningen, föra fram idéerna och diktera villkoren. För makt får man inte. Makt tar man och det är bara vi själva som kan göra det.
Pingback: De humanistiska valutorna « FullDelaktighet.Nu!
Jonas aviserar skarpt läge. Märkligt att det ska vara nödvändigt i en så central och självklar fråga som personlig assistans.
Ska bli intressant att se hur det politiska partierna agerar framöver.
Pingback: Tweets that mention Ett skepp kommer lastat med konflikt, inflytande och makt « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com