Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Dropparna som urholkar sten

, 25 juli, 2010
5 svar

Det regnar och jag har bekvämligt ”glömt bort” att jag ska skriva blogg till sista minuten. Det är i sådana här stunder den stora meningslösheten rullar in i tillvaron. För vem skriver jag? Det tycks bara vara vi närmast berörda som läser och kommenterar varandras inlägg. Politikerna har kommit och gått, efterlämnande en fadd smak av tomma löften som nu sakta försvinner likt en fjärt i fläkten. Kvar är vi – mitt i livet.

Allt eftersom inläggen tornar upp sig i en eländes gnällhög känner jag hur allt mer lust sugs ur mig. Det är inte så att jag tycker beskrivningarna här på bloggen är fel. De stämmer alltför mycket. Det är den realitet jag och andra lever i. Det är bara så in i helskotta bittert att se det på pränt. Och att få osynliggörandet bekräftat.

Samtidigt inser jag att jag är långt ifrån osynlig i min egen vardag. Jag har en röst och kanske bara det att leva som ”vanligt folk”, inte leva ner till andras förväntningar utan leva upp till sina egna drömmar, är en politisk akt. Där någonstans kan jag se en ljusning, en möjlighet.

När personlig assistans blev en lagstadgad rättighet började världen förändras något. Helt plötsligt syntes vi ute i vimlet. Vi började delta. Vi blev en naturlig del av samhällslivet.

Nästa steg är en antidiskrimineringslagstiftning där otillgänglighet ingår. Den kommer. Det om något är jag säker på. Inte för att Sveriges politiker vill det så gärna, inte för att svenska folket har empati; den kommer därför att det är det enda rättfärdiga, därför att allt fler av länderna i vår omvärld vet detta, därför att svenska politiker har skrivit under FN-konventionen och tilläggsprotokollet och vi kommer att använda det verktyget.

Och när brist på skäliga anpassningar blir förbjudet i lag kommer världen återigen att genomgå en förändringscykel. Vi kommer att ta plats på ett annat sätt. Vi inom funktionshinderrörelsen är dropparna som urholkar sten efter sten. Och dagar som i dag får det duga med det.

5 svar

Semestertid

, 23 juli, 2010
3 svar

Jag är på semester.

För en vecka har jag lagt mina försök att formulera brandtal eller analysera valrörelsen eller skriva långa välformulerade blogginlägg på is. Jag bara är.

Solen skiner och jag börjar bli riktigt brun. Jag njuter av havet och stranden, grillar var och varannan kväll, besöker loppisar, letar efter vår favoritglasblåsare som verkar försvunnit från om inte världens så i alla fall Österlens yta, jag äter glass och läser deckare. Jag har helt enkelt för några dagar tagit ledigt från agiterandet och den ständigt pågående kampen för delaktighet.

Eller… kan man göra det, ta ledigt från kampen? Ja, ibland måste man, i alla fall jag och just nu gör jag det det här veckan i mitt sommarparadis. Men – samtidigt inser jag att det inte går och hoppas därför att jag med min närvaro i denna sommaridyll är ett levande bevis på vad som funkar och vad som inte funkar, en levande påminnelse om att vi människor är olika och att personer med nedsatt rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar är en naturlig del av den mänskliga mångfalden och att det denna vecka är mitt bidrag till kampen.

I början av nästa vecka är jag tillbaka igen, då genomförs Stockholm Pride och där finns DHR och Unga Rörelsehindrade med under parollen Samma fördomar – samma kamp.

Men nu ska jag krypa till kojs och drömma om kvällens årliga teaterbesök på Skillingeteatern och Antigones aldrig omoderna budskap – att man måste gå sin egen väg och göra det man själv vet är rätt, inte det som någon säger åt en att göra.

3 svar

ADA – låt oss bräcka utanförskapets skamliga mur

, 21 juli, 2010
4 svar

Den 26 juli 1990 undertecknade President George Bush den lagstiftning som blivit förebild för människor med funktionshinder i många länder – the  Americans with Disabilities Act. Under kommande veckan firas årsdagen i alla större städer i USA. Googla ”ADA anniversary celebration”. Om du inte orkar med de 71 000 svaren, så kan du här se en bra sammanfattande video.

ADA har betytt väldigt mycket för personer med funktionsnedsättningar i USA och i andra länder där ADA blivit inspiration och vägledning. Som turist upplever man en stor frihet (och sparar mycket pengar) genom att kunna använda buss, tunnelbana eller tåg utan att exempelvis i förväg behöva boka den enda rullstolsplats på tåget som i Sverige. Nybyggda eller renoverade lokaler som allmänheten äger tillträde till som affärer, hotell, kontor, daghem, universitet, biografer, idrottsanläggningar m m måste vara tillgängliga. ADA ser brist på tillgänglighet som diskriminering. Anmälningar kan göras bland annat hos justitiedepartementet. Snabba åtgärder utlovas. Men allt i USA har inte blivit tillgängligt än – det krävs att någon – enskilda, organisationer eller myndigheter – uppmärksammar och anmäler diskriminerande verksamheter. Dessutom gäller det enbart vid nybyggnad/nyinköp eller renovering. Men lagstiftningen med sin rättspraxis och påföljder har brett stöd och blivit känt bland myndigheter och jurister. Näringsidkare tränar sina anställda i ADA. Som kund känner man skillnaden i bemötandet. Försök med ”see you in court” nästa gång du strider med en SL busschaufför som vägrar komma närmare trottoaren. Du kommer ingen vart eftersom han och du vet att du inte kan åberopa en lag (utom möjligtvis lagen om handikappanpassad kollektivtrafik (1979:558) som inte ens har ett underhållningsvärde).

Varför har det funnits en lagstiftning som ADA i USA i 20 år som vi i Sverige fortfarande drömmer om? Medborgarrätt (civil rights) har en helt annan betydelse i USA än i Europa. I Sverige avses med rättigheter oftast socialförsäkringsförmåner – välfärdsperspektivet. I USA står medborgarperspektivet i första rummet: att ha rätten och de praktiska förutsättningarna till att vara med på lika villkor i alla sammanhang, på alla nivåer och i alla funktioner. Frågan är inte, vilket är viktigare – välfärds- eller medborgarperspektivet – utan varför inte både och?

De svartas och andra förtryckta minoriteters kamp för lika rättigheter har varit förebild även för Disability Rights Movement. Kampen i kombination med anglosaxisk rättstradition som bygger mycket på författningen och praxis har påverkat medborgarnas medvetande, åstadkommit prejudikat, skapat förebilder och uppmuntran. Fundamentet som ADA står på är rättsfallet Brown vs. Board of Education från 1954 där USA:s Högsta domstol slog fast att ”separate is not equal”. Segregerad undervisning av svarta och vita barn kan inte betraktas som lika behandling och går därmed mot författningen som garanterar alla medborgare ”equal protection of the law”.

ADA vilar också på lagen Rehabilitation Act of 1973 Section 504 som inte längre betraktar människor med funktionsnedsättningar som personer med olika diagnoser med sina respektive speciella behov utan som en minoritet som riskerar diskriminering i utbildning, arbetsliv och samhällsutbud och som därmed förtjänar att lagen skyddar deras medborgerliga fri- och rättigheter. Section 504 säger bl a att organisationer, företag, universitet m m som har avtal med eller får bidrag från den federala staten inte får diskriminera människor med funktionshinder. Jag skriver den här texten med ett ordbehandlingsprogram som gör det enkelt att förstora typsnittet, öka kontrasten och undvika krångliga flertangentkommandon. Därmed kan många med funktionsnedsättningar använda programmet på lika villkor som andra. För att kunna sälja program till federala myndigheter måste mjukvaruföretaget erbjuda dessa alternativ. Programmet säljs över hela världen och även vi i Sverige har nytta av det, tack vare Section 504.

Den del av den amerikanska handikapprörelsen som var mest betydelsefull för ADA:s tillkomst kallas ofta Independent Living and Disability Rights Movement. Kännetecknande för rörelsen är synen på funktionshinder: inte som ett medicinskt, tekniskt eller socialt problem utan som resultat av en ojämn makt- och resursfördelning – alltså ett politiskt problem. Det må finnas många anledningar varför vi har funktionsnedsättningar men det som förenar oss är vår gemensamma upplevelse av diskriminering. I stället för att samla pengar för medicinsk forskning och tävla med andra diagnosgrupper om vem det är mest synd om vill Independent Living-rörelsen stärka individens möjligheter till självbestämmande och förändra samhället med lagen som verktyg. Den amerikanska rörelsen har tidigt byggt upp egen juridisk expertis för att driva fall i domstol och skapa rättspraxis, utbilda rörelsen och juriststuderande, påverka opinionsbildning och lägga fram konkreta lagförslag. För detta har man startat ett antal organisationer, bland de Disability Rights Education and Defense Fund, DREDF som startades 1979 av Center for Independent Living Berkeley och som spelade en viktig roll i arbetet för ADA. DREDF:s Marilyn Golden talade vid firandet av 25 år Independent Living i Sverige om ADA, hur man nådde dit och vad ADA innebär i praktiken.

I USA har det alltid funnits sympati för ”the underdog”, någon som kämpar från underläget. Allmänheten respekterar den som kämpar envist och fair för sin moraliska rätt. För att få till stånd den ovannämnda lagen Section 504 ockuperade ett sjuttotal personer med funktionshinder ur Independent Living-rörelsen en statlig byggnad i San Francisco i 28 dagar, dygnet runt. Många vänner och stora delar av samhället hjälpte till med det praktiska. Händelserna fick stor medial uppmärksamhet och mycket stöd bland allmänheten. Till sist kände sig den federala regeringen tvungen att ge efter. En av anledningarna till framgången har varit den nya bilden av personer med funktionsnedsättningar som händelserna förmedlade: istället för passiva, hjälplösa offer såg man aktiva, myndiga medborgare som fått nog. Den amerikanska Independent Living and Disability Rights-rörelsen har alltid varit mycket noga med att tala i egen sak, att inte låta sig representeras av personer utan funktionsnedsättning. Det syns i videon nedan:

Varför har vi inte kommit lika långt i kampen för våra medborgerliga rättigheter? Det finns inga enkla svar endast ytterligare frågor:

  • Hur djupt förankrat är ”paradigmaskiftet” från patient till medborgare” bland allmänheten?
  • Har vi själva klart för oss skillnaden mellan patient- och medborgarperspektivet?
  • Är vi själva övertygade om att människor med funktionshinder måste leda kampen om sina rättigheter och är bäst lämpade för detta?
  • Har vi skaffat oss tillräckligt med allierade?
  • Ser vi oss själva som samhällsbyggare?
  • Tror vi att allt blir bra när politikerna bara förstår?
  • Hur riktar vi vårt budskap direkt till allmänheten och vilka metoder har vi utarbetat för det?
  • Hur mycket juridisk expertis om medborgerliga rättigheter har vi byggt upp inom rörelsen?
  • Är vi övertygade om att vi har det yttersta ansvaret för våra medborgerliga rättigheter och inte politiker, socialdepartementet eller handikappförbundens ombudsmän?
  • Hur mycket av vår tid och bekvämlighet är var och en villig att investera?

Marilyn Golden citerade i sitt anförande i Stockholm Frederick Douglass, en svart amerikansk medborgarrättskämpe som sa 1857:

Den som säger sig föredra frihet och ändå tar avstånd från uppror är någon som vill skörda utan att plöja upp marken, som vill ha regn utan åska och blixtar. Vår kamp kan vara moralisk eller fysisk eller både moralisk och fysisk. Men det måste vara en kamp. Makten släpper inget frivilligt.

4 svar

Öppet brev till riksdagsledamot Lars U Granberg (s)

, 16 juli, 2010
4 svar

Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.

I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.

Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.

Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.

Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.

I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

4 svar

Gemensam jurist- och utredningstjänst GJUTeriet

, 29 juni, 2010
3 svar

I mitt förra inlägg här på fulldelaktighet.nu pläderade jag för ett gemensamt rättsskydd. Jag tror att vårt rättsskydd blir alltför svagt och skiftande om varje förening och brukarorganisation ska ha sin egen jurist. Sitter de alla under ett och samma tak så kan de stödja varandra och lära sig av varandra. Då kan deras argumentationsteknik förstärkas.

Självfallet kommer ett sådant här förslag att stöta på motstånd hos enskilda tjänstemän som har pinkat in sitt revir, men det är något som man måste kunna ta oavsett i vilken styrelse man sitter.

En sådan här gemensam juristbyrå skulle också kunna bistå våra organisationer med olika utredningsuppdrag, därav namnet i rubriken. Som jag skrev i mitt första inlägg på den här bloggen så är det betydligt viktigare att arbeta proaktivt än reaktivt. Det räcker alltså inte enbart med att klaga och skandera slagord. Man måste också kunna lägga fram konkreta, detaljerade och genomtänkta förslag på hur man vill ha det. Då ökar chansen för att man får det som man vill.

Ta t.ex. behovsbedömningsinstrumentet som ska tas fram av Socialstyrelsen och Försäkringskassan. Våra representanter hoppade av detta arbete i januari. I maj återupptogs arbetet. Men vad gjordes under mellantiden? Jag tycker att den tiden kunde ha använts till att ta fram ett eget instrument.

Vi hade givetvis inte behövt använda samma fascistiska språkbruk som Försäkringskassan. Men däremot vet vi alla att man i allmänhet kan behöva någon form av stöd för att dokumentera och lägga fram sina egna assistansbehov. Är man t.ex. nyskadad så är det mycket lätt att man underskattar sina behov. Man vet helt enkelt inte alltid hur assistansen kan underlätta vardagen.

Vad som behövs är alltså en behovsdokumentation istället för en behovsbedömning. Den metod som vi själva skulle ha kunnat utveckla skulle givetvis ha tagit sin avstamp i lagens regler om att man ska ha möjlighet att leva som andra. Instrumentet skulle därmed ha blivit mer i linje lagstiftarens intentioner än Försäkringskassans tidigare förslag-

Vårt eget Instruments utgångspunkt skulle inte vara diagnos eller medicinsk status. Istället skulle instrumentet grundas på levnadsstil, intressen och livsmål. Utifrån detta kunde sedan behoven definieras. Hade vi kunnat lägga fram ett sådant gemensamt förslag så tror jag att det hade haft betydelse för det fortsatta arbetet. Då hade vi dessutom kunnat visa upp en enad front vilket aldrig kan underskattas.

Poängen med det här sättet att arbeta är att man ligger ett steg före. Men det kräver naturligtvis utredningsresurser. Så det är kanske dags att slå ihop lite av våra kansliresurser för att starta vår Gemensamma Jurist- och UtredningsTjänst. När alla andra organisationer har sina egna tankesmedjor så kan väl vi ha vårt eget GJUTeri. Jag tycker att det är som gjutet. Vad tycker du?

3 svar

Medi(a)okert Civilkurage.

, 10 juni, 2010
Lämna ett svar

Under tidigt åttiotal blev jag som uppslukad av musik, framförallt av så kallad Old School hip-hop, fråga mig inte hur jag kom i kontakt med genren? Media var ytterst begränsad och några musikaliska utsvävningar var det inte tal om i Sverige. För att beskriva medias ”öppenhet”, vid den tiden, vill jag återkoppla till ett banbrytande tillfälle. Håll i hatten. In för en livespelning i programmet Måndagsbörsen kliver Gyllene Tider och Dag Vag in, som långt så bra! Efter en stunds spelade äntrade Thore Skogman scenen, det tog fullkomligt hus i helvetet i många svenska hem. Ja, ni förstår, hur kunde denne Thore besudla sig med dessa slynglar? Japp, på den tiden var sinnena ständigt öppna. Så häri efterhand, vill jag vända på myntet. Hur kunde ens Gyllene Tider och Dag Vag, som på den tiden, av många sågs som sexobjekt som sällan spottade i glasen framträda med Thore Skogman? Jag har faktiskt ingen aning, ett tecken på personligt mod, eller öppenhet?

Jag har förövrigt av vissa, blivit sedd som radikal, eller rättare sagt, jag går min egen väg.  Oftast har vägen varit rak, men vid vissa tillfällen har den tagit mig ner i diket, men det har inte skadat, tvärtom. Detta kommer jag fortsätta med, visa personligt mod, eller som många hänför det till, civilkurage.

Krokig var även vägen till Old School hiphoppens musik. Som senare skall bli synonymt med civilkurage, åtminstone under åttiotalet. Som jag tidigare nämnt, kom jag inte ihåg hur vi möttes, men jag fick nys om en affär som hette XL Records på Kyrkogatan i Göteborg, vid den tiden, var gatan sedd som ”skum” och ”farlig” vilket gjorde det mer intressant och spännande för en person i min ålder.  I denna lilla butik skulle jag spendera nästa varannan dag under många års tid.  Ägarna till butiken, om jag inte missminner, gick under namnen Jojjan och Dj Micro. Vid den tiden var fascinationen till dem båda stor. Men så här i efterhand har de tagit innovation och civilkurage till nya höjder.

Besöken passerade, plötsligt en dag, bevistade en rullstolburen man butiken, konstigt, absolut inte, eller, jo. Affärsägarna fick vid varje tillfälle lyfta upp ekipaget, cirka tre trappsteg, det såg slitsamt ut. Efter några gånger utbrast en av ägarna något i stil med ”Nu får det fan vara nog, du skall inte behöva bli buren på detta sätt”. Nu var det slutlyssnat, men icke, några dagar senare hade det införskaffats två plywoodskivor, väldigt enkelt och egentligen inget att höja ögonbrynet åt. Tilläggas bör att rampen ständigt låg på trappen, självklart var det folk som klagade, men fick snabbt svar som: kliv över eller gå runt. Så här i efterhand har min fascination av dessa två individer konstant ökat, året var tidigt åttital, med en lätt överdrift vill jag likställa deras innovation och civilkurage till månlandningen 1969;) Huruvida det var en lätt överdrift eller inte förtäljer inte historian, men prov på innovation, handlingskraft och civilkurage det var det, det är inte tu tal om den saken!

Vad som förde den rullstolsburne och mig till hiphoppen det vet jag inte. Vi pratade aldrig, vi nickade bara honnörslikt till varandra i butiken, det räckte så.  Musiken var talande nog. Jag tror mig nog veta att hans lyssnande hade ett annat syfte. Många år i efterhand, har musiken, för mig, fått ytterligare ett syfte, de allra starkaste, den vågade på ett skoningslöst sätt ifrågasätta orättvisor i samhället, dessa gruppmedlemmar visade tecken på starkt personligt mod, civilkurage. Detta är något jag sällan stöter på nu för tiden, tyvärr! Hur blev det så?

Nu cirka 25 år senare, hägrar sommaren. Och självklart kommer vi få höra ett antal ”sommarplågor”, en handfull av dessa kommer garanterat vara producerade av svenska hip hop artister. Svensk hip hop är bra, men jag saknar nått, civilkurage, likt vad Gyllene Tider och Dag Vag, Jojjan och Dj Micro och den Amerikansk Old School hiphoppen gjorde för 25 år sedan.

Som en vet är musikens inflytande stor, den har stor inverkan, tillika, enorm spridning. Vad krävs för att utmana Sveriges hip hopscen? Som Mange Schmidt rappar (om han räknas till kategorin;)), ” Och när fredan är slut och du ska gå ut ere: Glassigt”, visst Mange, det hade varit glassigt att ta del av alla Linnégatans kaffer och restauranter. Eller som Petter rappar ” Pengar rullar in som det ska, det går bra nu”, min fråga är när Regeringen skall låta ramperna rulla ut? Nej, fy fan, ”the botten is nodd”.  Mange, Petter och Timbuktu när skall eran flathet till civilkurage ta ändring. Är ni fega för att skapa rabalder liknande folkhemsilskan som Thore Skogmans framträdande ihop med Gyllene Tider och Dag Vad ledde till?

Här är ett uns av mitt framtida civilkurage. Under sommaren, 2010 infinner jag mig till vilken studio eller musikscen som helst runt om i Sverige för medverkan. Inte ens en spelning i en kolgruva kommer att hindra mig! Detta är allt annat än medi(a)okert civilkurage. Jag väntar! Jag nås via www.gil.se eller http://fulldelaktighet.nu/

Lämna ett svar

Harrisburg, Björn Borg och Lotto

, 9 juni, 2010
Lämna ett svar

Året var 1979. Hur gammal var du? Vad gjorde du? Vad hände?

Själv gick jag nu så här på försommaren ut fjärde klass. Jag lyssnade antagligen på ABBA. Ingen hade dator hemma. Telefoner hade sladd.

Claes Elfsberg berättade med allvarlig stämma i Rapport att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blev längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.

Det inträffade en kärnkraftsolycka i Harrisburg. Pol Pot-regimen störtades i Kampuchea. Björn Borg blev världsmästare i tennis ännu en gång. Den iranska monarkin störtades. Tipstjänst fick tillstånd att anordna ett nytt spel kallat Lotto. Första Stockholm Maraton anordnades. Spelet Trivial Pursuit uppfanns i ett kök i Kanada. Handelsnytt berättade att 10 000 jobb hotades av den nya EAN-koden på varor. I december sändes Trolltider som tv-julkalender.  

1979 var också året då de svenska skådespelerskorna Tuva Novotny och Noomi Rapace föddes och vi fick lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.

Ovanstående tillbakablick drar vi, som kommer ihåg och var med, lite på munnen åt och det hisnar nästan. Vi kan se det som en nostalgitripp att för en stund flyttas tillbaka till en annan tid och en annan värld än den vi lever i i dag, även om vi fortfarade dansar till ABBA och det finns de som jublar varje gång Trolltider sänds i repris.

Rätten att kunna resa är dock ingen nostalgitripp. Tyvärr ingen ”tripp” överhuvudtaget som det verkar med den senaste tidens stora svårigheter för resenärer med nedsatt rörelseförmåga att resa med tåg. Detta trots att vi i Sverige alltså redan 1979 lagstadgade att trafiken skulle ”anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder” och planeras och genomföras så att ”funktionshindrades särskilda behov beaktas”.

Nu, 31 år senare, föreslås en ny kollektivtrafiklag. Mycket har hänt under dessa tre decennier, i världen, i Sverige, i ditt och mitt liv, i synen på miljön och på kollektivt resande, i synen på människors rätt till delaktighet och självständighet. Dock – i det lagförslag som under våren behandlats av Trafikutskottet och nu i riksdagen finns följande förslag till lagtext:
§ 4 I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas till resenärer med funktionshinder.

Tittar vi 31 år bakåt förflyttas vi till en värld där serveringstillstånd skulle kopplas till förekomsten av dansband och internet knappt var påtänkt. Men – när det gäller kraven och formuleringarna om allas möjlighet till kollektivt resande finns i dag 2010 endast en hänvisning till 1979 års lag. Ingenting nytt har hänt och förslag som flyttar fram positionerna lyser med sin frånvaro – tiden verkar ha stått stilla.

Det är inte nostalgiskt, det är patetiskt

Lämna ett svar