Jag är på semester.

För en vecka har jag lagt mina försök att formulera brandtal eller analysera valrörelsen eller skriva långa välformulerade blogginlägg på is. Jag bara är.

Solen skiner och jag börjar bli riktigt brun. Jag njuter av havet och stranden, grillar var och varannan kväll, besöker loppisar, letar efter vår favoritglasblåsare som verkar försvunnit från om inte världens så i alla fall Österlens yta, jag äter glass och läser deckare. Jag har helt enkelt för några dagar tagit ledigt från agiterandet och den ständigt pågående kampen för delaktighet.

Eller… kan man göra det, ta ledigt från kampen? Ja, ibland måste man, i alla fall jag och just nu gör jag det det här veckan i mitt sommarparadis. Men – samtidigt inser jag att det inte går och hoppas därför att jag med min närvaro i denna sommaridyll är ett levande bevis på vad som funkar och vad som inte funkar, en levande påminnelse om att vi människor är olika och att personer med nedsatt rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar är en naturlig del av den mänskliga mångfalden och att det denna vecka är mitt bidrag till kampen.

I början av nästa vecka är jag tillbaka igen, då genomförs Stockholm Pride och där finns DHR och Unga Rörelsehindrade med under parollen Samma fördomar – samma kamp.

Men nu ska jag krypa till kojs och drömma om kvällens årliga teaterbesök på Skillingeteatern och Antigones aldrig omoderna budskap – att man måste gå sin egen väg och göra det man själv vet är rätt, inte det som någon säger åt en att göra.