Det regnar och jag har bekvämligt ”glömt bort” att jag ska skriva blogg till sista minuten. Det är i sådana här stunder den stora meningslösheten rullar in i tillvaron. För vem skriver jag? Det tycks bara vara vi närmast berörda som läser och kommenterar varandras inlägg. Politikerna har kommit och gått, efterlämnande en fadd smak av tomma löften som nu sakta försvinner likt en fjärt i fläkten. Kvar är vi – mitt i livet.
Allt eftersom inläggen tornar upp sig i en eländes gnällhög känner jag hur allt mer lust sugs ur mig. Det är inte så att jag tycker beskrivningarna här på bloggen är fel. De stämmer alltför mycket. Det är den realitet jag och andra lever i. Det är bara så in i helskotta bittert att se det på pränt. Och att få osynliggörandet bekräftat.
Samtidigt inser jag att jag är långt ifrån osynlig i min egen vardag. Jag har en röst och kanske bara det att leva som ”vanligt folk”, inte leva ner till andras förväntningar utan leva upp till sina egna drömmar, är en politisk akt. Där någonstans kan jag se en ljusning, en möjlighet.
När personlig assistans blev en lagstadgad rättighet började världen förändras något. Helt plötsligt syntes vi ute i vimlet. Vi började delta. Vi blev en naturlig del av samhällslivet.
Nästa steg är en antidiskrimineringslagstiftning där otillgänglighet ingår. Den kommer. Det om något är jag säker på. Inte för att Sveriges politiker vill det så gärna, inte för att svenska folket har empati; den kommer därför att det är det enda rättfärdiga, därför att allt fler av länderna i vår omvärld vet detta, därför att svenska politiker har skrivit under FN-konventionen och tilläggsprotokollet och vi kommer att använda det verktyget.
Och när brist på skäliga anpassningar blir förbjudet i lag kommer världen återigen att genomgå en förändringscykel. Vi kommer att ta plats på ett annat sätt. Vi inom funktionshinderrörelsen är dropparna som urholkar sten efter sten. Och dagar som i dag får det duga med det.
Hej, Ulrika,
Jag vet att Vilhelm sitter i rullstol men inte att han är synskadad. Representerar han även de synskadade här?
Susanne jag håller med dig jag upplever ofta samma frustration men som svar på Kjell´s kommentar så ibland är det bättre att ”göra saker nu” än att försöka få med alla, eftersom det tar så lång tid att tillfråga ”alla” och under tiden händer ingenting…
Och visst har det blivit en förändring i samhället de senaste 15 åren även om jag också vill att det ska gå fortare!
PS. Kjell en av skribenterna Vilhelm Ekensteen ÄR synskadad och sitter i rullstol.
Hej Kjell,
Visst har vi som skriver här snedvriden representation när det gäller rullisfrågan. Det har – liksom frågan om politikers plats eller ej här på bloggen – varit uppe till diskussion. Och det är ett stort problem! Jag har inget svar på eller ursäkt för att vi inte åtgärdat det (skribentlistan tillkom nog under en viss tidspress men det har ju funnits möjlighet att ändra efteråt). Jag har inte möjlighet att ändra skribentschemat själv men mitt nästa inlägg är planerat till den 6 augusti. Har du och Mats lust att skriva då så kan jag presentera er som mina gäster och lägga in ert inlägg istället för ett eget. Har jag något annat att skriva kan jag ju göra det i kommentarerna. Annars kanske du vet någon annan som du tycker borde få plats. Du har min e-post adress så hör av dig i så fall.
Kära Linnéa,
Du är den första (?) politiker som kommenterat här (tror jag) och jag önskar att jag kunde dela din övertygelse. Själv tror jag inte det handlar om att glömma bort. Jag tror aldrig vi funnits med på väljarkartan. I min värld skulle det räcka med att ni inom partierna slutade vara så välvilligt konsensusinriktade när det gäller funkisfrågorna. Då hade jag åtminstone något att välja mellan när det gäller att rösta. För det är ju det ett val handlar om – att välja inte bara det bästa av alternativen utan (för att parafrasera en god vän) kunna välja bort dödköttet. Så om du kan åstadkomma litet mindre välvillig konsensus och litet mer konfliktinriktat rättighetstänk vore det himla fint.
Hej Susanne och alla andra skribenter på Fulldelaktighet.nu. Jag följer er blogg även om jag inte kommenterat inläggen. Jag förstår den frustration som Du Susanne ger uttryck för på dagens inlägg och som andra gjort före Dig. Jag har också noterat besvikelsen efter Almedalsveckan. Men jag är övertygad om att vare sig tillgänglighet eller assistansfrågan kommer att glömmas bort i valrörelsen. För egen del kommer jag som riksdagskandidat och som kommunkandidat att fortsätta arbetet med politiska frågor som rör funktionshinderområdet. Och naturligtvis under nästa mandatperiod om jag får förtroendet.
Först idag har jag sett vilka de tolv skribenterna är och så långt mina kunskaper sträcker sig är det nio som sitter i rullstol, en med annat synligt rörelsehinder och två utan funktionsnedsättning. Jag saknar många med andra funktionsnedsättningar som hindras av detta otillgängliga samhälle. Har de inte fått chansen att få vara med eller har de avböjt?
Jag känner till hindren för rullister (Personer i rullstol) och visst är hindren många och helt onödiga men jag är själv inte rädd för att hamna i rullstol. Däremot är jag rädd för att mista min syn, hörsel eller förstånd för då är hjälpen minimal oavsett ålder när någon av dessa funktioner minimeras eller upphör.