Det skulle bli en av historiens mest spännande valrörelser. Det blev en av de tråkigaste. Reinfeldt satte tonen när han på Almedalsveckan höll sitt tal om Allmänintresset. Han fick direkt mothugg på den här bloggen, men de rödgröna vågade inte ta den bollen. Därför har denna valrörelse också blivit allmänintressets ljumma valrörelse. En valrörelse som kan sammanfattas i det vedervärdiga uttrycket ”Lite mer i plånboken”.  Låt mig därför, med mitt sista inlägg innan valet, slå ett slag för de förhatliga särintressena.

När jag för femton år sedan blev aktiv i handikapprörelsen så kallades jag radikal eftersom jag pratade om att stoppa den dagliga diskriminering som vi är utsatta för. Ingen tycker att den ståndpunkten är det minsta radikal idag. För femton år sedan ansågs det kontroversiellt  att arbeta med andra grupper som är utsatta för diskriminering, personer med invandrarbakgrund, HBT- rörelsen osv. Numera ses det som någonting självklart. För femton år sedan tyckte jag att handikapprörelsen var märkligt ointresserade av tillgänglighetsfrågan. Idag är det rörelsen mest prioriterade fråga.

Att inget händer inom handikappolitiken är en myt. För femton år sedan nämndes aldrig otillgänglighet som diskrimineringsgrund och vi var så gott som aldrig inkluderade när politiker skulle räkna upp de grupper som var utsatta för diskriminering. Utvecklingen har gått framåt, men den har samtidigt gått bakåt.

Mitt första uppdrag inom handikapprörelsen var att sitta i referensgruppen till Funkisutredningen. Det var en utredning som arbetade för en förbättrad inkludering i skolan. Vi trodde att vi satte de sista spikarna i specialskolornas kista. Det verkade som att vi inledde den slutgiltiga begravningen av den segregerade skolgången. Det kändes som att särskolorna skulle försvinna inom en tioårsperiod.

Det blev inte så. Ingegerd Wärnersson ledde arbetet med att förstärka resurserna på skolorna så att man skulle kunna inkludera alla elever i den vanliga skolan och gick och blev skolminister på kuppen, men fick sedan sparken för att hon inte kunde ta debatten mot en viss Jan Björklund. Nu sjungs specialskolornas lov och särskolan växer. En skola för alla har försvunnit från horisonten.

För femton år sedan fick de allra flesta rörelsehindrade som behövde personlig assistans rätt till det utan större problem. Debatten handlade då om hur assistansreformen skulle utvecklas så att den innefattade fler, t.ex.  personer med synskada. Idag slåss vi för att vi ska få behålla assistansen så  att vi ska kunna ta oss upp ur sängen och få gå på toaletten när vi vill.

Hur kommer det sig att vi har gått tillbaka på dessa fronter samtidigt som vi går framåt på andra? Jag tror det har med allmänintresset att göra. Vi har helt enkelt blivit mycket skickligare på att hävda att våra frågor är viktiga för hela samhället. Äldre, småbarnsfamiljer, överviktiga, ja alla tjänar i slutändan på ett tillgängligt samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Ett samhälle som inte diskriminerar några av sina medborgare är också ett samhälle som alla tjänar på, eftersom de allra flesta vill leva i ett sådant samhälle. Historien om diskriminering och förtryck är en lång, dyster historia som alla seriösa politiker vill bryta med. Vi är inte där än, men vi är på väg. Det finns nämligen ett allmänintresse.

Men vad händer med de frågor där inte finns ett allmänintresse?

Vem förutom den enskilde eleven tjänar på att man satsar en massa resurser för hon ska kunna gå i den skola där hennes kamrater går? Det är ju enklare att skicka henne till en specialskola, där de har specialkompetens och där det finns kamrater som hon kan identifiera sig med. Vem förutom den enskilde bryr sig om han får kissa efter ett schema eller inte kan ta ut sig ut ur sin lägenhet? Inte många, vi har ju trots allt fortfarande den starkaste assistanslagstiftningen i världen. Vem förutom den enskilde bryr sig om hen inte kan få jobb på den vanliga arbetsmarknaden? Inte många så länge vi har en bra daglig verksamhet som gör att hen är sysselsatt med något.

I alla dessa frågor är det så pass få personer som drabbas att frågan blir ett särintresse. Här behövs ett annat synsätt än det som lyfter allmänintresset. Det finns ett sådant synsätt, ett synsätt som har varit tongivande tidigare, men som tyvärr tappats bort på senare år. Det synsättet säger att inget samhälle är starkare än sin mest utsatta länk. Det är de mest förtryckta och fattiga gruppernas tillstånd som berättar hur ett samhälle mår. Det bästa sättet att öka samhällets välstånd är alltså att stärka den mest utsatta länken.

Två av Sveriges mest tongivande politiker har haft detta synsätt. Dessa politiker var på många sätt mycket olika varandra. De tillhörde olika partier, trodde på olika ideologier och såg skilda lösningar. Den ena betonade kollektivet, den andra individen. Men det förenades i synsättet att inget samhälle var starkare än sin mest utsatta länk. Deras namn är Olof Palme och Bengt Westerberg. Som av en händelse så är det dessa två personer som står bakom de viktigaste reformerna på det handikappolitiska området i modern tid. Palme stod bakom marschen ut från institutionerna, slutet på tvångssteriliseringarna och inledningen av vår inkludering i det vanliga samhället. Westerberg gav oss ett av de viktigaste verktygen för att denna inkludering skulle fungera i praktiken, nämligen assistanslagstiftningen. Han utformade dessutom lagstiftningen så att den gav oss makt att bestämma över våra egna liv.

Ett annat viktigt verktyg för inkludering, tillgänglighetslagstiftningen, väntar vi fortfarande på och med tanke på vilka politiker vi har idag så vore det kanske fel att plötsligt skifta fokus från allmänintresset och börja hävda särintresset i den frågan. Det bästa synsättet är trots allt det som ger den största framgången. Men, som sagt, det finns andra viktiga frågor som vi håller på att tappa bort. En funktionsnedsättning är inte bara en diskrimineringsgrund.

Det var det som jag ville beskriva med mitt förra inlägg ”Jag är handikappad”. En del trodde att det inlägget handlade om terminologi, men jag skulle aldrig ödsla min tid på att skriva om något så oviktigt. Inlägget handlade om hur vi, som har gemensamma behov som vi behöver få tillgodosedda för att vi ska kunna nå full delaktighet, ska definiera oss.  Det handlade om att vi behöver hitta ett ord som definierar oss som samhällsmedborgare och inte utifrån våra medicinska diagnoser. Ett ord som inger respekt och inte lockar fram människors välvilja. Ett ord som vi kan foga in som en naturlig del av vår identitet.

För det finns ingen skillnad mellan att tvinga flickor att gå i flickskola, att hålla en svart man i husarrest p.g.a. hans hudfärg eller att porta alla homosexuella från SJ:s X2000 tåg, och det man utsätter oss för. Det är precis lika illa. Men varför går då inte folk man ur huse för att stoppa det förtryck som vi utsätts för? Jo, det finns en skillnad. Kvinnor finner sig inte längre i att bli sedda som ett svagare kön. Personer med mer pigment i huden beklagar sig inte längre över sin hudfärg  och homosexuella ser sig inte längre som sjuka. Det var när kvinnor började ifrågasätta könsrollerna, när svarta och homosexuella började känna stolthet för vilka de var som dessa gruppers befrielsekamp började på riktigt.

Vi måste sluta markera distans till våra funktionsnedsättningar, handikapp, lyten eller vad vi än väljer att kalla det och istället fylla oss med så mycket stolthet att det kommer att göra ont att diskriminera oss. Vi måste acceptera att de frågor vi kämpar för ofta inte har ett allmänintresse, men  inse att vår kamp alltid kommer att vara ett allmänintresse för den är ett bevis på hur vårt samhälle mår.

Vilhelm Ekensteens kommentar;

Hej Jonas!

Eftersom du är en så bra kille och betydelsefull i vår nuvarande kamp för assistansen vill jag i all vänskaplighet, jag hoppas du förstår det, berätta några saker m a a din blogg i förrgår på fulldelaktighet.nu. läget för assistansreformen var långtifrån så idylliskt för 15 år sedan som du skriver. I själva verket har den aldrig varit så illa ute som då.

Från sommaren 1995 arbetade den under våren av den socialdemokratiska regeringen tillsatta assistansutredningen med att i praktiken avskaffa reformen. Utredningsordförande (enmansutredare) var Kerstin Wigzell, och handikapprörelsens tre sakkunniga var PO Bengtsson, Lars Lööw och jag. I övrigt satt folk från finansdepartementet, RFV, Socialstyrelsen etc, men alltså inga politiker.

Bakgrunden var att reformen kostade så mycket mer än förutsett, missbruksmyter etc. Hösten var fasansfull. Kampen oerhörd. Wigzell ville kommunalisera, hela sekretariatet jobbade på den linjen och flera till i nedskärningssyfte, med stöd av byråkraterna. Finansdepartementet drev på. 25 procent av kostnaderna skulle omedelbart kapas. Vi motsatte oss förstås kommunaliseringen, som dåvarande Kommunförbundet var för. De satt också i utredningen och jobbade i samförstånd med Wigzell.

Den 4 december skulle utredningen överlämnas till socialminister Ingela Thalén på Socialdepartementet. Den dagen deltog ca ettusen (!) assistansberättigade från hela landet i en demonstation utanför departementet som IfA och DHR organiserat (Anna, Guy, Wenche och jag) och där många slöt upp från olika organisationer. Jag hörde till dem som skulle överlämna utredningen och den upphetsade polisförstärkta vakten på departementet försökte kasta ut min assistent.

Nåväl, jag hade fått uppdraget att företräda oss och jag sade till Thalén att utanför huset stod en tiondel av alla dem som var beroende av den reform de demonstrerade för och att det aldrig förut i den svenska socialhistorien hade hänt och aldrig skulle hända igen, men att det talade för sig själv.

Det var som du förstår oerhört dramatiskt. Thalén gick ut och talade lugnande. Ett par dagar senare var vi kallade till henne på departementet. Förutom av mig företräddes vi nu bl a av Margareta Persson, HCK, och Birgitta Andersson, DHR. Allt stod på spel, men mötet utmynnade i det fullständigt unika att Thalén tillmötesgick vårt krav att utredningen skulle kastas i papperskorgen. Hon beslöt att den inte skulle gå ut på remiss!

Vi hade vunnit. Från hotellet, där DHR-styrelsen var samlad, ringde jag till Håkan Högberg i Göteborg som grät av lättnad.

Det är så viktigt att denna del av assistanshistorien inte glöms bort. Och det är så oerhört viktigt att du, som hör till dem som framöver kommer att berätta vår historia, får kännedom om den.

Vi hörs!
Vilhelm

Jonas svarar;

Hej!

Tack. Jag visste att socialdemokraterna attackerade assistansen, men hade ingen aning om att attacken var så långt gången. Hösten 1996 blev jag invald i dåvarande DHR-UNG:s styrelse. Jag gick med av det, såhär i efterhand ganska fåniga, skälet att rädda förbundets tidning Hillebard, som jag skrev för. Istället blev jag inslängd i funkisutredningen, eftersom jag precis gått ut riksgymnasiet i Angered och var djupt kritisk till det jag upplevde där. Då var jag med om det fantastiska, Ingegerd Wärnersson inte bara lyssnade på mig hon skrev in en hel del av vad jag tyckte i utredningen och sedan lades ju både specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan ned (riksgymnasierna blev kvar)  och jag blev illa omtyckt av en del på dåvarande SIH, men då hade jag fått smak på politiken. Vår medlemstidning lade jag sedan ner och både Ekeskolan och Hällsboskolan har ju Björklund öppnat igen.

Assistans har jag haft sedan juni 1996 och var alltså lyckligt ovetande om vad som hänt ett halvår tidigare. Jag borde skrivit fjorton år istället för femton år i inlägget, men jag avrundade och tänkte ett halvår hit eller dit spelar ju ingen roll. Men ibland är ett halvår skillnaden mellan himmel och helvete. Det är en sedelärande historia. Publicera den som kommentar under mitt inlägg

Mvh
Jonas