Kategoriarkiv: Valet 2010

Varför stoppade ingen bröllopskortegen?

, 6 september, 2010
5 svar

Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.

5 svar

När varken morötter eller goda exempel hjälper

, 29 augusti, 2010
2 svar

Tillgänglighet och användbarhet är nyckelbegrepp – och ingår i de tekniska egenskapskraven – för hur byggnader, butiker, bostäder, skolor, idrottshallar, gallerior och så vidare ska utformas för att bli så bra som möjligt.

Vi har rätt bra bygglagstiftning i Sverige. Det har vi haft i decennier. Visst har saker förändrats, visst har utvecklingen på olika sätt gått framåt, precis som samhällets utformning i stort utvecklats. Men – vi borde kommit så mycket längre och vi borde för länge sedan slutat gå bakåt.

Jag kommer i detta inlägg använda min stad Stockholm som exempel. Helt enkelt för att det här är staden där jag bor och lever och därför också har mest kunskap om. Dessutom tror jag, utifrån mina resor och utifrån kontakter med DHRs avdelningar och medlemmar, att dessa erfarenheter till stor del stämmer in även på andra platser i Sverige.

Jag älskar Stockholm och jag har haft förmånen att bo här sedan 1991. Jag har följt stadens utveckling från beslutet att bli ”Världens mest tillgängliga huvudstad 2010” som fattades några år före millenieskiftet, via det nationellt fattade beslutet av Sveriges riksdag 2000 om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara undanröjda nu 2010, och att kollektivtrafiken skulle fungera för alla nu 2010.

Dessa mål och förändrade bestämmelser har gemensamt att de tillkom för att sätta fokus på en samhällsfråga som varit och fortfarande är, till stora delar ett misslyckande.
Strategin morot och uppmuntran och tilltron till den goda viljan ha prövats. Det har genomförts informationskampanjer, utbildningar, seminarier, goda exempel har lyfts fram, priser har instiftats – delats ut – och lagts ned i brist på värdiga vinnare.
I Stockholm har vi till och med en särskild avdelning som under namnet Tillgänglighetsprojektet arbetar enbart med frågorna om tillgänglighet.

Visst har det hänt en hel del – i gatumiljön och när det gäller busshållplatser. Trottoarernas djupa och smala ränndalar har stadsdelarnas centrala delar bytts ut mot svagt skålade plattor utan risk att fastna i. Vid övergångsställena har avfasningar gjorts. Jag kan numera utan problem, utan att behöva rulla i körbanan bland bilarna, eller ta omvägar då det inte går att komma upp alternativt ner från trottoaren, ta mig från city till mitt hem på Kungsholmen. Jag minns fortfarande den underbara känslan den där sommarnatten för fyra år sedan då jag för första gången efter en kväll på stan med tjejkompisarna kunde rulla hem själv. När det gäller byggnader har det dock knappt hänt något. De enkelt avhjälpta hindren till befintlig byggnation finns kvar till allra största delen och vad värre är, det skapas hela tiden nya enkelt avhjälpta hinder, på grund av att lagstiftningen inte efterlevs när man bygger nytt. Inte heller ombyggnation av det slag att nybyggnadskrav ska gälla görs på rätt sätt.

Ett axplock av konkreta exempel:
Nybyggnation – Liljeholmstorgets galleria, en stor ny byggnad där det tidigare endast var parkeringsplats, öppnade i vintras. Till fem av butikerna är det två trappsteg! Helt emot lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet.
Nybyggnation – Ica Maxi Lindhagen, stor butik i två våningar med enbart brant rullband mellan våningarna – kunder som inte klarar det får visserligen låna varuhissen på lagret, men hur är det möjligt?
Ombyggnation – Daglivs, stor matvarubutik i två våningar som byggdes ut men trots detta inte passade på att installera hiss, kunderna hänvisas till rullband
Enkelt avhjälpta hinder – jag gjorde i maj 2008 en genomgång av nivåskillnader längs tre gator på Kungsholmen för att enligt DHRs och Unga Rörelsehindrades jämförelsemodell inom vår kampanj Öppna Sverige! ställa tillgänglighet i relation till det totala utbudet. Endast 18 procent av de lokaler som allmänheten har tillträde till saknar nivåskillnad alternativt har åtgärdat med ramp. Övervägande delen, om än inte alla, är nivåskillnader som definitivt klassas som enkelt avhjälpta. I princip ingen förändring nu 2,5 år senare.

Kommunikationer
I fredags åkte jag med den nya, en vecka gamla, Spårväg City, en förlängning av tidigare Djurgårdslinjen. I första etappen går den till Sergels torg, det finns planer på förlängning. Ett utmärkt tillfälle att tillgängliggöra de allmänna kommunikationerna, detta nationella mål som också skulle vara uppfyllt nu i år. Vi klev på vid Sergels torg, där ny perrong byggts, det gick bra. Visst, avståndet mellan perrong och vagn är inte så litet att jag inte skulle kunna fastna med mina framhjul, men när jag körde lite snett över gick det bra. Vi åkte med hela vägen ut till Waldemarsudde och tillbaka igen för att kolla. Det finns en utfällbar ramp som ligger i golvet och som konduktören kan lyfta upp och lägga ut. Det såg bra ut de första hållplatserna, Kungsträdgården, Dramaten jo då, rätt ok. Så kom vi in på Strandvägen och nu skulle konduktören definitivt vara tvungen att lägga ut rampen för att överbrygga de allt högre nivåskillnaderna och bredare avstånden, men på allra flesta ställen skulle den inte räcka.

Efter premiärturen är jag rejält besviken och konstaterar att det här inte är ett användbart kommunikationsmedel. På flera hållplatser/perronger blir lutningen på rampen så brant att det blir svårt att ens med hjälp ta sig av och på. Har man dessutom en matkasse och datorväska med sig, är det inte realistiskt att tänka att en ovan person som inte känner mig och min rullstol ska hjälpa mig upp och ned i den branta lutningen samtidigt som människor ska gå av –  först måste rampen lyftas upp ur golvet som då måste vara tomt – samtidigt som det finns en tidtabell att hålla.

Jag vet att tillgängligheten till Spårväg City, liksom Spårväg City i sig, är föremål för heta interna diskussioner. Jag har inte gett upp hoppet om att perrongerna görs om så de alla kommer i nivå med vagnen. Jag har inte gett upp hoppet om att man istället för manuella ramper installerar automatiska som skjuts ut för att överbrygga avståndet, för när vi sedan kom tillbaka till Sergels torg var det inte lika lätt med glappet. När jag skulle ut stod jag i lutning och jag fastnade. Här hade det inte heller hjälpt med rampen, för den var nu på fel sida jämfört med perrongen…

När det gäller byggd miljö är kraven på tillgänglighet och användbarhet lagtekniskt lika tungt vägande som kraven på säkerhet vid användning, kraven på bärförmåga, kraven på skydd mot buller och så vidare. (Krav på att de allmänna kommunikationerna ska vara anpassade har vi haft i tre decennier.) Av någon anledning följs dock dessa krav inte på samma sätt. Det finns en attityd och inställning som gör det lättare för alla inblandade i hela projekterings- och byggkedjan att skylla på okunskap, att skylla på att – oj det blev fel någonstans, att – oj det tänkte vi inte på, att – oj det var ju inte meningen men till största delen är byggnaden tillgänglig, det är bara en del av anläggningen/bostaden/gallerian man inte når. I övrigt är allt så bra så, så sluta nu att klaga och underförstått, – var glad och nöjd med det som fungerar. Vi tar nya tag nästa gång.

Naturligtvis skulle inte samma inställning och förfarande vara möjligt när det gäller övriga krav. Ingen skulle acceptera en byggnad som är säker till 95 procent. Ingen skulle acceptera en byggnad har bärförmåga till största delen, men inte fullt ut.

Dessa exempel beskriver det jag tycker är symptomatiskt på hur kraven på bra utforming som tar utgångspunkt i människors olikheter och olika behov alltför ofta hanteras. Man gör en halvdålig lösning, som med hjälp kan anses fungera i alla fall till viss del. Men det är inte ok och det är inte tillräckligt. För att göra skillnad måste kraven på tillgänglighet och användbarhet tas på allvar fullt ut och användas så som det var tänkt. Professionen, tjänstemän och politiker måste ta sitt ansvar också för denna del så som för övriga.

Vi har kraven, vi har prövat information, goda exempel, morötter. Det som krävs är enligt min mening politiskt ställningstagande på högsta nivå! Varken förra samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin och förra infrastrukturministern Ulrica Messing eller nuvarande miljöminister Andreas Carlgren och nuvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson, har enligt min bedömning tillräckligt tydligt tagit dessa ställningstaganden eller använt sin position och makt för att göra skillnad.

Varken morötter eller goda exempel har hjälpt. Nu är det dags för en utökning av diskrimineringslagstiftning som inkluderar tillgänglighet. Inte för att Sverige i och med det kommer bli tillgängligt i ett nafs, utan för att markera och tydliggöra vad det handlar om. Utestängningen – som ofta är medveten då den beror på att man struntat i regler och krav – är diskriminering!

2 svar

Stoppa åldersdiskrimineringen!

, 24 augusti, 2010
1 svar

Sedan början av 90-talet bor jag i ett generationsboende tillsammans med mina föräldrar. Det innebär att de bor i den ena änden av vår gemensamma villa medan jag bor i den andra.

För 1,5 år sedan fick min mor en stroke. Idag har hon en halvsides förlamning och är rullstolsburen. Hennes assistansbehov är ungefär lika stort som mitt. Ändå bedöms våra behov helt olika. Hon har hemtjänst medan jag har personlig assistans. Åldersdiskrimineringen är glasklar.

I den ena änden av vårt hus tillämpas numera SoL – i den andra LSS. I den ena änden av vårt hus härskar den kommunala hemtjänsten – i den andra har jag mina egna assistenter. Det får smått absurda konsekvenser.

Att förflytta sig från den ena änden av vårt hus till den andra tar några sekunder. Ändå är det som att förflytta sig 25 år tillbaka i tiden. För så länge sedan är det som jag gick med i STIL och fick min personliga assistans.

Kamrater, kommer ni ihåg hur det var när vi hade särskilda duschdagar? Kommer ni ihåg hur det var när vi inte kunde komma ut genom dörren? Kommer ni ihåg när kommunerna hade olika regler för vad vi fick och inte fick göra? Det är verklighet för min mor och hundratusentals andra svenskar.

Den kommunala hemtjänsten har inte lärt sig ett dugg av assistansreformen trots att den har 16 på nacken. Det s.k. kundvalssystem som har införts i vissa kommuner är ett skämt. Där kan man visserligen välja utförare d.v.s. anordnare, men likväl kan man inte bestämma vem som ska komma, när de ska komma eller vad som ska göras.

Sedan min mor fick hemtjänst har ett hundratal personer passerat revy. Det förutsätts att min mor som är över 80 ska kunna berätta om alla sina vardagsrutiner om och om igen. Hon har inte det minsta att säga till om när det gäller vem som ska komma. Det gör att hennes möjlighet att planera och styra assistansen är i princip obefintlig.

I hemtjänstbeslutet finns detaljerade upplysningar om vad som ingår och inte ingår. Strykning ingår inte. Det spelar ingen roll om min mor vill ha släta lakan. Det spelar heller ingen roll om personalen får tid över. Det ska inte utföras ändå. Men i praktiken stryker vissa vårdbiträden trots detta. Allt beror vem som kommer.

I förra veckan hade de ett personalmöte om just detta och enades om att i fortsättning inte gå min mor till mötes. Det innebär att den som hjälper henne med att stryka kommer att betraktas som illojal av sina kollegor.

Det är precis som när vi hade hemtjänst eller boendeservice. Man är utlämnad till personalens goda vilja. Det är inte du som har kontrollen utan hemtjänstsapparaten.

Så är det på område efter område. Det är personalen som avgör om man ska få det som man vill eller inte. När man befinner sig i en sådan beroendeställning så ökar inte precis benägenheten av att klaga. Man finner sig i det mesta och begränsar sitt eget livsutrymme – något som redan uppmärksammades i Annika Jacobssons forskning kring Det dolda förtrycket.

Detta försinkar anpassningen till de nya levnadsvillkoren om man t.ex. har haft en stroke. Man drömmer sig bort. Istället för att ta itu med livet här och nu så är det lätt att fastna i ett ältande om hur det var när man kunde gå och göra allting själv.

Att få en stroke i hög ålder kan i sig vara hämmande för livsgnistan och ambitionerna. Då blir det inte precis bättre av att bli bemött av den kommunala hemtjänsten som lägger ytterligare last på bördan. Det är inte så konstigt om det skrivs ut mängder av psykofarmaka i svensk äldrevård.

Mina föräldrar har alltid haft en nästan orubblig tro på välfärdsstaten. För dem kommer det ta oändlig tid att förstå att det är något fel på systemet, trots att de har en son som var med om att introducera personlig assistans i Sverige.

1 svar

Är politiken tillgänglig?

, 22 augusti, 2010
4 svar

I diverse sociala medier twittras, bloggas och statusuppdateras det om valstugorna är tillgängliga. Med risk för att bli bannlyst av mina bloggkolleger och den gemensamma funktionshindervärlden skulle jag vilja uppmana alla till att strunta i det! Jag tror det finns en risk för att valstugorna är träd som skymmer skogen.

Jag förstår symbolbetydelsen i tillgängliga valstugor. Jag är med på att det borde vara en självklarhet. Inte minst på grund av att det är 2010 och att partierna själva bestämt att deras egna valstugor ska vara tillgängliga tills i år.

MEN jag vill peka på hur oerhört mycket viktigare det är att den faktiska politiken är tillgänglig. Hur det framtida maktutövandet kommer att se ut. Stugan är bara en sido-portal.

Låt inte era lokala politiker komma undan med att bygga en ramp till valstugan!

– Om en politiker säger ”montera ner all personlig assistans”, så hjälper det föga att den teckentolkas medan den säger det.
– Om ett parti struntar i funktionshinderperspektivet, så blir det inte bättre av det finns på lättläst. (Jfr ”Kulturutredningen på lättläst”)
– Om ingen person på valsedeln vill driva frågor om inkludering, mänskliga rättigheter och lika rätt, så spelar det väldigt liten roll att det står nåt om det på flygbladet du får av dom.

Jobba istället med att hitta de svåra frågorna. De som betyder nåt för dig. Ställ dom frågorna! När valarbetaren inte kan svaren, så fråga denne om vem som kan dom. Fråga om de kan se till att du får svar från en som kan frågan i deras parti. Fråga om vem som bäst kan funktionshinderperspektiv på de olika valsedlarna (om det nu är det viktigaste för dig. Är det kärnkraft eller barnomsorg så bör frågan givetvis vara en annan). Fråga hur du kommer i kontakt med den personen. Om det inte finns någon, så fråga hur de tänkt sig att de ska få ditt förtroende när ingen kan något om det som är viktigt för dig.

Det finns ytterligare en del att tänka på:
Riksdagen är lagstiftande. Välvilja kan kännas skönt, men valets fråga gäller om partierna tänker använda sin makt för att flytta fram positionerna i dina frågor. Exempel: Ska vi attitydförändra och informera bort otillgänglighet? Eller lagstifta?

Utförandet hamnar betydligt oftare regionalt och lokalt. Det är här lika rätt, icke-diskriminering och mänskliga rättigheter ofta ska förverkligas. Då kan man ju passa på att fråga: Har personer med funktionsnedsättning lika tillgång till fritid och kultur? Fritt val av skola/förskola – gäller det alla, eller betyder alla i det fallet ”alla utan funktionsnedsättning”? Är det ok att en elev med funktionsnedsättning i kulturskolan eller kanotklubben kostar väldigt mycket mer än en vanlig elev? Tar kulturskolan och föreningslivet emot barn med funktionsnedsättning på lika villkor? Hur arbetar kommunen med funktionsnedsättning i sina mångfaldspolicys? Vad gör man för att öka anställningen av personer med funktionsnedsättning i de egna leden? Är man beredd att använda sin makt för säkerställa att tillstånd för uteserveringar också garanterar dess tillgänglighet?

Vem i partiet ansvarar för vilken fråga? Hur kan jag få kontinuerlig återkoppling om utvecklingen inom mitt intresseområde?

Ställ de svåra frågorna!

(PS. Hjälp varandra att formulera frågorna. Använd kommentarsfältet här att skriva era förslag på frågor att ställa i valstugorna eller på annat sätt.)

4 svar

Valet är inte enbart mellan pest och kolera – det finns några skillnader mellan partierna

, 21 augusti, 2010
6 svar

Endast 68.000 väljare skiljer de två blocken åt. Vi är sammanlagt ca 18.000 assistansberättigade. Tillsammans med våra anhöriga och ca 80.000 personliga assistenter skulle vi kunna tippa vågen. Men skulle det betyda något för vår situation? Finns det några skillnader mellan blocken och partierna när det gäller personlig assistans?

Independent Living Institute’s Assistanskoll har ställt 13 frågor till partiernas talespersoner på området. Här är svaren:

Grön siffra –  alla eniga
Orange siffra – skillnader mellan och inom blocken

• 1. Ska assistansen förstatligas så att staten blir ensam huvudman och bekostar all assistans?

• 2. Ska gränsen för att få Assistansersättning sänkas från dagens 20 timmar grundläggande behov/vecka?

• 3. Ska det göras en lagändring i LSS §9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

• 4. Behövs det ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans som mäter assistanstid i antal minuter för den sökandes aktiviteter per dag?

• 5. Ska enbart aktiv tid vara assistansgrundande, dvs tid där assistenten aktivt arbetar men inte väntetider däremellan?

• 6. Ska alla assistansberättigade ha rätt till assistansersättning under sjukhusvistelse?

• 7. Ska man även fortsättningsvis få behålla den assistans man har efter att man fyllt 65 år?

• 8. Bör även personer som fyllt 65 år kunna få personlig assistans i framtiden?

• 9. Ska personer som är synskadade kunna få personlig assistans?

• 10. Behöver lagstiftningen förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta?

• 11. Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas?

• 12. Bör det finnas en procentsats för hur mycket av assistansersättningen som måste gå till assistentens lönekostnader?

• 13. Bör det finns begränsningar för hur mycket anhöriga arbetar som personliga assistenter jämfört med ickeanhöriga?

Alla partier vill att assistansen ska förstatligas och inget vill dela upp grundläggande behov i ”integritetskänsliga” och ”icke-integritetskänsliga”. Ett minuträknande behovsbedömningsinstrument efterfrågar inget parti men ett instrument anser man behövs för ”rättssäkerhetens” skull. Inget parti vill ha enbart s k aktiv tid som assistansgrundande och inget vill ta bort assistansen för de som fyllt 65 år. Även personer med synskador ska kunna få assistans och anhörigas assistansarbete ska inte begränsas.

Men några frågor finns där partierna visa försiktiga skillnader. Här nedan har jag sammanfattat hur partierna ser på frågorna.

Om du som väljare vill ha följande åtgärder (rösta på då partierna inom parentes)

  • sänkt 20 timmarsgräns – (S, FP, M, KD)
  • assistans under sjukhusvistelse – (S, MP, FP, C)
  • assistans för de som fått behovet efter 65 – (S, V, MP, C)
  • tydligare lag om assistans för arbete och föräldraskap – (S, V, FP)
  • ”personlig service med boendestöd” – (V, MP, FP, KD)
  • viss procentsats till assistentens lönekostnad – (S, V, MP)

Svaren måste jämföras med försiktighet. Frågorna kan ha tolkats på olika sätt, några svar har formulerats försiktigare än andra. Dessutom vet vi inget om hur starkt ett visst svar är förankrat inom ett parti eller hur framgångsrikt ett parti kommer att arbeta inom koalitionen för sin linje. Svaren lämnades av partiernas talespersoner på området. Men Lars U Granberg (S) kandiderar inte i riksdagsvalet. Hur påverkas partiets linje?

Personligen lägger jag mycket vikt på fråga nr 10: Behöver lagstiftningen  förtydligas om att assistans ska vara ett medel för att utöva föräldraansvar och kunna arbeta? Under de senaste åren har hundratals människor förlorat rätten till assistans och därmed ofta möjligheten att arbeta eller att ta hand om sina småbarn. Att svara nej på frågan innebär att man som politiker avsäger sig sitt ansvar och skyller på Försäkringskassans och domstolarnas tolkning av lagen och struntar i vår medborgarrätt och FN-konventionen.

Den andra huvudfrågan är nr 11: Bör den föreslagna LSS-insatsen ”personlig service med boendestöd” införas? Insatsen är än så länge en ren skrivbordsprodukt och ingen vet hur den kommer att tillämpas, hur den kan påverka våra liv. Som kommunal insats kommer den troligen vara starkt förankrad i hemtjänstkulturen. T o m personlig assistans i kommunal regi bär starka hemtjänstdrag enligt utredningar som även visar att personlig assistans i kommunal regi och kommunal hemtjänst är kvalitetsmässigt sämre och dessutom betydligt dyrare per timme än personlig assistans i icke-kommunal regi. För att spara kostnader genom delad personal ligger det nära till hands att kommunerna vill klumpa ihop oss i boendeserviceenheter (eller ”koncentrat” som de kallades på 70-talet i Stockholm). Då är vi tillbaka där vi var före assistansreformen.

6 svar

C, FP och MP till val på bristande tillgänglighet som diskriminering

, 16 augusti, 2010
11 svar

Fem veckor kvar till valet presenteras ännu en undersökning som visar att det är jämnt mellan blocken.  I söndagens Rapport kl 18 (ca 2 min och 50 s in i sädningen) konstaterade Toivo Sjörén, opinionsansvarig  hos Sifo att det är så lite som skiljer att inget av blocken har råd att hoppa över eller glömma bort några väljare. Det kan bli de små marginalerna som avgör. – Man få liksom inte missa någon på något avgörande sätt för det har man inte råd med.

Den senaste veckan har flera partier presenterat sina valmanifest. Jag har gått igenom dem för att se vad man, ur ett funktionshinderperspektiv, går till val på.

Moderaterna har vad jag kunnat hitta (ännu?) inte släppt något traditionellt valmanifest, utan radar istället på sin hemsida under rubriken Valstugan upp ett antal anledningar – politikområdesvis – till varför man skall rösta på dem. Bland dessa återfinns Funktionshinder som ett område.

Moderaterna vill:
Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser.
Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt återfinns inne i texten följande reservation:
Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste först de ekonomiska konsekvenserna noga utredas.

I Centerpartiets valmanifest Framtiden tillhör dem som vågar hittar jag följande under rubriken
4.7 Stärk diskrimineringslagstiftningen:

Många människor med funktionsnedsättning hindras från att fullt ut vara delaktiga i samhället. Centerpartiet accepterar inte att människor utestängs.  Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen. Centerpartiet vill se ännu fler och snabbare insatser för att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Studerande inom särvux behöver få bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Kristdemokraterna kallar sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige
Under steg fyra, om arbetsmarknad, återfinns följande:

4. Alla som kan ska få jobba
Alla måste känna sig behövda. Att sänka arbetslösheten handlar inte bara om samhällsekonomi, det är lika mycket en fråga om meningsfull tillvaro och egen försörjning. Vi vill ha ett samhälle som tar vara på människors möjligheter och inneboende förmåga. Vi vill ha trygghetssystem som med rätt insatser och stöd hjälper fler att gå från arbetslöshet till jobb. Den som saknar förutsättningar att jobba ska ges en trygg försörjning.
Så till vallöftena:
27. Personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet till jobb. Lönebidragen måste förbättras, trygghetsanställningarna öka och den offentliga sektorn ska visa vägen för övriga arbetsgivare genom att nyanställa 10 000 personer med funktionsnedsättning.
 
Folkpartiet har utformat sitt valmanifest som en rapport vilken har underrubriken Utmaningar efter valsegern
Här nämns personer med funktionsnedsättning på följande ställen:

2. Ett Sverige med jobb och företagande
…Utgångspunkten för vår arbetsmarknadspolitik är att alla kan bidra. Även personer med funktionsnedsättningar kan komma i arbete. Det är ett mänskligt slöseri att slarva bort kompetens hos människor som handikappas på grund av arbetsmarknadens bristande tillgänglighet.
Öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning
Bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering enligt lag. Jobbcheckar, ett intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till, ska införas. Lönebidragen ska reformeras – den som drabbas av arbetsfunktionsnedsättning ska kunna få lönebidrag för att fortsätta på sin arbetsplats.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Försvara LSS som rättighetslag. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva som andra. Rättspraxis har dock snävat in tolkningen av LSS. Vi vill därför förtydliga LSS så att lagen uttryckligen omfattar arbete, familj och ett jämlikt liv.

5. Ett Sverige med socialt ansvar
…Personer med funktionsnedsättning handikappas för att samhället ännu inte är tillgängligt. Här återstår det mycket att göra.
… Vi vägrar acceptera en syn där människor på det sättet får beskedet att de inte behövs. Visst finns det grupper som har extremt svårt att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, exempelvis personer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning och människor som hamnat i missbruk.

Miljöpartiet kallar sitt valmanifest Framtiden är här med underrubriken För en grön omställning som ger nya jobb, en nödvändig klimatpolitik och global solidaritet
Personer med funktionsnedsättning lyfts fram i två av de 36 punkterna:

3. Bygg ut kollektivtrafiken
För att skapa mer klimatsmarta städer vill vi investera i en kraftigt utbyggd kollektivtrafik, såsom spårvagnar, regionala tåg, tunnelbana och buss. Vi vill fördubbla andelen kollektivtrafik till år 2020. Det finns inget behov av nya motorvägar. De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning.

26. Lika rättigheter för alla
Lagstiftningen mot diskriminering ska skärpas. Vi vill främja lika rättigheter hos företag och myndigheter. De lokala antidiskrimineringsbyråerna ska stärkas. Vi vill fortsätta arbeta för HBT-personers rättigheter. Arbetet mot hatbrott ska intensifieras. Alla människor ska ha möjlighet till full delaktighet. Vi vill att otillgänglighet, i lag, ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Socialdemokraterna undviker, precis som Moderaterna, att kalla sitt material för valmanifest, istället har man lanserat Fler jobb och nya möjligheter – Vägval 2010

Under stycket Socialdemokraterna väljer fler jobb istället för ökade klyftor återfinns följande: … Fler nyanlända och människor med funktionshinder ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet skriver på omslaget till sin valplattform Gemensam trygghet Individens frihet En hållbar värld

Här finns inte ett ord om personer med funktionsnedsättning, tillgänglighet, assistans, resurser på arbetsmarknaden eller bristande tillgänglighet som diskriminering.

Efter denna genomgång konstaterar jag att de flesta (M, C, KD, FP, S)  fått upp ögonen för att vi på något sätt måste inkluderas i arbetsmarknadspolitiken. Assistansen finns med hos FP och M (inne i dokumentet man hänvisar till från ”Valstugan”). MP vill att kollektivtrafiken när den byggs ut ska fungera för alla. De som anser att bristande tillgänglighet ska vara en form av diskriminering är C, FP och MP.

Det brukar sägas att det finns ett förlamande samförstånd när det gäller politiska ställningstaganden som rör funktionshinderfrågor och att det skulle vara förklaringen till att utvecklingen går långsamt och till att det inte blir några diskussioner i det öppna.

Jag tror vi måste frigöra oss från den föreställningen. Det finns skillnader, bland annat visar valmanifesten på det.

Nu säger naturligtvis inte ett valmanifest allt. Exempelvis var Lars Ohly den ende partiledare som i sitt tal i Almedalen nämnde personer med funktionsnedsättning, dessutom i ett ovanligt långt inlägg på flera minuter. Samtidigt har V i sin valplattform helt tappat bort allt vad funktionshinderperspektiv heter.

Att jämföra valmanifest är ett sätt att mäta och jämföra partiernas engagemang och ställningstaganden, ett annat är naturligtvis att jämföra i vilken mån partiledarna i de debatter som nu kommer väljer att ta ställning för eller emot exempelvis bristande tillgänglighet som diskriminering.

11 svar

Om att få ”drägliga” levnadsvillkor

, 13 augusti, 2010
4 svar

Det är valtider och ser man på – nu kommer det förslag från politiskt håll som syftar till att fånga upp även våra röster. Kristdemokraterna (KD) säger i sitt valmanifest att 10 000 nya jobb ska skapas inom offentlig sektor riktade till personer med funktionsnedsättning. I samma andetag pratar de om lönebidrag och trygghetsanställningar. Inte ett ord om de barriärer som är de verkliga hindren i sammanhanget – fysisk otillgänglighet och ett massivt motstånd bland arbetsgivare att se förutsättningarna och möjligheterna till anställning snarare än begränsningar och hinder.

Désirée Pethrus Engström, Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor säger på KDs hemsida i en kommentar på till deras förslag: ”Jag uppfattar att vi kristdemokrater har stort stöd från exempelvis organisationen DHR i den linje vi kristdemokrater driver. Vi menar att personer med funktionsnedsättning måste få drägligare levnadsvillkor både vad gäller ekonomisk standard och vad gäller rätten att få stöd till arbete eller någon form av sysselsättning som ger människor en social gemenskap. Det är inte värdigt att lämna personer med allvarlig funktionsnedsättning, ung som gammal, utan stöd eller social gemenskap.”

Jag blir hängande vid ordet ”drägligare”. Slår upp det i Svenska Akademiens ordlista och finner:
”dräglig – uthärdlig, tämligen god, passabel”
– roar (hmmm) mig med att söka på ordet passabel och finner i samma ordlista
”passabel – hjälplig, något sånär, som går an, skaplig”
– fortsätter mitt sökande på ordet uthärdlig – visar sig komma ur
”uthärda – smärtorna, men vi måste härda ut”.

Ok – då blev det ju solklart – det blir som vanligt alltså – uthärdligt, något sånär – ja skapligt helt enkelt – eller ”lagom” för personer med funktionsnedsättning. Fast jag vågar drista mig till att påstå att den synen delar inte DHR. Det DHR jag känner anser att människor med funktionsnedsättning har rätt till goda levnadsvillkor. Åter igen visar valet av ord hur vi som lever med funktionsnedsättning uppfattas. Vi ska inte utgå från att räknas med utifrån samma villkor, inte värderas utifrån samma måttstock som andra utan nöja oss med en ”dräglig” tillvaro. Det är i alla fall inte jag tillfreds med!

Utifrån de rättighetsprinciper som FNs deklaration om rättigheter för personer med funktionsnedsättning stipulerar och som Sverige ratificerat står det inledningsvis i artikel 27 om rätt till arbete och sysselsättning: ”Konventionsstaterna erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.”.

Det förväntar jag mig innebäa betydligt mer långtgående ambitioner än ”drägliga” levnadsvillkor.

4 svar