Sedan början av 90-talet bor jag i ett generationsboende tillsammans med mina föräldrar. Det innebär att de bor i den ena änden av vår gemensamma villa medan jag bor i den andra.

För 1,5 år sedan fick min mor en stroke. Idag har hon en halvsides förlamning och är rullstolsburen. Hennes assistansbehov är ungefär lika stort som mitt. Ändå bedöms våra behov helt olika. Hon har hemtjänst medan jag har personlig assistans. Åldersdiskrimineringen är glasklar.

I den ena änden av vårt hus tillämpas numera SoL – i den andra LSS. I den ena änden av vårt hus härskar den kommunala hemtjänsten – i den andra har jag mina egna assistenter. Det får smått absurda konsekvenser.

Att förflytta sig från den ena änden av vårt hus till den andra tar några sekunder. Ändå är det som att förflytta sig 25 år tillbaka i tiden. För så länge sedan är det som jag gick med i STIL och fick min personliga assistans.

Kamrater, kommer ni ihåg hur det var när vi hade särskilda duschdagar? Kommer ni ihåg hur det var när vi inte kunde komma ut genom dörren? Kommer ni ihåg när kommunerna hade olika regler för vad vi fick och inte fick göra? Det är verklighet för min mor och hundratusentals andra svenskar.

Den kommunala hemtjänsten har inte lärt sig ett dugg av assistansreformen trots att den har 16 på nacken. Det s.k. kundvalssystem som har införts i vissa kommuner är ett skämt. Där kan man visserligen välja utförare d.v.s. anordnare, men likväl kan man inte bestämma vem som ska komma, när de ska komma eller vad som ska göras.

Sedan min mor fick hemtjänst har ett hundratal personer passerat revy. Det förutsätts att min mor som är över 80 ska kunna berätta om alla sina vardagsrutiner om och om igen. Hon har inte det minsta att säga till om när det gäller vem som ska komma. Det gör att hennes möjlighet att planera och styra assistansen är i princip obefintlig.

I hemtjänstbeslutet finns detaljerade upplysningar om vad som ingår och inte ingår. Strykning ingår inte. Det spelar ingen roll om min mor vill ha släta lakan. Det spelar heller ingen roll om personalen får tid över. Det ska inte utföras ändå. Men i praktiken stryker vissa vårdbiträden trots detta. Allt beror vem som kommer.

I förra veckan hade de ett personalmöte om just detta och enades om att i fortsättning inte gå min mor till mötes. Det innebär att den som hjälper henne med att stryka kommer att betraktas som illojal av sina kollegor.

Det är precis som när vi hade hemtjänst eller boendeservice. Man är utlämnad till personalens goda vilja. Det är inte du som har kontrollen utan hemtjänstsapparaten.

Så är det på område efter område. Det är personalen som avgör om man ska få det som man vill eller inte. När man befinner sig i en sådan beroendeställning så ökar inte precis benägenheten av att klaga. Man finner sig i det mesta och begränsar sitt eget livsutrymme – något som redan uppmärksammades i Annika Jacobssons forskning kring Det dolda förtrycket.

Detta försinkar anpassningen till de nya levnadsvillkoren om man t.ex. har haft en stroke. Man drömmer sig bort. Istället för att ta itu med livet här och nu så är det lätt att fastna i ett ältande om hur det var när man kunde gå och göra allting själv.

Att få en stroke i hög ålder kan i sig vara hämmande för livsgnistan och ambitionerna. Då blir det inte precis bättre av att bli bemött av den kommunala hemtjänsten som lägger ytterligare last på bördan. Det är inte så konstigt om det skrivs ut mängder av psykofarmaka i svensk äldrevård.

Mina föräldrar har alltid haft en nästan orubblig tro på välfärdsstaten. För dem kommer det ta oändlig tid att förstå att det är något fel på systemet, trots att de har en son som var med om att introducera personlig assistans i Sverige.