Inom den traditionella handikapprörelsen har inslaget av välgörenhet alltid varit betydande. Det tycks vara så att ju mindre kontroll vi har på våra organisationer desto större satsningar görs på insamlingar, basarer och liknande.
Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) har alltid varit en katt bland hermelinerna eftersom organisationen styrs av föräldrar. Tyvärr har de aldrig dragit sig för att exploatera sina egna barn i penningsyfte.
RBU bildades 1955 men hette länge Sveriges föräldraföreningar för CP-barn. Jag minns själv den årliga julbasaren som anordnades i Norra Latin här i Stockholm. CP-barnens julbasar var ett känt julevenemang här i Stockholm.
Dessutom hade man exempelvis ett nära samarbete med Lions som varje år bjöd oss till Gröna Lund. Men vi bjöds inte dit på en vanlig dag. Istället bjöds vi dit strax innan nöjesparken skulle öppna för säsongen. På så sätt slapp vi att beblanda oss med andra besökare. Lions stod för hela kalaset.
När fler och fler handikapporganisationer har insett det orimliga i att tigga pengar, har RBU utvecklats i motsatt riktning. RBU har inte dragit sig för att anordna den ena Radiohjälpskampanjen efter den andra. På Nationaldagen sänds åtminstone ett TV-inslag om hur Victoria stöttar de stackars rörelsehindrade barnen t.ex. genom att bidra till handikappridning eller handikappsimning.
Det är nästan som om man tycker om att sola sig i Kungahusets glans. De kungliga och RBU tycks leva i något konstigt symbiosförhållande där båda parter är ute efter att så långt som möjligt utnyttja de rörelsehindrade barnen.
Rörelsehindrade barn utgör av naturliga skäl ett extra tacksamt offer i detta sammanhang. Är man både barn och rörelsehindrad så kan det ju inte bli mycket bättre. Där finns alla de viktiga ingredienserna för att slänga ihop en bra snyfthistoria. Sedan är det bara att vänta på att håva in miljonerna.
I DN den 28/3 annonserades stort om 48H – en reklamtävling som hade vunnits av några studenter som hade utformat en tiggeriaffisch för RBU, se även Dagens Media. Uppriktigt talat så förstår jag inte det unika med affischen. Jag förstår inte varför den belönades.
Kan det vara så simpelt att man alltid belönas bara man tar sig an barn med rörelsehinder?
Är det så enkelt – ja, då borde ju vi på den här bloggen använda samma knep. Vi sätter Oscar, 9, i en rullstol och ger honom plakat med texten Rör inte min assistans. Vi vänder några bokstäver på plakatet så att det ser ut som om han har skrivit det själv. Vi fotar av honom och lanserar vår nya kampanj. Sedan kommer assistansen vara ohotad för resten av det här seklet.
Jag är rädd att föräldrarna i RBU är väl medvetna om den effekt och att de med åren har lärt sig konsten att utnyttja den till fullo. Men vad tycker Oscar? Är det någon som har frågat honom hur det känns att bli utnyttjad på det här sättet?