I mitt förra inlägg så utlyste jag en tävling. Uppgiften var att formulera nästa stora stridsfråga. Den som människor och politiken inte kan låta bli att förhålla sig till.

Vi fick en del svar. Erik och jag har enats om att den intressantaste konflikten bland kommentars-svaren snarare formulerade olika syn på metod än att försöka förutspå vilken fråga som blir vattendelande.

Vi bjuder därför in både ANNA och TOBIAS att skriva var sin del av ett inlägg.

ANNA skriver att ”man bör visa det med konkreta ord och förslag till förändring samt angagera sig själv politiskt för att vara med och förändra det samhälle man inte är nöjd med.”.
Vi vill att du utvecklar tankarna om hur vårt gemensamma engagemang ska formas och hur det ska leda till ett utvecklat inflytande.
TOBIAS förespråkar ett vilda protester. ”…människor har genom historien aldrig fått igenom sina åsikter genom att snällt acceptera läget.”, skriver han i sitt svar och hänvisar till hur andra grupper fått acceptans för sina frågor.
Vi vill att du konkretiserar ett scenario åt oss.

Håll er inom 300 – 400 ord var, och maila era bidrag till Erik före 30 januari. (kontaktuppgifter här)

Själv hoppas jag att det är en ideologisk förflyttning som är nästa stora vägval. En förflyttning av makt från myndighetsutövaren till människan med egen funktionsnedsättning. Med tanke på facit av idag när det gäller levnadsvillkor, arbetslöshet och ofrivillig bidragsförsörjning så är det hög tid att flytta makt från myndigheterna till den människa det berör.

Nej, det är inte David Lega. David gjorde allt rätt. Etta på KDs lista i Göteborg och 2625 (13,47%) personröster borde ha säkrat en plats. Men Annelie Enochson fick 3208 (16,46%), och det är ännu fler. Annelie åker till Stockholm trots att David gjort ett kanonval.

Jesper Odelberg var den andra snackisen, också han Göteborg. Men 1210 personröster (4,44%) räcker inte för att lyfta Jesper från 4:e till 1:a plats på Vänsterns lista. Även Jesper verkar få stanna hemma.

Istället kommer vår första riksdagsledamot i rullstol från Skellefteå och heter Lars Isovaara. Han är ledamot i Sverigedemokraternas partistyrelse, och talesperson i kriminalpolitik. Som 14:e namn på SDs riksgemensamma lista flyttar han nu in i riksdagshuset. På valpejl.se beskriver han sig så här:

” Jag är 51 år gammal är gift och har tre vuxna barn samt ett barnbarn. Är civilingenjör och arbetar som egenföretagare inom konsultbranschen. Har tidigare arbetat inom såväl statliga som privata företag. Jag är uppvuxen i Tornedalen och således räknar jag mig själv till den tornedalska minoritetsbefolkningen i Sverige. Svensk historia, litteratur och resor är några av mina fritidsintressen. Jag är rullstolsburen sedan 1995 men det har inte hindrat mig från att leva ett fullgott liv. Livet består av stora och små problem som ska lösas på ett aller annat sätt.” (valpejl.se)

Han anger kriminalpolitiken, småföretagarfrågor och skattefrågor som sina tre viktigaste politikområden.

Jag har skrivit och frågat honom om hans/SDs tänkta insatser i handikappolitiken.

(Bilden är från valpejl.se)

I dagarna har två rapporter presenterats som kan ge vägledning för väljare som har ett intresse i politiskt arbete för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Dels är det Handikappförbunden och Alla Väljare som samlat in enkätsvar från 182 toppkandidater till riksdagen (av 452 tillfrågade). Dels är det Förbundet Rörelsehindrade som presenterar partiernas svar på sina frågor.

Bägge ger anledning till reflektion. Vi börjar med Förbundet Rörelsehindrades enkät till partierna. Läs sammanställningen här. Finns det nåt nytt under solen?

Om otillgänglighet in i diskrimineringslagstiftningen är en viktig fråga för dig, så kan en noggrann läsning av svaren under punkt 1. Tillgänglighet rekommenderas. På den rödgröna sidan säger samtliga partier att man vill lagstifta. Inom alliansen flaggar moderaterna att de inte kan ta ställning innan de ekonomiska konsekvenserna utretts.

Under punkt 2. Arbete hittar jag en blandning av rara ärter.

Hur tänker Centerpartiet när de skriver så här?: ” Att meningsfulla arbeten skapas för dem som vill jobba trots begränsad arbetsförmåga är mycket värdefullt, vare sig i form av daglig verksamhet via LSS eller genom arbetsförmedlingens stöd”.

Det är viktigt att daglig verksamhet håller hög kvalitet, men inte som en form av arbetsmarknad. Ökade inskrivningar i särskolan, oförmågan att hjälpa dessa till arbetsmarknaden leder till ökat tryck på daglig verksamhet. Alla som kan/själva vill ska ges rätten till hjälp att försöka nå arbetsmarknaden hade varit ett mer progressivt svar i mina öron. Och så undrar man ju varför utgångspunkten är att den funktionshindrade har en begränsad arbetsförmåga? Sist jag tittade efter fanns de i alla sorter, men hade oavsett arbetsförmåga förhöjd arbetslöshet.

Folkpartiet ska ha en eloge för att man kommer med konkreta nytänkande förslag. Att utveckla lönebidraget till att gälla de som vill och kan starta eget är en jättebra idé.

Jag tror en del kan tycka att det skulle kunna vara snedvridande för konkurrensen. Men arbetsnedsättningen i ett litet egenföretag är ju lätt avläst via hur bra det går. Är företaget lyckosamt kan och ska givetvis lönebidraget sänkas eller tas bort om det blir möjligt. Och egenföretagaren med funktionsnedsättning har fortfarande ev diskriminerande attityder att ta sig förbi när den ska sälja sina produkter eller tjänster.

Även Vänsterpartiet är konkreta och radar upp förslag. Det märks när man uttrycker sig att det inte är någon tillfällighet att Ohly var den enda som avsatte tid till personer med funktionsnedsättning i sitt tal i Almedalen. Men varför ska unga med funktionsnedsättning ha ett år på högskola bekostat av arbetsförmedlingen? Vad är den ideologiska utgångspunkten för det? Att studenter med funktionsnedsättning behöver längre tid på sig?

Miljöpartiet är de enda som pratar diskriminering. Man vill se till att det blir både ekonomiskt möjligt och genomförbart i praktiken för den enskilde att pröva diskrimineringsfall i domstol.

Punkt 3. Ekonomi riktas av Förbundet Rörelsehindrade att särskilt gälla situationen för de som tvingas leva på aktivitets eller sjukersättning.

Centern är ensamma med ett konkret plånboksförslag. De föreslår samhällslön som ska ge personer med funktionsnedsättning som inte kan nå arbetsmarknaden 3 – 4000 mer i månaden. Men vad menas med den här generaliseringen om personer som pga funktionsnedsättning tvingas leva på sjukersättning: ”och för dem riskerar allt prat om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, arbetsförmåga och återgång till arbete att framstå som närmast kränkande.”

Jag tror det finns minst lika många som tycker kränkningen ligger i att de förnekas ett prat om detta där de själva är delaktiga.

Under punkt 4. om Personlig assistans är det svårt att utläsa någon skillnad. Alla säger sig vilja hålla kvar vid assistansreformens ursprungliga intentioner, och att de domar som ligger till grund för en snävare tolkning kräver förtydliganden. Frågan är väl hur viktig frågan blir om det inte finns någon motsättning mellan några av partierna?

KD har valt att inte svara på enkäten. Det är förvånande.

Så över till Handikappförbunden och Alla Väljares enkät. Läs den här. 452 toppnamn på partiernas riksdagslistor fick den. 182 har skickat in svar.

Först – anhopningen av enkäter till toppkandidater är enorm. De 182 som svarat har skickat en tydligare signal än de som inte svarat. Här kan ni hitta engagerade kandidater från era valdistrikt.

De börjar också med otillgänglighet som diskriminering. Tänker kandidaterna driva den frågan aktivt? Det finns en tydlig topp och botten i den skalan:

Topp: FP 100%, FI 94%, MP 91%,
Botten: PP 13%, SD 50%, M 57%

Fråga 2 om skärpta regler för tillgänglig information ger ingen större vägledning inför valet. Man är för överens. Alla vill skärpa utom Piratpartiet.

Fråga 3 visar på större skillnader. Här gäller det om man aktivt ska arbeta för att unga med funktionsnedsättning utan arbete får en garanterad försörjning i nivå med Konsumentverkets beräknade kostnader, ca 12.000/månad.

Inget parti visar full mobilisering, men ni kan ju själva se var det finns flest toppkandidater med intresse.

Topp: FI 69%, C 67%, V 64%, MP 61%, FP/KD 56%.
Botten: PP/SD 0%, M 19%, S 37%.

Även frågan om personligt engagemang för att återföra assistansen till dess intentioner visar skillnader:

Topp: V 96%, FI/FP 94%
Botten: PP/SD 50%, C 60%

Handikappförbundens/Alla väljares enkät har också vägvisande listor på hur engagerade olika kandidater är. I länken ovan (även här igen) finns i slutet av dokumentet 50 kandidater som anger att dessa frågor är inom deras tre högst prioriterade områden.
Dessa fördelar sig i antal på respektive parti:

M 6
KD 6
C 2
FP 8
MP 4
S 7
V 11
FI 6
PP/SD 0

Man publicerar också en bilaga over varje svarandes poäng. Dessa baseras på svaren i sakfrågorna (12p) och aktivitet/ambition (15p). Maxpoängen 27 uppnåddes bara av fyra riksdagskandidater. Dessa är:

Per Lodenius, Centern i Stockholms län
Maria Lundqvist-Brömster, FP i Västerbottens län
MonaLisa Norrman, Vänstern i Jämtlands län
Lennart Sjögren, KD i Gävleborgs län.

Du kan se vad varje svarande kandidat fick på två sätt: topplista eller alfabetiskt

De bjuder även på kandidaternas kommentarer – här.

Slutreflektion

Blev ni klokare?

Det finns faktiskt en väg kvar. Kontakta den kandidat du funderar på före söndag och ställ din fråga. Det tjänar två syften. Dels får du veta var han eller hon står. Det får din kandidat veta att det finns en förväntan inbakad i deras kryss. Och det kan vara riktigt bra att ha med sig…

Den representativa demokratin bygger på att vi medborgare röstar fram människor vi har förtroende för. Personer som får föra vår talan, och se till att det vi tycker är viktigt får sin röst hörd i våra olika politiska församlingar. Vi får själva välja vad som avgör hur vi lägger vår röst. Ingen annan har att göra med våra motiv. Vi behöver inte andras godkännande. Man får, om man vill det, rösta på ett parti som nästan alla andra tycker är fel. Det är nämligen det som garanterar våra mänskliga rättigheter – åsiktsfriheten och rätten att tycka och tänka som vi vill.

Men vi har också lov att prata med andra. Höra hur de tänker. Ändra oss beroende på de argument vi möter. Eller rättare sagt – vi har rätt att ändra oss på vilken grund som helst. Och sen rösta efter den övertygelsen.

Så här i valtider pågår en kamp. Vi som är politiskt aktiva vill få ert förtroende. Att ni lägger er röst på oss. Så att vi kan representera er.

En del valkretsar/befolkningsgrupper har ett lågt valdeltagande. Där görs särskilda insatser för att öka röstdeltagandet. Alla partier är överens. Det spelar ingen roll hur du röstar. Det viktiga är ATT du röstar. Så att alla blir representerade. Så att alla finns med i vårt demokratiska system.

Detta gäller alla – utom personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Där röstar enligt senaste mätningen endast 20%. Den mätningen gjordes 1998. Sen dess har vi inte ens brytt oss om att ta reda på om den här gruppen gör sin röst hörd. Vi struntar i det. De får rösta om de vill. De får delta om de vill. Men vi ber inte om deras förtroende. Vi ordnar inte kampanjer i syfte att vinna deras röster. Och vi arbetar inte särskilt för att öka röstandet i den grupp som har den sämsta procenten valdeltagande av alla.

Det är som om det vore lite skamligt att försöka påverka dom. Att det vore ojust att säga ”jag vill företräda dig!”. För om personen med intellektuell funktionsnedsättning säger ”ja, vad bra! Jag vill att du företräder mig! Jag röstar på dig!” – då kan omvärlden peka finger och ifrågasätta om hon förstått sitt eget bästa, om hon förstått vad hon röstar på. Och du som bett om rösten kan misstänkliggöras att vara en manipulativ människa.

Det är som om vi blir rena och goda om vi låter dom som inte har ett normativt intellekt vara i fred. När det gäller dom så är det inte viktigt att så många som möjligt röstar.

Här finns ett upprörande demokratiskt underskott. Den här befolkningsgruppen behöver mer än de flesta andra sin politiska representation. Vi vet att gruppen personer med intellektuella funktionsnedsättningar lever kortare, i större ohälsa, på sämre inkomster. Att diskriminering stänger gruppen ute från högre utbildning och arbetsmarknad och att man utsätts för brott oftare än andra.
De flesta har en koppling till det offentligas myndighetsutövning direkt in på skinnet genom hela livet. Genom sin gode man, genom sitt LSS-boende, genom sin dagliga verksamhet, genom den eventuella rätten till hjälpmedel, genom assistansbeslut, genom…

Vi som är politiskt aktiva borde kämpa om just era förtroenden. Be om att få företräda er.

Jag vill att du som har en intellektuell funktionsnedsättning röstar. Gärna på mig – jag finns på Miljöpartiets valsedlar i Malmö kommun och riksdagsvalet. Eller på nån annan. Men det viktiga är att du röstar.

Du som står en person med intellektuell funktionsnedsättning nära – att hjälpa någon hitta vilka den vill rösta på måste inte betyda att man preparerar valkuvertet efter eget tycke och smak. Man kan hjälpa till med att läsa partiernas lättlästa valmanifest. Man kan trycka ut partiernas inlägg från Alla väljare. Man kan hjälpa till med att maila frågor om det som är viktigt för just den personen du finns nära till politiker nära henne.

Gå och rösta!

(Stort tack till Pie Blume, ombudsman på Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning FUB, för texten på Ingen är perfekt. Lättläst från riksdagspartierna: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.)