I veckan gick jag längs med Kungsgatan i Stockholm och gick in i en skoaffär – Deichmann. Som många andra butiker längs med denna gata är butiken stor. Utbudet enormt. Alla butiker här är ett av flaggskeppen för de svenska affärskedjorna – det är prestigefullt område och det är hög omsättning. Men det  jag noterade när jag gick ut var att det fanns ett trappsteg in till butiken. Det hade inte varit svårt att bygga om entrén. Eller dyrt med hänsyn till den hyra som ändå betalas. Men det hade inte gjorts.

I allt fler städer är otillgängliga affärscentrum en allt mer ovanlig syn. Men Stockholm – staden som skulle vara världens mest tillgängliga stad 2010 – är det inte så. Otillgängliga affärer och restauranger. Medan gator och torg som är på kommunal mark ändå har förbättrats under de senaste tio åren så har det privata fastighetsbeståndet som affärer och restauranger varit tämligen oförändrat. De affärslokaler som var otillgängliga år 2000 är i stort sett lika otillgängliga år 2010.  Då kommer vi till frågan hur man ska komma åt detta? Lagstiftning eller stimulansmedel? Debatten har blivit aktuell efter att riksdagskandidaten David Lega (KD) avvisat diskrimineringslagstiftning som väg mot att åstadkomma tillgänglighet. Istället förordar han en mix av allmän uppmuntran till företagare att bli bättre med tillgängligheten, införandet av vissa stimulansmedel och samt att personer med funktionsnedsättning själva ska påpeka behovet av tillgänglighet. Lega ger själv exemplet att han istället för att kräva att en restaurang ska installera hiss så går han dit även om det är otillgängligt. ”När jag kommit dit tio gånger så kanske de fattar det själva”. Hot och piska är styggelser. Denna metodik är ett personligt val av Lega som det inte finns så mycket anledning att ha synpunkter på. Men om den upphöjs till politik blir denna strategi mer komplicerad. Jag vill peka på svagheter i hans strategi.

Att föra dialog. Lega menar att han hellre ser dialog framför piskan. Detta är inget nytt sätt att jobba. Tvärtom är detta historiskt sett en mycket omtyckt metod inom handikappolitiken – särskilt bland politiker. Inte sällan är detta sammankopplat med argument som att ”vi måste börja jobba med människors attityder”. Problemet är att det är svårt att se några tydliga effekter av sådana åtgärder vad gäller tillgängligheten. Det räcker med att se sig omkring i Sverige och se hur det ser ut. Resultatet är inte alltför imponerande. Men det finns mer tydliga försök genomförda i andra länder.  I en rapport  som National Council on Disability (NCD) i USA publicerat finns återgivet ett intressant experiment. I San Francisco genomförde man ett projekt där man försökte agera proaktivt för att förmå företagare att på frivillig grund vidta tillgänglighetsåtgärder istället för att agera rättsligt mot företagen. Man genomförde en massiv informationskampanj, bestående av radioreklam, besök, rådgivning, ekonomiskt stöd för att anlita arkitekter m.m. till 2200 företagare om tillgänglighet.  Efter 18 månader konstaterades att enbart 3 procent av företagarna svarade på informationen och mindre än 0.2 procent hade sökt de medel som ändå fanns tillgängliga. Slutsatsen blev helt enkelt att den hårda vägen med rättsliga tvister var mer effektiv än den mjuka med dialog och information.

Nästa fråga som kan ställas är varför frivillighetens väg inte fungerar. Ett givet argument för tillgänglighet är ju rent marknadsekonomiskt. En otillgänglig butik eller en restaurang förlorar ju kunder.  Därmed borde det ligga i företagarnas eget intresse att göra sin verksamhet tillgänglig. Här har en av de ledande forskarna kring diskrimineringslagar, Samuel Bagenstos, fört ett intressant resonemang. En principiell fråga är om det är rätt att ålägga näringsidkare skyldighet att vidta tillgänglighetsåtgärder eller om det ens är nödvändigt. Bagenstos landar i att även om det borde vara rationellt ur en näringsidkares synpunkt att vidta åtgärder så är det troligt att det inte görs av olika skäl:

• Näringsidkaren saknar ofta  information om hur mycket åtgärderna verkligen kostar och kan tro att det är dyrare än verkligheten och det är svårt att uppskatta exakt hur många nya kunder som kan komma beroende på begränsad kunskap om människor med funktionsnedsättning.

• Om någon butik först tar steget att vidta tillgänglighetsåtgärder är det inte säkert att denna kan dra fördel av detta eftersom kunder med funktionsnedsättning kan uppleva att det inte överväger fördelarna jämfört med att köpa på Internet eller be någon annan handla. I synnerhet om det bara är en eller ett fåtal butiker som är tillgängliga. Det krävs flera tillgängliga butiker för att det ska ge effekt, det vill säga att det krävs en kritisk massa av flera tillgängliga butiker för att flera ska komma dit. Samtidigt kan en enskild näringsidkare sakna incitament att dra på sig kostnader om han samtidigt inte har garantier att andra företagare också gör detta. Denna låsta situation är välkänd inom forskning när man undersöker människors ageranden i förhandlingssituationer. Man kan dra en liknelse med rökförbudet på restauranger. Idag vet vi att rökförbudet har blivit en succé. – uppskattat av gäster och personal.  Ändå var hotell- och restaurangnäringen starkt negativ och man förordade en frivillig väg. Få restaurangägare införde på frivillig väg rökförbud av enkla anledningen att ingen vågade ta risken att förlora gäster. Marknaden klarade inte själv att komma till insikt utan det krävdes ett politiskt beslut. Så är det vill jag nog påstå också när det gäller tillgängligheten.

Att tillskjuta stimulansmedel: Den andra lösningen som Lega för fram är stimulansåtgärder. Han talar om en tillgänglighetsmiljard. Även denna lösning har förts fram tidigare i olika sammanhang. Folkpartiet drev den frågan under flera år – ja, fram till de kom i regeringsställning vill säga. Vänsterpartiet har fört fram det också. Även Synskadades Riksförbund har fört fram det nyligen. Ofta är de som för fram förslagen oprecisa med vad stimulansmedlen skulle gå till. Inte sällan är det enkelt avhjälpa hinder i plan- och bygglagen som avses. Men då måste man fråga sig vilka åtgärder som medlen ska finansiera. Enkelt avhjälpta hinder omfattar åtgärder som t ex införandet av kontrastmarkering, flytt av manöverdon som är felaktigt placerade, undanröjande av mindre nivåskillnader m.m. Många av åtgärderna som ska vidtas är vare sig förknippade med kostnader eller svåra att genomföra. Ändå genomförs inte ens de åtgärder som är i princip kostnadsfria och inget säger heller att de skulle genomföras för att det skulle finnas lite pengar att söka. Att det inte genomförs, tror jag, handlar mer om att man inte känner sig tvingad till det och därför inte lägger ned den tiden som det krävs för att sätta upp t ex den kontrasthöjande markeringen. Det sker heller ingen kontroll från samhällets sida som markerar vikten av att åtgärderna vidtas. Erfarenheterna från USA visar också att pengar inte är det främsta problemet.
Dock är det stora problemet med att införa stimulansmedel av sådant som är lagbundet att det demoraliserar hela tilltron till lagstiftningsinstrumentet. De som varit laglydiga, vidtagit åtgärder och tagit på sig de kostnaderna för dessa ser att de straffas. De kommer inte få del av medlen. De som struntade i att vidta åtgärder innan 2010 kommer däremot att få sina kostnader helt eller delvis täckta.

Vem tror att någon i framtiden skulle genomföra något inom handikappolitiken som lagstiftaren vill eftersom man nu vet om man struntar i lagen eller väntar ut så kommer farbror staten med en påse pengar? Vi riskerar förstärka ett beteende som redan finns – nämligen att näringslivet anser att tillgänglighetsfrågorna är något för staten att lösa

Detta därmed inte sagt att det inte skulle kunna finnas skäl att för vissa åtgärder ha stimulansmedel. Men de bör vara tydligt avgränsade åtgärder och omfatta sådant som ej är lagbundet. Ett exempel är installering av hiss i flerbostadshus. Att installera en hiss kostar cirka en miljon. För en liten bostadsrättsförening kan detta vara betydande belopp och troligen lär retroaktiv lagstiftning aldrig införas för detta ändamål. Här skulle bidrag kunna ge effekt.

Förutsägbarhet och konsekvens: En viktig del för att uppnå delaktighet i samhället är att tillgängligheten är konsekvent genomförd. Att kunna förutse hur det fungerar är en nödvändighet för att skapa tillit till systemet. När tillgänglighetslösningarna genomförs på olika sätt och varierande grad skapar det osäkerhet för den enskilde med funktionsnedsättning. Vågar jag verkligen åka iväg, kommer det att fungera? Lega har själv tidigare konstaterat att USA är mer tillgängligt. ”…ALLT är tillgängligt. Ramper, hissar, dörröppnare, bussar, toaletter…ALLT. ÖVERALLT.”  Detta beror på att man har haft mycket tydligare regelverk, sanktioner och aktivare myndigheter som haft mandat att arbeta med att lagen efterlevs. Det kan vi också lära oss av! Men om det ska ske på frivillighetens grund så kommer vi alltid att ligga efter USA. Därför behövs en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet! David Legas mjukisvariant saknar grund för att den skulle lyckas. För att använda sig av ett populärt begrepp av idag – den är inte evidensbaserad.

Davids kommentar;

Det här är ett kort svar på dagens artikel, då det nu är mindre än 100 timmar kvar till valet är tempot högt. Därför säger jag nu för sista gången innan valet att jag tror att en antidiskrimineringslagstiftning i realiteten kommer att innehålla så många skälighetsklausuler och undantag att den blir en papperstiger och inte i närheten av den amerikanska i effektivitet. Jag tror därför att en motivationslag blir mer effektiv.

Vissa har i kommentarer här och på andra ställen antytt att jag inte bryr mig om handikappfrågor, när det faktiskt är en av mina allra viktigaste frågor. På söndag är det val, och det är upp till er att rösta på det parti ni tror kan hjälpa till med att skapa de bästa förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar. Tror ni på att (v) med Jesper Odelberg kan skapa bättre förutsättningar för oss trots att de inte ens nämner funktionshinder i sitt valmanifest så ska ni rösta på dem. Jag har redan fått förtroende av partiledningen i nationella valmanifestet och har lagt förslag i Göteborg och på regionnivå när det gäller förbättrad tillgänglighet utan tvingande lagstiftning.

Rösta på den ni tror kan påverka.

Lars kommentar;

Innan jag kommenterar svaret  vill jag göra klart att jag välkomnar att du har goda chanser att komma in i riksdagen. Det är givetvis något som är mycket positivt. Du har personliga egenskaper som gör att du har möjlighet att nå ut i media och till allmänheten som är få förunnade. Och om du, som du hävdar i ditt svar, har din partilednings aktiva stöd dessutom är det givetvis icke att förringa med tanke på att de riksdagsledamöter som tidigare har profilerat sig på handikappolitik ofta har haft svag ställning i riksdagen och i sina partier och därigenom haft svårt att få gehör för frågorna. Men detta får inte förhindra en kritisk debatt kring de förslag som du faktiskt säger dig vilja driva. Den kritik jag riktade emot svagheterna i dina förslag svarar du inte på. Den väsentligaste delen är istället att du inte tror på diskrimineringslagstiftning som täcker bristande tillgänglighet eftersom du tror att en sådan lagstiftning skulle bli verkningslös på grund av undantag i en skälighetsbedömning. För mig blir detta ett väldigt märkligt ställningstagande  med hänsyn till att det finns ett gedigen utredning gjord av Hans Ytterberg, som lagt förslag på lagstiftning. Ett förslag som för närvarande är på remiss. Men innan remisstiden ens är slut ger du upp. Men herregud David! – som troligen kommande ledamot i den lagstiftande församlingen så kan du jobba för att lagstiftningen blir så heltäckande och bra som möjligt! Som idrottsman lade du världsrekorden på hög. Men den här inställningen är som om du i sista vändningen valde att hoppa av upploppet på 10 000 meter ”för det kommer ändå inte att gå”. Så många andra länder har lyckats klara av att konstruera en diskrimineringslagstiftning som omfattar bristande tillgänglighet. FN-konventionen innehåller krav på lagstiftning och EU driver på den europeiska handikappolitiken mot en inriktning som ställer krav i diskrimineringslagstiftningen på skäliga tillgänglighetsåtgärder inom alltfler samhällsområden. Varför denna uppgivenhet och plädering för luddiga och obegripliga förslag som ”motivationslagstiftning”? Kom igen och kämpa istället ända in i kaklet!