Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

Nytt år och nu får väl tiden ändå vara mogen SVT?!

– När får vi se programledare med funktionsnedsättning i ett ”vanligt” tv-program? Året var 2004 och jag gjorde praktik på SVT:s nya funkis-satsning CP-Magasinet. Programledde gjorde Jonas Franksson, som har en cp-skada. Själv var jag nyfiken på när vi får se ”funkisar” leda program som inte har någon koppling till funktionshinder.

– Svenska folket är inte moget för det än, blev responsen från en av SVT:s chefer.

I år är det sju år sedan jag mottog det minst chockartade svaret och fortfarande har vi inte fått se någon med funktionsnedsättning programleda ett ”vanligt” tv-program. Överhuvudtaget är vi med funktionsnedsättningar nästintill osynliga i rutan.

Det vi bl.a. på senare tid fått se är ett gäng muskelknippen i rullstol spela rullstolsrugby i programmet med namnet Köping Hillbillies. Visserligen ett ok program, men ur annan synvinkel ett typiskt alibi för att fylla Public Service ”handikappkvot”. Här får vi se det vi jämt får se det s.k. offer- och  hjälteperspektivet. Det är de icke-funktionsnedsatta som berättar om de i rullstol, som håller i kameran och bestämmer när de funktionsnedsatta ska få komma till tals. Jag är less på att bara se program av detta slag. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men nu vill jag se något nytt. Jag vill se funkisar som frontfigurer. Läsa nyheter i Rapport, programleda Melodifestivalen, sitta som årets julvärd samt fåna sig i Bolibompa.

Omkring 1,8 miljoner svenskar uppger att de har någon form av funktionsnedsättning. Borde inte det avspeglas i tv-rutan? I självaste Public Service som vi alla betalar skatt till?

– Om någon ser annorlunda ut, läser nyheter på punktskrift så kommer tittaren att tappa fokus på vad personen i fråga säger. Det var svaret jag fick på min följdfråga varför svenska folket inte var moget än.

Men varför har då länder som England och USA lyckats så bra? Med exempelvis BBC:s barnprogramledare Ade Adepitan, som använder rullstol och är idol för många små. Det handlar förstås om att våga förändra. Minns vi tillbaks var kvinnor inte heller välkomna i rutan i början och inte heller människor med konstig dialekt eller brytning. Såklart är det alltid en övergångsperiod, men nog måste väl tiden ändå va mogen nu?

I efterhand har SVT-chefen påstått att jag missförstod honom. Men så bra, då är det ju inget problem. Jag har också hört ryktas att man från SVT:s sida är osäkra på om det finns kompetenta journalister med funktionsnedsättning eller liknande, som skulle kunna programleda eller på annat sätt ta plats i rutan. Jag kan härmed lugna er genom att berätta att vi finns. Det kanske inte kryllar av sådana som oss, men sedan 2004 finns nätverket Defekta Journalister. Ett nätverk för och av omkring 30-talet journalister med funktionsnedsättning, som i sin tur kan media och har bra kontakter.

Vi går nu 2011 till mötes. SVT, låt det inte gå sju år till. Låt oss se funkisar i rutan redan i år!

En återblick – och vision om tiotalet

För knappt tre år sedan fick jag möjlighet att ge synpunkter på utkastet till Folkhälsoinstitutets, FHI:s, rapport om hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Rapporten kom sedan att kallas ”Onödig ohälsa”. Namnet kläcktes i ett korridorsnack mellan mig och dåvarande GD Gunnar Ågren. ”Men då går det ju att göra något åt”, sa han. ”Ja, en hel del ohälsa är onödig”, sa jag.

Utkastet hade stor potential. Men perspektivet och utgångspunkten kändes inte rätt. Varför hälsoläget var så mycket sämre och vad som behövde förändras kom inte fram. Funktionshindersperspektivet saknades. Jag skiftade fokus från individer med funktionsnedsättning till en diskussion om vad som funktionshindrar. Det var viktigt för mig att inte avskräcka eller komplicera för mycket. Därför skrev jag en inledande text för att förklara varför jag vände perspektivet. Texten känns fortfarande aktuell och skulle kunna inspirera till nytänk även inom andra områden.

Så här skrev jag:

”Vår uppfattning är att mycket av den funktionshinderpolitiska utvecklingen inriktad på välfärdspolitiska insatser har gått i stå. Trots begränsad måluppfyllelse är de politiska svaren mer av samma istället för nya grepp. År efter år i rapport efter rapport redovisas nedslående fakta av typen att hälsan för personer med funktionsnedsättning är sämre än för resten av befolkningen, eller antalet inträden på arbetsmarknaden ökar för de flesta, men för personer med funktionsnedsättning verkar det inte hända något.

Parallellt pågår en annan utveckling där användbarhet och tillgänglighet som breda kvalitetsmål får ett allt större genomslag. Trenden är tydligare internationellt än nationellt.

Det blir uppenbart att det är fokus på förändringar i omgivningen och miljön genom ökad användbarhet och tillgänglighet, som skulle kunna få graden av måluppfyllelse att öka utväxling. Det är framförallt i förflyttningen av perspektiv från särintresse till allmänt intresse där den mogne beslutsfattaren ser möjligheter. Innovations- och tillväxtmöjligheter blir naturligt kopplade till den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre. Färre ska försörja fler. Fler får funktionsförutsättningarna begränsade till följd av åldersrelaterade funktionsnedsättningar.

Det verkar dock vara så att vi i Norden har svårt att ta det mentala klivet från en generell, omhändertagande välfärdspolitik fokuserad på insatser som är riktade till individer, till en samhällsutformning som befriar olikheter. Detta trots vår tidiga fokus på den miljörelaterade handikappdefinitionen. Vi räknar upp olika ”svaga grupper”, och hanterar egenskaper som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder etc. var för sig. Det är som om vi har ett ”välfärdsspöke” i vägen för den klara tanken. Genom att inte ändra fokus riskerar vi en onödig prioriteringsdiskussion där grupper ställs mot varandra.

Vidgade målgruppsanalyser är en viktig utgångspunkt för att fokusera på en social sammanhållning och en socialt hållbar utveckling. Ett större genomslag för en samhällsdesign/utformning som befriar olikheten är logisk och rationell. Ett motiv är att resurser som satsas på individuellt riktade insatser kommer bli svårare att försvara på längre sikt på grund av den demografiska utvecklingen. Alternativet är mer användbara och tillgängliga miljöer, tjänster, system och produkter. Tillgänglighet och användbarhet ger kvaliteter som förenklar för alla. Behovet minskar av kostsamma insatser som riktas till individen för att kompensera funktionsnedsättning. Alla gynnas.

I rapporten anförs att de grundläggande begreppen ska vara Socialstyrelsens nyligen antagna rekommendationer. Min granskning bygger på att använda dem konsekvent. Detta gör att analysen får ett nytt perspektiv som ligger i linje med de ovan angivna utgångspunkterna.”

Inspelet till FHI ger en bild av 00-talets strävan. Att vända på  perspektiven var för all del inget nytt. Det gjorde den gode medförfattaren här på bloggen, Vilhelm Ekensteen, med Anti-Handikapp redan på sextiotalet. Men bara för att det gjorts förr behöver det inte vara dåligt. Det som idag kallas funktionshindersperspektivet, blir nu den naturliga följden av den nya FN-konventionen. Den visar att perspektivet handlar om en balans mellan användbarhet/tillgänglighet och rätt stöd till individen. Där finns inga motsättningar, utan perspektivet är en hjälp för att förstå den komplexa verkligheten.

Utvecklingen får inte stanna vid att konventionen bara blir en ny måttstock. Låt den istället bli 10-talets nya ledstjärna för vilja och förändring!

I morgon får vi ett nytt år på 10-talet. Jag vill snart få höra berättelserna om hur människorna blir mer delaktiga och jämlika, och jag vill få höra att det beror på att fler på alla nivåer i samhället, tar sitt ansvar för den sociala hållbarheten.

Förutfattade meningar får konsekvenser

För några år sedan publicerades Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa som visar att en stor del av den ohälsa som finns bland personer med funktionsnedsättning, framför allt personer med nedsatt rörelseförmåga, faktiskt är onödig. Det vill säga – den beror på faktorer som skulle kunna påverkas, inte på den enskildes funktionsnedsättning eller kroppsliga förmåga, utan på exempelvis bristande tillgänglighet.

Jag träffade härom dagen U. U är 45 år, bor i en lägenhet mitt i huvudstaden och arbetar heltid. U har en funktionsnedsättning och har efter att, som många andra, levt perioder helt utan träning och perioder med intensivträning nu kommit fram till att för att hålla sin kropp och sin hälsa i så bra form det går, för att hålla spasticiteten under kontroll och för att hitta en träningsnivå som fungerar i det aktiva liv U lever är en träningsmängd med två ibland tre pass per vecka det som blir bäst.

Dock – då U som sagt arbetar heltid och därför inte kan ansluta sig till de specialanpassade träningsmöjligheter dagtid som anordnas för personer med nedsatt rörelseförmåga blir det hela betydligt mer komplicerat.

U har hittat ett tillgängligt gym, visserligen tvingas U trots att U bor mitt i stan, åka långt utanför stan – men U är lycklig över att funnit gymet där det går att komma in, där flera träningsmaskiner fungerar att använda också för den som sitter och där det finns specialanpassade träningsredskap. Dock – U behöver en del hjälp, behöver någon som hjälper till att ändra vikter och som kan dra, tänja och sträcka på de muskler som blivit för korta och hopdragna av ett helt liv som sittande. Någon sådan hjälp finns inte att få någonstans i Stockholmsområdet på kvällar eller helger (de tider då Us vänner utan funktionsnedsättning förlägger sin träning). Då U inte vill gå ner i arbetstid för att kunna träna på dagtid då sjukgymnaster och speciella träningsställen där den typen av hjälp finns att tillgå har öppet tar U ur egen ficka för att betala en personlig tränare. Det är många som använder personlig tränare i dag och betalar dyra pengar, inget ovanligt och kanske inte heller konstigt med det. Dock – det konstiga är att de som kanske allra mest behöver träningen och behöver hjälp för att genomföra den praktiskt – inte för själva peppandet, förväntas kunna ta del av detta dagtid. Ännu ett exempel på hur rutiner och strukturer permanentar ett segregerat synsätt.

Att särskilja människor och att ha förutfattade meningar om hur exempelvis människor som har nedsatt rörelseförmåga lever sina liv får naturligtvis en rad konsekvenser, såväl för den enskilde som samhällsekonomiskt. Vi måste komma bort från detta uppdelande tankesätt! Gym och träningslokaler ska självklart kunna användas av så många som möjligt och jag tror vi kan se en utveckling mot mer användbara träningsredskap om fler ställer krav på det. När det gäller olika former av organiserad träning måste detta finnas att tillgå också utanför kontorstid. Det som för de flesta är en naturlig del av vardagen blir annars ett stort projekt för många som kanske har som allra störst behov av att röra på sig.

För att sammanfatta vad det handlar om lånar jag inledningen till Handisams slutrapport från det uppdrag man fick som en följd av Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa:

Enligt rapporten Onödig ohälsa upplever personer med funktionsnedsättning att de har en sämre hälsa än befolkningen i övrigt gör. Därmed blir det naturligtvis viktigt, även om det är självklart, att alla ska kunna ta del av de generella insatser som görs inom bland annat folkhälsoområdet. Det kräver en medveten strategi för hur dessa insatser blir tillgängliga för alla. Mål och formuleringar i handikappolitiken går alldeles utmärkt att använda för att göra detta på ett bra sätt. Handikappolitiken syftar till att alla ska vara delaktiga i samhället på lika villkor utifrån vars och ens förutsättningar.

Lite riskkalkylerande

Snön öser ner och jag har svårt att gå ut. Den kalla luften gör ont när den kommer rakt ner i lungorna genom min tracheostomi. Snart drar jag söderut till ett klimat där jag kan vara ute. Jag reser till Spanien några veckor varje år, och jag ser mycket fram emot det. Men vägen dit är lång och krokig. Att resa har blivit enklare för de allra flesta de senaste åren, med större valfrihet och bättre service på internet. Men inte för mig.

Jag ska resa från Arlanda till Malaga flygplats. Det enda flygbolag som flyger direkt dit nuförtiden är Norwegian, så jag har inte några valmöjligheter. Den första strapatsen när man är rullstolsburen är att boka biljett.”Av säkerhetsskäl” får det bara vara ett begränsat antal passagerare av ”vår art” ombord samtidigt. Beställningen kan därför inte göras på nätet utan måste göras per telefon och godkännas. Mina assistenter och min familj kan inte heller boka på nätet eftersom de inte ska resa utan mig. Och en extra avgift tas ut för telefonbeställning.

Nästa utmaning är att reservera plats i flygplanet. För det första måste jag visa läkarintyg för att få sitta bredvid assistenten. Sedan är jag av någon anledning en ”säkerhetsrisk” och måste därför sitta så långt från nödutgången som möjligt. Man kan undra varför just jag, som inte kan göra en fluga förnär, är en säkerhetsrisk. Man kan också fråga sig hur de har tänkt att jag ska komma ut om det är bråttom?

Dags att ta mig till Arlanda med alla mina väskor. Min bil är för liten för att få in både mig, assistent och bagaget. Ibland har jag rest med färdtjänstbuss. Det går bra när beställningen fungerar. Men flera gånger har hemresebeställningen bara strukits, eller avbeställts när flyget blivit lite försenat. De gångerna har det bara varit ren tur att vi lyckats ordna hemresan på annat sätt. Att ligga på en bänk på Arlanda med respirator på natten skulle inte vara någon höjdare. Jag har faktiskt ändå vågat chansa på färdtjänst även denna gång.

Jag måste vara två timmar före avgång på Arlanda. Då brukar det redan vara lång kö vid incheckningsdiskarna. Jag kan inte checka in i en automat eftersom jag har ”särskilda behov”. Vems behov det nu är?

På alla flygplatser i EU finns det handikappservice, för att alla medborgare ska ha fri rörlighet som andra. Även på Arlanda. Denna service av Luftfartsverket ska hjälpa mig ombord på och av flygplanet. Rullstolen ska tas omhand vid flygplansdörren. Jag behöver sedan hjälp att komma in till min plats. Om flygplanet står vid en gate, borde det inte vara så svårt. Men det är det. Det är livsfarligt.

Flygplanen är fullproppade. Mittgången är så smal så att ingen fullvuxen person får plats sittande, på grund av axelbredden. Men det är sittande jag måste ta mig in. Dessutom måste jag sitta på en liten pirra som är lika smal som mittgången. Eftersom jag är en 45-årig man och normalt bred över både axlar och rumpa så får bara en liten del av mig plats på pirran. Jag är spastisk och kan mycket lätt trilla av. Pirran har varken huvudstöd eller benstöd. Säkerhetsbältet räcker inte om. Jag gör mig illa varje gång. Armar och fötter fastnar och stöter i överallt.

Många klagar på små benutrymmen mellan raderna av säten i planet. För mig är det jättesvårt att få plats med mina spastiska ben. Assistenterna får vara akrobater för att hjälpa mig när fötter och ben spänner sig. De få gånger som jag fått sitta på första raden, har jag inte haft några problem alls. Men det får jag nästan aldrig, av ”säkerhetsskäl”.

Jag ska gå på först och av sist i planet. När jag ska lyftas ombord står ofta en kö med övriga otåliga passagerare och stampar bakom. När jag ska gå av står hela flygplanspersonalen och städarna och väntar. Handikappservicen är överbelastad och nästan alltid försenad.

När jag väl kommer till Malaga, kommer rullstolstaxi där och möter mig. Det har alltid fungerat. Jag bara mailar min beställning till dem en vecka i förväg. Det har jag gjort i många år och det brukar till och med vara samma förare som hämtar mig. De kör mig, alla mina väskor och mina assistenter hem till vår lägenhet.

Att komma fram, sätta i kontakten till min taklyft, flytta över till min säng och sträcka ut sig efter så många timmars stillasittande äventyr är gudomligt skönt! Några härliga veckor i snöfria Spanien väntar. Den 1 januari ska jag överbrygga alla svårigheter och ta mig dit. Men det är faktiskt inte jag som är säkerhetsrisken. Det är jag som tar den!

God Jul och Gott Nytt År från Magnus Andén, fri EU-medborgare

Tävling inför valet 2014

Vår grundare och samordnare Erik Ljungberg fick pris härom veckan (IfA). Det var vansinnigt välförtjänt. Han fick det för att ha startat den här bloggen. Ett initiativ värt mycket. En blåslampa i baken på de som behöver det, och en outsinlig källa till kunskap för den som behöver lära mer inför framtiden.

Den startades i maj för att få uppmärksamhet på frågorna om mänskliga rättigheter, tillgänglighet och lika rätt inför valet i september. Lyckades vi? Alldeles oavsett i vilken grad vi lyckats, så inser nog alla behovet av att det sker.

Men i maj 2010 då partierna gick till val så var politiken till stora delar redan beslutad. Enkäterna till politikerna var redan utskickade, i de flesta kunde man inte ens hitta ett ord som påminde om något som skulle kunna beröra mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inte undra på att Full Delaktighet fick ett tomrum att fylla.

Vi fick den regering vi röstat fram. Är det nån som märkt nya krafttag för våra frågor? Inte det, inte. Ok. Slutsats:

Det är nu det börjar.

År 2014 är det val igen. För att det ska bli debatt krävs en politisk konflikt. För att det ska bli en politisk konflikt behövs förslag som delar upp oss i ”för” och ”emot”. Då inget parti kommer att vilja föra in ”lägg ner färdtjänsten”, ”slopa assistansen” eller ”sluta ödsla pengar på funktionshindrade” i sina program, så räcker det inte med en allmänt progressiv hållning runt delaktighet, tillgänglighet och lika rätt.

Så vad är nästa grej?

Vad är nästa stora stridsfråga? Bortom kravet på lagstiftning om otillgänglighet som diskriminering. Vilket förslag utmanar så pass mycket att omvärlden inte kan låta bli att förhålla sig till det – för eller emot?

Vi har bara några år på oss. Sen så ligger politiken inför valet fast igen. Jag öppnar därför Full Delaktighets förslagslåda här i kommentarsfältet. Jag har talat med Erik Ljungberg, och vi har här vår egen lilla tävling. Hederspriset blir att få utveckla sina tankar i bloggen. Så vad säger ni?

Stilpriset 2010 går till…

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!