Förödmjukelsens ansikte

, 15 december, 2010
3 svar

Så kom då den stund jag länge fasat för. Ett telefonmeddelande från försäkringskassans handläggare meddelade att det var dags att boka tid för omprövning av min assistans. Jag lyckades förhala mötet en dryg vecka eftersom både handläggaren och jag var fullbokade – men den 13 december var det oundvikligen dags.

Försökte förbereda mig inför samtalet genom att fokusera på och försöka beräkna mina grundläggande behov. Jag tillhör en del av oss assistansberättigade som troligen inte är så stor, en del av oss som själva kan regelverket, har varit med under hela processen från det allra första seminariet om personlig assistans i Sverige fram till idag. Jag borde väl inte behöva vara orolig?

Det börjar med att jag begär att få hålla mötet på neutral mark. Jag fick nog av granskande hembesök för så där en 15 år sedan. Det var inga problem att få mötet i en servicelokal som försäkringskassan delar med några andra myndigheter här i min hemstad. Ett stort gemensamt väntrum för alla myndigheterna är det första jag möter. Jag var lite tidig – trots en incident i parkeringsgaraget där en man i en röd SAAB helt sonika backar in i min bil medan jag är på väg ut ur bilen. Lite extra skärrad efter den händelsen sitter jag i väntrummet tillsammans med min assistent – två tanter i 60-års åldern är vi.

En kvinnlig tjänsteman i vår ålder dyker upp bland alla andra besökare och anställda som myllrar runt i väntrummet – hon ser sig spanande omkring men hittar ingen som ser ut att stämma med bilden av hur en assistansberättigad person ser ut – ingen rullstol, ingen synlig funktionsnedsättning över huvudtaget. Jag tvekar – är det mig hon söker efter? Jag går fram till henne och ger mig till känna. Med kappa, vantar och full vintermundering så syns inte mina lama, oanvändbara armar mer än andras armar. Jo men visst – det var mig hon såg sig om efter.

Handläggaren är vänlig, korrekt, småpratar lite innan vi kommer till skott – det känns inte alls så obehagligt. Vi börjar med att prata om grundläggande behov – om det jag behöver assistans med varje dag. Vi pratar om toalettbesök, om personlig hygien, om på- och avklädning, om de situationer jag trots allt och fortfarande behöver hjälp när jag äter – trots att matsituationen inte längre räknas in i grundläggande behov när man som jag kan föra maten till munnen EFTER att någon annan lagat den, burit fram den till bordet, lagt upp den, skurit sönder den…

Jag känner att jag har aningens kontroll över situationen – tills vi ”plötsligt” sitter och pratar om tio-minutrar och kvartar som sker en gång i veckan vid den aktiviteten, eller vid den aktiviteten, eller vid den…. Då brister det för mig. Jag svävar fritt. Jag har absolut ingen som helst kontroll längre. Jag gråter. Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte lämna ut mitt liv i minsta detalj. Förödmjukelsen är total – mitt människovärde i bottenläge.

Och – tänk om jag glömmer en eller flera saker som jag gör!? Tänk om jag inte når upp till 20 timmars grundläggande behov varje vecka – trots att jag inte kan gå på toaletten utan hjälp, inte kan ta vare sig på eller av kläderna, inte kan duscha eller tvätta mig själv – bara för att jag glömt något!?

Det går förhållandevis lätt att assistera mig. Jag står på mina ben, inga krångliga, tidskrävande lyft – men behoven är trots det lika omfattande till antalet per dygn sett och absolut lika närgångna både fysiskt och mentalt. Jag är rädd.

Om jag mister min assistansersättning och de förutsättningar jag nu levt under de senaste dryga 11 åren, ja då mister jag mina möjligheter att leva som andra. Den yrkeskarriär jag gjort som innebär att jag har en ledande befattning omintetgörs. Det familjeliv jag har med make, hundar, barn och barnbarn inskränks. Det fritidsliv jag har som i bästa fall innefattar trädgårdsskötsel, hundpromenader, ta bilen och shoppa, körsång, vanlig gympa och vattengympa kan jag glömma. Den bit jag kan ta på mig av hushållsarbete och matinköp krymper. Jag är rädd.

Kanske är jag rädd i onödan? Men det vet jag inte – jag har ”noll koll”. Utan kontroll över det mest avgörande för livsvillkoren blir man … rädd. Alla andra känslor försvinner och rädslan tar över. Jag har ju sett så många andra mista sin assistans utifrån det helt obegripliga domslutet i Regeringsrätten – att matsituationen inte ska ingå i beräkningen av grundläggande behov om man själv kan föra maten till munnen. Vem hittade på den tolkningen som helt saknar förankring i förarbeten och lagtext? Varför kan en sådan totalt overklig tankegång få ett sådant genomslag? Min enda förklaring är – besparing. Regeringsrättens dom är ett led i besparingskraven från politiskt håll. Eller ”kostnadsdämpning” som det kallas i politiska sammanhang. Någon annan förklaring finns inte.

Så – som en följd av besparingskrav i statskassan sitter jag nu här med min rädsla. Rädd att förlora förutsättningarna att kunna leva det värdiga liv jag fått möjlighet att ”testa” under 11 år.

Om nu inte detta var meningen, om det inte var så här ni hade tänkt er det från politiskt håll – ja då har ni som har politiken som verksamhetsområde chansen att ställa till rätta och ta ert ansvar och att använda era möjligheter och er rätt att fatta beslut och ändra skrivningarna i lagen.

Det kan bara du och dina politikerkollegor göra – ingen annan – och allra minst, någon av oss, vi kan bara ropa – och hoppas att någon hör.

3 svar

Ångest är min arvedel

, 14 december, 2010
3 svar

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen – skrev Pär Lagerkvist under första världskriget.

Men – ångest är inte min arvedel. Jag är uppvuxen under de allt tryggare förutsättningar som utvecklades under 50- och 60-talen här i Sverige. Alla fick det bättre – åtminstone materiellt. Som arbetarbarn upplevde jag att mina föräldrar kunde köpa sin första bil – en liten gråblå SAAB 93:a, vi hade råd att åka och hälsa på släkten i Norge det ena årets tre semesterveckor och dito i Danmark året därpå – och så pågick det under hela min barndom. Bilar byttes mot nyare – alltid SAAB – och en dag kunde vi till och med köpa ett litet hus på 80 kvadratmeter och flytta familjen på två vuxna och tre barn från tvårummaren med kök, vardagsrum och sängkammare.

För mig hade min mamma bilden klar för sig. Jag skulle inte ”bli” gift – och därmed inte få några barn – följdenligt. Sådana män finns inte tröstade min mamma. Vad visste hon? Hon hade ju bara min pappa att dra sina slutsatser utifrån. Och han var född 1922. Nej – jag skulle utbilda mig – som den första i vår familj. Det var ju tyvärr den enda möjligheten som bjöds – jag ”dög” ju inte till att stå på verkstadsgolvet. Det måste alltid stå folk på verkstadsgolvet! Jag skulle bli kurator – som Lis Asklund. Sedan skulle min roll bli att stötta andra. Jag skulle tjäna så bra så jag skulle kunna anställa ett hembiträde räknade mamma ut – så att jag på så vis skulle kunna få mina personliga behov tillgodosedda och inte skulle behöva hamna på någon institution.

Nu blev det inte riktigt så – bara nästan. Jag blev inte kurator – men ombudsman. Jag tjänar inte så bra så att jag på min lön har råd till någon annans lön – men det har jag inte behövt heller.

För visst. För oss som hade funktionsnedsättning så flyttades positionerna också framåt hela tiden. Inte så fort som vi ville och inte alltid på det sätt som vi önskade och inte i den omfattning vi behövde – men det fanns en lyhördhet, en vilja till förändring, förbättring, utveckling. Jag trotsade min mamma. Det var hennes eget fel – hon såg till att jag fick skinn på näsan för hon förstod att jag skulle komma att behöva det – mycket skinn.

Jag gifte mig – flera gånger – och jag fick tre barn. Jag vågade därför att jag fick löften om att jag skulle få den assistans jag behövde för att sköta mina barn. Utan de löftena hade jag aldrig vågat satsa. Men jag litade faktiskt på de löftena. Och de har hållits – även om jag har fått ta strid då och då för att få det på mitt sätt. Idag är jag både farmor och mormor till Siri, Vera och Olof.

Nu är jag 60 år och funderar ibland på om jag hade vågat lita på de löften i form av beslut som jag skulle kunna få i motsvarande situation idag? Om jag vore 21, 22 år och funderade på att vilja ha barn. Kan jag då lita på att mina villkor inte förändras så drastiskt från en dag till en annan så att mitt föräldraskap skulle omintetgöras? Jag vet inte. Jag hyser oro – ja, faktiskt ångest bara för hur mina egna villkor som gammal, snart pensionsmässig tant skulle kunna förändras. Av den debatt som förs, av de beslut som fattas, av de inslag jag ser på TV, av de historier som berättas så känns tillvaron helt plötsligt alldeles … osäker. Vad händer med mig vid nästa behovsbedömning? Vem kommer jag att möta i den plågsamma process som en behovsbedömning är?

Visst – alla människor lever sina liv med ett visst mått av osäkerhet. Kommer jag att få förbli frisk? Hur ska det gå för barnen i vuxenlivet? Går ekonomin ihop? Tänk om jag mister jobbet? Hur kommer jag att hantera när någon när och kär dör? Hur blir min egen död? Mängder med existentiella frågeställningar som hör själva livet till.
Utöver det har vi som är assistansberättigade på sistone fått verklig påspädning på vår oro och ångest för hur vår framtid ska se ut. Lika lite som jag styr över andra företeelser, lika lite styr jag numera över om min livsnödvändiga assistans kommer finnas här om en vecka, en månad eller nästa år. Jag går omkring med en ständigt pågående dialog i huvudet – dialogen med handläggaren när det är dags för min omprövning. Hur ska jag kunna argumentera för att få behålla min assistans som är förutsättningen för mitt heltidsjobb, mina fritidsintressen, mitt liv på landet, mina hundar – ja, mitt liv som i nuläget är så likt vilken annan 60-årig tants som helst – precis som det ska vara!

Vi som kämpat så för den här reformen blir nu vittnen till hur den monteras ned – och då har jag överhuvudtaget inte berört den senaste veckans debatt om fusk. Vi ser hur människor visar upp sig i TV i all sin hjälplöshet och skröpplighet – ätandes en kall korv för det klarar vederbörande själv, eller tappandes halva kylskåpets innehåll över köksgolvet för assistansen finns inte där när den behövs. En förnedringens uppvisning som blottställer den otroliga sårbarhet som förlust av möjligheter man tidigare haft ger. Det är värre att förlora något man vant sig vid än att aldrig ha haft tillgång till möjligheten. Det är som att glänta på dörren och sedan slå igen den – eller att som Flickan med svavelstickorna – stå utanför och bara kunna titta in…

Så – fast jag är en i grunden trygg och stark – och glad och positiv människa – så måste jag tillstå att jag numera går sida vid sida med Ångesten.

Red. anm.: Denna text lästes upp av Wenhes kollega, Maria Johansson, vid IfAs Debattforum 2010.

3 svar

Lyxproblem

, 9 december, 2010
4 svar

När jag för ett par månader sedan skulle hem från ett personalmöte med mitt jobb kände jag plötsligt att jag hade lust att driva tillgänglighetsfrågan på tåget ett snäpp till. Så långt att det nog kan klassas som lyx- eller I-landsproblem, med tanke på att det knappt går att åka tåg över huvud taget med rullstol i 2010-talets Sverige. Faktum är väl att det är svårt att åka tåg över huvud taget idag, med eller utan rullstol, eftersom de som bestämmer tydligen glömt bort att det under halva året kan dimpa ned något som i dagligt tal kallas snö ifrån himlen. Men jag vill ändå fokusera på denna lyxproblematik.

Låt mig ta det från början. Huvudkontoret för IfA, där jag jobbar, ligger i Bromölla. Bromölla ligger för övrigt i Skåne för den som inte vet det. Jag bor i Stockholm. Som sig bör, numer, kan jag inte ta den snabbaste vägen med byte i Hässleholm, utan är tvungen att ta vägen runt Malmö eftersom det är där jag får komma av. Restiden, med väntan på nästa tåg, ökar då med sisådär två timmar. Det är nästan vardagsmat vid det här laget, så jag kommenterar inte det mer.

Det jag däremot kommer  att kommentera är det faktum att vi i rullstol blir förpassade till andra klass på tåget. Jo, visst, vi kan köpa första klass och få någon mat eller liknande, men vi får likväl sitta i andra klass. Det finns ju endast en till två reserverade rullstolsplatser och de är placerade i andra klass. Reserverade och reserverade förresten. Det är snarare en kamp mellan mig och alla barnvagnar, väskor och annat som också ska få plats. Och det spelar liksom ingen roll om jag betalat mer än alla andra. Jag får ändå trängas med 20-tal ynglingar och deras resväskor på väg till Köpenhamn för en partyhelg (som för övrigt började på tåget; minst fyra burkar starköl inmundigades per person på tiden det tog att ta sig från Bromölla till Malmö och det märktes av på ljudnivån kan jag meddela). En annan gång var i princip hela vagn 6 på X2000 fylld till bristningsgränsen med minst ett fotbollslag fnittriga småtjejer och deras enorma hockeytrunkar. För att inte tala om den där påtända killen som inte kunde sitta still ens fem minuter. Och så vidare … Efter ett par dagars intensivt jobb, och på det dålig nattsömn, blir åtminstone jag något irriterad över att jag inte, åtminstone, får åka i en något lugnare vagn om jag nu måste sitta extra länge på tågen. Det finns inte så många affärsresenärer tror jag, som vill passa på att jobba under tiden, som skulle kunna tänka sig att åka andra klass. De åker första klass av en anledning. Jobba på tåget har jag därför givit upp numer. Det funkar oftast inte.

Fick höra att rullstolsplatserna på X2000 var i första klass när tågen en gång introducerades. Varför byttes de ut? Tyckte resenärerna i första klass att det var obekvämt med oss i rullstol eller vad? För likväl att SJ låter oss i rullstol åka första klass men förpassade till andra klass, måste det väl gå att göra tvärtom?

Jag kom att tänka på, när jag satt där och trängdes i allt stoj, den lyxkryssare jag åkte med förra sommaren. Tillgängliga hytter i alla kategorier, inklusive den dyraste som väl låg på sisådär 100 000 kr för en vecka. Kunde, som ni förstå, bara drömma om den, men jag hade åtminstone den fysiska möjligheten att välja den. Och det är det jag är ute efter. Låt mig åtminstone få möjligheten att välja på samma villkor som övriga samhällsmedborgare.

Och se där, blev det inte med ens lite mer lyx och flärd i tillgänglighetsdebatten nu? Eller kanske inte förresten.

4 svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år.

, 7 december, 2010
Lämna ett svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år, finns det någon som gör det? Knappast, eller, ja, dessvärre finns det över 600 000 individer som gör det, mot sin vilja.

År 2000 var året då riksdagen antog den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” som sa att enkelt avhjälpta hinder ska vara eliminerade vid 2010 års utgång. Handlingsplanen visade sig vara allt annat än lyckad, den kan bättre beskrivas som tio år av fiasko. Tio år blev hastigt och lustigt ”utbytt” till 16 år; nu har man så fint flyttat fram målen till år 2016.  

Efter tio år är fortfarande begreppet ”Enkelt avhjälpt hinder” flytande, vilket gör en lag tandlös och i stort sätt omöjlig att applicera. Visst har många kommuner gjort tillgänglighetsinventeringar, tillika åtgärdsplaner, dessvärre har planerna hamnat allt längre ner i växande pappershögar. Därtill bör tilläggas att åtgärderna inte har en budgetanknytning vilket betyder att det inte har funnits några pengar avsatta till arbetet. Som en vet, inga pengar, inget gjort.

I plan och bygglagen bär ägaren till den publika lokalen eller till den offentliga platsen ansvaret att kraven uppfylls, dvs. att enkelt avhjälpta hinder undanröjs. Det torde inte vara svårt att förstå att kraven gent emot ägaren förfaller när kommunernas handlingsplaner grottar sig allt längre ner i växande pappershögar samt att definitionen av vad ett enkelt avhjälpt hinder är flytande och otydligt. Ägaren kan mer eller mindra bara avvakta utan att något händer eftersom tydlighet och enighet av vad som måste åtgärdas fattas.

Detta system eller åtgärdsplan hade alla ingredienser för att skapa ett misslyckande, det är skrämmande, än mer skrämmande är att över 600 000 individer ”snällt” fick infinna sig i väntans led för att få vänta i tio år för att få vänta i ytterligare sex år.

Mitt råd är att skrota handlingsplanen! Vad kommer gör den framgångsrik efter att varit verkningslös i tio år? Troligen inget! Istället hoppas jag att landets politiker med integrationsministern, Erik Ullenhag, i spetsen tar sitt förnuft till fånga och lagstiftar att bristande tillgänglighet är diskriminering. Erik med flera, tänk på, att vi redan väntat i tio år!

Lämna ett svar

”Handikapprörelsen måste bli tuffare”

, 5 december, 2010
1 svar

I fredags var det Internationella handikappdagen, inget vi direkt uppmärksammade här på bloggen. Mig gick den ganska ovetande förbi och jag var sekreterare i kommunala handikapprådet i min hemkommun, det sista för gången för mandatperioden. Rådet sammanfattade sitt arbete bland annat med att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Jag är imponerad över hur några eldsjälar från den lokala handikapprörelsen år ut och år in kämpar för att vi ska ses som medborgare och få samma möjligheter och rättigheter som andra kommuninvånare trots ”att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar”.

Sedan ser jag att integrationsminister Erik Ullenhag (FP) talade inför en enligt Svensk Handikapptidskrift (SHT), http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2010&news_id=940,  ”inte alltför månghövdad publik från handikapprörelsen” på internationella handikappdagen om att Diskrimineringslagen ska i mål. Word up! säger jag. 

Sedan citeras Ullenhag ”Handikapprörelsen måste bli tuffare – ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”. När jag läste det så tänker jag att Ullenhag på ett tydligt sätt prickat in vår rörelses stora problem och även förmedlat en syn som politiker på olika nivåer i samhället har på den svenska handikapprörelsen. Sorgligt men sant. Jag tror Ullenhag var lite för snäll i sitt uttalande Vi är inte bara för snälla, vi är många gånger flata och mesiga trots att vi kämpar på nationell, regional och lokal nivå. På alla nivåer tror jag ofta att det upplevs som att allt arbete och kämpande inte leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Kanske beror det på att vi är för snälla, vi ingår i samverkansråd med beslutsfattare, skriver skrivelser och reagerar på redan beslutade försämringar för oss med funktionsnedsättningar och försöker på ett demokratiskt sätt kompromissa oss fram. Det tror jag många gånger kan vara ett nödvändigt sätt att arbeta. Dock tror jag att många av oss känner att vi hålls gisslan och ses som nickedockor i dessa eviga samverkansråd där vi inte alltid upplever att vi kan vara med och påverka särskilt mycket. Tur är då att det finns de eldsjälar som år ut och år in orkar kämpa i motvind.

Jag kan bara instämma i Ullenhags uttalande, den svenska handikapprörelsen är för snäll, en snällhet som ligger oss i fatet. Vi måste bli mer uppkäftiga, agera istället för att reagera. Använda FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar och slå hål på myten om att människor med funktionsnedsättningar har det så bra i Landet Lagom är bäst. En myt som jag hoppas att fulldelaktighet har slagit hål på om inte annat.

1 svar

10 miljarder borta

, 2 december, 2010
1 svar

I dessa tider fylls tidningarna av svarta rubriker om fusket med assistansersättningen. Hallandspolisen påstår att så mycket som varannan krona i systemet – uppåt 10 miljarder kronor – skulle vara föremål för fusk. Ingen ifrågasätter siffran. Media tar den för given. Inte ens Försäkringskassan ifrågasätter uppgiften.

Detta mina vänner, detta är ett skolexempel på hur man åstadkommer en mediadramatik som gör att drevet går. Uppenbarligen är det bara att påstå att 10 miljarder är borta så får man media med sig. Siffran behöver ingalunda vara underbyggd. Bara den är rejält tilltagen så skriver journalisterna.

Varför använder vi inte samma metod?

Vi skulle t.ex. kunna påstå att tvåårsprövningarna kostar si och så många miljarder. Vi skulle kunna ta reda på hur stor del av alla assistansberättigade som har varaktiga funktionshinder. Vad kan det röra sig om? 80-90%?

Det skulle i så fall leda fram till slutsatsen att 80-90% av alla tvåårsprövningar är onödiga.

Lägg därtill alla nya läkarintyg som måste införskaffas regelbundet. Vad kostar de? Mitt eget funktionshinder har varit känt hos Försäkringskassan under ett halvt sekel i 49 år. Det har aldrig förändrats. Man skulle kunna förutsätta att Försäkringskassan åtminstone har den kompetensen att man vet att cp-skador vanligtvis inte förändras över tid. Ändå ombads jag att införskaffa ett nytt läkarintyg i år. Det förra var utfärdat 1996.

Försäkringskassan silar mygg och sväljer kameler.

Om det nu är så att 10 miljarder försingras inom assistansersättningen så innebär det att varannan assistansberättigad är en simulant. Det betyder också att varannan assistansanordnare fuskar.

Vi som har varit med i några år – vi vet att det här är gripet ur luften och att det inte är sant. Man måste fråga sig vilken moral DN och andra medier har som återupprepar den här siffran utan att reflektera kring uppgiften.

Man måste också ifrågasätta vilken moral Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord har när han inte kan gå ut och dementera uppgiften. Jag trodde att Försäkringskassan var angelägen om ett gott samarbete med assistansanordnarna. Men om man på ett passivt sätt håller med om att varannan assistansanordnare fifflar, så borgar det inte för något särskilt gott samarbete i fortsättningen.

Frågan är vilka intressen det är som ligger bakom Hallandspolisens utspel? Vad förebådar detta? Vilka förslag är det som man på detta sätt vill kratta för?

Enbart framtiden kan utvisa vad som är i görningen.

1 svar

Att göra funktionshinderfrågor politiskt sexiga

, 30 november, 2010
3 svar

I övermorgon bär det av till Bryssel och diskutera funktionshinderfrågor under EDDP-dagarna. Jag kommer, genom ENIL, att representera människor med rörelsehinder från hela Nordeuropa. Något som får mig att fundera är varför det verkar som om att tillgänglighetsfrågan är olika prioriterad i olika delar av Europa. Kanske är jag okunnig och fördomsfull; men om jag frossar i mina fördomar så ställer jag mig frågan; varför känns det som om att dessa frågor anses ”politiskt sexiga” i t.ex. Spanien?

Jag tar det från början. I Sverige får vi lära oss redan som barn att vi svenskar är världsledande i tryckfrihetsfrågor, jämställdhet, demokrati och funktionshinderfrågor. Det är en allmän uppfattning som tål att omvärderas med jämna mellanrum. Kanske är jag ute på hal is; men jag tror att Sverige må ha varit tidigt ute i ett internationellt perspektiv, men för den delen måste man inte ha hunnit längst.

Funktionshinderfrågor är ett ämne som är långt ifrån generell kunskap i samhället. De flesta som inte har direkt eller indirekt koppling till dessa frågor har stor okunskap om de stora tillgänglighetsproblem som finns. Visst är det läge att vara självkritisk – vi som kollektiv kanske inte gör en tillräckligt stor affär av utanförskapet, men är det verkligen vår egen uppgift att se till att alla får rätt till full delaktighet i samhället? Politikerna slår sig allt som oftast för bröstet och säger att vi klarat den globala ekonomiska krisen galant – men trots detta anges ofta ekonomi som den största orsaken till varför dessa frågor inte reds ut omedelbart.

Jag inbillar mig att länder som fört upp t.ex. tillgänglighetsfrågan på sin politiska agendan efter det att Sverige började tala om frågan på 70-talet, också har en tydligare verklighetsuppfattning om nuläget och vad som måste ändras. Frågan verkar ha stagnerat i Sverige och det finns inga politiska poäng att vinna på att inkludera oss funktionshindrade i samhället.

En av de viktigaste och svåraste frågorna vi har framför oss är: Hur kan vi göra ”våra frågor” politiskt sexiga? Skall man vädja till politikernas välvilja –  eller skall man ta en annan lite revolutionär approach; göra det omöjligt för dem att driva sin politik utan att få stöd från den stora väljargrupp vi representerar?

Begreppet demokrati betyder folkstyre. Vi är folket. Vi bestämmer.

Är det dags att sätta ned foten?

3 svar