Handläggning för tillgänglighetsfrågor

, 27 januari, 2011
10 svar

Jag har fått brev från Stockholms Stad i brevlådan nu de senaste veckorna. Det var svar till mina ärenden från 2006. Minns ni när vi i samarbetade med Marschen för Tillgänglighet skulle anmäla otillgängliga ställen i våra kvarter som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder? Jag gjorde flera anmälningar runt om i Stockholm. Minns inte hur många men många blev det. Sedan har tiden gått.
Nu fyra år senare får jag svar från Stadsbyggnadsnämnden. Har något hänt? I brevet står det att anmälningar lämnas utan åtgärd med stöd av 10e kapitlet, paragraf 1 i plan- och bygglagen (1987:10). Stadsbyggnadskontoret har utifrån förutsättningar på platsen bedömt att anmälan inte gällde ett enkelt avhjälpt hinder.

Det jag anmälde var nivåskillnader vid entrén till lokaler. Dessa nivåer gör att vi som är rullstolsanvändare inte kommer in i lokalerna. Det var ibland kanske mer än ett trappsteg och som mest några trappsteg. Tänk att några trappsteg ska tillåtas – hinder som gör att vi inte kan komma in och delta i samhället!

Jag öppnade breven och min första reaktion blev när jag kom till diarienumret: 2006 – xxxx. Det har tagit mer än fyra år att få svar. Det är lätt att bli uppgiven. Det känns inte som vi är tagna på allvar. Om det inte var ställen som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder kunde svaren har skrivits omgående eller relativt fort. Vad var strategin bakom att låta så mycket tid rinna iväg? Ansåg Stadsbyggnadskontoret att mina ärenden var så oviktiga? Eller hade vi anmält så många ställen att det tog fyra år att hinna kolla dem? Eller är byråkratin så långsam att det tar så mycket tid?

Allt jag vet är att jag blir uppgiven. Jag är trött på att anmäla hinder som gör att jag är en andra klassens medborgare. Jag är trött på att inte kunna ta  tillgängligheten för given i samhället som alla andra. Tänk att kunna gå ner på stan och kunna äta på den krogen som alla andra pratar om. Eller gå på den vernissagen som verkar het? Tänk att kunna ge sig iväg till Uppsala från Stockholm och veta att man ska komma fram utan att behöva vänta timme efter timme på de tåg som är rullstolsvänliga. Tänk att bli tagen på allvar!

Den diskrimineringen som tillåts och som gör mig och andra till andra klassens medborgare är oacceptabel. Sverige är inte en demokrati när man tillåter en utestängning av många av sina medborgare. Det är dags för den lagstiftning som vi begär, den lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering och som kommer att kräva att åtgärd vidtas. En verklighet där man inte får vänta i fyra år för att få svar på anmälningar. En verklighet där min möjlighet till full delaktighet tas på allvar!

10 svar

Oblekta kaffefilter och tillgängliga konferenser

, 25 januari, 2011
14 svar

Minns ni den miljömässiga solskenshistorien om oblekta kaffefilter? Plötsligt fanns de bara där. Ena dagen fanns det bara vita, klorblekta kaffefilter i affärerna och nästa dag var det ingen som efterfrågade dem utan alla ropade efter oblekta filter. Självklart var det här inte något som gick av sig själv utan i grunden fanns ett långt och envist arbete av en liten grupp miljöentusiaster. Men det var inte förrän dessa lyckades få er politiker, kanske främst genom dåvarande Svenska Kommunförbundet, att efterfråga oblekt papper som det gav något resultat. Då gick det desto snabbare.

Om ni inte minns den historien så kanske ni minns framgångssagan med att skapa tobaksfria miljöer? Redan 1590 totalförbjöd påve Urban VII rökning inuti kyrkor och vapenhus och hotade att exkommunicera dem som inte respekterar detta. Vis av denna erfarenhet så BORDE ni ha vetat att det fungerar med tobaksfria miljöer – för vem har hört någon protest mot detta rökförbud? Ändå dröjde det ända till 1 juni 2005 innan Sverige, som långtifrån det första av världens länder, tordes besluta att våra restauranger ska vara rökfria. Innan lagändringen genomfördes fanns en stor osäkerhet om det över huvud taget var möjligt. Såväl rökare som restaurangägare protesterade. Efteråt visade en attitydmätning som TEMO genomförde i slutet av 2005 att nio av tio svenskar tyckte att det svenska rökförbudet på serveringsställen var bra Även här fanns en grupp entusiaster som arbetat i bakgrunden men inte förrän politikerna tog sitt ansvar hände det saker.

Den senaste historien jag vill förmedla är den om porrfria hotell. Organisationen Roks tyckte inte att det ska finnas porrkanaler på svenska hotells TV-utbud. Organisationen satte upp kriterier för vad de menar med porrfritt och skapade en lista med hotell som följer dem. Sen skickade de ut sin lista till er som arbetar på eller är politiskt aktiva inom myndigheter, statliga verk, regering, riksdag och företag, med en uppmaning att boka porrfritt.

Det var inte helt problemfritt för er att följa denna uppmaning visade det sig. Konkurrenskommissionen överklagade t ex Stockholms stads beslut om porrfria hotellbokningar för sina anställda eftersom man ansåg att det stred mot lagen om offentlig upphandling. Länsrätten accepterade dock Stockholms stads linje att beslutet var en rekommendation, och att det därför var lagligt att fatta ett sådant beslut. Stockholms stad var inte ensamma om att fatta den här typen av principbeslut och porrfria hotell blev allt vanliga.

När väl ni inom det offentliga började efterfråga porrfria hotell fördubblades antalet hotell som erbjöd det på bara två år!

Nu är det dags för er att ta ert ansvar i en ny, viktig förändring. Vi ska tillsammans skapa tillgängliga hotell- och konferensanläggningar!

En stor del av IfAs arbete är utbildning. Vi utbildar assistansanvändare, assistansanordnare (både privata och kommunala) och personliga assistenter över hela Sverige. IfA har beslutat att vi bara bokar konferenser i lokaler som är tillgängliga. Om det behövs logi använder vi enbart hotell som har minst fem rum som är användbara och tillgängliga för personer som använder rullstol/elrullstol. Vi gör så oavsett om kursen vi håller vänder sig till personliga assistenter eller till assistansanvändare.

I samband med att den här bloggen publiceras inbjuder vi övriga rörelsehinderorganisationer och assistansanordnare att följa vårt exempel. En utmaning kommer också att sändas till samtliga myndigheter, statliga verk, regering samt riksdag att följa vårt exempel. Vi vet genom historien att det är när samhället följer de ideella krafterna som det sker förändring. Det går dessutom att förändra snabbt.

Vi kommer att publicera namnen på alla organisationer, kommuner, myndigheter, statliga verk, partier, företag, assistansanordnare och andra som väljer att följa utmaningen på IfAs hemsida.

Och redan 2012 hoppas vi kunna rapportera att antal hotell som erbjuder anpassade och tillgängliga rum har ökat markant.

14 svar

Om att vara döv och bli mobbad på Facebook

, 22 januari, 2011
143 svar

Att vara döv politiker på Lidingö är inte lätt.

Jag var i en affär för att handla. Hade skickat sms till mina barn och ingen av dem hade svarat på mina sms. Jag, som är döv, men kanske är den som pratar bäst i Sverige för att höra så dåligt, tröttnade. Jag tog mobilen och ringde upp mina barn, ett och ett, och pratade obehindrat ”Det är mamma och jag är i affären du kan väl vara snäll och svara på sms och tala om vad ni ville ha kram kram”.  Tyvärr var det ju inget av mina barn som svarade eftersom jag aldrig fick något sms svar. De brukar inte svara eftersom det inte brukar vara någon bra idé att prata med en döv mamma, men de ser att jag ringer och brukar svara på mina sms då.

Jag brukar ringa 112 också. Fastän jag är döv. När något händer och det är bråttom måste jag ju prata. Då talar jag ju om vem jag är och vad som hänt, gärna ett antal gånger så jag är säker på att meddelandet gått fram. Det har fungerat. Det är envägskommunikation som gäller.

I affären träffade jag Paul Lindquist, moderat kommunalråd på Lidingö. Han och jag har nattvandrat ihop och han har varit scoutledare för mina barn. Vi har jämngamla barn.Han och jag har varit vänner på Facebook länge. Vi sitter båda i kommunfullmäktige. Han för moderaterna och jag nyinvald för miljöpartiet. Han frågade inte varför jag som döv pratar i telefonen? Han erbjöd sig inte heller att höra om någon svarat i andra änden.

Vad gjorde han?

Han ger mig en kort nick där i affären. Sen tar han bort mig som vän på Facebook. (?) Han skriver att han ”Såg just vår nyvalda fullmäktigeledamot från miljöpartiet, som har teckentolkning på sammanträdena pga. av hörselskada, tämligen obehindrat prata i mobiltelefon i mataffären..”. Sen låter han sina vänner göra sig lustiga över detta med diverse kommentarer såsom ”haha” och ”selektiv hörsel vanligt förekommande hos politiker på vänsterkanten..” …”vissa blir snabbt friska från sina handicap”.. mm. Paul tar inte bort dessa kränkande kommentarer utan låter dem stå kvar. Flera av kommentatorerna är politiker.

Jag är född gravt hörselskadad och fick hjärninflammation som tioåring. Med hörapparater hör jag kanske lite men jag räknas hörselmässigt som döv. Jag hör för dåligt för att begripa ljuden jag hör. Många gånger tror man att en blind som blir opererad och ser igen lätt ska kunna gå. Plötsligt är det ljust och ont och avståndsbedömning blir omöjlig och man kan inte gå i trappor. Man ska förlita sig på något man inte haft. Det är samma med hörapparater. Jag är döv och ser på munnar för att höra. Ser på blickar och i speglar och gissar och känner på mig saker. När jag har hörapparater låter det och jag begriper ingenting. Det är jättejobbigt. Alltså väljer jag att fortsätta vara döv. Jag har ingen tyst värld. Jag har tinnitus. Det är tyst ibland men ofta är det som sånt där på tv som fanns när jag var liten – pip när det inte var program.

Jag vet inte varför Paul inte bara frågar mig om saker han inte vet. Jag bits inte, jag pratar. Jag är bara döv. Jag hör inte. Jag kan gå och prata i en tom lur för att inte bli trakasserad på kvällarna. Jag vet att hörande också gör så.

143 svar

Delad glädje…

, 20 januari, 2011
4 svar

Jag är skyldig er, läsare av bloggen FullDelaktighet.nu, en fortsättning. Efter att ha delat ångest och oro med er är det dags att dela lättnad och glädje. Jag klarade mig. Jag får behålla min personliga assistans intakt. Mitt grundläggande behov översteg med råge nålsögat 20 timmar i veckan…

Detta är inte som att ha vunnit högsta vinsten – nej, det kan inte hjälpas att den oro som föregått det beslut jag fick häromdagen grumlar ”känslan” – inte lättnaden och glädjen. Vägen till nuvarande tillstånd var för gropig, stenarna för stora och för många för att känslan av lättnad och glädje ska vara helt okomplicerad. Min maktlöshet för krampaktig, upplevelsen av total förödmjukelse för stor – och min möjlighet till kontroll i situationen alldeles för liten, särskilt sett med facit i hand. Tyck nu inte att jag är otacksam, gnällig aldrig nöjd – för det är jag inte – jag är nöjd och glad och lättad – men samtidigt lite…. tilltufsad.

Det kommer gå över – när tiden får gå och jag fått möjlighet att fortsätta mitt liv med jobb, barn och barnbarn, gubbe och hundar, bil och hus – och mina assistenter. När livet återigen får gå på räls – förhoppningsvis. Det kan jag bara önska mig men aldrig veta – det har livet lärt mig. Det gäller att ta vara på nuet.

Så – med förnyade förutsättningar kommer jag att kasta mig in i livets fortsättning och politiken som primärt rör frågor för oss som lever med nedsatt rörelseförmåga. Förutom mitt rent personliga liv så har kampen för jämlika villkor för oss präglat mitt liv, både som ideell kraft och som yrkesverksam. Och här lämnar jag min privata betraktelse och övergår till en där jag som yrkesmänniska ser mig runt i omvärlden.

De områden som kommer ta min tid i anspråk i mitt arbete på DHR handlar delvis om sådant som jag erfar i mitt eget liv – som exempelvis att fortsätta arbeta för förändrade villkor när det gäller förutsättningarna för att få parkeringstillstånd som jag också skrivit om här på bloggen – ett arbete vi i DHR gör tillsammans med sju andra organisationer. Vi har fått löfte om ett möte på näringsdepartementet inom kort. Vi får se om det kan öppna några dörrar.

Jag kommer framöver också ha möjlighet att delta vid en av de utbildningar som Försäkringskassan håller inför testet med bedömningsinstrumentet för personlig assistans. Det bedömningsinstrument som formats efter många turbulenta turer i den referensgrupp jag deltar i. På punkten bedömningsinstrument har jag kanske – tänkt om. För jag tänker – tänk om jag hade haft instrumentet som stöd vid min genomgång – då hade jag kanske inte tappat kontrollen så till den milda grad som jag gjorde? Jag tänker vidare på saken…

Dock – bedömningsinstrumentets konstruktion utgår från ett klassificeringssystem inför vilket jag känner stor tveksamhet. Den så kallade ”ICFen” – Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa – vilket är den svenska versionen av International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Detta klassifikationssystem ligger till grund inte bara för bedömningsinstrumentet inom personlig assistans utan även för andra – ett håller på att ta form som rör arbetsmarknadsområdet, ett annat handlar om att kartlägga psykisk ohälsa. Jag vill påstå att det var ICFs fel att det gick så snett med bedömningsinstrumentet för personlig assistans – och om jag inte tar alldeles miste så kommer vi att få anledning att titta lite närmare på ett klassifikationssystem som med 9.999 olika numeriska koder syftar till att beskriva en människa – både vad gäller kroppskonstitution som till livsinnehåll. Ett ”vetenskapligt” instrument som används över hela världen för att kartlägga oss som lever med funktionsnedsättningar – primärt. Vem vill ha det här klassifikationssystemet är vi nu några som börjar fråga oss – i vems intresse? Det – är ytterligare en fråga som jag tror kommer engagera mig under det kommande året.

Så god fortsättning på 2011 önskar jag alla läsare av FullDelaktighet.nu – månne 2011 blir ett år som för oss närmare – Full Delaktighet?

4 svar

Flytta makten från myndighet till människa

, 17 januari, 2011
1 svar

I mitt förra inlägg så utlyste jag en tävling. Uppgiften var att formulera nästa stora stridsfråga. Den som människor och politiken inte kan låta bli att förhålla sig till.

Vi fick en del svar. Erik och jag har enats om att den intressantaste konflikten bland kommentars-svaren snarare formulerade olika syn på metod än att försöka förutspå vilken fråga som blir vattendelande.

Vi bjuder därför in både ANNA och TOBIAS att skriva var sin del av ett inlägg.

ANNA skriver att ”man bör visa det med konkreta ord och förslag till förändring samt angagera sig själv politiskt för att vara med och förändra det samhälle man inte är nöjd med.”.
Vi vill att du utvecklar tankarna om hur vårt gemensamma engagemang ska formas och hur det ska leda till ett utvecklat inflytande.
TOBIAS förespråkar ett vilda protester. ”…människor har genom historien aldrig fått igenom sina åsikter genom att snällt acceptera läget.”, skriver han i sitt svar och hänvisar till hur andra grupper fått acceptans för sina frågor.
Vi vill att du konkretiserar ett scenario åt oss.

Håll er inom 300 – 400 ord var, och maila era bidrag till Erik före 30 januari. (kontaktuppgifter här)

Själv hoppas jag att det är en ideologisk förflyttning som är nästa stora vägval. En förflyttning av makt från myndighetsutövaren till människan med egen funktionsnedsättning. Med tanke på facit av idag när det gäller levnadsvillkor, arbetslöshet och ofrivillig bidragsförsörjning så är det hög tid att flytta makt från myndigheterna till den människa det berör.

1 svar

Byggs verkligen alla våra bostäder för att kunna vara användbara även för personer med rörelsenedsättningar?

, 13 januari, 2011
6 svar

Trots alla diskussioner om en diskrimineringslagstiftning och trots allt arbete med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i offentlig miljö måste vi vara observanta så att den bygglagstiftning vi har inte försämras. Det finns ständigt krafter som arbetar för att det ska ställas lägre krav vid byggande när det gäller användbarheten för personer med funktionsnedsättningar – speciellt när det gäller bostäder.

Vid byggande av nya lokaler som allmänheten har tillträde till och nya arbetsplatser ställs idag enligt vår bygglagstiftning mycket starka krav för att dessa byggnader från början ska vara tillgängliga och användbara för personer med olika funktionsnedsättningar. Problemet är att man i verkligheten generellt lägger ribban lägre än lagstiftningen, vilket också PBL-utredningen och Regeringen konstaterar i propositionstexten till nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år. Åtgärden för att lösa detta problem är enkel – ställ krav enligt lagstiftningen! Och det finns massor av sanktionsmöjligheter enligt Plan- och bygglagen – kräv att dessa ska användas! Det finns kommuner som använder sanktionerna – men dessa kommuner är alldeles för få.

Men hur ser det ut för de bostäder vi bygger? I gällande propositionstext till Plan- och bygglagen står sedan 1987 att en bostad ska vara planerad så att den ska kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar. Det innebär att en bostad ska vara basutformad enligt Boverkets Byggregler och Svensk Standard. Med hjälp av bostadsanpassningsbidrag ska man kunna åtgärda det som ytterligare behövs för att en person med sina speciella funktionsnedsättningar ska kunna fungera i sin bostad. Jag återkommer till Bostadsanpassningen i en senare blogg.

För bostäder i två plan – alltså i princip alla bostäder med fyra rum eller fler och kök och en del stora lägenheter med tre rum och kök – räcker det enligt Boverkets Byggregler att man kan leva på entréplanet och till ”avskiljbar sängplats” kan avskilja en sovalkov i detta plan. Att man som person med rörelsenedsättning ska ha möjlighet att använda båda planen i sin bostad har det aldrig varit tal om!

Vaddå fullvärdig bostad?

Man ska alltså – om man får en rörelsenedsättning som förhindrar en att ta sig upp på övre plan – för all framtid sova någonstans på entréplanet bakom ett draperi utan möjlighet att stänga om sig och utan tillgång till fönster. Där ska man klä av och på sig, där ska man sova och där ska man ta sig till hygienutrymmet när resten av familjen t ex har besök av vänner. Krav på avskildhet finns inte! Att ha en parsängsuppställning kan man bara drömma om!

Denna utformning dök plötsligt upp som tillåten i Boverkets Byggregler 1993. Trots påpekanden vid ett flertal tillfällen om att detta definitivt inte uppfyller kravet om ”fullvärdig bostad” finns denna formulering kvar. Det mest allvarliga är nämligen att det är en försämring och ett oacceptabelt steg tillbaka från det krav som ställdes från 1978 då det i Svensk Byggnorm stod: ”Som bostad i flera plan, som är tillgänglig för personer med handikapp, godtas bostadslägenhet i vilken entréplanet rymmer kök, matplats och hygienrum samt antingen vardagsrum, i vilket sovplats kan avskiljas, eller två sovrum varav ett är möblerbart med soffgrupp.” I skriften ”Statens Planverk Aktuellt 1/1978” ställs frågorna: ”Hur stor ska den sovplats vara som ska kunna skiljas av från vardagsrummet om det inte finns annat sovrum på entréplanet? Behöver den ha fönster?” Statens Planverk svarar: ”Sovplatsen bör vara 7 kvm stor och försedd med fönster”.

Intressant att veta är att redan 1972 ritade vi tillsammans – min mentor professor Lennart Kvarnström, jag och andra medarbetare på Lunds Tekniska Högskola – på hur en bostad i två plan skulle kunna göras helt tillgänglig och användbar för alla – med hjälp av en enkel lyftplatta. Detta ledde till en utställning på Form Design Center i Malmö.

6 svar

Tillgänglighet vs. Kulturminne

, 10 januari, 2011
8 svar

Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.

Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.

Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.

Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?

Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.

Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?

Àvila

66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.

8 svar