Året då alla Enkelt Avhjälpta Hinder är nu till ända. Alla som i sin vardag hindras av ogenomtänkt arkitektur vet att denna målgång inte skett. Inget sjabbel på upploppet – frågan är om ens Sverige ställde sig på startlinjen i kampen mot otillgängligheten.
Ingen lagstiftning om att otillgänglighet måste rättas till finns och mycket av ansvaret har lämnats över vind för våg till oinformerade och ointresserade kommuner. Vissa kommuner har förvisso gjort ett ärligt försök – jag tänker först och främst på Lunds kommun som faktiskt inventerat Lund och lokaliserat problemen. Den kommun som jag bor i, Göteborg, representerar nog mer generellt hur kommunerna antagit denna utmaning. M.a.o. struntat i den helt. Av de 150 anmälningar som jag gjort till Diskrimineringsombudsmannen och stadsbyggnadskontoret har samtliga avslagits av anledningen att min anmälan inte var ett enkelt avhjälpt hinder – eller att byggnaden i fråga är för gammal och har ett allt för betydande kulturminne för att få göras någonting åt.
Låt mig påpeka att jag inte gjort anmälningar på några omöjliga objekt. Ett eller två trappsteg i modern stadsmiljö. De äldsta av husen som anmälts är gissningsvis från sekelskiftet och har renoverats många gånger. Åtgärder som att måla om, reparera, sätta in 3-glasfönster dra in el, telefon, vatten och bredbandsuttag har inte stött på patrull hos kulturminnesivrarna – utan det är först då det blir tal om avfasade kanter, ramp eller dörröppnare som anpassning ses som för stort ingrepp.
Vilken laglig grund har stadsbyggnadskontoret för sitt handlande?
Priset Access City Award delades ut i Europakommissionen i december 2010. De 4 nominerade städerna för Europas mest tillgängliga stad var Barcelona (Spanien), Àvila (Spanien), Köln (Tyskland) och Åbo (Finland). Priset gick till Àvila – en medeltidsstad i Spanien som gjorts tillgänglig för allmänheten. Priset delades ut av Belgiens kungligheter och då pristagaren höll sitt tacktal sa Borgmästaren från Àvila tyckte att det var en självklarhet att alla skulle kunna ta del av staden och det kulturminne från medeltiden som Àvila besitter. Då Borgmästaren sa ”alla” menade han också alla.
Àvila har anor från 1100-talet och många av byggnaderna i staden är ifrån perioden 1100-1400. Genom duktiga arkitekter och konservatorer behövde Àvila inte välja mellan tillgänglighet och kulturminne. Varför skall vi i Sverige tvingas göra det valet?
66 städer sökte till Access City Award. Alla länder i EU sökte. Alla förutom Sverige.
Den där dosan hörde vi också talas om. Den lär vara ganska dyr och tydligen mycket svår att få tag i. Journalisten gjorde tappra försök att införskaffa en sådan utan resultat. Vid många övergångsställen fanns taktilplattor. På min förfrågan om hur man kommer dit, om man ska följa huskroppen eller trottoarkanten uteblev ett svar. Ett tillgängligt samhälle ska gälla alla oavsett funktionsnedsättning. Det lär ju knappas vara en överaskning om att det finns funktionsnedsatta människor för det har existerat lika länge som mänskligheten har funnits på planeten.
Om Barcelona kan tilläggas att all design har varit användarcentrerad, alla användare har fått ge sin syn. Så här uppfattade jag att det gått till när det gällde ticksignalen. Den ansågs störande och man ville försöka hitta en så bra lösning som möjligt. En diskussion fördes med de som företrädde synskadade. Lösningen blev att den som behöver ljud har en liten dosa varmed ljud kan kopplas på vid behov. Framtida utveckling kan mycket väl bli att koppla det till mobiltelefoner som de icke-stadigvarande besökarna skulle kunna nyttja.
Vem ska man tro på? Min son och jag erhöll priset ”Utrota Apartheid i Sverige” i det ingick en resa till Barcelona eftersom det bedömdes vara Europas mest tillgängliga stad. De funktionsnedsatta vi talade med så var Barcelona den mest tillgängliga staden i Spanien ändå gick priset till Ávila.
Var då Barcelona så tillgänglig? Nej – Ja. Det beror på hur man ser det. Offentliga lokaler var till 95 % otillgängliga för rullister. Alla övergångsställen hade 0-kant men branta ramper vilket inte spelar så stor roll för den som sitter i elrullstol. Men är kämpigt för den som rullar manuellt. Överallt trafikljus – utan ticksignal. Vår synskadade journalist som var med skriver att han satte livet på spel var gång han korsade en gata. All kollektivtrafik var tillgängliggjord. Åker man med Metro då måste man i förväg veta vilken perrong man kan stiga av på eftersom alla inte har hiss upp till markplan. Man får se upp så vagnsgolv och perrong är i nivå innan man rullar av. De få gånger vi åkte med bussarna så fungerade det dåligt till 50 %. Även med bussarna måste man veta hur hållplatsen ser ut där man tänker stiga av så man inte hamnar på en refug med höga kanter vilket vi gjorde. Tur att Mats inte satt i sin elrullstol. Färdtjänsten tyckte alla var bra. Samma pris som kollektivrafiken, inget begränsat antal resor, ingen samåkning, höll alltid tiden – MEN den måste beställas 24 timmar i förväg såvitt man inte hade ett fast schema. De flesta funktionshindrade bodde på vårdhem och endast ett fåtal hade personlig assistans.
Det kommer nog bli lite bättre med den nya PBL då kommer kraven på tillgänglighet med i lovprocessen.
Men det stora problemet är att de som använder byggnaderna inte har någon väg in för att pröva om lagen har efterlevts. Det är kommunen och byggherren eller fastighetsägaren som är parter. Ett argument för diskrimineringslagstiftning är det.
Pingback: Tweets that mention Tillgänglighet vs. Kulturminne « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com
Jadu Hans, bra och viktiga frågeställningar. Vilka lagar ska man följa – och vilka får man bryta? Uppenbarligen är det ju comme il-faut att bryta bygglagarna på tillgänglighetspunkten.
Vem kan ställas till svars undrar jag?
Lagstiftningen om enkelt avhjälpta hinder är fortfarande i kraft. Det har den varit sedan föreskriften från Boverket började gälla hösten 2003. Och den började gälla direkt. Målet för lagens syfte var 2010. Målet stod bara i förarbetena. Men många förefaller ha tolkat lagen som om man hade till 2010 på sig. Sedan väntade många, och väntade…
Kraven på det nybyggda går avsevärt längre än det som definieras som enkelt avhjälpt. Samtidigt som många jobbade med att undanröja det som var enkelt avhjälpt byggdes nytt som stred mot byggreglerna. Lagen om enkelt avhjälpta hinder, kunde plötsligt bli aktuell på det som var nybyggt.
Har funderat mycket på vad som hindrar tankekraften från att gå åt rätt håll. Uppenbarligen går mycket energi åt till att förtränga att människor faktiskt är olika.
Att det finns krav på att bevara kulturmiljöer behöver inte heller hindra en tillgänglighetsförbättring. Det finns det många exempel på.
Men till slut kommer ändå frågan, VARFÖR?
Jag minns en grej Sari Nykvist skrev för Stiletten angående just detta. Hon skrev om Gamla Stan i Stockholm och jädrar vilket hallå det blev! Man kan ju undra hur många toaletter med rinnande vatten det fanns på ölstugorna i 1700- och 1800-talets Stockholm. Men som sagt, det är väl skillnad på olika………