Författararkiv: Jamie Bolling

Om Jamie Bolling

Jamie Bollings titel är President of ENIL – European Network on Independent Living. En erfaren demokratikämpe bördig från Ohio, USA. Uppvuxen i Frankrike och numer hemmastadd i Härnösand där hon är förtroendevald regionalpolitiker.

Kampen går vidare!

Nästan varje dag tanker jag på Erik Ljungberg. Jag öppnar Aiai som var Eriks innovation för att kolla hur mina assistenter jobbar. Jag kan bli ledsen eftersom jag saknar Erik men jag kan bli jätteglad också. Jag kände inte Erik länge men under de korta tre åren gjorde Erik ett starkt intryck på mig. Jag blir ledsen ibland eftersom jag saknar vänner som bor långt borta eller som har gått bort. Börja bli äldre så de blir fler… Jag saknar särskilt vänner som Erik, med vilken jag kunde prata om mycket, från Independent Living-ideologi till hur Aiai gjorde mitt liv mycket enklare. Gemenskapen med Erik var så lätt. Han var alltid glad, positiv och såg möjligheter! Erik hann så mycket. Erik var en stark ”role model”. Han visade hur vi kan uppnå mycket med egen kraft och ihärdighet.

Vi kan inte alla vara som Erik. Han var påhittig, hade idéer och såg till att de blev verklighet. Men vi kan lära oss att inte vara negativa och att se livets möjligheter. Man kan åka med flera som använder rullstol samtidigt, med Göteborgs spårvagn! Det kan vi tacka Erik för! Han såg möjligheter och var medveten om våra rättigheter och om jämlikhet och han såg till att det blev ändringar.

Att vara med i Eriks stiftelse känns båda roligt och spännande. Det är en ära! Tänk att kunna vara med att se till att andra med idéer får en chans! Det är kul! Men också ett ansvar att hitta de som har idéer och att se till att finansieringen ökar! Men jag är full av hopp eftersom jag vet att Erik hade ett stor kontaktnät, och det har vi andra som har blivit styrelsemedlemmar i stiftelsen.

Erik och jag jobbade tillsammans i ENIL. ENIL är det Europeiska Nätverket för Independent Living. Vi började med stora planer till exempel – att Aiai skulle kunna växa utomlands och att göra Europa och omvärlden mer tillgänglig för alla. Men allt tog plötsligt slut. Det är det som är svårast. Erik jobbade för fullt och hade samma dag haft kontakt med media för att öka medvetenheten om diskriminering och så plötsligt dog han. Det är som han dog på fältet. Tänk om livet hade varit annorlunda och våra rättigheter respekterades. Vi skulle inte behöva kämpa för rätten till att åka på bussar, tåg eller plan. Skulle vi inte behöva kämpa för rätten att leva våra liv fullt delaktigt. Vi skulle inte behöva kämpa för sociala insatser som personlig assistans. Erik hade kunnat spendera sina sista dagar i lugn och ro – med mer trivsamma uppgifter.

Men livet är som det är och kampen fortsätter utan Erik. Jag jobbar som direktör för ENIL och vi jobbar för att se en ökad medvetenhet om Independent Living i alla Europeiska länder. Jag skulle vilja se att alla vi med funktionsnedsättning kunde ha ett bättre liv i våra respektive länder. Jag blir trött när folk säger t.ex. – men hur har de det i Polen? De utgår ifrån att vi med funktionsnedsättningar i Sverige har ett bättre liv än de i Polen. Ja kanske vi har det, och kanske även de som ställer frågan har ett bättre liv än ”de” som bor i Polen men vem är ”de”? Jag stoppar de som använder detta typen av retorik. Jag påpekar att vi måste tänka efter vem det är vi mäter livets standard med. Jag vet att det inte spelar någon roll i vilken land vi lever; människor med funktionsnedsättning har lägst utbildningsnivå, högsta nivå av arbetslöshet och är bland de fattigaste av de fattigaste. Jag ska inte jämföras med någon från Polen, Italien, England eller Frankrike men med andra som bor här i Sverige. Hur har jag det i jämförelse med en ”jämlik medborgare” i Sverige?

Varje dag ser jag bussarna som åker förbi mitt hus, bussar som jag inte får resa med. Jag kommer inte på. Västernorrland såg till att köpa in nya bussar i maj 2014 – alldeles spilande nya. Det finns wifi och man åker högt! Men så högt att vi med rörelsehinder inte kommer på eller att mammor med barnvagn kommer ombord. Ett argument som jag har mött är att om man tar med människor med funktionsnedsättning på bussarna blir alla försenade. Jag säger att alla kan vara försenade om man inte lär sig hur man ska fixa en rullstol och så vidare men då kommer åtminstone alla till jobbet. Men nej, istället föreslog man segregerad transport. Man ska ha en speciell transport för handikappade! Ja Erik, kampen går vidare och attityderna ändras inte så enkelt. Men hopp har jag, tack vare dig!

Handläggning för tillgänglighetsfrågor

Jag har fått brev från Stockholms Stad i brevlådan nu de senaste veckorna. Det var svar till mina ärenden från 2006. Minns ni när vi i samarbetade med Marschen för Tillgänglighet skulle anmäla otillgängliga ställen i våra kvarter som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder? Jag gjorde flera anmälningar runt om i Stockholm. Minns inte hur många men många blev det. Sedan har tiden gått.
Nu fyra år senare får jag svar från Stadsbyggnadsnämnden. Har något hänt? I brevet står det att anmälningar lämnas utan åtgärd med stöd av 10e kapitlet, paragraf 1 i plan- och bygglagen (1987:10). Stadsbyggnadskontoret har utifrån förutsättningar på platsen bedömt att anmälan inte gällde ett enkelt avhjälpt hinder.

Det jag anmälde var nivåskillnader vid entrén till lokaler. Dessa nivåer gör att vi som är rullstolsanvändare inte kommer in i lokalerna. Det var ibland kanske mer än ett trappsteg och som mest några trappsteg. Tänk att några trappsteg ska tillåtas – hinder som gör att vi inte kan komma in och delta i samhället!

Jag öppnade breven och min första reaktion blev när jag kom till diarienumret: 2006 – xxxx. Det har tagit mer än fyra år att få svar. Det är lätt att bli uppgiven. Det känns inte som vi är tagna på allvar. Om det inte var ställen som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder kunde svaren har skrivits omgående eller relativt fort. Vad var strategin bakom att låta så mycket tid rinna iväg? Ansåg Stadsbyggnadskontoret att mina ärenden var så oviktiga? Eller hade vi anmält så många ställen att det tog fyra år att hinna kolla dem? Eller är byråkratin så långsam att det tar så mycket tid?

Allt jag vet är att jag blir uppgiven. Jag är trött på att anmäla hinder som gör att jag är en andra klassens medborgare. Jag är trött på att inte kunna ta  tillgängligheten för given i samhället som alla andra. Tänk att kunna gå ner på stan och kunna äta på den krogen som alla andra pratar om. Eller gå på den vernissagen som verkar het? Tänk att kunna ge sig iväg till Uppsala från Stockholm och veta att man ska komma fram utan att behöva vänta timme efter timme på de tåg som är rullstolsvänliga. Tänk att bli tagen på allvar!

Den diskrimineringen som tillåts och som gör mig och andra till andra klassens medborgare är oacceptabel. Sverige är inte en demokrati när man tillåter en utestängning av många av sina medborgare. Det är dags för den lagstiftning som vi begär, den lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering och som kommer att kräva att åtgärd vidtas. En verklighet där man inte får vänta i fyra år för att få svar på anmälningar. En verklighet där min möjlighet till full delaktighet tas på allvar!