Vår grundare och samordnare Erik Ljungberg fick pris härom veckan (IfA). Det var vansinnigt välförtjänt. Han fick det för att ha startat den här bloggen. Ett initiativ värt mycket. En blåslampa i baken på de som behöver det, och en outsinlig källa till kunskap för den som behöver lära mer inför framtiden.
Den startades i maj för att få uppmärksamhet på frågorna om mänskliga rättigheter, tillgänglighet och lika rätt inför valet i september. Lyckades vi? Alldeles oavsett i vilken grad vi lyckats, så inser nog alla behovet av att det sker.
Men i maj 2010 då partierna gick till val så var politiken till stora delar redan beslutad. Enkäterna till politikerna var redan utskickade, i de flesta kunde man inte ens hitta ett ord som påminde om något som skulle kunna beröra mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inte undra på att Full Delaktighet fick ett tomrum att fylla.
Vi fick den regering vi röstat fram. Är det nån som märkt nya krafttag för våra frågor? Inte det, inte. Ok. Slutsats:
Det är nu det börjar.
År 2014 är det val igen. För att det ska bli debatt krävs en politisk konflikt. För att det ska bli en politisk konflikt behövs förslag som delar upp oss i ”för” och ”emot”. Då inget parti kommer att vilja föra in ”lägg ner färdtjänsten”, ”slopa assistansen” eller ”sluta ödsla pengar på funktionshindrade” i sina program, så räcker det inte med en allmänt progressiv hållning runt delaktighet, tillgänglighet och lika rätt.
Så vad är nästa grej?
Vad är nästa stora stridsfråga? Bortom kravet på lagstiftning om otillgänglighet som diskriminering. Vilket förslag utmanar så pass mycket att omvärlden inte kan låta bli att förhålla sig till det – för eller emot?
Vi har bara några år på oss. Sen så ligger politiken inför valet fast igen. Jag öppnar därför Full Delaktighets förslagslåda här i kommentarsfältet. Jag har talat med Erik Ljungberg, och vi har här vår egen lilla tävling. Hederspriset blir att få utveckla sina tankar i bloggen. Så vad säger ni?
Det där var väldigt dumt sagt! ”Vi fick den regering vi röstat fram.” Vilka VI???? Det är inte vi. Det är vi och det är vi. Det är alltid olika VI.
Jag har inte rörstat fram en högerregering. Men naturligtvis har jag röstat. Att säga som du gör innebär att du gör mig osynlig. åh, vad jag blir trött. Slarva inte med språket!
Får man säga att det är ett elände att vi delar upp oss som vi gör? Det är inte behoven som styr men det borde vara det!!! Vem som helst som blir hänvisad till hemtjänst kan tappa livslusten. Man blir maktlös när man är beroende av hemtjänst. Enda sättet som man i dagens hemtjänst kan reagera är att AVSTÅ från nödvändig hjälp. Jag kan tvätta mig själv och gå på toa själv. Men förutom det behöver jag hjälp för att ta mig ut.
Vi borde ha ett system. Beroende av hjälp ska inte innebära helt olika Behoven måste få styra!
Uppsala kommun har redan som regel att du inte ska kunna gå för att få handikapptilstånd och färdtjänst.
Är du utan armar och inte kan köra bil eller inte kan bära något av annan orsak spelar ingen roll. Dessutm måste ditt tillstånd vara i mer än 6 månader… Att bryta bägge benen ger alltså inte rätt till hjälp.
Men numera finns en som förstår verkligheten i den nämnd som handhar detta. Vi hoppas h*n kan göra något. :)
Lika spelregler!
Det borde alltid gälla. Sluta titta på kön, ålder, handikapp, ursprung mm
Alla ska ha samma möjlighet.
Nästa stridsfråga borde bli att hemtjänsten för funktionshindrade inte ska ligga inom äldreomsorgen och att friska partners inte ska vara tvungna att ta hand om sin sjuka/skadade partner. Vad är det för jämlikhet?
Säg inte det ! Regeringen har tappat alla spärrar. föst försämrar de för alla sjukskrivna och med sjukersättning. Nu ska det också bli nya regler för handikapparkeringar, där regeringen föreslår att det bara är de som inte kan gå som ska få handikapptillstånd.Rättvist?
Jag tror på vilda protester. Alltså, människor har genom historien aldrig fått igenom sina åsikter genom att snällt acceptera läget.
Tillexempel:
homosexuella blev friskförklarade efter att ockuperat socialstyrelsen i ett antal dygn.
Antidiskrimineringslagen i USA (ja, ni vet vilken jag menar) kom igenom efter ockupation och vilda protester i flera dagar bland annat.
Att snällt marschera en gång om året (marschen för tillgänglighet) är jättebra för att fortsätta hålla igång vikten av en diskrimineringslag, men när samtliga partier går med i marschen men inte gör något åt det har det väl ändå blivit lite galet. Vi behöver mobilisera, höras, synas och inte ge oss!
(Utvecklar gärna i ett blogginlägg, men vad jag vet har det skrivits förr.)
För att få politiker och även övriga människor att lyssna mer till vad personer med funktonshinder har att säga så behöver man skriva som exempelvis Erik gjort på denna blogg och inte en massa ”gnäll” eler ”bu hu historer om hur synd det är om mig” Det är dock viktigt att berätta hur saker och ting ser ut men det är också viktgt att skriva och berätta om hur det borde vara eller hur det kan förändras. Denna blogg har varit bra men som sagt, ibland har det kännts som vissa inlägg har mer varit en gnälla av mig blogg av vissa inläggs skrivare. Mycket viktigt att man blir sak kunnig, konkret och inte gnällig. Visst vi med funktionhinder har det jätte jobbigt i samhället många gånger, men man bör visa det med konkreta ord och förslag till förändring samt angagera sig själv politiskt för att vara med och förändra det samhälle man inte är nöjd med.