Efter riksdagsvalet 1985 utsågs Bengt Lindqvist av Olof Palme till biträdande socialminister. Bengt hade varit ordförande i den samlade handikapprörelsen och har själv en synskada. Men hans politiska liv blev kort. Han satt bara med i regeringen under två mandatperioder.

Ändå lyckades han åstadkomma mycket. Utan honom hade vi troligtvis inte haft någon personlig assistans. Assistansreformen har visserligen tillskrivits Bengt Westerberg men det var Bengt Lindqvist som lade grunden för reformen. Det är därför som det är så viktigt med politiker med egen erfarenhet av funktionshinder. Utan dem blir aldrig det svenska folket fullt representerat.

Men efter Bengt Lindqvist har det varit ont om politiker utsatta för någon form av funktionshinder.

Under förra mandatperioden satt visserligen Kaj Nordquist i riksdagen för (s). Kaj har också en synskada men han gjorde inte mycket väsen av sig. I varje fall märkte jag inte av honom som vanlig väljare.

För några år sedan gjordes stort rabalder av att Riksdagens plenisal hade gjorts mer tillgänglig för bland annat oss rullstolsanvändare, men var är alla de som ska dra nytta av den tillgängligheten?

För några veckor sedan meddelade Miljöpartiet i Härnösand att de numera inte enbart kvoterar in kvinnor i politiken, utan även personer med utländsk bakgrund. När får vi se ett likadant initiativ på vårt område? När blir det viktigt för partierna att även få med politiker med egna erfarenheter av funktionshinder?