Härom kvällen gick min gubbe och jag på en tillställning anordnad av den samlade rörelsen för personer med funktionsnedsättning på orten – kort uttryckt ”handikappföreningarna”. Arrangemanget gick ut på att vi nu i valtider skulle få ställa frågor till de politiska företrädarna om deras ambitioner inför framtiden om saker som berör oss som lever med funktionsnedsättning. Ett arrangemang helt i linje med vad vi brukar göra inom rörelsen när det är valår – alltid med samma ambitiösa förhållningssätt och samma stora förväntningar på att få ”besked” från de som sitter eller kommer att sitta på makten att besluta.

Upplägget var det vanliga. De vanliga politiska partierna var representerade. Den vanligaste frasen uttalad av en politiker i ett sådant här sammanhang levererades: ”Tack för att vi får komma, jag lär mig alltid så mycket på era träffar” – typ. De vanliga företrädarna för rörelsen var på plats. Och vi höll till i de vanliga lokalerna. De vanliga frågorna ställdes och de vanliga svaren kom som på beställning. Svar som till intet förpliktigar – för om de utfästa löftena inte infrias går det ju alltid att skylla på ekonomin. Och för mig som varit med länge kunde det varit en utfrågning inför vilket val som helst förut – vilket årtal är det 2010 eller 1978 eller 1991?

Om nu politiker vill ”lära sig så mycket” om våra villkor – varför frågar inte de oss hur vi vill ha det? Varför är det vårt ansvar att de ”lär sig” hur våra villkor ser ut? Det borde varit VI som svarade på frågor! Jag vill se en omvänd valdebatt där vi sitter i podiet och lokalen är full av intresserade – och engagerade – politiska företrädare som frågar oss – hur ser era liv ut, vad behöver du och du och du för att leva ett liv som andra. Då hade jag trott på deras genuina intresse av ”att lära sig” något om våra villkor. Med den traditionella paneldebattsmodellen ser de politiska företrädarna mest besvärade ut – och svaren blir ofta både svamliga och fel – för det kan inte våra frågor – de har inte svaren.

Jag vet – det finns de som anser att vi får väl ge oss in i politiken då! Men vad är det som säger att jag vill arbeta politiskt i frågor som berör mig så nära, ibland in på huden, så att jag tar till lipen när jag förstår att människor inte delar min upprördhet. De frågor som gäller oss som lever med funktionsnedsättning är inte sällan av karaktären ”så NÄRA och så BEYDELSEFULL” för mitt människovärde, så att bedriva den kampen bland människor som kanske inte förstår, det är för tungt för många. Då blir kampen inom de olika förbund vi bildat ett alternativ – här vet vi att människor förstår vår utsatthet och det utanförskap det kan leda till. Där kan vi hämta den kraft vi behöver.

Så vad är slutsatsen? Tja – att vi måste förnya oss i rörelsen – och så får vi sluta dalta med politikerna. Om de vill företräda folket – ja, då får de väl ta reda på hur folket vill ha det. Det kan inte enbart vara vårt ansvar.
Min gubbe och jag gav upp – rätt tidigt ska erkännas – åkte hem i den ljumma försommarkvällen, satte oss på altanen i kvällsljuset och tog var sitt glas svalt vitt vin – och utan att skämmas påstår jag att det var ett avsevärt bättre sätt att använda just den här kvällen i juni, valåret 2010.