Apropå dokumentären “Bad mongo” som sändes på SVT för någon månad sen skrev en teverecensent att huvudpersonen Duong gjorde allt för att “slippa tristessen i att vara fånge i sin kropp”. Just det här med att förusättas vara fånge i sin egen kropp och få sitt agerande tolkat utifrån det antagandet tänker jag är ett vanligt, för att inte säga klyschigt, för att inte säga fördomsfullt eller funkofobiskt, sätt att uttrycka sig kring en person med ett icke-normativt funktionssätt.

Men apropå funktionalitet och fängelser:

Johan Cullberg skriver i boken “Psychoses” om att han träffat många patienter som efter att den akuta psykotiska fasen har gått över ändå medicineras med neuroleptika, trots att både de och deras anhöriga har haft invändningar. Neuroleptika är tunga mediciner med många och svåra (bi)verkningar, varav en kan sägas vara att “they sedate the personality”, alltså att mitt jag blir mer eller mindre avstängt. Cullberg uttrycker det som att dessa människor inte har blivit frisläppta från sitt neuroleptiska fängelse.

Under de senaste åren har hundratals personer helt blivit av med, eller fått sin personliga assistans kraftigt nedskuren, trots att deras behov inte har ändrats. Personlig assistans är en medborgerlig rättighet enligt LSS, och även en mänsklig rättighet enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Att förlora sin personliga assistans innebär bland annat att inte kunna röra sig fritt i samhället. Att vara satt i husarrest, kanske med frigång. Att ens hem blir ett fängelse.

I dagarna släppte Försäkringskassan en reklamfilm om Consensio. Det är “ett projekt för kompetensutveckling inom området funktionshinder” och ska förbättra samarbetet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommuner i Stockholms län.

Reklamfilmen handlar om en gående vit mansperson som bär omkring på vita objekt i olika storlekar och former, som han försöker lämna eller byta hos olika avdelningar, men det är väldigt komplicerat och svårt för honom. Filmen avslutas med att tre personer står och tittar på en stor vit cylinderliknande tingest. Över dem ligger texten ”Nu har vi chansen att förbättra samarbetet mellan olika delar av välfärdssystemet och öka kunskapen om funktionsnedsättningar”.

Filmen får mig att undra varför Försäkringskassan har valt att illustrera människor med så kallade funktionsnedsättningar som vita föremål, vilka snart kommer att förflyttas mer effektivt? Eller om den tolkningen av filmen inte alls har slagit dem?

Att avbildas i en förtingligande form skulle vi kunna kalla: den reducerande representationens fängelse. Och risken att bli instängd där hänger förstås samman med sånt som normer, makt och marginalisering.