Att komma till Visby och till Almedalen känns välbekant, mjukt och välkomnande. Jag måste erkänna det – jag älskar Almedalen! För mig är det en vecka av intressepolitisk påfyllning. Jag får energi och ny kunskap och det brukar räcka ungefär länge nog till nästa års Almedalsvecka.

Tyvärr känns det där välbekanta, mjuka och välkomnande igen på fler ställen. Till exempel i hur politikerna talar om tillgänglighet… Och då är det inte lika kul längre.

Årets första möte för mig blev en presskonferens om tillgänglighet som Handikappförbunden och Lika Unika höll. De har låtit en nationalekonom, Dan Andersson, titta på vad tillgänglighet egentligen kostar vårt samhälle. Dan konstaterar vid presskonferensen att han ibland blivit starkt road av att läsa vad svenska politiker säger om tillgängligheten. De säger saker som helt enkelt inte är sanna! Sverige är INTE särskilt anpassat!

Dan Andersson visar i siffror att antalet personer i gymnasiesärskolan har ökat från 1992/93 till 2010/11 med 158%. En konsekvens av det är att mellan åren 2003 till 2011 har antalet unga vuxna med sjuk- och aktivitetsersättning ökat med mer än det dubbla!

Tillgängligheten i arbetslivet minskar (inte ökar) för personer med nedsatt förmåga att arbeta. Mellan 33000 – 200 000 skulle kunna arbeta i någon omfattning.

När det gäller den fysiska tillgängligheten visar Dan Andersson att det skulle kosta samhället någonstans i intervallet 210 till 1 115 miljarder kronor att minska omloppstiden för fastigheter från 70 till 20 år. Statskontoret, som gjort en liknande utredning, satte kostnaden till 2700 miljarder. Och ingen av utredningarna har då räknat med värdet i form av modernitet och tillgänglighet. Att förkorta omloppstiden innebär att man tidigare kan bygga nytt och tillgängligt. Det skulle även innebära att man bygger bort bostadsbrist och skapar mer miljövänligt boende, något som gynnar samhället i stort.

Det som är obegripligt att politikerna inte lyssnar på är argumentet att tillgänglighet är ett allmänintresse och inte ett särintresse! Förr eller senare berör det troligen oss alla. Vi blir allt äldre. Antalet 85-åriga män har ökat med 60% sedan 90-talet. Antalet 85-åriga kvinnor med 30%. Allt fler bor också kvar hemma vilket leder till större krav på tillgängliga bostäder. Borde det inte kunna förstås av de manliga politiker som säkert satsar på att bli just en av de där 85-åringarna som vill bo kvar hemma?