…men jag har en funktionsnedsättning (och är kripp?)
Jag har med stort intresse följt debatten här på bloggen, och vill både kommentera och resonera kring Ordet, det med stort O, det som vi ”borde” använda. Jonas Franksson citerar i sitt inlägg Jag är handikappad Peter Pohls förord i antologin Strutsens vingar från 2002. Jag skrev texten som citatet av Peter Pohl kommenterar. Pohls kommentar var väsentlig i och med att den påpekade en uppenbar missuppfattning hos mig då (jag hade i USA fått höra myten om ”handicaps” ursprung såsom ”cap in hand”, att ha mössan i handen, dvs tigga). Det Pohls kommentar däremot missade är att ”handikapp”, av andra tungt vägande skäl ansågs (och anses?) vara om så inte direkt dåligt, men åtminstone en smula komplicerat att använda.
Den främsta anledningen som jag såg då och fortfarande ser är att handikapprörelsen (och se där, ”handikapprörelsen”, en sammansättning med ordet!) på bred front under 20 år hade lanserat och sökt etablera det relativa handikappbegreppet, efter Vilhelm Ekensteens och Anti-Handikapps arbete långt tidigare. Poängen är, som Jonas skriver, att ett funktionshinder – enligt tidigarevarande språkbruk – var handikappande. Handikapp är alltså inte en egenskap hos individen, utan betecknar de svårigheter som uppstår i mötet med (det otillgängliga) samhället. Således medförde detta ändrade tänk ett tydligt ställningstagande för social model, mot medical model. Problemet då och nu är att detta synsätt inte nått fram till allmänheten och vardagsspråket. Där är fortfarande vi ”handikappade” och ”handikapp” en synonym till både ”funktionshinder” och det nytillkomna ”funktionsnedsättning”. Jag är alltså rentav böjd att kalla detta ett misslyckande för handikapprörelsen och även för de politiska ambitioner som funnits att förändra språket och synen.
Hur vi benämner oss själva ifråga om vår grupptillhörighet i olika sammanhang kan förvisso tyckas vara slöseri med resurser –
skrivbordsstrider istället för ”riktiga” strider. Samtidigt ligger det mer i ord än vad många vill tro. Ord är viktiga. Som utbytesstudent i San Diego skrev jag kring detta:
Ord interagerar med oss och skapar därmed trosföreställningar och attityder. Den som i tidig ålder får en negativ stämpel blir sannolikt dåligt rustad för att möta vuxenlivet. Ordets konnotation, vad det associeras med, internaliseras av individen och personen blir vad han kallas.
Jag kan fortfarande hålla med om det. Externt och officiellt tycker jag att ”people first language” har en väsentlig poäng. Det är ett sätt att komma ifrån det ihopklumpande, generaliserande, könlösa och individualitetsfråntagande som finns i ”handikappade”, ”funktionshindrade” och ”funktionsnedsatta” (ett nytt ord som jag själv tycker är förskräckligt). I en av kommentarerna till Jonas inlägg påpekar Vilhelm Ekensteen att detta även fanns med i Anti-Handikapps tänk (”den handikappade”): ”Ingen kallar oss längre neger”, if you catch his drift. Om samma ”metafor” tillåts är problemet att vi fortfarande i allmänt språkbruk och i media kallas just neger, fast utan bestämt pronomen:
| Expressen.se | DN.se | |
|---|---|---|
| handikappade | 436 | 706 (1) |
| handikappad | 278 | 706 (1) |
| funktionshindrade | 271 | 589 |
| handikapp | 252 | 489 |
| funktionshinder | 198 | 465 |
| funktionshindrad | 79 | 580 |
| funktionsnedsättning | 14 | 142 |
| funktionsnedsatt | 1 | 0 |
| funktionsnedsatta | 0 | 7 |
| personer med handikapp | 1 | 2 |
| personer med funktionshinder | 16 | 56 |
| personer med funktionsnedsättning | 1 | 19 |
| personer med funktionsnedsättningar | 0 | 9 |
| de handikappade | 0 (2) | 32 |
| den handikappade | 0 (2) | 31 |
| de funktionshindrade | 0 (2) | 43 |
| den funktionshindrade | 0 (2) | 24 |
| de funktionsnedsatta | 0 (2) | 1 |
| den funktionsnedsatte | 0 (2) | 0 |
Noter:
1. DN.se:s sökfunktion gör ingen åtskillnad mellan ”handikappade” och ”handikappad”.
2. Expressen.se:s sökfunktion skiljer inte mellan ord med eller utan ”de/den” framför.
(Sökningarna gjorda 2010-10-20. )
”Handikapp” har flera olika betydelser och kan därför användas i andra sammanhang, men även med det i åtanke talar siffrorna sitt tydliga språk: Fulmedia och finmedia går hand i hand och använder fortfarande ”handikapp” trots 30-40 år av det relativa handikappbegreppet! Otaliga är också de artiklar som vid en hastig skumläsning visar sig innehålla flera olika av ovanstående uttryck i en (o-)salig blandning. Så sent som förra veckan läste jag på DN.se en artikel där rubriken innehöll ”handikappade”, ingressen ”personer med handikapp” och brödtexten ”personer med funktionsnedsättning” (http://www.dn.se/ekonomi/handikappade-nekas-forsakringar-1.1185014).
Att handikapprörelsens och etablissemangets fortsatta användande av ”handikapp” i sig och för sammansatta ord starkt bidrar och bidragit till att urvattna försöken att propagera för det relativa handikappbegreppet och att etablera en särskiljning mellan ”handikapp” och ”funktionshinder”, sedermera en utfasning av ”handikapp” och särskiljning mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” är alldeles uppenbart. Handikappidrott, handikapprörelsen, handikapparkering, handikapptillstånd (den egentliga, kanslisvenska termen är ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”), handikappersättning, Handikappförbunden (med allsköns läns- och kommunvarianter), Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR, likaså med allsköns läns- och kommunvarianter), kommunala handikappråd, länshandikappråd, osv. Så länge det fortsätter kommer aldrig detta att slå igenom. Lika lite som ”handikapp” kunde bli ”handikappande” i en vidare bemärkelse, kommer ”handikapp” att utfasas ur svenskan, oavsett vad Socialstyrelsen, aktivister, språkråd eller tyckare vill.
Förskräckligheten ”funktionsnedsatta” som jag nämnde ovan är så förbryllande. Socialstyrelsen går 2007 ut med att begreppen ska förändras, till stor del just för att ändra attityder och synsätt. Ett påbud från staten om det vi redan visste – handikapprörelsen har tänkt rätt! Jag lyssnade själv hösten 2009 till en föreläsning av några anställda på Handisam om bla detta. Där tog man också upp just att ”personer/idrottare/riksdagsmän/studenter/osv med funktionsnedsättning” är den formulering som föreslås gälla. Problemet är bara att i de dokument som gick ut från Socialstyrelsen vid begreppsförändringen 2007 togs inte people first language upp överhuvudtaget.
Följaktligen har vi fått ett nytt ord i ”funktionsnedsatta”; en ny ihopklumpande, generaliserande, könlös och individualitetsfråntagande term. Man tar sig för pannan. Att likheten i själva orden mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” sedan spätt på den totala begreppsanvändningsrädslan för utomstående, en rädsla för att säga fel, är nästa bekymmer.
Jag håller fullständigt med Jonas om att det inte är naturligt att säga ”jag är en kvinna med funktionsnedsättning”, och det är heller inte poängen med ”people first language”. Förenklat skulle man kunna säga att skillnaden ligger mellan ”har” och ”är”. Som titeln på en annan antologi säger: Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – jag har en funktionsnedsättning, men är inte funktionsnedsatt. Precis som för Jonas och andra har mina funktionsnedsättningar (ja, plural) format mig och då främst den neurologiska som jag växte upp med och som gör att jag numera använder rullstol. Men jag ÄR inte handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Det jag känner när jag får den benämningen är att jag inte är något annat. Jag är inte Hans, inte man, inte ex-norrlänning, inte allmänbildad, inte intelligent, inte egenföretagare, inte någonting annat än kort och gott ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Viktigt är också att det – i allmänhetens ögon – inte direkt är hippt att vara handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Jag upplever att människor i allmänhet får associationer till epitet som är direkt eller indirekt negativa; hjälplös, oförmögen, bitter, icke-arbetsför.
Det man givetvis invänder då är ju om de epiteten verkligen stämmer, och det gör ju sällan generaliserande epitet av det slaget. Men faktum kvarstår: Det är den allmänna synen. Jag är inte emot ett återtagande av ”handikapp” och om det är vad ”vi” anser är den bästa lösningen kommer jag att göra allt jag kan för det, men jag tror inte att handikapprörelsen (om vi som intresserar oss för denna blogg nu ens tycker oss vara en del av den) är stark nog eller, om man så vill, medialt gångbar nog för att återta det. Jag tror att risken är stor att det blir ett slag i luften av ett fåtal ideologiska tänkare, undertecknad inräknad, och späder på språkförbistringen än mer: ”Jaha, men nu tycker ett gäng mer progressiva tänkare inom rörelsen att man ska använda ’handikapp’ igen, men socialstyrelsen säger att det har ’utfasats’ – vilket ord törs jag använda för att inte uppfattas som okunnig eller kränkande?!”
Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna återta och omvända värdeladdningen för ”handikapp”/”handikappad” så som ”bög” och ”gay”, ”flata” och ”dike” återtagits av HBTQ-rörelsen. För att göra det skulle en helt annan uppbackning, en hel kultur, kring vår sfär behövas. Att läsa ett nummer av gratistidningen QX (http://www.qx.se) är att bombarderas av uttryck och sammansättningar där ”bög” och ”flata” används; med stor sannolikhet ett medvetet grepp för att just befästa återtagandet av orden. Dito tidningar för vår sfär saknas helt och tittar man i tidningar som med lite god vilja kan tjäna som jämförelser används ”handikapp”/”handikappade”, ”funktionshinder”/”funktionshindrade” och ”personer med funktionsnedsättning”, med en extra touch av halvt interna uttryck som ”funkis” eller ”skröppel”. Hur vi än gör kommer det alltid finnas ett behov och en vilja hos det förment normala att benämna och kategorisera oss.
Jag håller helt med om att ”-nedsättning” eller ”-hinder” i sig är negativt laddade. Det anger att något är fel i förhållande till en fiktiv normalitet. (En annan företeelse som inte helt osökt rör sig i mina tankar är när vi i Sverige envisas med att säga ”sjukgymnast” istället för det internationellt vedertagna ”fysioterapeut” (med dito översättningar, förstås), men det är en annan historia.)
Personligen har intresset för just denna fråga minskat med åren, kanske mycket till följd av att uppväxtens negativt affektiva hållning till ”handikapp” minskat med åren. Tyvärr har jag inte heller något bra förslag på hur den officiella terminologin kan förändras.
Däremot vill jag föreslå att vi gemensamt finner ett nytt ord att använda oss emellan, inom våra ideologiska och aktivistiska led. Ett ord som inte redan bär negativa konnotationer och till sin form känns bra att uttala och kan användas som förled eller böjas lätt. Ett ord som känns fräscht och kan vara just det kulturellt och idémässigt förenande som jag helt fullt håller med om saknas. Jag tänker mig att ordet ska beteckna Oss; människor som inte bara har en funktionsnedsättning utan också förstått och greppat något om de sociala strukturerna, skillnaden mellan medical/social model, diskriminering, etc. För att du som läsare lättare ska förstå: Det går att vara kvinna utan att vara feminist. En man kan vara feminist.
”Funkis” är ett ord som börjat användas på senare år, men det känns för det första småtöntigt i sin form och är för det andra en förkortning av funktionshindrad/funktionsnedsatt. Andra ord då? Någon föreslog häromkvällen ordet ”miffo”. Det skulle kunna fungera. Själv har jag kommit att få viss förkärlek för ”kripp”. Smaka på det: Det går att ha en funktionsnedsättning utan att vara kripp. Man kan vara kripp utan att ha en funktionsnedsättning. Jag är kripp.
Vad säger du som läser detta? Behövs ett sådant ord? Om nej, varför? Om ja, är ”kripp” bra eller finns det bättre? Det svenska ordet för engelskans ”cripple”, som ”crip” är en förkortning av, är ju krympling, och ”kripp” kan därför möjligen tyckas ha en sammankoppling till rörelsehinder. Hur låter det för er inom andra delar av fältet?
”Crip” används redan akademiskt inom Disability Rights Studies i det som kallas Crip Theory (Läs Susanne Bergs och Lars Grönviks välskrivna introduktion på svenska på http://www.kvinfo.su.se/seminarieserier/CripTheory-enintroduktion.pdf.). I Sverige har det såvitt jag känner till annars enbart använts av det återkommande Cripseminariet vid Stockholms och Lunds universitet. ”Kripp” skulle alltså bli en ”fulförsvenskning” av ”crip” och lämna ”krympling” därhän.
Kan ”kripp” bli ordet för den akademiska/aktivistiska sfären?
Pingback: Diskrimineringslagen som morot och piska « FullDelaktighet.Nu!
Hört talas om uttrycket ”handlingens propaganda”? Snack leder sällan någonstans, om vi vill få något gjort borde vi handla eftersom en handling är lika med tusentals ord.
Jaha, kul att antalet deltagande orter och deltagare ökar men hur nära är vi en tillgänglighetslagstiftning? Det är det enda som räknas, Hans.
Som jag ser det är ni fortfarande trots alla år inte en politisk kraft att räkna med. Varför är frågan och varför har norska ”marschen för tillgänglighet” lyckats driva igenom en lag och inte vi? Kan det ha att göra med att vi snackar mycket men gör väldigt lite?
Antyder? Nej, jag sa uttryckligen att språkfrågan är relativ och därmed en slags meningslös kvasidebatt.
@Adryan:
Jag tycker snarare att det är precis tvärtom – människor skriver mer numera än någonsin tidigare! Och Full delaktighet är ett mycket bra exempel på hur olika röster och olika ämnen med koppling till funktionsnedsättning kan belysas.
Jag antar att du antyder att språkfrågan är relativ? Jag skulle hävda att allting är relativt (utom satsen ”allting är relativt” då :) ). Om man köper det är vad som gör saker intressant då hur många subjekt som delar samma relativa syn. Tillräckligt många blir en majoritet och får bilda norm. Men detta kanske inte var den filosofiska diskussion du ville ha? ;)
Politiska eller filosofiska diskussioner passar och intresserar somliga, att prata på fikarasten eller uttrycka sin frustration genom att bomba på väggar andra. All kan/vill/orkar inte stå på barrikaderna, men exempelvis ökar antalet deltagande orter och deltagare i Marschen för tillgänglighet för varje år.
Jag tycker inte att diskussionen är meningslös. Vad tycker ni andra som läser?
@Hans: Problemet är bara att ingen gör det jag föreslår, man väljer i första hand faktiskt ganska meningslösa diskussioner. Ta en titt bara på vilka artiklar här på siten som genererar kommentarer, då är det tyvärr inte de politiska eller filosofiska texterna som får mest uppmärksamhet. Detta måste vi som ledare ta ansvar för dels genom att anstränga oss att kommentera artiklarna av politisk och filosofisk karaktär samt inte lägga ner energi på onödiga diskussioner vi redan vet är relativa. Det finns inget svar på vad vi ska kallas förutom att vi är människor som alla andra som drömmer om frihet.
@Adryan:
Du får så klart tycka vad du vill. Som jag uttryckte saken för nästan ett decennium sen:
”Många menar att språkbruket inte är särskilt viktigt och bör lågprioriteras. Det finns, menar man, betydligt viktigare områden att sätta in resurserna på. Visst finns det många områden där omedelbara och kraftfulla åtgärder är nödvändiga, men det ena utesluter inte det andra. Att förändra språkbruket är en långsiktig process, men likväl viktigt. Ord interagerar med oss och skapar därmed trosföreställningar och attityder.”
Jag tror att vi måste göra både det du tar upp och även föra, om man så vill, interna diskussioner. Det är inte ”krig”, det är snarare en nödvändighet för att föra oss framåt.
Hans,
Energin är missriktad är vad jag egentligen säger och denna diskussion är oavsett din åsikt ett benämningskrig som faktiskt inte leder någonvart. Det vi behöver är tonvis med främst praktiska artiklar om hur vi vill ha det framtida samhället och hur det ska gå till för att uppnå det.
Utöver det bör vi som är intelligentsian bland funktionshindrade utveckla filosofiska och ideologiska idéer som på djupet utforska hur existensen ter sig för oss handikappade. Det behövs alltså saker av intresse för världen utanför, för jag lovar ingen jävel bryr sig om vi är CP:n, invalider, muppar eller krymplingar eftersom det är en tjatig interndiskussion. Det enda folk bryr sig om är ifall man kämpar eller inte glöm aldrig det.
@Adryan:
Kul att du kommenterar!
”Crip” översätts inte till krympling. ”Crip” är en förkortning av ”cripple” som betyder ”krympling”.
Det är heller inte någon översättning av ordet ”cripple” jag söker eller omtalar. (Se texten o kommentarerna ovan.)
I rörelsen och inom HBTQ-rörelsen tycks det ha bildats en viss fäbless för ”funkis”. Jag har kunnat se åtskilliga exempel nyligen på att människor som är bevandrade inom ”queer theory” och/eller ”crip theory” på engelska använder ordet ”crip” och på svenska ”funkis”. Jag tycker att ordet ”funkis” känns en smula sunkigt. Det känns som ett förminskande som dessutom är en förkortning av ”funktiosnhindrad” (och lika gärna kan tjäna som en förkortning av ”funktionsnedsatt”).
Jag har svårt att se diskussionerna som hållits på bloggen som ett ”benämningskrig”. Jag tycker snarare att det är berikande och väldigt givande att höra hur andra ser på saken. Men du har rätt i att vi kan välja att kalla oss precis vad vi vill. Och där fyller debatten ytterligare en funktion.
@Vilhelm:
Kul att du gillade mina iakttagelser! Som du skriver är det inte meningslöst att diskutera och uttrycka sin åsikt. Jag tror att en blogg som denna kan fungera som en ”generationsbrygga” mellan det ”gamla gardet” som du ändå får sägas tillhöra, trots att dina tankar bevisligen fortfarande är ”unga och fräscha”, det ”nya gardet” (som också börjar bli lite till åren) och den gryende yngsta generationen. Det är bra att dokumentera och det är bra att känna till att tänkare tidigare har ägnat frågorna tid.
Jag förstår också Jonas dröm om att finna det befriande (och fria!) ordet, för jag delar den.
Men jag håller också med dig om att vi tenderar att ”jaga vind” – vi kommer aldrig att fånga det befriande ordet i meningen ett allmänt vedertaget och använt ord som saknar de negativa konnotationerna.
Där skulle dock ett ord som ”kripp” (eller vilket ord man nu skulle komma fram till) utgöra något annat. Sökandet efter det ordet skiljer sig åt just genom att det inte handlar om ett allmänt vedertaget och använt begrepp, utan ett ord att använda internt, i första hand bland och inför gelikar. Det finns redan interna ord, alla tycks dock ha en touch av galghumor och en markant negativ konnotation.
Likheten med ”crip” kan ju också ses som något positivt och stärkande för oss vid ett eventuellt anammande; vi känner till hur ”crip” används inom bla crip theory, medan människor som inte är insatta inte gör det.
Hans, nu måste jag vara tråkig. Crip översätts till krympling och inte till kripp på svenska. :) Låt det fortsätta så.
Vidare är vi i stort sätt alla benämningar du nämner så inget är direkt fel, i alla fall inte om du håller dig till krymplingsteorin som säger att vi som grupp är flytande och kan därför i stort sätt hålla oss till vilken benämning som helst. Så detta avslutar egentligen hela detta löjliga benämningskrig ni sysslat med sen i september efter min artikel i Expressen och min efterföljande text ”Alla är handikappade” här på siten.
Hans!
Jag läste ditt inlägg för en vecka sedan och tyckte det var mycket intressant. Många bra iakttagelser.
Min gissning är precis som Björns att vi aldrig kommer att bli ”sedda” med ett begrepp med positiv värdeladdning. Det är därför våra byten av benämningar på oss (handikappad, funktionshindrad och det bedrövliga funktionsnedsatt) tenderar att vara som att jaga vind, vi griper aldrig det befriade ordet.
Jag förstår Jonas dröm om att finna det där befriade ordet för vår identitet, och den stolthet han därmed visar för sin egen är kanske så långt som vi kan komma! Att vi åtminstone själva inte skäms för vad vi blivit. Jag känner mig varken defaitistisk, trött eller cynisk när jag menar att Jonas kan vara stolt över sin stolthet att vara ”handikappad”, även om den befriade, positivt värdeladdade benämning som han söker pga alla negativa konnotationer i vår materiella existens gör den till en evig hägring.
Detta innebär ju inte alls att det är meningslöst att analysera språket och begreppen. Ditt inlägg var t ex rikt på bevis för motsatsen. Min egen analys av handikappbegreppet för 40 år sedan var politiskt i högsta grad meningsfullt genom att peka på att handikappet var samhälleligt. Osv.
Till slut ditt ord kripp. Kanske för likt crip? Sista ordet är inte sagt.
Men som sagt, en väldigt stimulerande blogg du skrev. Det är det allra viktigaste, att hålla den skarpa analysen i gång!
Min tanke med ”kripp” är ju just att vara ett undantag från de sedvanliga termerna, som beskriver funktions(o-)förmåga. ”Kripp” (eller vilket ord det landar i) beskriver en attityd och ett förhållningssätt och är inte menat som en synonym till vare sig handikapp, funktionshinder eller funktionsnedsättning. Kanske var mitt inlägg lite för långt? Får viss känsla av att poängen med ”kripp” kanske missas…
@Björn:
Du har nog rätt i att den negativa associationen troligen alltid kommer tillbaka i de officiella ord som förespråkas. Här skulle ju dock ”kripp” (eller det ord det landar i) vara ett undantag, i och med att det beskriver ett förhållningssätt och attityd, inte en kroppslig förmåga. Kul att du gillar ”kripp”! Men som du säger finns det säkert ännu bättre ord.
@Fredrik:
Misstag av mig i texten där. Ska förstås stå att ”cripple” är ”krympling” på svenska, medan crip är en förkortning. ”Kripp” skulle alltså vara en svensk översättning av en engelsk förkortning. Living on the edge! ;) Tack för påpekandet, ska ändra.
@Shakti:
Intressant att höra dina tankar kring språkbruk. Just ”invandrare” är nog ett sådant ord som används lite väl lättvindigt. Jag brukar ofta återkomma till ett kapitel i Gellert Tamas bok ”Lasermannen – en berättelse om Sverige”. En av personerna som blev skjutna berättar där om sina känslor efter skjutningen. Han var uppvuxen i Sverige, talade obruten svenska, kände sig som 100 % svensk och hade aldrig tänkt på sig själv som ”invandrare”. Till dess att mediehysterin efter att han blivit skjuten började. Plötsligt var han bara kort och gott ”invandrare (som blivit skjuten av Lasermannen)”. Jag känner igen det från min upplevelse av hur ord som handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt används. Individen stämplas och får inte vara något annat än sin (ibland förmenta) grupptillhörighet. Kapitlet rekommenderas starkt! (Boken är bra i övrigt också.)
Ja, jag får erkänna att jag också irriterar mig på detta eviga ”vi handikappade”, ”vi funktionshindrade”, etc. Samtidigt förekommer ju den frasen ofta i kanske framförallt politiska sammanhang: ”vi moderater”, ”vi socialdemokrater. Skillnaden är väl att det inte är lika allmänt förknippat med negativa associationer att vara ”socialdemokrat” som att vara ”synskadad” eller ”blind”.
”Funki” (utan s på slutet) låter mer som något jag skulle fräsa med äkta smör efter en tur i svampskogen. ;)
Hur känns ”kripp” för dig som har en synnedsättning? Tänker på den möjliga sammankopplingen till rörelsehinder.
Som jag skriver i inlägget tror jag själv inte på ett återtagande av ”handikapp”. Vad säger ni andra? Vilhelm, Jonas, Adryan mfl – ordet är fritt!
Väldigt intressant och bra inlägg. Jag har själv tänkt mkt kring språk inte bara utifrån min synskada utan också utifrån etnicitet.
Utan att veta ett dugg om Peoples first language känns det som rätt grej. När jag för några år sen jobbade på Stockholms universitets studentkår pratade vi mycket om underrepresenterade grupper som t.ex invandrare. När forskare sedan gick igenom statistiken visade det sig att på många sk högstatusutbildningar som t.ex jurist och läkarlinjerna var vissa invandrargrupper bl.a iranier nästan överrepresenterade. Invandrare, nysvenskar, blattar etc etc är ett sätt att dela in folk på men det blir inte alltid bra. Jag som kommer från en välutbildad polsk familj har inte mycket gemensamt med en äldre kosovoromsk man som är analfabet.
Samma med de handikappade. Minns att DHR hette just det tills nyligen. det provocerar mig lika mycket som när synskadades riksförbund SRF slentrianmässigt skriver ”vi synskadade”. Jag och nysynskadade agda, 75, har inte mycket gemensamt. Vi har olika behob, olika önskemål och ser antagligen ganska olika på livet. Inget av våra förhållningssätt är bättre eller sämre men det bara är så.
samma sak gäller denna blogg. Här skrivs mycket om assistans (vilket för mig som synskadad är helt irelevant) men för den skull är det naturligtvis inte oviktigt, det skapas bildbloggar och i början kommentarsfunktioner som inte funkade för mig.
Själv har jag slutat använda ord som handikappad, funktionsnedsatt, funktionshindrad osv. När jag håller föredrag pratar jag om handikappgruppen eftersom det är det folk förstår. Samtidigt poängterar jag alltid att det handlar om individer; människor.
När jag presenterar mig gör jag det med orden: Jag ser ingenting. Det brukar faktiskt underlätta mycket av kommunikationen, då fattar folk vad det handlar om (iaf de flesta).
Huruvida vi ska ta tillbaks ordet handikappade inom den sk rörelsen är osäkert. Vad sägs om nåt jag läste på Hans Von Axelsons blogg Funki. eller kanske unika?
Huvudsaken är att det inte blir som med städarna som ett tag hygientekniker, lokalvårdare etc. och vad fan är det för fel på att vara städare?
Tänkte närmast på Cripple som blivit cripp som blir kripp när man försvenskat det.
Håller dock med dig om att det kan behövs ett ”gemensamt” uttryck som kan användas i den aktivistiska/akademiska sfären. Vet dock inte vad detta uttryck skulle vara.
Hej hopp!
Kripp låter dunder. Men det finns säkerligen massor av synonymer eller förkortningar, just nu poppade det upp ”funk”, men kripp är bättre. Jag tycker detta är viktigt av många anledningar, precis som du tar upp. Men jag tror också att vi aldrig kommer få bort de negativa i de eventuella framtida ord som kan användas för att gruppera oss funkisar, vilket antagligen beror på att människan inte kan se ett funktionshinder oavsett hur mycket eller lite handikappande det än är som något positivt. Och jag vet inte om det är dit vi ska sträva heller? Jag menar, även om mitt funktionshinder som jag har fått pga en sjukdom gett mig mycket här i livet så skulle jag ljuga om jag säger att jag tycker om att ha ont eller att bli sämre, etc. Så att hitta ett ord som ger en positiv känsla, eller som inte ger en negativ känsla, kommer bli svårt.
Att få människor att inte per automatik tänka på elände, tycka synd om oss eller liknande är svårare än vad vi tror även om vi har kommit långt i jämförelse mot förr i tiden. Men det har också kostat på. Många personer med (ofärdiga kroppar/invaliditet/handikapp/rörelsehinder/funktionshinder, etc), sjukdomar som gett olika sorters funktionshinder eller personen som är födda med eller som har på annat sätt fått en eller flera funktionshinder känner säkert igen sig i att de har varit tvungna att vara så mycket bättre än deras kollegor som inte har ett funktionshinder. För egen del när jag klarade av att jobba så var det inte tal om att sjukskriva sig för att man hade blivit sämre eller för att man hade en dålig dag pga sitt funktionshinder. Nä, man sjukskrev sig inte förrän man hade 40 graders feber eller influensa eller hamnade på sjukhus. Och även då kunde man få misstänksamma blickar av andra funkisar. Men det gav resultat för många fler är i dag ute i arbetslivet, även om det är långt kvar att gå innan arbetsmarknaden ser oss som vanliga ”Svenssons” och ger oss jobb efter våra utbildningar.
Jag tror som sagt var att det blir svårt att hitta ett annat ord för funktionshindrad/nedsatt eller liknande som har en negativ slutkläm, det ska väl vara Kripp då..!
Ta hand om er!
Nalle
@Fredrik Göransson:
Hur menar du att kripp är en förkortning? Av vilket ord?
Min tanke med ”kripp” (eller vilket ord vi nu kan tänkas landa i) är inte ett gemensamt uttryck synonymt till ”funktionsnedsättning”.
Problemet med ”funkis” är ju just att det är en förkortning av de ord som tanken är att särskilja ”kripp” från. Man skulle alltså kunna säga att ngn är funkis, men inte kripp eller vice versa.
Det jag söker är alltså inte ett ord som ska bli allmängods och användas av alla, utan för att benämna och kunna positionera den aktivistiska/akademiska sfären.
Hur ser du på behovet av det?
Jag kan känna att uttrycket kripp skulle lida av samma åkomma som uttrycket funkis då det ju också kommer av en förkortning. Om än i försvenskad form. Har dock inget bättre förslag att komma med men kan tycka att det känns lite förlegat med ett gemensamt uttryck, bakom finns ju trots allt ett antal individer. En person är väl lika mycket en person oavsett om den använder rullstol, rullator eller krycka eller klarar sig helt utan något hjälpmedel.
Fredrik Göransson