Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.