Om att vilja vara ”älskad”

Jag ser så många i våra led, det vill säga personer med olika funktionsnedsättningar, som i olika former uttrycker behovet av att vara accepterade eller till och med omtyckta – eller varför inte, älskade. Det gäller även mig själv – i hög grad – och jag antar att det är ett alldeles vanligt mänskligt behov.

Den längtan gör att vi då och då hamnar i situationer som krockar med verkligheten av den orsaken att våra liv och de behov som följer, inte sällan hamnar i konfrontation med omgivningen. Det är vid de tillfällena när vi måste ta strid och kamp – antingen i egen sak, för vars och ens enskilda behov eller i vår gemensamma sak, för våra samlade behov som vi kanaliserar genom olika föreningar och organisationer.

Den lättaste vägen att beträda kan vid första påseendet vara att bli ”snäll och foglig”, finna sig i det mesta och leva det liv som andra bedömer vara rätt och lagom. Vid det valet blir det mindre ”stök”. Men den vägen leder till förnekelse av oss själva och våra egna behov, så var och en med förmåga och kraft att ta tag i sitt eget liv, gör det. Och då blir det stökigt och bråkigt lite då och då i livet när olika ”fajter” måste tas för att jag som individ ska kunna behålla mitt människovärde.

De striderna gör mig obekväm – jag känner ju att de jag slåss emot inte alls tycker om mig. Jag är en ”kravmaskin” – precis som hela rörelsen har definierats i decennier – och en sådan kan man väl inte älska? Så jag har valt. Jag har valt att vara obekväm – i alla de lägen i livet som det krävs av mig. Jag tänker inte knycka några enkla poäng i tävlingen om att bli en allt igenom älskad person om det betyder att priset för det är min egen självrespekt.

Det betyder att jag numera ser att jag är diskriminerad när jag är det. Det leder till att jag upplever ett utanförskap i de sammanhangen – ett utanförskap som kränker mig som medmänniska och medborgare. Den kränkningen gör mig arg – och den vreden eldar på min ork att fortsätta kampen för var och en som enskild person och oss som kollektiv.

Det är ute att vara kränkt – ”i de lättkränktas land” – det är helt enkelt inte politiskt korrekt. Men det struntar jag i! Vår kamp för jämlika levnadsvillkor måste utgå från att vi vågar lyfta fram och påvisa utanförskapets ansikten i de olika former det tar sig. Vi måste våga vara obekväma och inga mesiga ja-sägare – även om det betyder att inte bli älskad…. av alla.
(… och kanske möjligen stå utanför partipolitiken… – funderar jag i dessa valrörelsedagar?)

Detta inlägg postades i Demokrati, Okategoriserade, Tillgänglighet och taggades on av .

Om Författaren

Wenche Willumsen har ett mångårigt engagemang inom det politiska påverkansarbetet rörande livsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Arbetet har huvudsakligen bedrivits inom DHRs ram, men Wenche är också aktiv i IfA och har haft styrelseuppdrag i FöR. Assistansfrågan är det område där Wenche besitter den mesta kompetensen, men hon har i övrigt ett brett kunnande inom området funktionshinder efter att ha arbetat som ombudsman och projektledare inom handikapp- och brukarrörelsen sedan slutet av 80-talet. Rättighetsperspektivet är bränslet för Wenches källa till engagemang genom åren har varit en stark vilja att hävda människors rätt till jämlika livsvillkor oavsett om man lever med en funktionsnedsättning eller ej. Vreden över utanförskap och marginalisering är och har varit Wenches starkaste drivkraft. Wenche var ordinarie bloggare fr.o.m. 1 maj 2010 till 19 september 2010.

4 reaktion på “Om att vilja vara ”älskad”

  1. Jörgen Flyxe

    Dags för ett nytt parti? Funktionistisk Initiativ? Rätten till tillgänglighet i alla dess former. (-; Rätten till otillgänglighet kan förvisso också vara bra emelllanåt! Jag tänker främst på människor,som i olika former ska lägga sig onödiga saker hos funktionshindrade och även hos icke funktionshindrade. )

    Svara
  2. Veronica

    Jag förstår och håller med om mycket av det du skriver Wenche. Mitt val att fajtas har också hållit mig utanför partipolitiken – tills nu.

    Jag känner faktiskt att även om det såklart fortfarande är jäkligt låååååååångt kvar innan politiker i allmänhet fattar vad, det vi lever med dagligen, faktiskt handlar om, så påvisar jag genom att finnas på möten, i debattpaneler och annat, att sådana som jag finns och att vi är att räkna med – även partipolitiskt.

    Svara

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *