Nu var det nästan en månad sedan jag skrev något på ”Full Delaktighet”. Ni kanske tror att jag har börjat undvika sidan. Inget kunde vara mera fel. Varje morgon när jag vaknat i sommarstugan har jag tagit min gamla mobil, letat efter täckning och surfat in för att se vad mina kollegor skrivit. Med djup tillfredsställelse har jag tagit del av den brännande kritiken av nedskärningarna av den personliga assistansen och den diskriminerade otillgänglighet som vi fortfarande har runt omkring oss.
Det var bara ett och ett halvt år sedan som flera av oss som skriver på denna sida försökte skriva ett gemensamt uttalande om neddragningarna av den personliga assistansen. Det vi lyckades ena oss om var mesigare och tunnare än vad försäkringskassan skrev i sitt remissvar i samma fråga. Det måste verka fullständigt absurt för er som följer denna blogg, men så var det. Efter att ha kompromissat fram och tillbaka i tre veckor fanns det till slut bara en liten tumme kvar.
Detta skulle inte kunna hända idag. Vad Erik Ljungberg (redaktören) har åstadkommit med denna blogg (utan att jag tror att han varit riktigt medveten om det) är att han har knutit Independent-Living-Rörelsen, DHR, Ifa och Moomsteatern närmare varandra. Fått oss att samsas under samma tak, fått oss att se att vi tillhör samma lag, fått oss att tala med samma röst.
Det finns en del kritik som brukar dyka upp när det gäller vårt engagemang, kritik som också har ventilerats angående Full Delaktighet. Den ser ut såhär:
1) Vi funkisar är mycket sämre än andra diskriminerade grupper (HBT, kvinnor, personer med invandrarbakgrund osv) att nå ut med vårt budskap.
2) Personer med rörelsehinder är en elit inom rörelsen som tar fokus från andra funktionsnedsättningar.
Jag brukar tänka att denna kritik tar fokus från det som är viktigt. Nu blir jag nästan förbannad. Det är ju uppenbart att den skickligaste lobbygruppen av alla diskriminerade grupper de senaste fyra åren varken har varit HBT-rörelsen eller kvinnorörelsen, utan personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Ingen annan grupp har de senaste åren lyckats stärka sin röst på så många olika arenor samtidigt, både medialt, politiskt och kulturellt. ”Köping” lockade miljonpublik. Föreningen JAG dominerade fullständigt på Almedalsveckan (att det inte vann utmärkelsen som årets lobbygrupp kan bara bero på att de vunnit den tidigare). Glada Hudik och Moomsteatern ligger i topp när det gäller uppmärksamheten kring kultur och underhållning skapad av personer från diskriminerade grupper. Förutom dessa finns Grunden, Radio DV, Svenska Downföreningen, för att bara nämna några i högen av föreningar och sammanslutningar som slår sig in på de olika samhällsarenorna. Personer med intellektuella funktionsnedsättningar tillhör helt enkelt Sveriges lobby-elit just nu.
Varför har då grupper med intellektuella funktionsnedsättningar lyckats så bra? Jag kan se att de har varit bättre på tre områden:
1) Att göra uppoffringar. Jag har två karaktärsdrag (som jag tror att jag delar med många av mina rörelsehindrade vänner och kollegor) som ofta står i vägen för mig. Jag är ganska bekväm och lite gnällig. Det är som det är. Jag har ofta ont. Samtidigt vet jag att om man ska komma någonstans så måste man våga offra sin bekvämlighet.
Jag tror att de allra flesta av de medlemmar (de flesta med omfattande funktionsnedsättningar) från föreningen JAG som jag träffade förra året i EU-parlamentet Strasbourg upplevde bussresan dit som väldigt fysiskt påfrestande, men de var där, hur många vet jag inte, men vi fyra från Stil kände oss väldigt små i jämförelse
2) Stolthet. Man fokuserar inte på sin diagnos, skyller inte på den, ser inte ner på den, utan står fullt ut för den man är och känner stolthet.
3) Organisationstillhörighet. Jag vet inte med 100% procents säkerhet, men jag får intrycket av att man låter inte organisationstillhörighet stå i vägen för det man vill uppnå, utan man solidariserar sig med varandra.
Det sista har vi andra varit dåliga på – det har ofta bara blivit just en tumme kvar när vi ska samarbeta. ”Full Delaktighet” kanske inte kan påverka en hel valrörelse, men vi har redan sett hur viktig sidan har varit för att samla oss alla under ett och samma tak. Det kommer att stärka oss i kampen och kanske kan vi snart vara där våra kamrater redan är.
Så klockrent! Om man ska komma någonstans så bara måste man ge avkall på sin bekvämlighet, krassliga hälsa och sin rädsla. En person som är gnällig och omständig uppfattas inte som proffesionell och ingen vill ha med denne att göra. That´s the truth.
Jag får hoppas att allt fler samlas under ”full Delaktighet” och inte som nu enbart en liten klick aktiva. Myndiheter räknar med att 1,8 miljoner svenskar har någon funktionsnedsättning. Av dessa kanske 1 miljon röstberättigade. Om det är för högt räknat, säg 500 tusen och hälften av dessa har Internet. 250 tusen och så är det högst 30 personer som gillar det som skrivits. Varför denna tystnad? Flera forum finns för att ge utryck för hur man upplever sin livssituation på grund av onödiga hinder. Ytterst lite diskuteras om diskriminering.