Kategoriarkiv: Tillgänglighet

Funktionshinderrörelsen stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien. Hur många ska behöva lämna landet innan det kommer en ny diskrimineringslag?

Idag är det den internationella ledarhundsdagen. Idag inleder också flera människor med synnedsättningar som har ledarhundar processen att emigrera till Australien, rapporterar bland annat DN. De gör detta eftersom Sverige ännu inte har en diskrimineringslag mot bristande tillgänglighet. Nu går en rad organisationer samlat ut och och stöttar deras beslut.

– I många andra länder finns en anti-diskrimineringslag som skyddar ledarhundsförare från utestängning, men tyvärr har vi inget liknande i Sverige, säger Sofia Thoresdotter, medlem i Sveriges Ledarhundsförare (SLHF) och  en av dem som har bestämt sig för att utvandra, i ett pressmeddelande.

Funktionshinderrörelsen förstår och stöttar synskadades beslut att emigrera till Australien, eftersom deras upplevelser av diskriminering av personer med funktionsnedsättning är vår egen. Varje dag utestängs vi från en rad samhällsområden. Sverige behöver en ny diskrimineringslag, som bygger på självklarheten att bristande tillgänglighet är diskriminering.

Tillgänglighet är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och är fastslagen i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige har förbundit sig till.

Det finns på regeringskansliet ett färdigt lagförslag om att klassa otillgänglighet som diskriminering. Det finns i riksdagen en majoritet för ett sådant förslag. Vi förväntar oss därför att regeringen lägger en proposition. Nu.

Lagförslaget om att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering måste läggas omgående – eller vill regeringen se en landsflykt?

Hans Filipsson, Marschen för tillgänglighet

Emma Johansson, STIL

Maria Johansson, DHR

Pelle Kölhed, RTP

Vilhelm Ekensteen, IfA

Ingrid Burman, Handikappförbunden

Anders Westgerd, GIL

Tobias Holmberg, Unga rörelsehindrade

Lars Hagström, Förbundet Rörelsehindrade

Jakob Larsson, Riksorganisationen Unga Synskadade


För mer info kontakta:
Marian Bergroth
redaktör för FullDelaktighet.Nu
marian@tyyne.se
073-674 62 60

 

”Nothing Can Stop Us”

Erik-Schmerik! Hörru Vädur!

I höstas gav vi ut en skitsnygg bok med texter från Full Delaktighet. Hade releaseparty på Hotell Malmen. Spelade Spotify-listor, en ”ösigare”, en ”lugnare”. Nu vältrar jag mig i den musiken.

”Too Young To Die”.
”Miss You”.
”Where Is My Mind?”.

För några dagar sen försvann du. ”For Real”. Men jag kan inte fatta det. Alls.

Erik, vi hade ju så mycket vi skulle göra. Alla dessa idéer. Som du var så bra på att genomföra, och att peppa oss andra till att göra: ”Come On, Come Over”.

Den där länken du liksom var, den där väggen av värme som såg alla andra, lyfte fram alla andra. ”Join Our club”. ”Let’s Go Crazy”. På det allra bästa sättet.

Och nu: ”This Mess We’re In”.

Men bästa du, bästa geni, vi är några som ändå har en plan. ”Above The Clouds”.

Det kommer en vår 2012 och den är proppad med grejer: med aktivism, marscher, manifestationer och mänskliga rättigheter. Vi kommer skriva om allt här. Vi kommer göra det tillsammans. En nystart. ”The Future Song”. För det vet vi att du vill.

Så alltså, till er alla där ute, det är ”Some Velvet Morning”. En känsla av outhärdlig sorg. Det är det. Men ”Take Five” och fortsätt hålla utkik här på bloggen…

”Feel It All Around”.
”Solen Stiger Upp”.
”Nothing Can Stop Us”.

Puss&Kram!
/Marian, Vädur
och nu nån sorts redaktör för FullDelaktighet.Nu

Erik Ljungberg var bland annat tillgänglighetsaktivist, entreprenör och en älskad vän. Han var initiativtagare till och redaktör för den här bloggen. Erik avled fredag den 16 mars 2012. Han blev 38 år gammal.

Välkommen på minnesstund, där vi tillsammans hedrar Erik Ljungbergs minne. Den 30 mars kl 17,  i STILs lokaler i Farsta. Läs mer och anmäl dig på Facebook eller via STILs hemsida.

 

 

 

Hej Fredrik

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de
dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

Till DO: Anmälan av Kungliga Dramaten

I dessa tider när nästan allt som är kungligt står och faller som halverigerade käglor i lös sand, har det visat sig att även Den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är ute i blåsväder. När kungligt i allt högre grad blir synonymt med dubiösa och även brottsliga beteenden så har det visat sig att det även finns intelligensbefriade tendenser på Dramaten.

Teatern har blivit scen för ett sällan skådat motstycke till tragikomiskt stycke om ojämlikhet och orättfärdighet. Ridån har gått upp för en otidsenlig fars så här på sjävaste Mors Dag.

Så här skrev jag igår i min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen:

Jag anmäler härmed Kungliga Dramaten för diskriminering.

I det här festivalprogrammet omnämns bl.a. föreställning Splitter. Här får man bl.a. veta att föreställningen inte är handikappanpassad. Jag bifogar festivalprogrammet även som ett pdf-dokument.

Jag använder rullstol och hade tänkt att gå och se föreställningen. Därför känner jag mig diskriminerad.

Jag vänder mig dessutom mot Dramatens språkbruk. För mig handlar det nämligen inte om att en teaterpjäs ska vara handikappanpassad eller ej. Använder man ett sådant språkbruk så är det i sig ett tecken på att man har missförstått hela frågan.

För mig handlar det istället om att vi ska ha ett kulturutbud som är tillgängligt för alla. Med tanke på att Kungliga Dramaten är en statlig kulturinstitution anser jag att de har ett särskilt ansvar härvidlag.

Andemeningen i det man skriver på hemsidan är att personer med funktionsnedsättning inte är välkomna. Således är inte alla medborgare välkomna till alla föreställningar på Dramaten – något som jag tycker är helt otänkbart i en västerländsk demokrati, men som tydligen är fullt acceptabelt för Dramaten.

Jag använder alltså rullstol och har själv sett föreställningen Splitter vid Teaterbiennalen i Gävle för två veckor sedan. Detta gjorde jag utan problem. Föreställningen var så bra att jag nu hade tänkt att se om den. Det är alltså inte själva föreställningen som inte är tillgänglig.

Istället måste det vara så att Dramaten har valt att förlägga föreställningen till någon lokal som inte är tillgänglig.

Orsaken till detta torde vara att föreställningen spelas på flera olika scener samtidigt. Publiken rör sig mellan de olika scenerna. Men så länge som dessa scener spelas upp i en tillgänglig lokal finns det inga som helst problem att ta del av pjäsen.

Hade Dramaten haft den goda viljan så hade man alltså kunnat göra även den här föreställningen tillgänglig för alla. Men tydligen har den goda viljan saknats och det tycker jag gör att det hela bara blir ännu mer graverande. ”Den goda viljan” förresten – det handlar väl snarare om en att ha kulturpolitisk ambition att alla ska kunna känna sig ha samma rätt att ta del av det som bjuds på vår nationalscen.

Och det här med det Kungliga – är det inte dags att Dramaten döper om sig till Republikanska Teatern så att man i fortsättningen slipper att förknippas med bestickning, porrklubbsbesök och annan tvivelaktig verksamhet.

Tillgängliga hotell, eller … ?

Förra veckan var jag med jobbet på Leva & Fungera-mässan i Göteborg, och tänkte börja denna blogg med att ge lite beröm åt SJ. Både resan dig och hem fungerade otroligt smidigt med liftar och allt. Det är nog första gången jag upplevt det. Bara några minuters försening också, och det berodde inte på mig. Sen att man blir imponerad av detta, som ju borde vara en självklarhet, är mer tragiskt. Men, men …

Mindre imponerad var jag dock av tröskeln in på badrummet i handikapprummet på Gothia Towers. En annan är ju tvungen att släpa med sig en otymplig lift och då badrummet var så pass litet fick jag sonika åka upp utanför och sedan ta mig över tröskeln hängandes i liften. Liften skrapade i, så hög var tröskeln, och det var inte den mest angenäma upplevelsen att hänga och gunga där medan assistenterna kämpade att få över den. Kvistberga var snälla och gav mig en tröskelramp, men den fungerade tyvärr rätt dåligt just för detta ändamål. Men stort tack till Kvistberga (vår montergranne för övrigt)!

En annan rätt intressant iakttagelse från mässan var Likos monter. Liko gör liftar, liknande den jag släpar runt på, och upp till deras monter var en skarp kant på sisådär 7-8 cm. Mer eller mindre omöjlig att ta sig upp för med rullstol. Och rullstolsburna är väl en av deras större slutanvändare? När jag och Erik Ljungberg frågade hur de hade tänkt, så blev svaret att montern kom från deras utländska moderbolag och de hade ingen inverkan på hur den skulle se ut. Man kan ju tycka att de då kunde ha lånat någon ramp, av till exempel Kvistberga, men … ja, tydligen inte. Fascinerande ändå, att man kan ha en otillgänglig monter på en hjälpmedelsmässa. Plötslig blev jag väldigt anti Liko. Synd att de är så stora på marknaden och man inte har så mycket val gällande sådana hjälpmedel, annars hade jag valt bort dem i protest.

En annan kedja som jag förvånande nog blev negativt inställd till var Scandic. På tisdagen gick jag på GILs seminarium om tillgänglighet (Erik fick pris. Grattis Erik!) där Scandics tillgänglighetsambassadör Magnus Berglund pratade. Det började bra, han pratade om deras arbete med att förbättra tillgängligheten och allt lät fint. Bland annat tog han upp att den viktigaste kunden var den med funktionsnedsättningen för den personen avgör vart en konferens med 200 gäster kommer äga rum. Väldigt sant!

Det Scandic har gjort de senaste åren är bra, inte tal om något annat, men … sedan började folk ställa lite frågor. Takliftar till exempel, vore inte det nåt? Nej, det gick inte, för engelsk statistik visade att dessa rum enbart hade 3% beläggning då de enbart bokades för dem med behov. Nehe, men manuella då, så man slipper släpa runt på en egen? Nej, för det fanns inga försäkringar eller någonstans att hyra dem ifrån. En annan fråga var ifall de hade höj- och sänkbara sängar. Nej, för det har hänt att barn har klämt sig, och rummen hyrs oftast ut till barnfamiljer.

Sedan tog jag upp att deras tillgänglighetsinformation på webben inte gav särskilt mycket, utan att jag önskade bilder och planritningar så att jag själv kunde avgöra om det fungerar. Till detta fick jag till svar att de inte hunnit så långt, och att det de hade var bättre än alla andras kedjor. Måhända, men hur svårt är det för någon att ta lite bilder när jag ber om det? Andra hotell gör det, inte alltid men oftast, men jag har aldrig fått några från Scandic. Vilket hotell väljer jag?

Här någonstans insåg jag att det inte var någon idé att försöka ge konstruktiv kritik på just då. Det ledde ingenstans, och gjorde mig bara irriterad, och därför skriver jag om det här istället. För jag vill ha en diskussion om det. Jag är övertygad om att tillgängligheten på svenska hotell med enkla och billiga medel kan förbättras avsevärt för oss med fysiska funktionsnedsättningar. Men då måste man åtminstone vilja lyssna på våra förslag, något som jag inte upplevde på seminariet.

Om nu Magnus, eller något annat hotell, läser detta vill jag därför meddela att det faktiskt finns lösningar för alla dessa saker som togs upp på seminariet. En enkel digitalkamera och en tumstock i receptionen är nog det enklaste. Dosan på sängen går att koppla loss så att inte elfunktionerna fungerar för andra än de som behöver det. Takliftar finns idag i modeller där enbart skenan sitter kvar i taket när man inte behöver dem. Eller i varianter inbyggda i låsbara skåp. Samma sak gäller hjälpmedel för synskadade och hörselskadade. De går att plocka fram när de behövs. Voila! Rummen kan hyras ut till vem som helst. Och personligen begär jag inte att dessa fasciliteter ska finnas på minsta hotell över hela vårt avlånga land. Men ett hotell med åtminstone ett sådant rum i Stockholm, Göteborg och Malmö är väl det minsta man kan begära?

Vilken kedja blir först? För kom ihåg, den som ordnar det kommer vara garanterad ett antal stora konferenser och fullbokade rum under en lång tid framöver. För det är ju jag, och andra med likartade behov som mina, som beslutar om vart dessa ska förläggas.

Vi kom fram

Att kunna ta sig fram, in, ut, upp och ner överallt är en självklarhet för alla. Men inte för den som har någon typ av rörelsenedsättning. Under hösten 2010, som ett led i att förbättra tillgängligheten, genomförde GIL kampanjen ”Alla ska fram”. Tack vare kampanjen har nio restauranger hittills tagit tag i problemet och gjort sig av med sina enkelt avhjälpta hinder, samt att media, i stor utsträckning, uppmärksammade och gjorde inslag om den.

Som en del av kampanjen stiftades ett ”Alla ska fram-pris” till den personen med det bästa förslaget på förändring i Göteborgs/Varbergs krogvärld. Vinnaren fick 50 000 kronor i bidrag för att förverkliga sina idéer på förbättrad tillgänglighet. Igår, i samband med Leva & Fungera mässan, delades priset ut. Trots att nio krogar förbättrade sin tillgänglighet, valde juryn att tilldela, Erik Ljungberg priset, för Projekt God Tillgänglighet som välbehövligt tar över stafettpinnen när han skapar webbsida och en mobil applikation för att svenska folket ska kunna dela med sig av tillgänglighetsinformation. Det är inte bara personer som har egna funktionsnedsättningar, utan också deras familjer, arbetskamrater och vänner, som är i behov av möjligheten att kunna hitta information om ett ställes tillgänglighet ur olika aspekter. Ni kommer bli väl informerade när projektet är tillämpbart.

Det går att göra skillnad, det får vi inte glömma, kampanjen visade detta. Likväl, får det inte förglömmas att mycket kvarstår! GIL tar nu tag om en ny stafettpinne och kommer under hösten 2011 genomföra en ny socialpolitisk kampanj, än mer kraftfull, håll utkik!

När det rinner över…

Nu är jag arg igen! Önskar ibland att jag bara kunde blunda, inte se, inte förstå, inte bry mig! Eller…?

Jag har varit på kurs. Med på kursen var en massa assistansverksamheter. Två av deltagarna som representerade två olika verksamheter parkerade med parkeringstillstånd för rörelsehindrad på hotellets parkeringsplats. Den ena av dem till och med på särskild ruta anpassad för personer i rullstol. Ingen av dem hade någon synlig funktionsnedsättning. Ok – de skulle ha kunnat ha en icke synlig dito. Men det tror inte jag.
Varför tror jag inte det?

Därför att de båda två kom från assistansverksamheter och representerade anhöriga till barn med funktionsnedsättning.

Vi måste lära varandra i våra egna led att respektera regelverket för hur och vem som får använda parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Hur ska vi annars få en bred allmänhet att förstå varför inte även de kan ställa sig på en sådan plats när de ”bara ska snabbt ut och in i en butik”?

Personligen förstår jag inte hur någon kan rättfärdiga inför sig själv när man använder ett parkeringstillstånd som inte tillhör en? Hur någon därtill kan ta en särskilt anpassad parkeringsruta utan att skämmas ögonen ur sig – till och med vid ett tillfälle när det är troligt att det kommer andra som VERKLIGEN behöver platsen!? Om några år skulle det kunna vara just den här personens egen avkomma som på det här sättet nesligen luras på en fungerande parkeringsplats.

Samtidigt bedriver vi sedan flera år tillbaka ett intensivt arbete inom funktionshinderrörelsen för att få till en översyn av regelverket för parkeringstillstånd. På senare år har så många som behöver ett tillstånd förlorat det. Det har i huvudsak berört personer som inte kör själv och personer med stora funktionsnedsättningar i armar och händer. Men även andra, den som med uppbringande av sina allra sista krafter orkar släpa sig 101 meter har råkat ut för att mista sitt parkeringstillstånd.

Samtidigt ser jag det jag beskriver ovan. Dagen efter var jag och ytterligare åtta representanter från sex organisationer på Näringsdepartementet och träffade departementsföreträdare från både Närings- och Socialdepartementet, från Transportstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Vårt unisona krav är – gör en över syn av regelverket för parkeringstillstånd! Läs mera här.