Kategoriarkiv: Valet 2010

Folkpartiets syn på funktionshinderfrågorna

, 6 juli, 2010
1 svar

Almedals Special

Folkpartiets Logotyp

I en rapport som Socialstyrelsen presenterade förra veckan gick det att läsa att personer med en funktionsnedsättning har betydligt sämre levnadsvillkor än genomsnittssvensken. Rapporten visar att deras ekonomi är sämre, deras utbildningsnivå är lägre och förankringen på arbetsmarknaden är begränsad. Detta är inte acceptabelt. Folkpartiet har flera förslag för att öppna upp arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning.

Vi vill att staten inrättar praktik- och traineeprogram. På så vis uppnår personer arbetslivserfarenhet vilket ökar möjligheterna för senare anställning i statsförvaltningen. En annan målsättning med detta program är att öka övriga anställdas medvetenhet om personer med funktionsnedsättning, ge positiva erfarenheter och undanröja hinder för integrering.

När Folkpartiet införde LSS-lagstiftningen under den förra borgerliga regeringen var det ett enormt framsteg. Den reformen är än i dag unik i världen. Många länder tittar på hur vi utvecklat assistansmodeller för att stärka den enskildes villkor och rätt till goda levnadsvillkor. Rätten till självbestämmande och rätten till delaktighet är centrala för oss. Vi vill föra in arbete, familj och ett jämlikt liv i LSS för att uppfylla FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. För Folkpartiet är det av högsta prioritet att fortsättningsvis värna LSS och de möjligheter som denna rättighetslagstiftning inneburit och innebär för personer med funktionsnedsättning.

Folkpartiets handikappolitik har alltid som utgångspunkt att alla individer i vårt samhälle ska ges samma rättigheter och möjligheter. En förutsättning för att få samma möjlighet till att arbeta som övriga i samhället är att skapa en bättre tillgänglighet. Tillgänglighet är en förutsättning för delaktighet i samhället. Vi anser att makthavare inom såväl offentlig som privat sektor har ett ansvar för att riva hinder för full delaktighet genom att planera och genomföra aktiva åtgärder för en förbättrad tillgänglighet. Folkpartiet vill därför att bristande tillgänglighet ska ingå i diskrimineringslagstiftningen. En god tillgänglighet är bra för alla.

Funktionsnedsättning kan se väldigt olika ut och ge helt olika konsekvenser för den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. I dagsläget fungerar lönebidrag som ett bidrag till arbetsgivare för personer med funktionsnedsättning som vill komma in på arbetsmarknaden.

Men efter en tid kan lönebidrag omvandlas till en fälla. För andra kan tidsbegränsningen på fyra år innebära en stress som försämrar livskvalitet. Därför måste det vara möjligt att känna trygghet i systemet. Båda vägarna ska vara möjliga. Det måste ges utrymme för en individuell bedömning för att bidraget varken ska bli en inlåsning eller en otrygghet. Vi vill därför att lönebidraget ska reformeras och vidareutvecklas till att även gälla eget företagande. Lönebidrag och andra stöd som innebär en möjlighet att kompensera för en persons nedsatta arbetsförmåga bör även finnas tillgängligt för personer som startar och driver eget företag.

En viktig del för att arbetsgivaren ska välja att anställa en person med funktionsnedsättning är information om vad detta innebär i praktiken. Folkpartiet vill därför införa ett kostnadsfritt informationsstöd hos Arbetsförmedlingen för arbetsgivare kring funktionsnedsättningar. Till informationsstödet ska finnas möjlighet att snabbt få svar på frågor av personer som är specialiserade på funktionsnedsättning och arbetsplatsanpassning.

Vi vill även införa så kallade jobbcheckar, alltså intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till. I en anställningssituation kan det annars vara svårt, både för den arbetssökande och för arbetsgivaren, att veta vilka stödformer som faktiskt finns att tillgå för att underlätta i arbetet för personen med funktionsnedsättning. Positiva erfarenheter av detta finns från Danmark

Försäkringskassans bedömningsinstrument har diskuterats mycket och arbete pågår för att ta fram nya regler för bedömningen. Det är viktigt att individens behov står i centrum. Den personliga assistansen är tänkt att ge personer med funktionsnedsättning en möjlighet att leva ett fullvärdigt liv, vara delaktiga och att ha valfrihet. Utifrån de förutsättningarna måste individens egna ambitioner och intressen vara en utgångspunkt som ligger till grund för bedömningen av den personliga assistanshjälpen. Bedömningen ska göras sakligt och professionellt utifrån LSS-lagens intentioner. Det fortsatta arbetet måste utmynna i ett förslag som värnar LSS som rättighetslagstiftning och den enskildes rätt till jämlika levnadsvillkor och delaktighet i samhället.

Maria Lundqvist-Brömster (fp)

Om författaren:
Maria Lundqvist-BrömsterMaria Lundqvist-Brömster är handikappolitisk talesperson för Folkpartiet.

Sktibenterna kommenterar

Erik LjungbergErik Ljungberg: ”LSS” och ”Bengt Westerberg”. Det är var två lågoddsare i detta inlägg. Äras den som äras bör – Bengt Westerberg, men det är 17 år gammal cred som börjar falna. Om man vill hålla Westerbergklass på politiken så är det dags att slå näven i Alliansens konferensbord genast. Jag säger inte att det är Folkpartiet som är ytterst ansvariga för att urholka LSS och den Personliga Assistansen – men det sker onekligen under deras mandatperiod. Jag hoppas att Maria och Fp håller bergfast i begreppet och historian kring ”LSS intentioner”.

Konspiratören i mig säger att detta är en värdegrund man gärna stolt visar upp, men som sedan lätt kan tummas på då det blir dags för diplomaterna att jämka ihop Alliansens gemensamma politik. Jag hoppas innerligt att jag blir motbevisad.

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Folkpartiet och Westerberg drev igenom LSS. Respekt! Det betyder att man har gjort nåt, inte bara pratat.

Om det är ett traineeprogram med anställningar och avtalsenlig lön som avses, så är det långt bättre än vad som kom i ett pressmeddelande från regeringen nyligen. ”I en andra fas ska möjligheten att utforma ett praktikantprogram för personer med funktionsnedsättning på vissa statliga myndigheter prövas.” Så skrev regeringen (Maria Larsson, kd/Sven Otto Littorin, m) i sitt pressmeddelande om hur man ska bli bättre på att motarbeta den katastrofalt höga arbetslösheten bland landets medborgare med funktionsnedsättning.

Själv tycker jag om nytänket där lönebidrag kan gälla även som egenföretagare. Och finns det goda erfarenheter med jobbcheckar, så varför inte. Två bra och konkreta förslag.

Skrivningen ”Folkpartiet vill därför att bristande tillgänglighet ska ingå i diskrimineringslagstiftningen” åtföljs inte av brasklappen om ytterligare utredning som Sabuni försåg den med när Ytterbergs utredning släpptes på remiss.

Texten om assistansen säger ingenting om att man från Folkpartiets sida vill gå emot LSS-kommitténs arbete med att minska kostnaderna för assistansen, eller om att vilja ta krafttag mot Försäkringskassans egenhändiga (tror nån på det?) förändring i tolkningen av lagtexten. Den säger ingenting emot förslaget om ”personlig service med boendestöd”, (en typ av hemtjänst) för de under 20 timmars assistansbehov. (för rättvisans skull: om jag förstår det rätt så har inget annat parti heller valt att tydligt ta avstånd från assistans-jakten som pågår.) Här finns ett arv från Westerberg att förvalta. Klarar Fp det bland allianskollegerna?

Bengt ElménBengt Elmén:  Almedalsveckan fortsätter – både i Visby och här på bloggen. Än så länge har tre partiföreträdare gjort sina inlägg. Trots det har ingen av dem berört den kanske mest brännande frågan här på FullDelaktighet.nu – Försäkringskassans nya egenmäktiga tolkning av LSS.

Därmed har partierna visat hur dåligt pålästa man är. Eller är det en medveten strategi att försöka tysta ner det som pågår.

Hittills har bara en partiledare ansett att det var mödan värt att delta på vår blogg. Aliansen har företrätts av en kommunpolitiker och en riksdagsledamot (mhpp = med handen på pennan), läs en politisk sekreterare. Det kanske säger något om hur man prioriterar handikappolitiken. Fp har alltid sagt sig värna våra frågor. Men hur är det med den nuvarande partiledaren? Kan han något om tillgänglighet och assistans?

1 svar

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

, 5 juli, 2010
1 svar

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.

1 svar

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

, 2 juli, 2010
1 svar

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.

1 svar

Likheten förenar

, 21 juni, 2010
Lämna ett svar

Det har kommit ett brev från en ung man. Han är nyförälskad i en ung kvinna.

Mitt i sin förälskelse, med allt vad det innebär av att lära känna och upptäcka en annan människa får han, vid hennes sida, uppleva saker han inte varit med om tidigare. Han har via sin nya kärlek fått inblick i en för honom ny värld. Han berättar att kvinnan han älskar använder rullstol och hur han plötsligt vaknat upp till en insikt om att Sverige inte fungerar så som han trodde, han beskriver hur han upplever det att se sin älskade diskrimineras och förnedras i för honom och de allra flesta alldeles vardagliga och självklara situationer.

Min älskling beskriver samma sak. Hur han ansåg det självklart och också trodde att personer med funktionsnedsättning hade samma rättigheter som andra och att det fungerade bra i Sverige. Så träffade han mig och bilden förändrades.

Min upplevelse är att vi i dagens samhälle är väldigt snabba med att sätta etiketter på varandra. Kanske handlar det om osäkerhet och rädsla som gör att vi känner detta behov av systematisering för att förenkla och förstå tillvaron. Oavsett så leder detta indelande som vi ägnar oss åt att vi missar så mycket om våra medmänniskor och om livet. Tror vi från början att vi har alla svar och vet allt vi behöver veta och att de är så och sådana människor är så, ja – då blir det inte mycket över till nyfikenheten eller utvecklingen. Än värre är de konsekvenser ettiketterandet får när det gäller lagstiftning, utformning och strukturer. Vi måste börja tänka och besluta på annat sätt om vi ska nå ett samhälle för alla.

Jag är övertygad om att vi människor har betydligt mer som förenar än som skiljer, oavsett ålder, kön, funktionsnedsättning eller ej, sexuell läggning, trosuppfattning, etnicitet och så vidare. Därför tror jag på att vi gemensamt kan förändra om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att fokusera på skillnaderna.

Denna blogg har nu funnits i snart två månader. Det har blivit ett femtiotal inlägg hittills och bilden som målas upp är dyster. Trots det uppenbara risken att bli tjatig tror jag att dessa inlägg behövs och jag vet att vi måste fortsätta upprepa oss, fortsätta berätta våra historier på våra egna sätt, forsätta sätta in vårt perspektiv i det stora och tvärtom. Jag tror också historierna från de som står oss nära behövs. Inte att blanda ihop med vem som ska företräda oss, för det ska vi själva göra. Men liksom vita behövts i de svartas kamp i både USA och Sydafrika, liksom män behövs i kvinnokampen, liksom heterosexuella kämpar för hbt-personers rättigheter, så behöver vi självklart också människor med eller utan funktionsnedsättningar som ser likheterna istället för skillnaderna, som ser drömmar, rättigheter och kärlek som det som förenar.

Lämna ett svar

Funkisar som pedagogiska leksaker

, 11 juni, 2010
1 svar

Veckan efter Marschen för tillgänglighet arrangerar vi på Independent Living Institute ett seminarium där Stockholmspolitiker från fyra partier ingår i en panel. Jag käkar penicillin, är trött och fungerar som moderator. Jag vet exakt ögonblicket då adrenalinkicken sätter in; då vänsterpartiets representant levererar budskapet att de ska bjuda in funkisrörelsen för att få del av vår kunskap.

Det är inte det att jag inte tycker att vi har kunskap, eller att vi inte ska tala i egen sak, eller att det är oviktigt att lyssna på det vi säger. Egentligen är det inget fel på hennes budskap. Problemet är bara att det sagts såååå ofta förut. Om vår kunskap verkligen värderades högt så borde väl makthavare och andra lyssna bättre. Vår roll tycks vara att upprepa samma kunskap i all evighet; om och om igen som repiga vinylskivor för döva öron.

Helt plötsligt känner jag hornen i pannan växa och hör mig själv säga: ”Du får väl se om någon är intresserad av att komma när du bjuder in.” Det är naturligtvis en kalldusch och jag förklarar att funkisarna i salen kanske har tröttnat på att föreläsa för politiker efter politiker. Det kanske är examensdags.

Dimman har lagt sig. Tankarna har samlats. Och jag inser att detta är precis vad jag fortfarande känner. Ett av mina minnen av att bli funkis vid 23 års ålder är denna oändliga radda med frågor från kända och okända människor; och alla som talade om för mig hur viktigt det var att jag svarade och förklarade. Hur skulle annars folk förstå? Exakt vad folk skulle förstå var det ingen som förklarade. Själv har jag fortfarande ingen aning eftersom förståelsen mestadels tycks utebli.

Den slutsats jag drar av alltihop är att det endast är okej att efterfråga kunskap när den faktiskt ska användas. Det är viktigt att efterfråga kunskap om vad som saknas för att skapa delaktighet om man tänker åtgärda bristerna. Detta är att efterfråga kunskap. Om man endast efterfrågar allmän information som i sig inte kan användas till att åtgärda saker så handlar det väl inte om kunskap? Det är väl bara nyfikenhet? Om man ställer frågor som man redan fått svar på; om man efterfrågar kunskap som man aldrig använder. Är inte det att missbruka människors tid och energi? Är inte det att manipulera oss till att tro att vi blir hörda.

Jag svarar och förklarar regelbundet på frågor. Jag förmedlar min kunskap i en massa sammanhang. Men ett har jag lärt mig. Man kan inte leva sitt liv som en pedagogisk leksak för ointresserade. Så fråga gärna om du behöver min kunskap för att göra något. Är du bara nyfiken eller fiskar sympati och röster i allmänhet så sysselsätt dig med annat. Framför allt, om du är politiker så fundera över hur många gånger du efterfrågat kunskap utan att använda den till samhällsförbättringar innan du frågar igen.

Dags att sätta på sig blåbyxorna. Slutexamen närmar sig!

1 svar

Harrisburg, Björn Borg och Lotto

, 9 juni, 2010
Lämna ett svar

Året var 1979. Hur gammal var du? Vad gjorde du? Vad hände?

Själv gick jag nu så här på försommaren ut fjärde klass. Jag lyssnade antagligen på ABBA. Ingen hade dator hemma. Telefoner hade sladd.

Claes Elfsberg berättade med allvarlig stämma i Rapport att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blev längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.

Det inträffade en kärnkraftsolycka i Harrisburg. Pol Pot-regimen störtades i Kampuchea. Björn Borg blev världsmästare i tennis ännu en gång. Den iranska monarkin störtades. Tipstjänst fick tillstånd att anordna ett nytt spel kallat Lotto. Första Stockholm Maraton anordnades. Spelet Trivial Pursuit uppfanns i ett kök i Kanada. Handelsnytt berättade att 10 000 jobb hotades av den nya EAN-koden på varor. I december sändes Trolltider som tv-julkalender.  

1979 var också året då de svenska skådespelerskorna Tuva Novotny och Noomi Rapace föddes och vi fick lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.

Ovanstående tillbakablick drar vi, som kommer ihåg och var med, lite på munnen åt och det hisnar nästan. Vi kan se det som en nostalgitripp att för en stund flyttas tillbaka till en annan tid och en annan värld än den vi lever i i dag, även om vi fortfarade dansar till ABBA och det finns de som jublar varje gång Trolltider sänds i repris.

Rätten att kunna resa är dock ingen nostalgitripp. Tyvärr ingen ”tripp” överhuvudtaget som det verkar med den senaste tidens stora svårigheter för resenärer med nedsatt rörelseförmåga att resa med tåg. Detta trots att vi i Sverige alltså redan 1979 lagstadgade att trafiken skulle ”anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder” och planeras och genomföras så att ”funktionshindrades särskilda behov beaktas”.

Nu, 31 år senare, föreslås en ny kollektivtrafiklag. Mycket har hänt under dessa tre decennier, i världen, i Sverige, i ditt och mitt liv, i synen på miljön och på kollektivt resande, i synen på människors rätt till delaktighet och självständighet. Dock – i det lagförslag som under våren behandlats av Trafikutskottet och nu i riksdagen finns följande förslag till lagtext:
§ 4 I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas till resenärer med funktionshinder.

Tittar vi 31 år bakåt förflyttas vi till en värld där serveringstillstånd skulle kopplas till förekomsten av dansband och internet knappt var påtänkt. Men – när det gäller kraven och formuleringarna om allas möjlighet till kollektivt resande finns i dag 2010 endast en hänvisning till 1979 års lag. Ingenting nytt har hänt och förslag som flyttar fram positionerna lyser med sin frånvaro – tiden verkar ha stått stilla.

Det är inte nostalgiskt, det är patetiskt

Lämna ett svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar