Det har kommit ett brev från en ung man. Han är nyförälskad i en ung kvinna.

Mitt i sin förälskelse, med allt vad det innebär av att lära känna och upptäcka en annan människa får han, vid hennes sida, uppleva saker han inte varit med om tidigare. Han har via sin nya kärlek fått inblick i en för honom ny värld. Han berättar att kvinnan han älskar använder rullstol och hur han plötsligt vaknat upp till en insikt om att Sverige inte fungerar så som han trodde, han beskriver hur han upplever det att se sin älskade diskrimineras och förnedras i för honom och de allra flesta alldeles vardagliga och självklara situationer.

Min älskling beskriver samma sak. Hur han ansåg det självklart och också trodde att personer med funktionsnedsättning hade samma rättigheter som andra och att det fungerade bra i Sverige. Så träffade han mig och bilden förändrades.

Min upplevelse är att vi i dagens samhälle är väldigt snabba med att sätta etiketter på varandra. Kanske handlar det om osäkerhet och rädsla som gör att vi känner detta behov av systematisering för att förenkla och förstå tillvaron. Oavsett så leder detta indelande som vi ägnar oss åt att vi missar så mycket om våra medmänniskor och om livet. Tror vi från början att vi har alla svar och vet allt vi behöver veta och att de är så och sådana människor är så, ja – då blir det inte mycket över till nyfikenheten eller utvecklingen. Än värre är de konsekvenser ettiketterandet får när det gäller lagstiftning, utformning och strukturer. Vi måste börja tänka och besluta på annat sätt om vi ska nå ett samhälle för alla.

Jag är övertygad om att vi människor har betydligt mer som förenar än som skiljer, oavsett ålder, kön, funktionsnedsättning eller ej, sexuell läggning, trosuppfattning, etnicitet och så vidare. Därför tror jag på att vi gemensamt kan förändra om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att fokusera på skillnaderna.

Denna blogg har nu funnits i snart två månader. Det har blivit ett femtiotal inlägg hittills och bilden som målas upp är dyster. Trots det uppenbara risken att bli tjatig tror jag att dessa inlägg behövs och jag vet att vi måste fortsätta upprepa oss, fortsätta berätta våra historier på våra egna sätt, forsätta sätta in vårt perspektiv i det stora och tvärtom. Jag tror också historierna från de som står oss nära behövs. Inte att blanda ihop med vem som ska företräda oss, för det ska vi själva göra. Men liksom vita behövts i de svartas kamp i både USA och Sydafrika, liksom män behövs i kvinnokampen, liksom heterosexuella kämpar för hbt-personers rättigheter, så behöver vi självklart också människor med eller utan funktionsnedsättningar som ser likheterna istället för skillnaderna, som ser drömmar, rättigheter och kärlek som det som förenar.