Veckan efter Marschen för tillgänglighet arrangerar vi på Independent Living Institute ett seminarium där Stockholmspolitiker från fyra partier ingår i en panel. Jag käkar penicillin, är trött och fungerar som moderator. Jag vet exakt ögonblicket då adrenalinkicken sätter in; då vänsterpartiets representant levererar budskapet att de ska bjuda in funkisrörelsen för att få del av vår kunskap.

Det är inte det att jag inte tycker att vi har kunskap, eller att vi inte ska tala i egen sak, eller att det är oviktigt att lyssna på det vi säger. Egentligen är det inget fel på hennes budskap. Problemet är bara att det sagts såååå ofta förut. Om vår kunskap verkligen värderades högt så borde väl makthavare och andra lyssna bättre. Vår roll tycks vara att upprepa samma kunskap i all evighet; om och om igen som repiga vinylskivor för döva öron.

Helt plötsligt känner jag hornen i pannan växa och hör mig själv säga: ”Du får väl se om någon är intresserad av att komma när du bjuder in.” Det är naturligtvis en kalldusch och jag förklarar att funkisarna i salen kanske har tröttnat på att föreläsa för politiker efter politiker. Det kanske är examensdags.

Dimman har lagt sig. Tankarna har samlats. Och jag inser att detta är precis vad jag fortfarande känner. Ett av mina minnen av att bli funkis vid 23 års ålder är denna oändliga radda med frågor från kända och okända människor; och alla som talade om för mig hur viktigt det var att jag svarade och förklarade. Hur skulle annars folk förstå? Exakt vad folk skulle förstå var det ingen som förklarade. Själv har jag fortfarande ingen aning eftersom förståelsen mestadels tycks utebli.

Den slutsats jag drar av alltihop är att det endast är okej att efterfråga kunskap när den faktiskt ska användas. Det är viktigt att efterfråga kunskap om vad som saknas för att skapa delaktighet om man tänker åtgärda bristerna. Detta är att efterfråga kunskap. Om man endast efterfrågar allmän information som i sig inte kan användas till att åtgärda saker så handlar det väl inte om kunskap? Det är väl bara nyfikenhet? Om man ställer frågor som man redan fått svar på; om man efterfrågar kunskap som man aldrig använder. Är inte det att missbruka människors tid och energi? Är inte det att manipulera oss till att tro att vi blir hörda.

Jag svarar och förklarar regelbundet på frågor. Jag förmedlar min kunskap i en massa sammanhang. Men ett har jag lärt mig. Man kan inte leva sitt liv som en pedagogisk leksak för ointresserade. Så fråga gärna om du behöver min kunskap för att göra något. Är du bara nyfiken eller fiskar sympati och röster i allmänhet så sysselsätt dig med annat. Framför allt, om du är politiker så fundera över hur många gånger du efterfrågat kunskap utan att använda den till samhällsförbättringar innan du frågar igen.

Dags att sätta på sig blåbyxorna. Slutexamen närmar sig!