Kategoriarkiv: Demokrati

Riksdagen tog historiskt beslut – nu måste regeringen lägga förslag om ny diskrimineringslag

När folk pratar om sport hörs det ganska ofta ”igår stannade Sverige”. Och det pratas rätt mycket om fotfoll just nu, har jag märkt.

Men igår kl 16.03 öppnades Sverige! I alla fall på papperet, i alla fall började det gläntas på dörren.

Den 14 juni 2012 tog riksdagen ett historiskt beslut:

”Riksdagen gjorde ett tillkännagivande till regeringen om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning. Regeringen ska skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Riksdagen menar att frågan om bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund redan har utretts. Det finns inte anledning att ytterligare fördröja en lagreglering på området.”

Över Facebook och Twitter spreds det historiska beskedet – gärna i kombination med ordet ”äntligen” – som en löpeld. Tack till alla som har kämpat för detta!! Vi är inte färdiga ännu, men vi har kommit en tydlig bit framåt.

Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Det finns väldigt få taggar som skaver i min själ. Ibland kommer jag dock på mig själv med att sluta andas när det kommer upp frågor om adoption, utsatta barn eller föräldrar som inte kan ta hand om sina barn. När jag blir påmind om hur otroligt nära det var att jag inte fick uppleva föräldraskap. Att jag tvingades till ett liv utan barn, utan den villkorslösa kärleken, på grund av fördomar och inkompetens. Det handlar om när jag och min man utreddes för medgivande till adoption – och hur vi kränktes och fullständigt sågades vid fotknölarna.

I utredningen framkom, bland mycket annat, att barn och personlig assistans inte går ihop. Ett barn som omges av assistenter kan inte knyta an till föräldrarna. En mamma som inte kan lyfta sitt barn kan inte trösta eller ge trygghet. En mamma i rullstol kan inte stimulera barnet i lek eller främja barnets utveckling.

Min man skulle ha större chans att få adoptera som singel om han skiljer sig från mig. Ja, så sa de…

Hur otroligt fel handläggarna hade visar sig nu. Jag är en fantastisk mamma till mina barn. Därmed inte sagt att jag är felfri eller perfekt. Jag kan vara trött, less, inkonsekvent, ha kort stubin, dåligt tålamod… Allt det där som tillhör föräldraskap. Men, likväl… Jag ger mina barn den kärlek, omvårdnad och trygghet de behöver.

Min pojke på fyra år har fullständig koll på hur assistansen fungerar och har inga problem med de olika rollerna. Det är så självklart för honom, på samma sätt som att det är självklart att jag åker Permobil istället för att gå. Min lilla tjej är inte ens ett år gammal, men även hon förstår assistansen. Det är mig hon har separationsångest ifrån och vill ha tröst och kärlek av – inte assistenterna.

Det har krävts enormt mycket jobb och prat runt assistansen för att få den som vi vill i vår familj, men det har varit värt det en miljon gånger om. Med tydlighet och dialog kommer man långt…

Jag är så tacksam över mina barn. Det var en lång väg till att bli mamma, kantad av sorg och smärta. Nu hade jag turen att klara av två graviditeter trots min omfattande muskelsjukdom, men det var verkligen inte självklart. När adoptionsutredningen startade visste vi ännu inte om biologiska barn var möjligt för oss. Adoption var ett förstahandsval, vilket också kraftigt ifrågasattes av handläggarna. Varför ville vi inte ha ”egna” barn? Svaret var ändå enkelt: Av ideologiska och kroppsliga skäl! Och även adopterade barn är egna barn!

Jag hoppas så innerligt att regler och bestämmelser, attityder och fördomar snart suddas ut när det handlar om adoption. Vi är många med funktionsnedsättning, eller i samkönade par för den delen, som skulle bli utmärkta föräldrar men aldrig får chansen därför att okunskapen segrar. Inte bara hos givarländerna, utan även i Sverige.

En annan anmärkningsvärd iakttagelse är att män med funktionsnedsättning kan få medgivande, medan det är betydligt svårare för kvinnor. Ligger måhända de gamla könsrollerna och spökar? Det är inte bara diskriminerande, det är förbannat smärtsamt och kränkande!

Många gånger varje dag tittar jag på mina två barn och fylls av glädje, lycka, tacksamhet och kärlek. Jag förundras över hur jag kan vara så lyckligt lottad att jag fått de två mest fantastiska små människorna. De vackraste, klokaste och underbaraste barn som finns! Förstås!

Arbetsmarknadsutskottet kräver att regeringen lägger lagförslag om att otillgänglighet är diskriminering!

Arbetsmarknadsutskottet har idag den 31 maj röstat ja till att bristande tillgänglighet äntligen ska bli diskrimineringsgrund! Enligt arbetsmarknadsutskottets mening ”bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag”.

Utskottets beslut togs tyvärr inte i enighet, eftersom allianspartierna reserverade sig. Detta trots att ledande företrädare för såväl FP och C nyligen har uttalat att de vill ha en ny lagstiftning.

Nu förväntar sig en enig funktionshinder- och Independent Living-rörelse att regeringen respekterar riksdagens beslut och skyndsamt återkommer med ett lagförslag.

Skyndsamt är ordet.

 

Torsdagsaktionen + omröstning i arbetsmarknadsutskottet

Imorgon genomförs Torsdagsaktionen för 25:e gången. Mellan klockan 8 och 9 på torsdag morgon välkomnas statsråden till Rosenbad och regeringssammanträdet och ett tiotal organisationer påminner dem om att det gått ytterligare en vecka utan att de presenterat ett utökat diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet måste kunna kallas vid sitt rätta namn, diskriminering. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Nu har vi väntat 559 dagar sedan  remisstiden gick ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte. Det är dags att gå från ord till handling, promemorians titel talar sitt tydliga språk!

Torsdag den 31 maj kommer även arbetsmarknadsutskottet, där frågan ligger i riksdagen,  att hantera ett antal motioner i denna fråga. Det finns ett förslag till ett så kallat utskottsinitiativ, vilket innebär att utskottet meddelar regeringen att man förväntar sig ett lagförslag. Det som dock fortfarande är oklart är vilka partier som kommer ställa sig bakom ett initiativ från utskottet? Oppositionen kommer att göra det, men kommer FPs, Cs och KDs utskottsledamöter gå emot M som man innehar regeringsmakten tillsammans med? Frågan är också hur ett utskottsinitiativ kommer att formuleras. Det är förstås oerhört viktigt att lagförslaget från Bortom fagert tal inte urvattnas i en text från arbetsmarknadsutskottet.

Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp utanför Rosenbad! Eller medverka via e-post eller twitter mellan kl 8 och 9 imorgon torsdag:

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

559 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
559 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

 

Euphooooriaaaa – när Europa börjar älska psykos!

En dag i mars skrev jag på Facebook att jag ”önskade jag mig flera kvinnliga psyko(före)bilder i populärkulturen. Ikväll vinner Loreen. Jag säger bara ”dansa barfota i snön”. Hurra!!.”

Då hade Loreen Talhaoui fångat de svenska hjärtana med sin barfotadans och sitt ”going up up up”. Nu har hon vunnit hela Europas kärlek.

Vi kan tycka massor om själva spektaklet Eurovision Song Contest, att det har ägt rum i en diktaur som inte minst förtrycker hbtq-personer och att själva tävlingen bygger på nationalistiska tankar som dessutom vidmakthåller bilder av ”Europa” och ”de andra”.

Men vi kan också säga detta: Loreen har visat engagemang för mänskliga rättigheter och utnyttjat sin position för att i media lyfta situationen i Azerbajdzjan. Kvinna till Kvinna menar att Loreen har inspirerat unga aktiviser att fortsätta kämpa för sina drömmar. Respekt, säger jag. Och på Facebook skriver journalisten Lawen Mohtadi att när Loreen vinner och Gina Dirawi kommenterar är det lite ”svartskallarna tar över”.

Och jag vill också lyfta fram det här alldeles, alldeles underbara i att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna. En kvinna som dansar barfota i snön. Som är på väg upp, upp, upp i euforin.

För mig är det ganska speciellt så här på det som kallas Mors dag. Min uppväxt har inte präglats av någon stolthet kring psykisk ohälsa, särskilt inte kopplat till moderskap. Tvärtom har det gömts undan eller bara setts som ett problem. Kvinnor som passerar gränsen för vad som anses normalt har historiskt sett betecknats som ”hysterikor”, och uppvisats som freaks. Fortfarande idag ser vi sällan psykokvinnor stå i rampljuset på sina egna villkor, varken som sig själva eller som en bild av något önskvärt.

Och när jag säger att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna menar jag inte kärlek som något nedlåtande gullande – utan som att det är gemensam allsång i tunnelbanan och på stan. Som att Loreens lugg kommer vara sommarens klipp. Som att det är en jordskredsseger. Som att en spontan psykoriot sprider sig.

Euphoria.

 

Att benämna förtrycket – och känna stoltheten

”We´re here, we´re queer get used to it’”. Jag är liksom uppväxt i feminismen och hbtq-rörelsen. Könsmaktsordning. Homofobi. Pride. Självklara grejer. Likaså ironi, knappar med budskap, coola t-shirts, magasin och ja, en sorts gemensam kultur. På det sättet är det inte så svårt att definera sig som kvinna och bisexuell. Det finns en sorts plats. Det finns en sorts ord. Ord för förtryck. Och plats för stolthet.

Men sen är jag ju ett psyko också. Och well, nu blir det ju liksom svårare. Igår läste jag om hur ordföranden för Vårdförbundet i Uppsala inte tycker att psykiskt sjuka ska få åka taxi. Idag läser jag om hur tjejer som skär sig blir fastspända, inlåsta och inte lyssnade på. Även om de skriver böcker om övergreppen.

Det handlar om hur vissa erfarenheter reduceras, förminskas och osynliggörs. Hur vissa människor inte räknas. Eller, vi skulle kunna säga: det handlar om rasimen mot oss med erfarenheter av psykisk sjukdom, ohälsa eller så kallad funktionsnedsättning. Och se där, ännu ett ord för maktojämlikhet, det vill säga rasism.

För några timmar sen föreläste jag för en grupp personer som alla har egna ”psyko-erfarenheter”. Det ger en mäktig känsla. För när jag pratar om Aktion T4, om hur Förintelsen inleddes med ett massmördarprogram riktat mot oss, mot personer med funktionsskillnad, inte minst psykisk sådan, ja, då är det stärkande. Då blir det så tydligt hur saker hänger ihop. Hur föreställningar, attityder och diskriminering är svårföränderligt och har en historia. Hur tvångssteriliseringarna handlade – och för transpersoner som vill byta juridiskt kön fortfarande handlar – om maktens konsekvenser mot den som bryter mot normen.

Och jag tänker att den mäktiga känslan jag får handlar om att när vi med delade erfarenheter tillsammans pekar ut förtrycket så läggs en grund för stolthet. För vi måste benämna förtrycket för att bekämpa det. Kunna peka ut det. Sätta ord på det och begripliggöra det. Våra erfarenheter måste börja räknas innan vi kan vända på maktpyramiden.

Därför önskar jag detta: Att vi hittar och börjar använda ord för att benämna strukturella maktojämlikheter ännu mer. Att vi börjar prata mer om funkofobi. Om psykofobi. Om funktionsnormer. Kanske om patologism, som en parallell till rasism och sexism, men riktat mot oss som har, eller har haft, vissa diagnoser, eller erfarenheter.

Till exempel så här: På lördag går Marschen för tillgänglighet. Att otillgänglighet fortfarande inte är klassat som diskriminering enligt svensk lag, det är ett uttryck för funkofobin i samhället. Att vissa taxiåkare i dagspressen pekas ut som potentiella våldsverkare bara för att de har en psykisk sjukdom, det är inte bara ofräscht, det är ett uttyck för psykfobi och patologism.

Och när vi sen har gjort detta, ja, då kan vi behöva peppa också! Här kommer därför nåt att titta eller lyssna på gjort av fantastiska Utopia och Grunden Media.

Hockey-VM i rullstol? Ja, om du betalar 989 kronor mer än andra!

I förra veckan ringde jag till Ticnet för att köpa biljetter till matchen Sverige-Ryssland i Globen idag, fredag 11 maj. Jag har länge tyckt att Ticnets försäljningssätt är märkliga för människor med rörelsehinder och då speciellt människor som använder rullstol. Möjlighet att boka ”Rullstolsplatser”, som platstypen för alla med rörelsehinder heter, online finns inte. Människor med rörelsehinder är hänvisade till telefon.

När man ringer till Ticnets telefonnummer säger en glad röst att öppettiderna är 9-18 vardagar och 10-14 lördag, söndag och helgdagar. Människor utan rörelsehinder kan köpa biljetter och se platstillgången 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, på hemsidan. Det motsvarar 168 timmar/vecka. Människor med rörelsehinder kan endast köpa biljetter och se (höra) platstillgången via telefon, vilket motsvarar 53 timmar/vecka. En skillnad på 115 timmar föreligger alltså. Det är diskriminering.

Människor med rörelsehinder måste ringa till Ticnet medan människor utan rörelsehinder kan boka online. Jag ringde två samtal till Ticnet. Det första varade i 49 minuter och 14 sekunder, det andra i 40 minuter och 35 sekunder. Totalkostnad: 64 kr. Det är diskriminering.

Men som om detta inte vore nog: Den billigaste platsen för människor utan rullstol/rörelsehinder kostar 415 kr. Den billigaste platsen för människor med rullstol/rörelsehinder kostar 1 340 kr. Ja, du läste rätt! Svenska Ishockeyförbundet, som satt biljettpriserna, menar alltså på fullaste allvar att människor med rörelsehinder/rullstol ska betala 925 kr mer än människor utan rörelsehinder/rullstol! Men Svenska ishockeyförbundet kanske tycker att enbart människor med rörelsehinder/rullstol som har feta bankkonton ska få titta på VM live? Tillsammans med kostnaden för telefonsamtalen kostar alltså biljetten 1404 kronor, 989 kronor mer än för personer som inte använder rullstol. Att detta också är diskriminering behöver väl knappast sägas?

Ticnet var dock ivriga att påpeka att de 1 340 kr var inklusive en ledsagare. Jag påpekade det orimliga i att se det som ”inklusive”, då det inte har någonting med biljettpriset att göra överhuvudtaget.

Varför människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol men av andra anledningar behöver platser som fungerar för dem inte kan köpa det visste inte Ticnet. Varför ledsagare, kontaktpersoner eller assistenter till människor med funktionsnedsättningar som inte använder rullstol inte får komma in gratis kunde inte Ticnet heller svara på. Några exempel är människor med synnedsättningar, hörselnedsättningar, rörelsehinder utan rullstol, kognitiva funktionsnedsättningar och psykiska funktionsnedsättningar.

Varför jag, som har en fullt fungerande överkropp och använder en liten smidig rullstol, överhuvudtaget förväntas ha en ledsagare med mig luktar 1800-talstänk. Men det kanske är en ”vänlig gest” av Svenska Ishockeyförbundet mot de ”fina, fina stackars grönsakerna” för att Globen är otillgängligt? 

För mig är det nämligen uppenbart att hur Globen är byggd i sig är diskriminerande på grund av att arenan är otillgänglig. Jag har varit på en enda ishockeymatch i vuxen ålder, trots att jag kommer från ”Foppaland”, dvs Örnsköldsvik. Jag såg 17 februari 2011 Detroit Red Wings slå Tampa Bay Lightning i Tampa Bay Times Forum, Tampa, Florida, USA. Det var en mäktig upplevelse! En fullsatt arena fick se en hockeymatch som till och med fick mig, som är ganska ointresserad av att titta på sport, att tycka att det var något jag ville göra igen. Lika mäktigt var det att åter komma till USA och märka skillnaden i synsätt och tillgänglighet jämfört med Sverige. Jag och min kompis, som också använder rullstol, köpte fyra biljetter ”på chans” av en andrahandsförsäljare efter att ha pratat med arenans kundservice. Biljetterna var inte specificerade som rullstolsplatser. Trots det gick det hur bra som helst att sitta nedanför själva platserna, i samma sektion. 13 av sektionerna i arenan har sittplatser speciellt avsedda för människor som använder rullstol, fler sektioner är möjliga att nå med rullstol men då får man sitta i vanligt säte. Det finns sektioner för alla plånböcker och önskade betraktningsvinklar.

Att det ser ut så beror på den amerikanska federala lagstiftningen Americans with Disabilities Act som kom 1990. Ja, du läste rätt även här – Sverige är 22 år efter USA! I Sverige har funktionshinder- och Independent Living-rörelsen i över två decennium stångat sig blodig för att få politiker att lyssna. Utredning efter utredning efter utredning har alla visat samma sak: Vi bör genast göra otillgänglighet till diskriminering även i juridisk mening! (Att det är det i allmän mening är odiskutabelt.) Så sent som igår tillkännagav Folkpartiet att otillgänglighet måste klassas som diskriminering i en utredning.

Folkpartiet föreslår bland annat:
”- Att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering och att individer
därmed får möjlighet att driva enskilda fall i domstol.
– Den som inte vidtar skäliga åtgärder för tillgänglighet ska kunna dömas att
betala diskrimineringsersättning.”

Regeringen tiger dock still i frågan.

Jag var 2001/2002 utbytesstudent från Uppsala universitet vid San Diego State University, Kalifornien. Det var 11 år efter Americans with Disabilities Act:s tillkomst. Redan då hade lagstiftningen medfört enorma skillnader. Det var första gången jag åkte buss kollektivt för att alla bussar har liftar. Det var första gången jag valde restaurang utifrån vad jag ville äta, inte utifrån om jag kom in eller inte. Det var första gången jag kom in, fram och runt utan problem på ett universitet.

Ett färdigt lagförslag finns genom utredningen Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. Idag fredagen 11 maj 2012 har vi väntat i 539 dar på att regeringen och riksdagen ska ta sitt ansvar.

Den 26 maj 2012 demonstrerar vi för tionde året i rad i Marschen för tillgänglighet för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering även i Sverige. Vi behöver inte fler vackra ord och tomma politikerlöften, vi behöver lagstifning!

Jag köpte biljetten ändå och det ska bli roligt att få se matchen ikväll.

En anmälan till Diskrimineringsombudsmannen gentemot Ticnet och Svenska Ishockeyförbundet kommer att inlämnas under de närmaste dagarna. Jag kommer att uppmana samtliga andra besökare i rullstol att göra samma sak.