Varför stoppade ingen bröllopskortegen?

, 6 september, 2010
5 svar

Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.

5 svar

Får en person med utvecklingsstörning påverkas politiskt?

, 5 september, 2010
3 svar

Den representativa demokratin bygger på att vi medborgare röstar fram människor vi har förtroende för. Personer som får föra vår talan, och se till att det vi tycker är viktigt får sin röst hörd i våra olika politiska församlingar. Vi får själva välja vad som avgör hur vi lägger vår röst. Ingen annan har att göra med våra motiv. Vi behöver inte andras godkännande. Man får, om man vill det, rösta på ett parti som nästan alla andra tycker är fel. Det är nämligen det som garanterar våra mänskliga rättigheter – åsiktsfriheten och rätten att tycka och tänka som vi vill.

Men vi har också lov att prata med andra. Höra hur de tänker. Ändra oss beroende på de argument vi möter. Eller rättare sagt – vi har rätt att ändra oss på vilken grund som helst. Och sen rösta efter den övertygelsen.

Så här i valtider pågår en kamp. Vi som är politiskt aktiva vill få ert förtroende. Att ni lägger er röst på oss. Så att vi kan representera er.

En del valkretsar/befolkningsgrupper har ett lågt valdeltagande. Där görs särskilda insatser för att öka röstdeltagandet. Alla partier är överens. Det spelar ingen roll hur du röstar. Det viktiga är ATT du röstar. Så att alla blir representerade. Så att alla finns med i vårt demokratiska system.

Detta gäller alla – utom personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Där röstar enligt senaste mätningen endast 20%. Den mätningen gjordes 1998. Sen dess har vi inte ens brytt oss om att ta reda på om den här gruppen gör sin röst hörd. Vi struntar i det. De får rösta om de vill. De får delta om de vill. Men vi ber inte om deras förtroende. Vi ordnar inte kampanjer i syfte att vinna deras röster. Och vi arbetar inte särskilt för att öka röstandet i den grupp som har den sämsta procenten valdeltagande av alla.

Det är som om det vore lite skamligt att försöka påverka dom. Att det vore ojust att säga ”jag vill företräda dig!”. För om personen med intellektuell funktionsnedsättning säger ”ja, vad bra! Jag vill att du företräder mig! Jag röstar på dig!” – då kan omvärlden peka finger och ifrågasätta om hon förstått sitt eget bästa, om hon förstått vad hon röstar på. Och du som bett om rösten kan misstänkliggöras att vara en manipulativ människa.

Det är som om vi blir rena och goda om vi låter dom som inte har ett normativt intellekt vara i fred. När det gäller dom så är det inte viktigt att så många som möjligt röstar.

Här finns ett upprörande demokratiskt underskott. Den här befolkningsgruppen behöver mer än de flesta andra sin politiska representation. Vi vet att gruppen personer med intellektuella funktionsnedsättningar lever kortare, i större ohälsa, på sämre inkomster. Att diskriminering stänger gruppen ute från högre utbildning och arbetsmarknad och att man utsätts för brott oftare än andra.
De flesta har en koppling till det offentligas myndighetsutövning direkt in på skinnet genom hela livet. Genom sin gode man, genom sitt LSS-boende, genom sin dagliga verksamhet, genom den eventuella rätten till hjälpmedel, genom assistansbeslut, genom…

Vi som är politiskt aktiva borde kämpa om just era förtroenden. Be om att få företräda er.

Jag vill att du som har en intellektuell funktionsnedsättning röstar. Gärna på mig – jag finns på Miljöpartiets valsedlar i Malmö kommun och riksdagsvalet. Eller på nån annan. Men det viktiga är att du röstar.

Du som står en person med intellektuell funktionsnedsättning nära – att hjälpa någon hitta vilka den vill rösta på måste inte betyda att man preparerar valkuvertet efter eget tycke och smak. Man kan hjälpa till med att läsa partiernas lättlästa valmanifest. Man kan trycka ut partiernas inlägg från Alla väljare. Man kan hjälpa till med att maila frågor om det som är viktigt för just den personen du finns nära till politiker nära henne.

Gå och rösta!

(Stort tack till Pie Blume, ombudsman på Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning FUB, för texten på Ingen är perfekt. Lättläst från riksdagspartierna: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet.)

3 svar

Försäkringskassan ökar takten – allt fler förlorar sin assistansersättning

, 4 september, 2010
6 svar

Under hela året 2009 förlorade 146 personer rätten till assistansersättningen vid omprövning. Under första halvåret i år var det 143 personer –  en dubblering på årsbasis. Enligt Magnus Liefvendahl, verksamhetsansvarig för Försäkringskassans enhet för sjukförsäkring och funktionshinder kommer ökningen att fortsätta under resten av 2010 och 2011. I en intervju med Assistanskoll säger han att utvecklingen beror till stor del på den förändrade rättspraxis som uppstått efter Regeringsrättens dom om integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven.

Egentligen började den nya hårdare bedömningspraxisen redan november 2009 när Försäkringskassan i ett internmeddelande slog fast att grundläggande behov ska vara av ”mycket privat karaktär”. Riktlinjerna fick sedan stöd av Regeringsrättens dom 5321-07 från juni 2009 som säger att bara integritetskänsliga delar ska räknas när en persons grundläggande behov ska bedömas. Personer vars behov inte har omprövats sedan årsskifte  2007/2008 bedöms efter den nya praxisen. Därför fortsätter antalet av personer, som förlorar rätten till assistans, att öka fram till åtminstone sommar/hösten 2011 då Försäkringskassan ska redovisa utvecklingen av bedömningen till regeringen.

Är det inget som kan stoppa Försäkringskassan? Enligt Magnus Liefvendahl krävs det en lagändring i LSS  § 9a, ett förtydligande om vad som ska räknas som grundläggande behov. I ett tidigare blogginlägg redogjorde jag för de svar Assistanskoll fick från riksdagspartierna på frågan om en lagändring är nödvändig för att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar.

Enligt de svar vi fick är oppositionspartierna eniga om att det behövs en lagändring. Bland alliansens partier är det enbart Kristdemokraterna (som innehar socialdepartementet) som verkar tveksamma:

Fråga 3.
Ska det göras en lagändring i LSS § 9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

KD:s svar:
Integritetskränkning får ej förekomma. Vi vill avvakta resultatet av arbetet med behovsbedömningsinstrumentet.

De som fortfarande inte förstår hur integritetskränkande det kan vara att förvisas till kommunen och att inte kunna bestämma vilka som kommer i ens hem, som får insyn i familjelivet och som ska hjälpa till med intimhygienen borde vi inte rösta på !

6 svar

Att arbeta med stöd av personlig assistans

, 3 september, 2010
3 svar

Under ett års tid har jag drivit ett arvsfondsprojekt inom IfA – att arbeta med stöd av personlig assistans. Ett spännande projekt och arbete som har sin början i bland annat en rapport från socialstyrelsen som säger att det för några år sedan enbart var sju procent av oss assistansberättigade som arbetar på den öppna arbetsmarknaden utan några subventioner. I dagsläget skulle det motsvara runt 1200 personer. Resten är alltså bidragsberoende på ett eller annat sätt. En del kanske arbetar med lönebidrag eller liknande, men det var inte heller särskilt många enligt rapporten. Kanske det dubbla. Men det återstår många som inte har något direkt sysselsättning. Det ville IfA ändra på, eller åtminstone belysa, i detta projekt.

Hur skulle det göras då? Jo, genom att visa på goda exempel. Låta de, om än mycket få, personer som faktiskt har ett osubventionerat arbete på den öppna arbetsmarknaden komma till tals. Låta de visa för andra assistansberättigade, arbetsgivare, anhöriga, läkare,  skolor, myndigheter med flera att det faktiskt inte är något problem att arbeta fastän man råkar ha en assistent med sig. Och låta dem berätta om hur de lyckats.

Jag reste runt och träffade femton personer, med vitt skilda yrken inom de flesta branscher. Och nej, det var ingen av dem som arbetade med att sortera skruvar på det stora möbelvaruhuset eller packa upp varor på snabbköpet. Det är annars det som det fokuseras på när det anordnas seminarier i det småheta ämnet ”Funktionsnedsättning och arbete”. Hur fantastiskt det är, och hur glada de här personerna är för att ha detta arbete (som ingen annan vill ha?). Personerna som tas upp som exempel är säkert lyckliga över sina arbeten. Det är inte det jag säger. Men som alltid när det kommer till oss funktionsnedsatta börjar det generaliseras. Det finns faktiskt de, hur överraskande det än må låta för vissa, som har höga utbildningar och förhoppningsvis välbetalda arbeten. Jag skriver förhoppningsvis för det är gott om hinder man måste ta sig förbi innan man når dit. Och i ivern att se till att fler personer som trivs med att måla dominobrickor får göra det glöms vi andra, där ett sådant arbete inte finns med på världskartan, bort. Vi får ingen hjälp att riva de hinder vi möter. Tack vare denna generalisering blir det snarare tvärt om. Fördomarna späs på. ”Jo, men de där funktionshindrade … de gillar att räkna skruvar. Det har jag hört. Tänk va? Så rörande att de tror att de klarar av det här högkvalificerade jobbet.”, säger personalchefen innan ansökningen hamnar i papperskorgen.

Men hindren är fler än obenägna arbetsgivare. Det börjar faktiskt redan i småskolan. ”Men, ska inte ditt barn gå i den här specialklassen? Då kan de lära sig i sin egen takt och har tid att sköta om sin funktionsnedsättning. Nehe … hmm … anpassa skolan? Nja, det blir ju så kostsamt. Ta skolan tre mil härifrån istället. Den är redan anpassad. Inte det? En elevassistent också? Okej … den här personer har vi haft lite svårt att placera. Hon är visserligen lärare och vill hellre undervisa, men det får ni faktiskt ta. Ni är ju vuxna människor och borde kunna kommunicera och lösa de problem som uppstår i och med detta!”

Du kanske tror jag hittar på det citerade ovan? Nej, det är saker som några av de femton intervjuade tagit upp. Du kanske tror att det var länge sedan? Tyvärr inte. Det är vanligt förekommande idag. Och efter skolan fortsätter hindren med oförstående myndigheter, en allmänhet full med fördomar, icke existerande rehabilitering och dessa arbetsgivare som inte har någon kunskap om ämnet och som därigenom blir rädda för att anställa och så vidare.

Personerna som var med i projektet har istället fått riva dessa hinder själva. Hittar vägar runt dem. De har byggt upp sin styrka och lärt sig att slåss med näbbar och klor. Med envishet, tur, kontakter och jävla anamma har de faktiskt lyckats. Men det är egentligen helt orimliga krav som ställts. Jag tror faktiskt att nästan ingen normalt funtad människa skulle orka med det utan det krävs helt enkelt ett visst mått av hybris hos personen ifråga. Och har man inte det som funktionsnedsatt, ja … då är det helt enkelt dominobrickorna som gäller i dagens samhälle som det verkar. Låt oss ändra på det är ni bussiga. Ni kan börja med att sluta sluta generalisera och fokusera på hinder och begränsningar. Se istället möjligheterna, individernas enskilda kapacitet och förutsättningar och framför allt – våga tro att det fungerar!

3 svar

Alla är handikappade

, 2 september, 2010
2 svar

Det diskuteras ständigt om vilken term som bäst beskriver oss funktionsnedsatta som grupp och vem eller hur många som verkligen är handikappade. Är detta verkligen viktiga saker att tjafsa om? Nej, det är tidsödande saker att syssla med eftersom det vi handikappade behöver är realpolitik, inte kvasi-debatter. Fokus bör ligga rätt. Den verkliga debatten borde därför utgå ifrån att alla människor är handikappade.

1859 skrev Darwin ”Om arternas uppkomst” och la medvetet eller omedvetet grunden till socialdarwinismen, men föga uppmärksammad blev skriften ”Inbördes hjälp” skriven 1886 av den ryska naturforskaren Peter Kropotkin, där han tar avstånd från darwinismens idé om ”kampen för tillvaron” och hävdar att det inte är den starkes rätt utan solidaritet som driver evolutionen framåt. I flera exempel visar Kropotkin på hur individer inom olika djurarter faktiskt inte konkurrerade med varandra. Fantastiska berättelser redovisades så som blinda pelikaner som matades av andra artfränder och hur djur på savannen kategoriskt brukade offra sig för andra svagare individer när rovdjur anföll.

Men låt oss för en stund återigen prata om människor och flytta oss bakåt i tiden, till bibliska tider när Moses och judarna i trettio år irrade runt i öknen oförmögna att hjälpa sina lyta och sjuka eftersom allt då bara handlade om överlevnad. Missnöjda med vanmakten att inte kunna behandla sina sjuka och gamla som annat än värdelöst skräp började judarna, som alla andra folkgrupper att drömma om trygghet och möjlighet till solidaritet. Den civiliserade världen hägrade helt enkelt och strävan efter att hitta landet med mjölk och honung blev den då unga folkgruppens ledstjärna ut ur öknen och handikappförtrycket.

Trenden fortsatte, städer bildades. Tidigare hade den ömkansvärda människan redan börjat sätta på sig kläder, elden hade besegrats och hjulet uppfunnits så att den ömtåliga människan. Nej, den handikappade människan skulle kunna fortsätta växa och frodas. Vanligtvis brukar man prata om hur krig och annat elände utvecklade människan. Nej, den uppfattningen är inget annat än en fördom, det var efter slagfälten som civilisationen formades och det var städernas och nationernas förmåga att ta hand om sina krigsskadade som gjorde att man överlevde.

Att idén om att vi alla är handikappade sällan pratas om i det kulturella finrummet och knappast lär bli en artikel på någon av landets tidningars ledarsidor beror på många saker, men en sak är säker och det är utilitarismens roll i det hela.
Utilitarismen var och är det filosofiska fröet som nazisternas utrotningspolitik fritt kunde växa ut från. Devisen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” gjorde det möjligt för Hitler att skapa syndabockar och skylla de tyska arbetarnas misär på judarna och handikappade. Att moderna filosofer så som Torbjörn Tännsjö och Peter Singer är utilitarister samtidigt som de ihärdigt argumenterar för både selektiv abort och dödshjälp kommer inte som en överraskning utan är en logisk konsekvens av deras utilitarism.

Summan av kardemumman i den här texten är att politiker men främst gemene man i årets valrörelse måste återta moralen och ideologin från extrempartierna genom att på allvar inse att handikappspolitik faktiskt handlar om oss alla eftersom den alltid ställer den moraliska frågan: vilken värld vill vi leva i?

2 svar

Att verka gå till talarstolen

, 1 september, 2010
3 svar

Den stora offentliga maktutredning som för två decennier sedan analyserade maktförhållandena i Sverige kom fram till att den allra svagaste maktgruppen i landet var människor med funktionsnedsättning. Vi kom ohjälpligt sist i rangordning. Att ändra på den ordningen är utan tvivel fortfarande en uppgift.

Ja, nog är vi medvetna om att vi behöver mer makt. Men vilken?

En gång i tiden innehade vi funktionshindrade på sätt och vis världens mäktigaste ämbete, presidentposten i USA. Franklin D. Roosevelt hette presidenten, som bekant legendarisk statsman och världskrigssegrare vid sidan av Winston Churchill och Josef Stalin. Men han skyltade inte direkt med sin funktionsnedsättning. Född med privilegierade amerikaners guldsked i munnen var han förutbestämd att bli Någon, men den sjukdom som gjorde honom rörelsehindrad var ett svårt avbräck i karriären, inte bara praktiskt utan även imagemässigt.

Det begrep han inte minst själv. I själva verket var det just han som till fullo insåg det.

Det uppges att han under sin politiska comeback såg till att komma i god tid till möten och bänka sig, så att så få som möjligt, helst ingen, skulle se den bedrövligt invalidiserade entré i rullstol som han tvingades göra. Av samma skäl satt han också gärna saktmodigt kvar på sin plats tills lokalen tömts efteråt.

Dessutom lär han alltid ha placerat sig strategiskt i förhållande till talarstolen, så att han med hjälp av armarna kunde klänga sig fram till den på ett sätt som kunde uppfattas som att han gick dit.

Så lite invalid som möjligt, alltså. Stolt funktionshindrad? Knappast.

Franklin D Roosevelt blev en socialt framstegsvänlig president, men han manifesterade inte någon uttalad funktionshindermakt. Hade han försökt så hade han utan tvivel riskerat att snarare hamna i spetsen för någon välgörenhetskommitté än för nationen.

Nej en svala gör ingen sommar, inte ens om den är amerikansk president. För egen del är jag övertygad om att vår makt alltid ytterst utgår från styrkan i vår egen rörelse, funktionshinderrörelsen, där brukarrörelsen kring personlig assistans i dag utgör en viktig del. Som förut sagts på denna blogg behöver den i hög grad reformeras och förnyas, men den är omistlig. En stark funktionshinderrörelse som är partipolitiskt obunden i betydelsen att den vid behov kan gå i allians med vilket parti eller block som helst och kraftfullt kritisera vilket parti eller block som helst, den rörelsen kan bli en betydande maktfaktor i svensk politik, och det måste vara dess mål. Dess lojalitet ska förstås enbart vara funktionshindrades sak.

Att personer med funktionsnedsättning aktiverar sig partipolitiskt och skaffar sig inflytande där, det är en kompletterande väg att stärka vår makt. Och jag tänker på flera kamrater i olika partier som på skiftande nivåer slagit in på den linjen. Ni är viktiga! Antingen ni engagerar er i frågor som inte direkt förknippas med funktionshinder eller ni rakt på sak driver våra kärnfrågor, så är ni betydelsefulla. Vår makt utvecklas av att vår specifika erfarenhet och kompetens uppträder i form av deltagande individer på alla politikområden.

Det är visserligen sant att partikarriärer inte sällan är stensatta med anpassning i en mer negativ mening än vi vanligen lägger i det ordet. Men jag har lärt känna er genom vad ni gjort, sagt eller skrivit. Jag litar på er. Ni kommer inte att se ut som om ni går till talarstolen – om ni nu inte verkligen gör det!

3 svar

Oreos, Blindgångare och ideologiska biltvättar

, 31 augusti, 2010
4 svar

Det känns som om jag ödslat tillräcklig tid på att skriva för ”de andra” så jag tänkte adressera det här inlägget till er, mina kära medfunkisar.

Jag levde 23 år som normat innan jag en kall februarimorgon föll av en häst och ramlade rakt ner i en annan värld – funkisvärlden. Det har varit en resa fylld av ilska och glädje; förbannelser och förunderliga upptäckter; fantastiska upplevelser, förtjusande möten och förändringar. Men den började med förnekelse!

Jag var minsann inte som ”er”, inte det minsta. Det kommer jag bestämt ihåg att jag ville tro, då jag besökte mitt första Hjultorg för att leta efter en bättre rullstol; när jag dök upp på en tidig föreläsning och insåg att vi var två studenter som båda satt i rullstol. Det är för mycket hjul här, tyckte jag.
”Du är inte som andra handikappade”, sa mina vänner och jag slickade i mig kommentaren.

Det tog mig år att fatta att jag var precis som ”oss”. Jag var en av ”oss”, fast unik på samma sätt som alla andra individer. Det tog mig långt mer än ett decennium att förstå att det inte var mig det var fel på; att se samhällets inbyggda funktionalitetsnormer; att känna igen nedvärderingen av ”oss” och uppvärderingen av ”de andra”. Det tog tid, lång tid, att inse att skillnaden på ”oss” och ”de andra” bara är skapad. Den har inget innehåll. En människa är en människa är en människa …

Mitt liv är mitt. Det är inget medicinskt väntrum; jag är ingen patient. Det är inget medlemskap i någon svag grupp; jag är så stark jag tillåts och vill vara. Det är helt enkelt upp till mig att se mig som en agerande medborgare istället för offer. Det är upp till oss att gemensamt visa vem vi verkligen är och vad vi kan och vill.

Jag verkligen hatar nedvärdering, offerskapande och diskriminering. Men inte främst för vad det ställer till med i mitt vardagsliv, utan för vad det gör med oss. Internalisering, heter det visst med ett fint ord. I praktiken handlar det om att vi köper idén om oss själva som mindre värda, att vi accepterar särbehandling, att vi till och med tacksamt tar emot den.

Det är snart tre decennier sedan jag ramlade ur normaliteten och varje dag är en kamp för att inte bli nedsmetad med all ideologisk smörja om funktionshinder som driver runt i vårt samhälle. Det gäller att då och då hämta andan, tänka tillbaka och tvätta av sig all skit som budskapen där ute tillhandahåller. Själv brukar jag likna det vid en ideologisk biltvätt: först en rejäl avfettning, sedan högtrycksprutat vatten och rengöringsmedel, sist ett lätt lager av polish med funkisideologi för att hindra smeten där ute att fastna lika lätt igen.

”Oreo” kallar ibland afroamerikaner de av dem som internaliserar och anpassar sig efter att leva på de vita amerikanernas villkor. Oreo är ett fyllt kex – svart på utsidan, vitt på insidan. Det säger väl egentligen allt. Vet inte vad vi ska kalla funkisvarianten. Det kanske passar med blindgångare, sådana som går vilse och har en potential för förstörelse.

Jag vill att vi slutar med detta. Jag vill att vi slutar nu!

Oreo kex

4 svar