Det känns som om jag ödslat tillräcklig tid på att skriva för ”de andra” så jag tänkte adressera det här inlägget till er, mina kära medfunkisar.
Jag levde 23 år som normat innan jag en kall februarimorgon föll av en häst och ramlade rakt ner i en annan värld – funkisvärlden. Det har varit en resa fylld av ilska och glädje; förbannelser och förunderliga upptäckter; fantastiska upplevelser, förtjusande möten och förändringar. Men den började med förnekelse!
Jag var minsann inte som ”er”, inte det minsta. Det kommer jag bestämt ihåg att jag ville tro, då jag besökte mitt första Hjultorg för att leta efter en bättre rullstol; när jag dök upp på en tidig föreläsning och insåg att vi var två studenter som båda satt i rullstol. Det är för mycket hjul här, tyckte jag.
”Du är inte som andra handikappade”, sa mina vänner och jag slickade i mig kommentaren.
Det tog mig år att fatta att jag var precis som ”oss”. Jag var en av ”oss”, fast unik på samma sätt som alla andra individer. Det tog mig långt mer än ett decennium att förstå att det inte var mig det var fel på; att se samhällets inbyggda funktionalitetsnormer; att känna igen nedvärderingen av ”oss” och uppvärderingen av ”de andra”. Det tog tid, lång tid, att inse att skillnaden på ”oss” och ”de andra” bara är skapad. Den har inget innehåll. En människa är en människa är en människa …
Mitt liv är mitt. Det är inget medicinskt väntrum; jag är ingen patient. Det är inget medlemskap i någon svag grupp; jag är så stark jag tillåts och vill vara. Det är helt enkelt upp till mig att se mig som en agerande medborgare istället för offer. Det är upp till oss att gemensamt visa vem vi verkligen är och vad vi kan och vill.
Jag verkligen hatar nedvärdering, offerskapande och diskriminering. Men inte främst för vad det ställer till med i mitt vardagsliv, utan för vad det gör med oss. Internalisering, heter det visst med ett fint ord. I praktiken handlar det om att vi köper idén om oss själva som mindre värda, att vi accepterar särbehandling, att vi till och med tacksamt tar emot den.
Det är snart tre decennier sedan jag ramlade ur normaliteten och varje dag är en kamp för att inte bli nedsmetad med all ideologisk smörja om funktionshinder som driver runt i vårt samhälle. Det gäller att då och då hämta andan, tänka tillbaka och tvätta av sig all skit som budskapen där ute tillhandahåller. Själv brukar jag likna det vid en ideologisk biltvätt: först en rejäl avfettning, sedan högtrycksprutat vatten och rengöringsmedel, sist ett lätt lager av polish med funkisideologi för att hindra smeten där ute att fastna lika lätt igen.
”Oreo” kallar ibland afroamerikaner de av dem som internaliserar och anpassar sig efter att leva på de vita amerikanernas villkor. Oreo är ett fyllt kex – svart på utsidan, vitt på insidan. Det säger väl egentligen allt. Vet inte vad vi ska kalla funkisvarianten. Det kanske passar med blindgångare, sådana som går vilse och har en potential för förstörelse.
Jag vill att vi slutar med detta. Jag vill att vi slutar nu!
Jag skriver ”de andra” och ”oss” inom citattecken eftersom jag inte anser att det egentligen finns en skillnad. Jag lever både i funkisvärlden och i min värld eftersom det handlar om två olika saker: På ett personligt/individuellt plan är jag som vem som helst annan och vill inget hellre än att leva som jag i min värld tillsammans med alla andra som lever i sina världar. På ett samhälleligt/strukturellt plan lever jag i funkisvärlden eftersom det är där jag blir placerad av de strukturella hinder och sociala praktiker som finns i samhället. För mig är det nödvändigt att se båda eftersom det är bara då jag kan kämpa mot hindren på det kollektiva/politiska planet så att jag i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kan leva precis som jag är utan att bli kategoriserad och diskriminerad.
Det ena är en individuell identitet, det andra en politisk motståndsidentitet – jämför att ”komma ut” från HBTQ-perspektivet.
Jag tror inte vare sig ”feminister” eller ”invandrare” politiskt arbetar annorlunda. Faktum är att mina tankar – som ligger bakom det här inlägget – är mycket influerade av feminster som Judith Butler och Nancy Fraser samt tankar från Queerteorin.
RFSL (tror det kan vara RFSL Ung) säljer en jättebra bok om Normkritisk pedagogik som bland annat handlar om pedagogik för de andra och om de andra till skillnad från pedagogik som skapar förändring. Den är att rekommendera.
Jag har svårt att förstå ditt inlägg. Å ena sidan skriver du att skillnader är skapade, å andra sidan skriver du om ”de och oss” Undrar också vilken värld du lever i när du skriver om ”funkisvärlden”?
för mig är det ett obehagligt sekteristiskt uttryck.
Jag lever i Sthockholm. I mitt liv finns massor av erfarenheter – kvinna, storstadsbo, invandrare singel, frilansare, synskadad. det enda som förenar mig med andra synskadade är just att vi i olika grad har problem med ögonen, annars är vi hur olika som helst. Samma gäller min polska bakgrund. Förutom att vi pratar samma språk har jag absolut ingenting gemensamt med t.ex en ultrakatolsk man från polska landsbygden. Möjligen kan vi ha mötts av svårigheter, diskriminering och upplevt utanförskap pga funktionshindret eller etnisiteten men det är inte säkert att vi har tolkat det på samma sätt och inte heller säkert att vi är ense om vilka lösningar som är de bästa.
Lika lite som det finns en blatteideologi finns det någon ”funkisideologi”. det blev med all önskvärd tydlighet klart i debatten mellan emma Johansson och David Lega. När David dristade sig till att uttrycka en personlig åsikt blev han genast åthutad och kallad för ”mönsterkrympling”. det är tragiskt att den sk funkisvärlden tycks vara så otroligt likriktad. Men kanske är det också väldigt bekvämt. Då slipper ju folk ta eget ansvar och göra sig till aktörer i sina egna liv. det överlåter man åt ombudsmän och andra mer eller mindre självutnämnda företrädare för funkisvärlden att göra. de vet ju vad som är ok och inte för en funktionshindrad att säga, tycka och tänka. antagligen har de också stenkoll på ”funkisideologin”. Tack och lov har både feminister och invandrare kommit längre i acceptans av olikheter. Så jag får väl helt enkelt hänga i de världarna; tills olikheter börjar accepteras och bejakas även bland personer med funktionshinder.
/Shakti
Susanne du är så bra, stora kramisar från Emma! Jag brukar ibland tänka på det som att ”komma ut ur garderoben” som det kallas i hbtq-världen. Att våga stå för att jag faktiskt är den jag är, som jag är samtidigt som jag kämpar för ett samhälle som ska se mig för den jag är och de unika och lika behov jag har.
På måndag på styrelsemötet på Stil är det jag som bjuder på Oreos!
Det vanligaste för TUFfarna (Tillfälligtvis Utan Funktionsnedsättning) är rädsla för att hamna i rullstol, en synlig funktionsnedsättning. Betydligt svårare är det att ha/få en osynlig funktionsnedsättning för den förstår TUFfarna över huvud taget inte alls.