Kategoriarkiv: Demokrati

Till DO: Anmälan av Kungliga Dramaten

, 29 maj, 2011
3 svar

I dessa tider när nästan allt som är kungligt står och faller som halverigerade käglor i lös sand, har det visat sig att även Den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är ute i blåsväder. När kungligt i allt högre grad blir synonymt med dubiösa och även brottsliga beteenden så har det visat sig att det även finns intelligensbefriade tendenser på Dramaten.

Teatern har blivit scen för ett sällan skådat motstycke till tragikomiskt stycke om ojämlikhet och orättfärdighet. Ridån har gått upp för en otidsenlig fars så här på sjävaste Mors Dag.

Så här skrev jag igår i min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen:

Jag anmäler härmed Kungliga Dramaten för diskriminering.

I det här festivalprogrammet omnämns bl.a. föreställning Splitter. Här får man bl.a. veta att föreställningen inte är handikappanpassad. Jag bifogar festivalprogrammet även som ett pdf-dokument.

Jag använder rullstol och hade tänkt att gå och se föreställningen. Därför känner jag mig diskriminerad.

Jag vänder mig dessutom mot Dramatens språkbruk. För mig handlar det nämligen inte om att en teaterpjäs ska vara handikappanpassad eller ej. Använder man ett sådant språkbruk så är det i sig ett tecken på att man har missförstått hela frågan.

För mig handlar det istället om att vi ska ha ett kulturutbud som är tillgängligt för alla. Med tanke på att Kungliga Dramaten är en statlig kulturinstitution anser jag att de har ett särskilt ansvar härvidlag.

Andemeningen i det man skriver på hemsidan är att personer med funktionsnedsättning inte är välkomna. Således är inte alla medborgare välkomna till alla föreställningar på Dramaten – något som jag tycker är helt otänkbart i en västerländsk demokrati, men som tydligen är fullt acceptabelt för Dramaten.

Jag använder alltså rullstol och har själv sett föreställningen Splitter vid Teaterbiennalen i Gävle för två veckor sedan. Detta gjorde jag utan problem. Föreställningen var så bra att jag nu hade tänkt att se om den. Det är alltså inte själva föreställningen som inte är tillgänglig.

Istället måste det vara så att Dramaten har valt att förlägga föreställningen till någon lokal som inte är tillgänglig.

Orsaken till detta torde vara att föreställningen spelas på flera olika scener samtidigt. Publiken rör sig mellan de olika scenerna. Men så länge som dessa scener spelas upp i en tillgänglig lokal finns det inga som helst problem att ta del av pjäsen.

Hade Dramaten haft den goda viljan så hade man alltså kunnat göra även den här föreställningen tillgänglig för alla. Men tydligen har den goda viljan saknats och det tycker jag gör att det hela bara blir ännu mer graverande. ”Den goda viljan” förresten – det handlar väl snarare om en att ha kulturpolitisk ambition att alla ska kunna känna sig ha samma rätt att ta del av det som bjuds på vår nationalscen.

Och det här med det Kungliga – är det inte dags att Dramaten döper om sig till Republikanska Teatern så att man i fortsättningen slipper att förknippas med bestickning, porrklubbsbesök och annan tvivelaktig verksamhet.

3 svar

Är kärleken till livet hotad?

, 12 maj, 2011
5 svar

Den första tiden i livet går vi människor igenom ungefär liknande händelser. Vi går på dagis eller är hemma. Vi går alla i grundskolan och många av oss studerar vidare på gymnasiet och fortsätter sedan med att skaffa en högskoleutbildning. Men livet är så mycket mer och innehåller fantastiska, underbara och vackra upplevelser som de allra flesta av oss får uppleva. Jag talar om den första kyssen, den första kärleken och självklart också första gången vi har sex. Oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte är våra liv i stort sett lika den första tiden. Ja, det vill säga om vi bortser ifrån att vi inte har kunnat ta del av samhällets utbud eller haft samma möjlighet att röra oss fritt tillsammans med våra klasskamrater eller vänner utan funktionsnedsättningar på grund av otillgänglighet.

Fast livet innehåller också motsatsen till det fantastiska, underbara och vackra och för egen del fick jag erfara det genom ett bryskt uppvaknande i hur olika livet kan vara beroende på om du sitter i rullstol och har en funktionsnedsättning eller inte. Jag hade precis lämnade tonåren och var ofta ute på stan där jag alltför ofta fick ta emot hemska attityder och bemötanden. Allt det tillsammans med en otillgänglig kollektivtrafik och stadsmiljö tryckte ner min självkänsla och fick mig att ifrågasätta mitt eget värde som människa. Bor man i ett samhälle som tycker att man är konstig och inte är speciellt mycket värd och som hela tiden motarbetar möjligheten till att komma in på festen så är det inte underligt om övriga snappar upp den attityden och tycker att utanförskap är något naturligt. Det är inte heller underligt om man blir lite små knäckt och får lite dålig självkänsla när man hela tiden måste slåss för sin existens.

Men min kärleken till livet och allt det förunderliga som vi får vara med om höll mig på banan. Jag har alltid trott på att människan vill väl och att vi alla någonstans är goda till naturen. Om det finns något negativt med oss människor så är det framför allt tre saker jag kan komma på. Människor är förbaskat dumma. Vi är korkade. Rent av blåsta som dessutom ofta saknar förmågan att tänka längre än dit näsan når för vi är så fixerade på snabba belöningar. Och konsekvenser är någonting som kommer att lösa sig självmant och gör det inte det så spelar det ingen roll för det är ändå andras fel att konsekvenser uppstår. Det andra negativa som jag kan finna hos människan är egoismen eller girighet och det tredje är att vi tar oss själva på för stort allvar. Med andra ord, dum, egoism och högmod. Vet ni? Jag fick precis upp en bild i huvudet på Reinfeldt och Borg. Undrar varför?

Riksdagen och regeringen är inget undantag utan de är självklart lika korkade som vi andra. Med undantaget av att de också är egoister och skiter i om andra far illa på grund av deras politik och att de tar sig själva på allt för stort allvar. Vilket bevisas av det helvete som dom har åstadkommit för många av oss. Även för många andra medborgare som inte har en funktionsnedsättning men som är sjuka eller fattiga. Vad jag har hört ska det bli ännu värre för oss som är beroende av personlig assistans då de ska försämra assistansreformen igen.

De sista åren har fått mig att tänka tillbaka på tiden då jag fick mitt brutala uppvaknande i att det var skillnad på folk och folk. Det är något jag inte alls tycker om. Men så här illa som det är nu har jag aldrig varit med om tidigare. Det här är mer än en demokrati- och diskrimineringsfråga. För det känns nästan som om kärleken till livet är hotad.

5 svar

Skillnad på folk och folk?

, 10 mars, 2011
10 svar

Efter att ha lämnat barnaåren och var på väg ut ur tonåren blev jag, som många andra funkisar på den tiden, per automatik förtidspensionär. Om det var så av arbetsmarknadspolitiska skäl eller om det berodde på att man ansåg att personer med funktionsnedsättningar inte hade något att bidra med och därför inte behövde arbeta vet jag inte? Det var inget jag heller reflekterade över. Först! Men efter att jag fick min första lägenhet på en boendeservice och skulle börja leva mitt liv som ung vuxen fick jag ett brutalt uppvaknande. Jag började känna mig placerad och undanskuffad.

Några år gick med ett revolterande leverne innan jag engagerade mig handikappolitiskt och började få upp ögonen hur illa ställt det var med handikappolitiken. Det bara pratades hit och dit, utredningar gjordes och politiker lovade runt och höll tunt. Det dröjde inte länge innan jag sökte jobb och började arbeta på ett ungdomsförbund, DHR UNG. Jag jobbade deltid, 50% – 75%, fram till år 2001 innan det tog stopp. Idag lever jag återigen på full sjukersättning.

Det slår mig när jag tittar tillbaka på hur det var förut och jämför med hur det är idag. Det har verkligen hänt mycket positivt under årens lopp samtidigt som en del områden tycks stå stilla. Åtminstone känns det så. Jag tänker först och främst på alla som inte kan arbeta längre eller som aldrig har kunnat göra det och den urusla ekonomi de ofta har. Sjukersättning är obegripligt låg, bostadstillägget har inte hängt med vanliga hyreshöjningar och är allt annat än synkade med de dyra hyror som anpassade lägenheter har på grund av ett behov av stora lägenheter vilket är beklämmande. Handikappersättningen täcker oftast inte de merkostnader som uppstår vid funktionsnedsättning. Det händer till och med att försäkringskassan anser att kring kostnader för personlig assistans är samma sak de merkostnader handikappersättningen ska täcka och drar in ersättningen helt eller delvis.

Sedan har vi tillgänglighetsfrågan som stötts och blötts sedan urminnes tider. Om jag inte minns fel lovade politikerna att kollektivtrafiken skulle anpassas under en tio års period från och med 1979. Jag kan vara fel ute men jag tror det stämmer. När det gäller personlig assistans och bedömningsinstrumentet och tillgänglighet som diskrimineringsgrund har handikapprörelsen tillsammans med eldsjälar kämpat enormt de senaste tio åren. Men jag skulle gärna se samma glöd vad gäller sjukersättningen, bostadstillägget och handikappersättningen. Om vi inte har råd att betala våra räkningar på grund av för dyra hyror eller om vi inte har råd att gå på bio eller äta på restaurang då och då är det lätt att fråga sig om det återigen håller på bli så att det är skillnad på folk och folk.

10 svar

Döv och politiker på Lidingö

, 22 februari, 2011
27 svar

Min karriär som lokal kommunpolitiker för miljöpartiet har varit kort men otroligt stormig. Jag har fått uppleva saker som jag aldrig förut upplevt eller ens tänkt på. Inte har jag funderat på att jag kan tala men är döv, inte har jag tänkt på att vissa saker är omöjliga och andra saker tar väldigt lång tid att lära sig. Inte har jag känt mig kränkt eller mobbad.

Inte förrän nu.

Sen när jag pratade i mobiltelefonen och blev kommenterad på Facebook för det blev det ju också liv i luckan. Paul Lindquist skickade ett mail till mig personligen och kopia till alla gruppledare där han bad om ursäkt. Vidare kom han ner till mig i stadshuset när dövas tidning var där för en intervju och då bad han mig personligen om ursäkt. Dock säger han fortfarande att han aldrig varit vän med mig på Facebook. Nu är han det inte, och mina vänförfrågningar till honom och Mats Gerdau har lämnats obesvarade. Mats Gerdau skickade ett personligt mail till mig. Han bad om ursäkt. Jag hade gärna träffat honom, men han föreslog inte det.

Vad har hänt nu då? Jo, på mitt första möte i miljö och stadsbyggnadsnämnden i januari så fick jag veta att jag inte kunde begära votering hela tiden för det skulle ta för lång tid. Då hade jag ändå kommit med förslaget att räcka upp handen samtidigt som man säger ja eller nej. Tydligen gick inte det för sig enligt kommunallagen. Men i Örebro där det finns en döv man som är politiker fungerar ju allt utan problem. Varför inte här på Lidingö?

Sen när det gällde ett ärende om en takkupa som byggts olovligen och skulle rivas reserverade jag mig i ärendet. Jag hänvisar till den grundlagsstadgade principen om likabehandling (det finns 21 andra som fått lov till takkupor i olika storlekar och alla medborgare ska behandlas lika). De frågade om jag reserverat mig och jag tecknade ja. Antingen var det för att jag använt teckenspråk eller så var det för att mitt ja till reservation kommit fel i tid (man ska säga till innan klubban i ärendet faller) som det nu i protokollet visar sig att de inte godtagit att jag reserverat mig trots att jag skickade in den skriftliga reservationen i god tid före justering av protokollet. Det borde ju inte vara så svårt att följa kommunallagen och samtidigt göra ett möte  tillgängligt även för de med funktionshinder. När jag använder tolk blir det kanske en fördröjning och jag hör inte klubban. Om man då bara ser till att allt blir väldigt tydligt så ska det väl ändå inte vara så svårt? Eller är det kommunallagen som är diskriminerande? Min hörande ersättare i nämndens reservation i form av ersättande yttrande godkändes. Varför inte min reservation? Jag hoppas nu att få min reservation godkänd i protokollet på onsdag när vi har nästa möte i miljö- och stadsbyggnadsnämnden.Inte nog med det. Miljö- och stadsbyggnadsnämndens ordförande kallade vår hörande gruppledare till möte idag med henne och stadsjuristen. För att diskutera vad? Över huvudet på mig? Detta är så kränkande så jag saknar ord. Antingen kallar man väl alla i gruppen eller också den det berör. Bara för att jag är döv kallar man hörande gruppledaren istället för att prata över huvudet på mig. Vår gruppledare tackade nej till mötet och hänvisade till mig och ersättaren. Heder åt honom. Tack.

Jag vet faktiskt inte om jag ska orka fortsätta i politiken. Jag blir behandlad som ”lilla vän” och ”har inte ert eget parti utbildning i sånt här” och ”om du ska votera i alla ärenden kommer det ta jättelång tid” osv. Jag tar ju uppdragen på allvar. Lusläser alla papper och är väl insatt. Att bli behandlad på detta sätt när man är vuxen bara för att man är döv är hemskt.

27 svar

Bad Mongo

, 14 februari, 2011
12 svar

Tv:n står på medan jag sitter och jobbar vid köksbordet. I bakgrunden hör jag orden ”funktionshindrade” och ”media” och likt en värmesökande missil styr jag min elrulle mot tv:n och ser ett inslag från Västnytt om kort dokumentärfilmen ”Bad Mongo”.

Blir givetvis väldigt nyfiken och googlar på ”Bad Mongo”. Förutom en massa träffar på vad som verkar vara en väldigt känd låt av Turbonegro finner jag följande: ”Han lever ett liv långt bortom institutionernas rekommendationer. Han super, trashar cyklar och spelar bort sina pengar på poker. En film om Duong, som trots sin begränsade rörelseförmåga väljer att leva sitt eget liv och inte någon annans.”

Filmen är regisserad av Tomas Haglund och Oskar Sjödin. Av klippet i Västnytt framgår det att en av regissörerna arbetat som personlig assistent hos Duong och att de då pratat om hur människor med funktionsnedsättningar porträtteras i media; antingen ”antingen som något slags litet offer som lallar omkring och inte reder upp tillvaron eller som någon slags inventerad hjältekaraktär ”David Lega-kulten” otroligt framgångsrika, ambitösa, starka och så finns det ju faktiskt en majoritet, en förkrossande majoritet av människor med funktionshinder som inte lever sådana liv och Duong är en av de mest pessimistiska människor jag träffat.”

Senare i klippet få man se Doung berätta om att han drömmer om att resa till ett varmare land för han har aldrig åkt längre än till Danmark.

Och det enda jag tänker på när jag ser klippet är att det är så befriande. Så befriande att se en människa, en 26 årig kille från Götet som är funkis och som inte är varken hjälte eller offer. Någon som inte är med i ”David Lega-kulten” där man är så fucking amazing bara för att man sitter i stol och är positiv hela tiden eller ett offer som filmas på toaletten under en intervju.

Jag känner mig inte speciellt som ett ”Bad Mongo” utan bara som ett stolt ”Mongo” som är trött på funkisar som hjältar eller offer.

12 svar

Moment 22

, 7 februari, 2011
3 svar

Är ni välbekanta med intygskaoset när man söker assistans, färdtjänst, handikappsersättning mm hos Försäkringskassan och eller Kommun? 

Vad vill de egentligen ha intyg på? Ofta vet varken den sökande eller läkaren vad för typ av intyg som efterfrågas. Ställs frågan blir ofta svaret; hur stort är hjälpbehov pga. den funktionsnedsättningen man har. Är detta läkarnas kompetensområde, borde inte läkarna ägna sig åt sjukvård? Inte nog med detta, i vissa fall kan det dröja upp till månader att få ett läkarintyg. Detta medför att en individ riskerar att få avslag av berörd myndighet i brist på underlag. Den funktionsnedsatte har bevisbördan för att styrka sin rätt till assistans men blir inte trodd när man beskriver sin problematik och sitt hjälpbehov. Ofta blir den sökande utsatt för att dels inte få läkarintyg, dels att intygen inte är bra nog. Vems fel är det? Är det rättsäkert att än en gång lägga bevisbördan på den funktionsnedsatte fastän det är myndigheterna som efterfrågar intygen? 

Kostnaden blir ibland ett problem, privatläkare har rätt till ersättning för att bistå med intyg, oftast betalar inte berörda myndigheter för detta. 

De flesta kommuner tar i nuläget betalt för ADL-bedömningar samtidigt som beslutsfattarna begär att det ska bifogas i ansökan, men betalar, det gör man inte. Vill man åberopa en ADL-bedömning men inte har råd att betala den själv då får man inte med underlaget i ansökan och missar eventuellt viktigt bevisning som kunde vara avgörande för ansökan. 

Hur mycket hjälp får man, var ligger lösningen och vem är ansvarig? Förresten, torde inte den sökande vara bästa på att själv bedöma sina behov? Vill någon ha mer hjälp än man behöver, själklart vill alla individer klara sig själv!

3 svar

Ångvältsterroristerna

, 3 februari, 2011
13 svar

Här i Sverige har vi än så länge bara haft en minister med funktionshinder. Det var Bengt Lindqvist som tillträdde som biträdande socialminister 1985.

Något av det sista han gjorde under sin politikergärning var att lägga fram ett utredningsförslag om bemötande. Lite skämtsamt kom betänkandet att heta Lindqvists nia, eftersom det bestod av nio olika förslag.

Det sista förslaget – det nionde – handlar om att vi måste bli mycket bättre på att använda kulturen som redskap för att bekämpa fördomar och förlegade tankesätt.

Men det har inte hänt så mycket sedan dess. Vi syns knappt på tv, film eller på teater. Det saknas filmskapare, skådespelare, konstnärer och författare med egna funktionshinder. I den mån som de finns så har de ofta svårt att komma fram i rampljuset.

Inte sällan så betraktas våra erfarenheter av någon anledning som ointressanta. Trots att vi är 1,8 miljoner bara i Sverige så betraktas ofta funktionshinder som ett marginellt och lite obskyrt fenomen som inte kan skildras på tv, film eller teater utan att andra ska känna sig obekväma eller ta illa vid sig.

Tyvärr vill alltför många blunda för det faktum att vi alla kommer att bli funktionsnedsatta en vacker dag om vi får leva tillräckligt länge. Vi lever kvar i en tradition som i mångt och mycket präglas av att man fortfarande vill gömma undan oss.

För 500 år sedan satte man ut oss i skogen. För 100 år sedan gömde man undan oss på institutioner. Idag försöker man gömma undan oss genom att förvägra oss tillträde till såväl den politiska som den kulturella arenan och förresten till alla andra arenor också.

Men jag vågar säga att den kulturella arenan idag är extra viktig. Den har oavsett om man gillar det eller inte blivit mycket viktigare än den politiska. Idag är det så mycket av vår tankevärld som präglas av det vi ser på bio, tv och på nätet. Finns man inte med där som grupp så är det också lätt att bli bortglömd överhuvudtaget.

Därför är det nu dags att vi ändrar på det här. Vi kan inte vänta på att andra ska skildra våra liv. Vi måste göra det själva. Vi måste hitta sätt att stötta kamrater som vill filma, skådespela, skriva, dansa o.s.v.

Låt mig ta ett konkret exempel. Jag har på sistone skrivit några kortfilmsmanus. Här är ett exempel.

Läs gärna manuset. Kom gärna med era synpunkter. Det som jag har försökt skriva är ett kort manus som på ett slagkraftigt sätt handlar om en av våra viktigaste intressefrågor, nämligen tillgänglighetsfrågan.

Men hur går jag vidare? Hur hittar man en filmare som vill göra själva filmen? Hur hittar man någon som förstår att den här problematiken inte är marginell utan att den är något som berör 1,8 miljoner svenskar i deras vardag?

Här tror jag att vi måste hitta sätt att stötta varandra så att vi med gemensamma krafter kan få en naturlig plats i det kulturliv som tillhör oss alla.

13 svar