Kategoriarkiv: Okategoriserade

En återblick – och vision om tiotalet

För knappt tre år sedan fick jag möjlighet att ge synpunkter på utkastet till Folkhälsoinstitutets, FHI:s, rapport om hälsoläget för personer med funktionsnedsättning. Rapporten kom sedan att kallas ”Onödig ohälsa”. Namnet kläcktes i ett korridorsnack mellan mig och dåvarande GD Gunnar Ågren. ”Men då går det ju att göra något åt”, sa han. ”Ja, en hel del ohälsa är onödig”, sa jag.

Utkastet hade stor potential. Men perspektivet och utgångspunkten kändes inte rätt. Varför hälsoläget var så mycket sämre och vad som behövde förändras kom inte fram. Funktionshindersperspektivet saknades. Jag skiftade fokus från individer med funktionsnedsättning till en diskussion om vad som funktionshindrar. Det var viktigt för mig att inte avskräcka eller komplicera för mycket. Därför skrev jag en inledande text för att förklara varför jag vände perspektivet. Texten känns fortfarande aktuell och skulle kunna inspirera till nytänk även inom andra områden.

Så här skrev jag:

”Vår uppfattning är att mycket av den funktionshinderpolitiska utvecklingen inriktad på välfärdspolitiska insatser har gått i stå. Trots begränsad måluppfyllelse är de politiska svaren mer av samma istället för nya grepp. År efter år i rapport efter rapport redovisas nedslående fakta av typen att hälsan för personer med funktionsnedsättning är sämre än för resten av befolkningen, eller antalet inträden på arbetsmarknaden ökar för de flesta, men för personer med funktionsnedsättning verkar det inte hända något.

Parallellt pågår en annan utveckling där användbarhet och tillgänglighet som breda kvalitetsmål får ett allt större genomslag. Trenden är tydligare internationellt än nationellt.

Det blir uppenbart att det är fokus på förändringar i omgivningen och miljön genom ökad användbarhet och tillgänglighet, som skulle kunna få graden av måluppfyllelse att öka utväxling. Det är framförallt i förflyttningen av perspektiv från särintresse till allmänt intresse där den mogne beslutsfattaren ser möjligheter. Innovations- och tillväxtmöjligheter blir naturligt kopplade till den demografiska utvecklingen. Befolkningen blir allt äldre. Färre ska försörja fler. Fler får funktionsförutsättningarna begränsade till följd av åldersrelaterade funktionsnedsättningar.

Det verkar dock vara så att vi i Norden har svårt att ta det mentala klivet från en generell, omhändertagande välfärdspolitik fokuserad på insatser som är riktade till individer, till en samhällsutformning som befriar olikheter. Detta trots vår tidiga fokus på den miljörelaterade handikappdefinitionen. Vi räknar upp olika ”svaga grupper”, och hanterar egenskaper som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ålder etc. var för sig. Det är som om vi har ett ”välfärdsspöke” i vägen för den klara tanken. Genom att inte ändra fokus riskerar vi en onödig prioriteringsdiskussion där grupper ställs mot varandra.

Vidgade målgruppsanalyser är en viktig utgångspunkt för att fokusera på en social sammanhållning och en socialt hållbar utveckling. Ett större genomslag för en samhällsdesign/utformning som befriar olikheten är logisk och rationell. Ett motiv är att resurser som satsas på individuellt riktade insatser kommer bli svårare att försvara på längre sikt på grund av den demografiska utvecklingen. Alternativet är mer användbara och tillgängliga miljöer, tjänster, system och produkter. Tillgänglighet och användbarhet ger kvaliteter som förenklar för alla. Behovet minskar av kostsamma insatser som riktas till individen för att kompensera funktionsnedsättning. Alla gynnas.

I rapporten anförs att de grundläggande begreppen ska vara Socialstyrelsens nyligen antagna rekommendationer. Min granskning bygger på att använda dem konsekvent. Detta gör att analysen får ett nytt perspektiv som ligger i linje med de ovan angivna utgångspunkterna.”

Inspelet till FHI ger en bild av 00-talets strävan. Att vända på  perspektiven var för all del inget nytt. Det gjorde den gode medförfattaren här på bloggen, Vilhelm Ekensteen, med Anti-Handikapp redan på sextiotalet. Men bara för att det gjorts förr behöver det inte vara dåligt. Det som idag kallas funktionshindersperspektivet, blir nu den naturliga följden av den nya FN-konventionen. Den visar att perspektivet handlar om en balans mellan användbarhet/tillgänglighet och rätt stöd till individen. Där finns inga motsättningar, utan perspektivet är en hjälp för att förstå den komplexa verkligheten.

Utvecklingen får inte stanna vid att konventionen bara blir en ny måttstock. Låt den istället bli 10-talets nya ledstjärna för vilja och förändring!

I morgon får vi ett nytt år på 10-talet. Jag vill snart få höra berättelserna om hur människorna blir mer delaktiga och jämlika, och jag vill få höra att det beror på att fler på alla nivåer i samhället, tar sitt ansvar för den sociala hållbarheten.

Förutfattade meningar får konsekvenser

För några år sedan publicerades Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa som visar att en stor del av den ohälsa som finns bland personer med funktionsnedsättning, framför allt personer med nedsatt rörelseförmåga, faktiskt är onödig. Det vill säga – den beror på faktorer som skulle kunna påverkas, inte på den enskildes funktionsnedsättning eller kroppsliga förmåga, utan på exempelvis bristande tillgänglighet.

Jag träffade härom dagen U. U är 45 år, bor i en lägenhet mitt i huvudstaden och arbetar heltid. U har en funktionsnedsättning och har efter att, som många andra, levt perioder helt utan träning och perioder med intensivträning nu kommit fram till att för att hålla sin kropp och sin hälsa i så bra form det går, för att hålla spasticiteten under kontroll och för att hitta en träningsnivå som fungerar i det aktiva liv U lever är en träningsmängd med två ibland tre pass per vecka det som blir bäst.

Dock – då U som sagt arbetar heltid och därför inte kan ansluta sig till de specialanpassade träningsmöjligheter dagtid som anordnas för personer med nedsatt rörelseförmåga blir det hela betydligt mer komplicerat.

U har hittat ett tillgängligt gym, visserligen tvingas U trots att U bor mitt i stan, åka långt utanför stan – men U är lycklig över att funnit gymet där det går att komma in, där flera träningsmaskiner fungerar att använda också för den som sitter och där det finns specialanpassade träningsredskap. Dock – U behöver en del hjälp, behöver någon som hjälper till att ändra vikter och som kan dra, tänja och sträcka på de muskler som blivit för korta och hopdragna av ett helt liv som sittande. Någon sådan hjälp finns inte att få någonstans i Stockholmsområdet på kvällar eller helger (de tider då Us vänner utan funktionsnedsättning förlägger sin träning). Då U inte vill gå ner i arbetstid för att kunna träna på dagtid då sjukgymnaster och speciella träningsställen där den typen av hjälp finns att tillgå har öppet tar U ur egen ficka för att betala en personlig tränare. Det är många som använder personlig tränare i dag och betalar dyra pengar, inget ovanligt och kanske inte heller konstigt med det. Dock – det konstiga är att de som kanske allra mest behöver träningen och behöver hjälp för att genomföra den praktiskt – inte för själva peppandet, förväntas kunna ta del av detta dagtid. Ännu ett exempel på hur rutiner och strukturer permanentar ett segregerat synsätt.

Att särskilja människor och att ha förutfattade meningar om hur exempelvis människor som har nedsatt rörelseförmåga lever sina liv får naturligtvis en rad konsekvenser, såväl för den enskilde som samhällsekonomiskt. Vi måste komma bort från detta uppdelande tankesätt! Gym och träningslokaler ska självklart kunna användas av så många som möjligt och jag tror vi kan se en utveckling mot mer användbara träningsredskap om fler ställer krav på det. När det gäller olika former av organiserad träning måste detta finnas att tillgå också utanför kontorstid. Det som för de flesta är en naturlig del av vardagen blir annars ett stort projekt för många som kanske har som allra störst behov av att röra på sig.

För att sammanfatta vad det handlar om lånar jag inledningen till Handisams slutrapport från det uppdrag man fick som en följd av Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa:

Enligt rapporten Onödig ohälsa upplever personer med funktionsnedsättning att de har en sämre hälsa än befolkningen i övrigt gör. Därmed blir det naturligtvis viktigt, även om det är självklart, att alla ska kunna ta del av de generella insatser som görs inom bland annat folkhälsoområdet. Det kräver en medveten strategi för hur dessa insatser blir tillgängliga för alla. Mål och formuleringar i handikappolitiken går alldeles utmärkt att använda för att göra detta på ett bra sätt. Handikappolitiken syftar till att alla ska vara delaktiga i samhället på lika villkor utifrån vars och ens förutsättningar.

Lite riskkalkylerande

Snön öser ner och jag har svårt att gå ut. Den kalla luften gör ont när den kommer rakt ner i lungorna genom min tracheostomi. Snart drar jag söderut till ett klimat där jag kan vara ute. Jag reser till Spanien några veckor varje år, och jag ser mycket fram emot det. Men vägen dit är lång och krokig. Att resa har blivit enklare för de allra flesta de senaste åren, med större valfrihet och bättre service på internet. Men inte för mig.

Jag ska resa från Arlanda till Malaga flygplats. Det enda flygbolag som flyger direkt dit nuförtiden är Norwegian, så jag har inte några valmöjligheter. Den första strapatsen när man är rullstolsburen är att boka biljett.”Av säkerhetsskäl” får det bara vara ett begränsat antal passagerare av ”vår art” ombord samtidigt. Beställningen kan därför inte göras på nätet utan måste göras per telefon och godkännas. Mina assistenter och min familj kan inte heller boka på nätet eftersom de inte ska resa utan mig. Och en extra avgift tas ut för telefonbeställning.

Nästa utmaning är att reservera plats i flygplanet. För det första måste jag visa läkarintyg för att få sitta bredvid assistenten. Sedan är jag av någon anledning en ”säkerhetsrisk” och måste därför sitta så långt från nödutgången som möjligt. Man kan undra varför just jag, som inte kan göra en fluga förnär, är en säkerhetsrisk. Man kan också fråga sig hur de har tänkt att jag ska komma ut om det är bråttom?

Dags att ta mig till Arlanda med alla mina väskor. Min bil är för liten för att få in både mig, assistent och bagaget. Ibland har jag rest med färdtjänstbuss. Det går bra när beställningen fungerar. Men flera gånger har hemresebeställningen bara strukits, eller avbeställts när flyget blivit lite försenat. De gångerna har det bara varit ren tur att vi lyckats ordna hemresan på annat sätt. Att ligga på en bänk på Arlanda med respirator på natten skulle inte vara någon höjdare. Jag har faktiskt ändå vågat chansa på färdtjänst även denna gång.

Jag måste vara två timmar före avgång på Arlanda. Då brukar det redan vara lång kö vid incheckningsdiskarna. Jag kan inte checka in i en automat eftersom jag har ”särskilda behov”. Vems behov det nu är?

På alla flygplatser i EU finns det handikappservice, för att alla medborgare ska ha fri rörlighet som andra. Även på Arlanda. Denna service av Luftfartsverket ska hjälpa mig ombord på och av flygplanet. Rullstolen ska tas omhand vid flygplansdörren. Jag behöver sedan hjälp att komma in till min plats. Om flygplanet står vid en gate, borde det inte vara så svårt. Men det är det. Det är livsfarligt.

Flygplanen är fullproppade. Mittgången är så smal så att ingen fullvuxen person får plats sittande, på grund av axelbredden. Men det är sittande jag måste ta mig in. Dessutom måste jag sitta på en liten pirra som är lika smal som mittgången. Eftersom jag är en 45-årig man och normalt bred över både axlar och rumpa så får bara en liten del av mig plats på pirran. Jag är spastisk och kan mycket lätt trilla av. Pirran har varken huvudstöd eller benstöd. Säkerhetsbältet räcker inte om. Jag gör mig illa varje gång. Armar och fötter fastnar och stöter i överallt.

Många klagar på små benutrymmen mellan raderna av säten i planet. För mig är det jättesvårt att få plats med mina spastiska ben. Assistenterna får vara akrobater för att hjälpa mig när fötter och ben spänner sig. De få gånger som jag fått sitta på första raden, har jag inte haft några problem alls. Men det får jag nästan aldrig, av ”säkerhetsskäl”.

Jag ska gå på först och av sist i planet. När jag ska lyftas ombord står ofta en kö med övriga otåliga passagerare och stampar bakom. När jag ska gå av står hela flygplanspersonalen och städarna och väntar. Handikappservicen är överbelastad och nästan alltid försenad.

När jag väl kommer till Malaga, kommer rullstolstaxi där och möter mig. Det har alltid fungerat. Jag bara mailar min beställning till dem en vecka i förväg. Det har jag gjort i många år och det brukar till och med vara samma förare som hämtar mig. De kör mig, alla mina väskor och mina assistenter hem till vår lägenhet.

Att komma fram, sätta i kontakten till min taklyft, flytta över till min säng och sträcka ut sig efter så många timmars stillasittande äventyr är gudomligt skönt! Några härliga veckor i snöfria Spanien väntar. Den 1 januari ska jag överbrygga alla svårigheter och ta mig dit. Men det är faktiskt inte jag som är säkerhetsrisken. Det är jag som tar den!

God Jul och Gott Nytt År från Magnus Andén, fri EU-medborgare

Tävling inför valet 2014

Vår grundare och samordnare Erik Ljungberg fick pris härom veckan (IfA). Det var vansinnigt välförtjänt. Han fick det för att ha startat den här bloggen. Ett initiativ värt mycket. En blåslampa i baken på de som behöver det, och en outsinlig källa till kunskap för den som behöver lära mer inför framtiden.

Den startades i maj för att få uppmärksamhet på frågorna om mänskliga rättigheter, tillgänglighet och lika rätt inför valet i september. Lyckades vi? Alldeles oavsett i vilken grad vi lyckats, så inser nog alla behovet av att det sker.

Men i maj 2010 då partierna gick till val så var politiken till stora delar redan beslutad. Enkäterna till politikerna var redan utskickade, i de flesta kunde man inte ens hitta ett ord som påminde om något som skulle kunna beröra mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Inte undra på att Full Delaktighet fick ett tomrum att fylla.

Vi fick den regering vi röstat fram. Är det nån som märkt nya krafttag för våra frågor? Inte det, inte. Ok. Slutsats:

Det är nu det börjar.

År 2014 är det val igen. För att det ska bli debatt krävs en politisk konflikt. För att det ska bli en politisk konflikt behövs förslag som delar upp oss i ”för” och ”emot”. Då inget parti kommer att vilja föra in ”lägg ner färdtjänsten”, ”slopa assistansen” eller ”sluta ödsla pengar på funktionshindrade” i sina program, så räcker det inte med en allmänt progressiv hållning runt delaktighet, tillgänglighet och lika rätt.

Så vad är nästa grej?

Vad är nästa stora stridsfråga? Bortom kravet på lagstiftning om otillgänglighet som diskriminering. Vilket förslag utmanar så pass mycket att omvärlden inte kan låta bli att förhålla sig till det – för eller emot?

Vi har bara några år på oss. Sen så ligger politiken inför valet fast igen. Jag öppnar därför Full Delaktighets förslagslåda här i kommentarsfältet. Jag har talat med Erik Ljungberg, och vi har här vår egen lilla tävling. Hederspriset blir att få utveckla sina tankar i bloggen. Så vad säger ni?

Stilpriset 2010 går till…

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

Förödmjukelsens ansikte

Så kom då den stund jag länge fasat för. Ett telefonmeddelande från försäkringskassans handläggare meddelade att det var dags att boka tid för omprövning av min assistans. Jag lyckades förhala mötet en dryg vecka eftersom både handläggaren och jag var fullbokade – men den 13 december var det oundvikligen dags.

Försökte förbereda mig inför samtalet genom att fokusera på och försöka beräkna mina grundläggande behov. Jag tillhör en del av oss assistansberättigade som troligen inte är så stor, en del av oss som själva kan regelverket, har varit med under hela processen från det allra första seminariet om personlig assistans i Sverige fram till idag. Jag borde väl inte behöva vara orolig?

Det börjar med att jag begär att få hålla mötet på neutral mark. Jag fick nog av granskande hembesök för så där en 15 år sedan. Det var inga problem att få mötet i en servicelokal som försäkringskassan delar med några andra myndigheter här i min hemstad. Ett stort gemensamt väntrum för alla myndigheterna är det första jag möter. Jag var lite tidig – trots en incident i parkeringsgaraget där en man i en röd SAAB helt sonika backar in i min bil medan jag är på väg ut ur bilen. Lite extra skärrad efter den händelsen sitter jag i väntrummet tillsammans med min assistent – två tanter i 60-års åldern är vi.

En kvinnlig tjänsteman i vår ålder dyker upp bland alla andra besökare och anställda som myllrar runt i väntrummet – hon ser sig spanande omkring men hittar ingen som ser ut att stämma med bilden av hur en assistansberättigad person ser ut – ingen rullstol, ingen synlig funktionsnedsättning över huvudtaget. Jag tvekar – är det mig hon söker efter? Jag går fram till henne och ger mig till känna. Med kappa, vantar och full vintermundering så syns inte mina lama, oanvändbara armar mer än andras armar. Jo men visst – det var mig hon såg sig om efter.

Handläggaren är vänlig, korrekt, småpratar lite innan vi kommer till skott – det känns inte alls så obehagligt. Vi börjar med att prata om grundläggande behov – om det jag behöver assistans med varje dag. Vi pratar om toalettbesök, om personlig hygien, om på- och avklädning, om de situationer jag trots allt och fortfarande behöver hjälp när jag äter – trots att matsituationen inte längre räknas in i grundläggande behov när man som jag kan föra maten till munnen EFTER att någon annan lagat den, burit fram den till bordet, lagt upp den, skurit sönder den…

Jag känner att jag har aningens kontroll över situationen – tills vi ”plötsligt” sitter och pratar om tio-minutrar och kvartar som sker en gång i veckan vid den aktiviteten, eller vid den aktiviteten, eller vid den…. Då brister det för mig. Jag svävar fritt. Jag har absolut ingen som helst kontroll längre. Jag gråter. Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte lämna ut mitt liv i minsta detalj. Förödmjukelsen är total – mitt människovärde i bottenläge.

Och – tänk om jag glömmer en eller flera saker som jag gör!? Tänk om jag inte når upp till 20 timmars grundläggande behov varje vecka – trots att jag inte kan gå på toaletten utan hjälp, inte kan ta vare sig på eller av kläderna, inte kan duscha eller tvätta mig själv – bara för att jag glömt något!?

Det går förhållandevis lätt att assistera mig. Jag står på mina ben, inga krångliga, tidskrävande lyft – men behoven är trots det lika omfattande till antalet per dygn sett och absolut lika närgångna både fysiskt och mentalt. Jag är rädd.

Om jag mister min assistansersättning och de förutsättningar jag nu levt under de senaste dryga 11 åren, ja då mister jag mina möjligheter att leva som andra. Den yrkeskarriär jag gjort som innebär att jag har en ledande befattning omintetgörs. Det familjeliv jag har med make, hundar, barn och barnbarn inskränks. Det fritidsliv jag har som i bästa fall innefattar trädgårdsskötsel, hundpromenader, ta bilen och shoppa, körsång, vanlig gympa och vattengympa kan jag glömma. Den bit jag kan ta på mig av hushållsarbete och matinköp krymper. Jag är rädd.

Kanske är jag rädd i onödan? Men det vet jag inte – jag har ”noll koll”. Utan kontroll över det mest avgörande för livsvillkoren blir man … rädd. Alla andra känslor försvinner och rädslan tar över. Jag har ju sett så många andra mista sin assistans utifrån det helt obegripliga domslutet i Regeringsrätten – att matsituationen inte ska ingå i beräkningen av grundläggande behov om man själv kan föra maten till munnen. Vem hittade på den tolkningen som helt saknar förankring i förarbeten och lagtext? Varför kan en sådan totalt overklig tankegång få ett sådant genomslag? Min enda förklaring är – besparing. Regeringsrättens dom är ett led i besparingskraven från politiskt håll. Eller ”kostnadsdämpning” som det kallas i politiska sammanhang. Någon annan förklaring finns inte.

Så – som en följd av besparingskrav i statskassan sitter jag nu här med min rädsla. Rädd att förlora förutsättningarna att kunna leva det värdiga liv jag fått möjlighet att ”testa” under 11 år.

Om nu inte detta var meningen, om det inte var så här ni hade tänkt er det från politiskt håll – ja då har ni som har politiken som verksamhetsområde chansen att ställa till rätta och ta ert ansvar och att använda era möjligheter och er rätt att fatta beslut och ändra skrivningarna i lagen.

Det kan bara du och dina politikerkollegor göra – ingen annan – och allra minst, någon av oss, vi kan bara ropa – och hoppas att någon hör.

Ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen
– skrev Pär Lagerkvist under första världskriget.

Men – ångest är inte min arvedel. Jag är uppvuxen under de allt tryggare förutsättningar som utvecklades under 50- och 60-talen här i Sverige. Alla fick det bättre – åtminstone materiellt. Som arbetarbarn upplevde jag att mina föräldrar kunde köpa sin första bil – en liten gråblå SAAB 93:a, vi hade råd att åka och hälsa på släkten i Norge det ena årets tre semesterveckor och dito i Danmark året därpå – och så pågick det under hela min barndom. Bilar byttes mot nyare – alltid SAAB – och en dag kunde vi till och med köpa ett litet hus på 80 kvadratmeter och flytta familjen på två vuxna och tre barn från tvårummaren med kök, vardagsrum och sängkammare.

För mig hade min mamma bilden klar för sig. Jag skulle inte ”bli” gift – och därmed inte få några barn – följdenligt. Sådana män finns inte tröstade min mamma. Vad visste hon? Hon hade ju bara min pappa att dra sina slutsatser utifrån. Och han var född 1922. Nej – jag skulle utbilda mig – som den första i vår familj. Det var ju tyvärr den enda möjligheten som bjöds – jag ”dög” ju inte till att stå på verkstadsgolvet. Det måste alltid stå folk på verkstadsgolvet! Jag skulle bli kurator – som Lis Asklund. Sedan skulle min roll bli att stötta andra. Jag skulle tjäna så bra så jag skulle kunna anställa ett hembiträde räknade mamma ut – så att jag på så vis skulle kunna få mina personliga behov tillgodosedda och inte skulle behöva hamna på någon institution.

Nu blev det inte riktigt så – bara nästan. Jag blev inte kurator – men ombudsman. Jag tjänar inte så bra så att jag på min lön har råd till någon annans lön – men det har jag inte behövt heller.

För visst. För oss som hade funktionsnedsättning så flyttades positionerna också framåt hela tiden. Inte så fort som vi ville och inte alltid på det sätt som vi önskade och inte i den omfattning vi behövde – men det fanns en lyhördhet, en vilja till förändring, förbättring, utveckling. Jag trotsade min mamma. Det var hennes eget fel – hon såg till att jag fick skinn på näsan för hon förstod att jag skulle komma att behöva det – mycket skinn.

Jag gifte mig – flera gånger – och jag fick tre barn. Jag vågade därför att jag fick löften om att jag skulle få den assistans jag behövde för att sköta mina barn. Utan de löftena hade jag aldrig vågat satsa. Men jag litade faktiskt på de löftena. Och de har hållits – även om jag har fått ta strid då och då för att få det på mitt sätt. Idag är jag både farmor och mormor till Siri, Vera och Olof.

Nu är jag 60 år och funderar ibland på om jag hade vågat lita på de löften i form av beslut som jag skulle kunna få i motsvarande situation idag? Om jag vore 21, 22 år och funderade på att vilja ha barn. Kan jag då lita på att mina villkor inte förändras så drastiskt från en dag till en annan så att mitt föräldraskap skulle omintetgöras? Jag vet inte. Jag hyser oro – ja, faktiskt ångest bara för hur mina egna villkor som gammal, snart pensionsmässig tant skulle kunna förändras. Av den debatt som förs, av de beslut som fattas, av de inslag jag ser på TV, av de historier som berättas så känns tillvaron helt plötsligt alldeles … osäker. Vad händer med mig vid nästa behovsbedömning? Vem kommer jag att möta i den plågsamma process som en behovsbedömning är?

Visst – alla människor lever sina liv med ett visst mått av osäkerhet. Kommer jag att få förbli frisk? Hur ska det gå för barnen i vuxenlivet? Går ekonomin ihop? Tänk om jag mister jobbet? Hur kommer jag att hantera när någon när och kär dör? Hur blir min egen död? Mängder med existentiella frågeställningar som hör själva livet till.
Utöver det har vi som är assistansberättigade på sistone fått verklig påspädning på vår oro och ångest för hur vår framtid ska se ut. Lika lite som jag styr över andra företeelser, lika lite styr jag numera över om min livsnödvändiga assistans kommer finnas här om en vecka, en månad eller nästa år. Jag går omkring med en ständigt pågående dialog i huvudet – dialogen med handläggaren när det är dags för min omprövning. Hur ska jag kunna argumentera för att få behålla min assistans som är förutsättningen för mitt heltidsjobb, mina fritidsintressen, mitt liv på landet, mina hundar – ja, mitt liv som i nuläget är så likt vilken annan 60-årig tants som helst – precis som det ska vara!

Vi som kämpat så för den här reformen blir nu vittnen till hur den monteras ned – och då har jag överhuvudtaget inte berört den senaste veckans debatt om fusk. Vi ser hur människor visar upp sig i TV i all sin hjälplöshet och skröpplighet – ätandes en kall korv för det klarar vederbörande själv, eller tappandes halva kylskåpets innehåll över köksgolvet för assistansen finns inte där när den behövs. En förnedringens uppvisning som blottställer den otroliga sårbarhet som förlust av möjligheter man tidigare haft ger. Det är värre att förlora något man vant sig vid än att aldrig ha haft tillgång till möjligheten. Det är som att glänta på dörren och sedan slå igen den – eller att som Flickan med svavelstickorna – stå utanför och bara kunna titta in…

Så – fast jag är en i grunden trygg och stark – och glad och positiv människa – så måste jag tillstå att jag numera går sida vid sida med Ångesten.

Red. anm.: Denna text lästes upp av Wenhes kollega, Maria Johansson, vid IfAs Debattforum 2010.